Utanför eller innanför

Skrev förut att jag raderat Insta, minns ni? Raderade även Facebook på telefonen, men kan kolla på datorn och ipaden. Nu börjar mejlen komma: ”XX har lagt till ett nytt foto” eftersom jag inte varit inne på så länge och jag påminns om det där livet.

Hade Pers mobil i bilen för att kolla karta härom dan’. Slank in på Insta, hoppsan, men bara för att kolla om han lagt upp nåt från resan. Kikade lite på syrrans också. Och några till. Men sedan var det dags att lägga undan låne-Instan och komma tillbaka. Tillbaka in i värmen, in i verkligheten.

Jag fattar att du inte är lika skadad av detta som jag är (okej var). Jag är en dagboksskrivare, en samlare, en dokumenterare. Finns det ett verktyg [instastories] som kan samla allt jag gör, känner och ser i ett roligt format ja då går jag ALL IN.

Men som föräldraledig med massor av dutt-tid för uppdaterande har det gått överstyr. Mina tankar är bildtexter, den grådisiga lekparken kryllar av emojis. Jag är inte här utan där och räds inte bara att missa vad andra lagt upp utan även att missa snygga, roliga ögonblick att uppdatera själv.

Nu samlas dem i mitt huvud, eller i kameran förstås för den finns ju kvar. Vill jag visa någon annan så skickar jag ett sms eller håller upp telefonen framför min kamrat som går bredvid eller kanske: ”du, kolla trädet där borta, ser det inte precis ut som… en snorkråka?” eller vad det kan vara.

Hej riktiga tankar!

Hej riktiga kameran!

Hej livet, kreativiteten och en mobil med batteri hela dagen lång!

Annonser

Djupa tankar idag

Att ha en 3-åring är som att leva i ett tv-spel.

Var aldrig, aldrig hungrig (läs: på dåligt humör) när du är med din 3-åring.

Plocka ur diskmaskinen är en sådan tv-spelsgrej. Och plocka i. Så kommer samma bana tillbaka igen: plocka ur, plocka i, få poäng.

Mitt drömliv består av tid. Tid att sitta såhär med datorn i knäet och varken mindfulnessa eller mindlessnessa. Men också hinna läsa, lukta på blommorna och ha ett städat hem.

En dag snart så är barnen stora och jag kommer ångra att jag längtade, sittandes med datorn i knäet alldeles rastlös.

Vardagen är livet. Så gott det går får man la göra nåt vackert av den också? Lite honung på filen och just det: måste flytta bilen!

November – maj, bilflyttens tid. Alla dessa bilar som skrapas, startas, värms upp, bara för att åka ett kvarter? Absurt egentligen.

Är allt ett tv-spel???

Köpte tulpaner, måste ju ge extrapoäng i alla fall.

Helt klart avdrag på poängen när man låter 3-åringen kolla på en film i vilken en av HP som råkar vara pojk blir RETAD för att han leker med flickor!!! Jag hade missat den scenen :::( Blev så ledsen.

Kom plötsligt på varför jag var så hungrig på eftermiddagen. Jag åt nästan ingen lunch! Vi delade en sushi-tallrik, jag och Nora och hon åt upp alla bitar!!! Jag tror jag åt 4 och hon 10. Varför beställde jag inte fler?

🍣🍣🍣🍣🍣🍣🍣🍣🍣🍣🍣

Nu är jag hungrig igen. Jag får la gå å micra en quesadilla. Eh va?

Ja, ni hörde rätt. De ligger i kylen, inpackade i folie av aluminium. Lagade dem igår ba, nytt middagskoncept i familjen. Hoppsan.

Du tar paprika, lök och ”valfritt protein”, vi körde quorn bara för att vi är flexitarianer. Hacka. Stek. Blanda i nån texmex-krydda av smarrigt slag. Du tar tortillabröd, delar på mitten så de ser ut såhär: DDDDDDDD Lägg fyllning + riven ost (mkt), vik, in i ugnen ca 10 min/stek. Du äter med sallad och texmex-grejer. Varsågod ;)

Idag var en sådan där overklig dag som en i mitt Insta-flöde skrev. Alla träd var klädda i vitt glitter, hela marken likaså. Himlen var pastellig från morgon till kväll och spred ett magiskt ljus på allting så allting blev vackert, även om det egentligen är fult. Detta väckte liv i allas mobilkameror och hela Insta glittrade loss. Min story var täckt av snö.

Men så kollar jag langtidsvarsel och går tillbaka till ordinarie tillstånd. Hur mkt dålig vinter klarar vi av? Humörmässigt alltså, jag talar inte om klimatet nu.

Kunde också vara ett poängsystem i tv-spelet livet, ens klimatpåverkan alltså. Och humöret.

Letade bilder från idag 10/1, ”glitterday” och såg en sjuk grej. Nämligen mitt eget face som speglades i brödrosten när jag fotade Mia vilket jag inte visste om. Så här ser jag alltså ut när jag fotar mitt barn:

Sjukt. Nej vet ni, diskmaskinen måste plockas in och köras igång och quesadillasen ska ätas. Snart vaknar bebisen (hon sover bara korta oberäkneliga stunder och när hon vaknar måste man vara där och vagga om så att hon fattar att det är natt, annars får man massa poängavdrag och mindre sömn vilket resulterar i sämre POWER till nästa bana).

God natt… alla mina… följare!

Hej då 2017, ses aldrig mer

Det är för många ord i huvudet. Jag är skrivnödig. Allt som händer i vardagen, jag vill ha det på pränt för att minnas hur extremt det är nu (för det måste det väl vara, inte kan detta vara normen för ett liv om man strävar efter lugn och harmoni??).

Men om det ena stunden brinner i huvudet på mig – när Mia skriker i vagnen och Nora ska få av sig sandiga och blöta kläder i trapphuset för att ej sanda ned hela visserligen redan supergrusiga hallen och SIRI plötsligt lägger sig i: ”Jag har hittat Boden” när jag bett Nora att lyfta på FOTEN, så infinner sig plötsligt korta stunder av total lugn och ro. Som nu. Mia somnade efter mycket vagg och Nora vilar lite framför Barnkanalen.

”Fixa rummet” heter det, hennes senaste favoritprogram. Bästa avsnittet är Moderummet som hon sett sjukt många gånger. Sjukt.

Vi åt blodpudding till lunch och till middag blir det ärtsoppa. Har börjat plocka allt från samma kyldisk, enklast så. Sneglar mot de bruna bönorna… Vad finns det mer att plocka från den där hyllan?

Men vad händer då om orden inte får komma ut? Kommer de ändå ut i någon form, kanske säger jag dem till Per ikväll och inser hur banala och oviktiga de var. Hur kort är en snörstump?

Det skruvas på sig i vagnen och stunden är snart slut.

Jag vill också skriva något om 2017, det där gamla året som känns helt OFF nu. Årsskifte har alltid varit en påminnelse om tiden som går. Det känns som att stå på en topp (ja, årsskiftet är högst upp i min inre bild av året som ett hjul) och titta bakåt där det är mörkt (hösten) och framåt dit det är ljust (våren).

Men nu när det väl finns en stund att skriva då har jag inga ord att få ned, inga om 2017 i alla fall – det är för avancerat, för svårt. Kanske ska jag sno en lista från de stora bloggisarna? JAAA!!!

Gjorde du något 2017 som du aldrig gjort förut?
Japp, många saker. T.ex.: …gifte mig.

Genomdrev du någon stor förändring?
Genomdrev inget. Men stor förändring var det att få en till unge.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Japp!

Vilket datum från år 2017 kommer du alltid att minnas?
Mias födelsedag såklart <3

Dog någon som stod dig nära?
Nej.

Vilka länder besökte du?
Kanarias.

Bästa köpet?
Syskonvagn!!!

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Att ha ett lantställe.

Saknar du något under år 2017 som du vill ha år 2018?
Jag saknar tid för mig själv, att sitta såhär med datorn i knäet och låta tiden gå bäst den vill.

Vad önskar du att du gjort mer?
Varit utomhus med Nora och friluftat. Försöker verkligen jobba på denna skavank i mitt liv, men är ingen quick-fix.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Samma som U.Clara: slösurfat

Favoritserier från året som gått? 
The Leftovers (S 01 och S 02, inte årets alltså den har jag inte sett) och Big little lies

Bästa boken du läst i år? 
Just nu är jag här, av: Isabelle Ståhl

Största musikaliska upptäckten?
Oj, här ligger jag och skvalpar långt bort. Inte upptäckt ett skit.

Vad var din största framgång på jobbet 2017?
Inte jobbat en enda dag. 0 framgång.

Största framgång på det privata planet?
Blev gift! Haha

Största misstaget?
Kanske: att inte ha gett varandra mer sk ”egentid”/utnyttjat våra barnvaktsresurser till att få lite lugn och ro.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Som vanligt skulle jag säga. Eller så blir jag lite gladare för varje år som går pga att det är så skönt att bli äldre.

Vad spenderade du mest pengar på?
Ett lantställe

Något du önskade dig och fick?
Ett lantställe och en bebis

Något du önskade dig och inte fick?
Nä, jag jobbar inte så.

Vad gjorde du på din födelsedag 2017?
Minns knappt. Nu blir man äldre serni. Men när jag tänker efter: åt middag på restaurang i mina kvarter med Per, Nora, Mia och en kompis. Och fick ju fin-besök på dagen av min kära faster m.fl.!

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Bättre fysisk form: ja tack.

Vad fick dig att må bra?
Sömn

Vem saknade du?
Farmor och mina kompisar som jag inte träffat så mycket och deras barn.

De bästa nya människorna du träffade?
Träffar jag nya människor…? Nyfödda släktingen är den bästa :)

Mest stolt över?
My 2 daughters <3

Högsta önskan just nu?
Fred på jorden och en god natts sömn.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Jobba istället för föräldraledig. Det blir annorlunda det.

Fimpa smulan!

Varje dag åker Per till sitt arbete när jag är hemma med Mia och lämnar och hämtar Nora. Märkligt egentligen, att han har ett helt liv på ett ställe där jag bara varit en endaste gång och Nora med men inte som hon minns (och samma sak när jag jobbar å han ”är hemma” OBVIOUSLYY).

Därför var det hög tid för ett besök! På vägen dit blev Nora hungrig och vi slank in på Ica för en Yoggi Yalla, en Wasa Knäcke med pålägg och tre bananer (Per ville väl också ha – tänkte jag).


Det första vi möttes av på kontoret var som en käftsmäll. På det gigantiska soffbordet vid den enooorma hörnskinnsoffan i cognacsbrunt, omringat av aptrendiga tjocka magasin från all over the world, där stod det största fruktfatet jag sett, överfullt av frukter av alla de slag. Päron, äpplen, mandariner, apelsiner och såklart: KLASAR med bananer. Booom. Jag inledde besöket med att raskt knipa en banana. Från fatet.

”Vill du ha kaffe?”, frågade min creative kreatör PR-kille.
”Absolut”, sa jag och fick en PERFEKT cappuccino i min hand. I en liten liten trevlig glaskopp. Inte:

ikeamugg

Glad över kaffet var jag, men samtidigt redigt sur över alla koppar kaffe jag druckit genom historien på kommunens bekostnad. Wiener melange i all ära, men seriously?

I alla fall, vi passerade några rum där väggarna var helt i glas. Inne i glaskuberna satt det människor med mac-datorer i knäet, självklart nedsjunkna i diverse cognacsbruna designklassiker från ca 40-talet. I ett av rummen verkade det vara kallt för tre av personerna hade mössa på sig? Nåväl, jag tyckte det var alldeles lagom tempererat och vi fortsatte till övervåningen. Där möttes vi av ett ganska vanligt kontorslandskap, det skulle kunna vara ett arbetsrum på vilken skola som helst. Ok, en skola som ställt upp jättelådor med lyxiga chokladkulor-godisar, bara att plocka. Plock plock, mums mums. Och ja, en lekhörna stor som ett bättre grupprum (men grupprum finns ju inte kvar på många skolor pga platsbrist) med STOR tv, playstation och massor av spel. Eeeh… SPELA PLAYSTATION? PÅ JOBBET?

”Sitter du här ofta och ehm… spelar?”, frågade jag och svepte sista mjölkskummet genom att böja huvudet så långt bakåt det bara gick, sen banka lite i botten av glasmuggen och surpla kraftigt.
”Nja… Ibland på lunchen.” sa han och Nora gjorde en kullerbytta på heltäckningsmattan. I och för sig, funderade jag. Jag leker väl också på lunchen om jag vill. Är rastvakt en gång i veckan, då är det ju bara att glida fram i sin gula väst och joina valfritt gäng: ”EEEy passa!”

”Var har ni era möten?”, frågade jag som grubblade över att de faktiskt inte har något klassrum med white board och projektor och många stolar och bord?
”I köket”, sa han. ”På måndagar när vi äter frukost.”

Jamen just det, ni får frukost på måndagar (m.fl. dagar obs) som någon annan ordnar åt er ja. Ingen ”fixa-fika-lista”.

Och så åkte ni till Spanien fyra dagar på konferens. Även förra året. Team buildade lite. Jomen, vi var i skogen och lekte lekar. Det var supertrevligt det. Och julborden i matsalen, vi fick en varsin julmust på glasflaska och efterrätt. Även pocketböcker i julklapp från rektorn med åren, inte helt fel för en som gillar böcker!


Man kan tro att en lärare som jag utan ens fruktkorg blir avis på sånt där lull-lull? Men nä! HELT seriöst och allvarligt talat: det enda jag är sur över är kaffet. Och då kan jag ta med en egen fucking bryggare så är det problemet löst. En fruktskål på mitt skrivbord kan jag också ordna. (Mössa inomhus blir det dock inte.)

Jag ÄLSKAR mitt jobb som lärare SÅ MYCKET att jag nästan BÖRJAR GRÅTA. Självklart ingår det mer på Pers jobb än att dricka espresso i en glasbur, men all den där glamouren runt omkring som går att finna på bättre reklam- och PR-byråer (samt alla andra företag med cash).

Nä! Jag vill 4 ever and ever and ever jobba med ungdomar i skolan. Jag vill för alltid stå vid white boarden, flytta skolbänkar till lämpliga grupperingar, skriva namnskyltar, laminera ordningsregler, printa powerpoints, vakta raster, ringa päron, äta skolmat (så sjukt billigt. Och gott). En julmust till julbordet är glamour för mig.

”Fimpa smulan!”, säger jag när lektionen börjar. ”Mössa har vi utomhus, nu börjar vi!”

4 ever, hörde ni det? 4 ever.

Dagens liknelse 

Att krypa ned för natten mellan Nora och Mia i dubbelsängen, det är som att gå och lägga sig längst in förpiken i en trång segelbåt med hällregn och hala klippor utanför. Har man en gång lagt sig då ligger man där man ligger. Mycket kiss ska tränga på för att det ska vara värt det. Och extremt mycket obekvämt ska det vara för att bemöda sig med att ändra ställning med risk för att släppa in kalluft/mygg resp. väcka de små.

Ändå en dagbok

Nora, 3, sov hos sin farmor inatt eftersom Per är på någon sorts jobbresa (Spanien tror jag) och jag är solo med två småbarn = avlastning (och kul för Nora och farmor). I alla fall, Mia, 1/2, brukar sova länge på morgnarna om ingen väcker henne vilket Nora brukar göra, men ändå vaknade jag strax före kl sju denna lyxmorgon varpå lillan vaknade hon med.

Suck

Ja, ja. Carpe diem, upp å hoppa! Jag drog genast igång en bolognese för att vara helt rustad när lilla bossen skulle dyka upp genomtrött och superhungrig efter att ha varit på badhuset med farmorn. Nähe, nu skrev jag fel. Den kokade jag ju igår?

Haha

Har varit hemma för mycket.

Jag går knappt ut vet ni. Det är pinsamt, men jag trivs så extremt bra hemma att jag helst stannar här om jag kan, om jag inte måste ut.

MEN JAG MÅSTE JU UT!? Frisk luft är A och O och motion allra mest.

När ska jag hinna ordna med alla sakerna då hade ni tänkt…? Sortera och plocka? Nä just det. Måste ingenting.

Så bröts lugnet av dörrklockan. Med pirr i magen, mest av längtan, öppnade jag. Direkt gick buset i blicken att urskönja. Supertrött och jättehungrig. ”Nu gäller det att stryka medhårs”, tänkte jag och började stryka. ”Nähe, jaha, okej, javisst, självklart, inga problem, du kan själv ja, så bra, så bra det går det här då, ja då tar vi det först och vila sen – det blir hur bra som helst.”

Och hon SOMNADE till slut efter lunchen! Lilla pluttan, ni skulle se vad söt hon är.

Vet ni att hon sa åt mig att STRÄCKA PÅ MIG vid matbordet när jag satt och hängde som mest?

Jamen då vaknade Mia förstås, så vi gick upp och gjorde kaffe och … vet inte?

Till slut hade en timme gått, då började jag städa sovrummet och dra upp rullgardinen och FaceTajma med Per. En väckningsprocedur, jag ville (faktiskt) UT!

Vi kom till parken efter många och långa procedurer. Solen stod lågt, men skönt ändå. Jag vet inte, det där med lekpark… Det där eviga gungandet… Vi avslutade på Ica. Egentligen en mer ”stimulerande aktivitet” eller vad man ska säga? Hon drog korgvagnen/vagnkorgen och hämtade varor och föreslog maträtter.

Jag frågade: ”Gillar du fiskbullar?”
Hon: ”Ja! Med becon och lingonsylt!”
Jag: ”Nej, asså det är potatisbullar?”
Hon vid pizzadegskylen: ”Mamma! Jag har ongat mig! Vi gör pizza, det blir superbra?”
Jag: ”Vi ska inte äta pizza.”

Det hela slutade med en maträtt jag inte inhandlat på ca 10 år, som ändå tar upp ganska stor frys-plats i våra matbutiker, nämligen en sån frys-pizza.

Vi gick hemåt. Hon bar en påse med ett paket smör i och valde att doppa den i Årstas smutsigaste vattenpöl.

Hon kollade Pippi och jag ”lagade mat”. Hon frågade var Pippis mamma och pappa är någonstans.

”Vi får hoppas den är god”, sa hon innan vi satte tänderna i Icas fryspizza. Mia fick inte smaka.

Till sist läste vi Gittan gömmer bort sig och hon frågade var mamman och pappan är någonstans.

Allra allra sist läste vi Puck går till frisören och jag försökte igen att freestyla en ny text till bilderna för den som står är så övertydlig och torr att jag inte kan läsa den utan ironi och typ sarkasm i rösten. Bilderna är dock fina (konstruktiv kritik, ja tack).

GOD NATT ALLIHOP, nu är godiset slut och jag ska försöka varva ned från en sockertopp utan att fastna i t.ex. omöjlig och pinsam tråd i någon lärargrupp på FB.

<3

Så pinsamt

Bild 2017-10-13 kl. 13.11 #5.jpg

[ja, jag släppte ut håret inför denna bild. ja, jag målade mina naglar lila för någon vecka sedan. skulle kunna skriva en bok om detta med att behöva ordna med sina naglar. fy fan vad det är hemskt. nej, jag har ingen lust att posera men vet att det är ganska boring att läsa en blogg utan relation till skribenten. se resonemang nedan.]

Hallåj!

Såhär tänker jag:

Om jag ändå gjort detta från början?
Eller hållit fast vid min första blogg (den finns kvar iofs men nu är jag ju här).
Att som 30+ (nånting) starta upp och tro att jag kommer uppdatera regelbundet, ha ett koncept, osv. är det inte väl optimistiskt?

Men ändå går jag och trånar efter att skriva ofta, kanske t.o.m. fota (eftersom Insta tappat allt). Fota som förr, med riktiga kameran och välja ut ett par bilder som ett dagboksinlägg. Ett par riktigt fina bilder som man vill glo på.

Inte för att jag hinner det där med bilderna om det också ska bli skrivet, det får bli bonus med bilder, ja. Hellre en dålig bild än ingen alls maybe?

Om jag nu ska prioritera detta bloggskriveri, som det ju kallas, även om jag hatar att kategorisera mig själv (ibland) – då måste jag också jaga läsare. Inte bara posta på min egen Facebook (pinsamt det med).

Men fy fan vad skämmigt att göra reklam för sig själv bland främlingar. Blir torr i munnen och gråtfärdig bara av att tänka på det! Problemet är väl att om det jag skriver ska bli läst då måste jag också krydda med bilder samt släppa på integriteten och släppa in och släppa ut.

Det är inge kul att läsa om nån anonym tjejs vardag heller.

Men varför skulle nån bry sig om nån? Oavsett finurliga vardagsbetraktelser.

Dessutom är inläggen för långa, jag vet. Gillar inte att prata skit om mig själv, men vill ändå vara tydlig med att: JAG VEEET.

Så please please help me, what shall I do? Skamlöst göra reklam på div. forum? Fortsätta som nu med ett inlägg här/där + länk på FB ibland? Lägga ned och skriva enkom för mig själv (oh snyft, det var sorgligt).


Ett annat alternativ är att sluta vara så allvarligt lagd och ”bara köra”. Skäms dock lite eftersom jag är lärare och därför funderar jag ibland på att radera hela alltet (inte mig själv, bara bloggen). Vore lite pinsamt liksom om elever/föräldrar kom hit och kikade även om jag inte är helt… borta. Vad säger Charlotte om saken?