Kan det vara så… (jättedjup analys!)

Kan det vara så att kritiken mot Boys beror på att serien är så himla normbrytande? ”Överdrivet”, lät det tidigare från mig. Ja, det är precis vad det känns när en serie bryter mot gängse traditioner.

Kan det vara så att kritiken mot Boys beror på att den utspelar sig i min hemmamiljö, att det därför känns fjantigt? Ser jag mig själv i karaktärerna? Är min tidigare kritik mot serien kritik mot… mig själv?

Boys är en serie som helt okommenterat låter två kompisar av manligt kön sitta nära i soffan och kolla på film, mysa med varandras hår. Tjejerna har makten den här gången och är synnerligen aktiva i sina handlingar. Det humoristiska med serien är killarnas naivitet, vilket i och för sig är minst lika sorgligt.

Måtte film och tv vrida upp sina karaktärer ett snäpp vad gäller det här med hur tjejer å killar representeras! Boys boys boys!

Kritik av mig själv??
Kritik av mig själv??

[bild från Lilla Berlins Facebook-sida]

Annonser

Dagens outfit

Några grejer jag gått och funderat på idag:

* Det finns många problem här på jorden och ett av dem är blåsten. Babyfilten fladdrar iväg med vinden ur vagnen och picnicfilten far upp i ansiktet på mig när jag försöker slappna av på gräsmattan. Balkongen går inte att sitta på för det dundrar, som vore jag på en båt. Hur länge ska detta fortgå? Jag stannar inne tills det mojnat!

* Sveriges yngsta mästerkock – åh vad jag gillade det programmet och MIN FAVORIT VANN IGÅR! I kommentarsfältet till en instabild på vinnaren som jag lade upp, visade det sig dock att några vänner känner samma avsky för konceptet som jag känner för Smartare än en femteklassare. Jag håller inte med! Det är helt olika saker. Mästerkockarna kan laga mat, de är insnöade på ett tema, ett ämne som de behärskar. Gulliga är de också. Femteklassarna kan inget särskilt. De är bara drillade gaphalsar som dessutom är grundlurade av SVT. Okej, de är säkert jättegulliga, men jag känner inget.

* Har en planerat en kväll framför Lyxfällan och missar första kvarten, då kan det lika gärna vara.

* Jag ser upp till alla som lyckas ha ett städat hem alltid. Ärligt. Hur gör ni? Har ni ett liv? Gör ni något annat än att plocka, plocka, plocka?

* Böcker som inte är så bra har ju ändå blivit utgivna. Kan författaren till en sådan bok se att den är sämre än andra böcker? Hur känns det?

* Jag har märkt att vissa bloggare kallar sin blogg för just livsstilsblogg. Är det ironiskt eller inte? Jag tycker det låter så, hur ska jag säga, konstruerat. Som att bli skriven på näsan. Töntigt kanske? För mig är det alltid viktigt att vara cool. Lika cool som Donya. Och Tina Nordström.

Smartare än Lasse Kronér

”Smartare än en femteklassare” är ett riktigt asdåligt tv-program. Först störde jag mig bara på de lillgamla barnen, små besserwissrar invaggade i tron om att kunna mer än en vuxen exempelvis ingenjör, marinbiolog, bibliotekarie. Nej hörrni duktigpettrar: vuxna kan mer (oavsett yrke). Slutpratat!

(”Men kolla inte på det då”. Jag hör nog hur det rasslar till i kommentarsfältet av alla mina läsare som nu retar sig mer på mig och mitt tungsinta lynne än vad jag retar mig på Kronérs motsatta.) 

Hur som helst, gör vad ni vill, så här ligger det till: Den vuxna person som tävlar är ute efter att vinna pengar, närmare bestämt 250 000 kronor som mest. Barnen, de får inte en krona. Om den vuxne är osäker på svaret kan den be ett barn om hjälp och om barnet kan svaret vinner den vuxne pengar. Men om barnet svarar fel så förlorar den vuxne pengar! 

Hur sjukt är inte det här??? Vem har kommit på upplägget och hur kommer det påverka barnen i förlängningen????? 

1) Barnen luras i att de är smartare än en vuxen bara för att de alldeles nyss ägnat ett halvår åt att plugga in typ planeternas namn och ordning eller hur många prickar som finns på en nyckelpiga. Jag frågar mig: Hur mår dessa barn när polletten en dag trillar ned och de förstår sanningen?

2) Om de kan svaret men inte den vuxne, så får den vuxne massa pengar. Är inte detta att utnyttjas på ett alldeles fruktansvärt sätt?

3, och här kommer bomben) Om de inte kan svaretförlorar den vuxne pengar. Förstår ni? Förstår ni skammen, pinsamhetskänslan, skulden i detta? Att på bästa sändningstid svara fel och förstöra allt? De är elva år Lasse! Elva!

Som ni säkert redan har listat ut så kollar jag inte jättemycket på detta program, men ibland råkar det flimra förbi, t.ex. ikväll och då stannar jag en stund för att gotta mig i misären en aning. Som tur är kommer det något gött ur detta, nämligen att jag har en alldeles lysande programidé!!!!!!!!!

Smartare än en femteklassare – tio år senare
eller
Min sanning – Smartare än en femteklassare

”Hej Hedda, välkommen hit. För tio år sedan var du med i Smartare än en femteklassare.”
”Mm det stämmer.”
”Minns du den perioden?”
”Ja, det var en härlig tid.”
”Du minns det så, som en härlig tid säger du?”
”Javisst, det var det då. Man trodde man var smart. Levde på det.”
”Men sen hände nåt?”
”Ja…”
”Kan du berätta om det?”
”Ja alltså, när kamerorna stängts av och hypen lagt sig så insåg man liksom. Att man inte alls var så smart som man trott.”
”Vad kände du då?”
”Skam…”
”Skam säger du?”
”Ja… Och så kände man sig lite dum. För mig var det kanske extra jobbigt efter det där som hände…”
”Vad var det som hände, där 2015, i tv-studion? Kan du berätta Hedda?”
”Mm alltså jag svarade fel…”

(O.s.v., o.s.v….)

Jag är i alla fall smartare än Lasse Kronér. ©

Att börja…

…är inte lätt. Hur då liksom och om vad? Så självutlämnande blir det också, även om jag försöker vara allmän. Mitt för- och efternamn.se till och med. Men jag känner i hela kroppen att det just nu skulle passa så förbaskat bra att just blogga. Jag är ju egentligen en sådan som bloggar, visste du det? Nu kommer det: den där ursäktande stilen, hålla ryggen fri, o.s.v… Lika bra att låta bli då.

Livsstilsblogg – finns det något fulare ord?

Låt mig börja med en enkel dagbok.

MÅNDAG
Vaknade tidigt av babyjoller, men fick sova vidare en stund. Frukost var det ont om, skåpen gapade tomma liksom min mage, men påhittig som jag är stekte jag på det sista ägget, delade på hälften och lade som pålägg på en varsin knäckeskiva. Den sista skvätten mellanfil fick gå med en hackad äppelbit som legat och brunat till sig i kylen över helgen. Men ett delat äpple håller sig längre än jag kunde tro visade det sig! Så strödde jag Santa Maria ingefära och ringlade honung på filen och det kändes riktigt festligt till slut. Kaffe fanns det också.

Babysim heter det på måndagsförmiddagar. Vi gillar det skarpt, är bäst i bassängen. Kommer dit och äger stället bara. Firade med för stark mat på Peony.

När vi kom hem en sväng bestämde jag mig för att inte värma en tragisk Nestlé-burk till babyn, men hon var inte så sugen på det hemlagade och jag kände ändå att varför inte, varför inte, varför inte bara köra de där burkarna (ok, det finns andra märken, ville mest spä på) till babyn utan minsta dåligt samvete och så lagar vi egen babymat när vi känner för det. Orkar inte vara en sån där morsa jag säger till andra att de inte ska vara för att det är så onödigt att gå runt med dåligt samvete för allt man inte gör istället för att känna sig nöjd och belåten med allt man gör. Klassiskt tema.

Nåväl, vi tog oss till Söder jag och babyn, mötte upp Malin och så fikade vi vid Nytorget, latte och bulle, såg kändisar och en tv-inspelning med en programidé som jag redan kommit på för lääänge sedan. Blev faktiskt skitsur för det, kanske skriver något längre om saken senare… Vi får se… Förbannad blir man i alla fall!

(Nu när jag skriver stryker Per runt i lägenheten och gör sig i ordning för läggdags, typ hänger tvätten, hämtar vatten, släcker lampor vilket gör det väldigt svårt att koncentrera sig. Du vet när du väntar på att någon ska gå och så tar det bara för lång tid, allt blir utdraget och det händer aldrig. Nu kommer han in här i vardagsrummet, kollar om förstärkaren är avstängd vilket den är och frågar: vad är det här för konstigt program, om teven som står på mute. Det är något ”Hela blabla bakar”, men jag mumlar: nåt bakprogram. God natt, säger han. Mm god natt.)

Malin och jag hittade en extreemt märklig gemensam nämnare, tyvärr kan jag inte skriva om det, men det var som sådär helt supermärkligt. Om det hade varit en film hade man tyckt att det var stört överdrivet.

I regnväder promenerade vi hemåt, över den bullriga, blåsiga Skanstullsbron och jag kände lite livet i mig, kom hem med blöta hårtestar och utbrast nästan ett: ”aah härligt”, men inte.

Per stod och dammsög i bara fillifjongerna, jag lämnade babyn och gick till Ica. Surrade i telefon med syrran på vägen men använder ej headset så det blev ganska jobbigt till slut med kundkorg på armen, men det är värt det väldigt länge bara för att få prata med henne.

Hemma igen var babyn trött och hungrig, klunkade välling och somnade snabbt. Vi vuxna lagade pasta carbonara, snabbstädade och kollade på två dåliga tv-program. Åh vad jag ska skriva om det här i bloggen snart. Om all dålig tv! Visst, jag fattar att det är svårt att skapa ett helt tv-program, en serie eller vad det nu kan vara, but still!!! Jag tycker det är extremt konstigt att det sänds ett sådant massiv av extremt dåliga, sega och ointressanta program. Ungefär lika konstigt som om någon alltid skulle tala i tempusformen preteritum. Och det vet jag eftersom jag nyss har träffat på en.

Förlåt, förlåt om jag tråkat ut dig! Lova att inte håna mig på något sätt bakom min rygg i så fall, typ:
– Såg du att Agnes har börjat blogga?
– Va, äre sant? Agnes?
– Ja, Agnes!

Testa gärna alternativet:
– Jag såg att Agnes har börjat blogga, hon verkar gilla det, men det där med bloggar har aldrig varit min grej.
– Intressant att du säger det, själv läser jag en del bloggar, men just Agnes blogg föll mig inte i smaken eftersom jag inte är så intresserad av att läsa om vad andra åt till frukost.

Så, med ryggen fri, tack för att du läste.