Fimpa smulan!

Varje dag åker Per till sitt arbete när jag är hemma med Mia och lämnar och hämtar Nora. Märkligt egentligen, att han har ett helt liv på ett ställe där jag bara varit en endaste gång och Nora med men inte som hon minns (och samma sak när jag jobbar å han ”är hemma” OBVIOUSLYY).

Därför var det hög tid för ett besök! På vägen dit blev Nora hungrig och vi slank in på Ica för en Yoggi Yalla, en Wasa Knäcke med pålägg och tre bananer (Per ville väl också ha – tänkte jag).


Det första vi möttes av på kontoret var som en käftsmäll. På det gigantiska soffbordet vid den enooorma hörnskinnsoffan i cognacsbrunt, omringat av aptrendiga tjocka magasin från all over the world, där stod det största fruktfatet jag sett, överfullt av frukter av alla de slag. Päron, äpplen, mandariner, apelsiner och såklart: KLASAR med bananer. Booom. Jag inledde besöket med att raskt knipa en banana. Från fatet.

”Vill du ha kaffe?”, frågade min creative kreatör PR-kille.
”Absolut”, sa jag och fick en PERFEKT cappuccino i min hand. I en liten liten trevlig glaskopp. Inte:

ikeamugg

Glad över kaffet var jag, men samtidigt redigt sur över alla koppar kaffe jag druckit genom historien på kommunens bekostnad. Wiener melange i all ära, men seriously?

I alla fall, vi passerade några rum där väggarna var helt i glas. Inne i glaskuberna satt det människor med mac-datorer i knäet, självklart nedsjunkna i diverse cognacsbruna designklassiker från ca 40-talet. I ett av rummen verkade det vara kallt för tre av personerna hade mössa på sig? Nåväl, jag tyckte det var alldeles lagom tempererat och vi fortsatte till övervåningen. Där möttes vi av ett ganska vanligt kontorslandskap, det skulle kunna vara ett arbetsrum på vilken skola som helst. Ok, en skola som ställt upp jättelådor med lyxiga chokladkulor-godisar, bara att plocka. Plock plock, mums mums. Och ja, en lekhörna stor som ett bättre grupprum (men grupprum finns ju inte kvar på många skolor pga platsbrist) med STOR tv, playstation och massor av spel. Eeeh… SPELA PLAYSTATION? PÅ JOBBET?

”Sitter du här ofta och ehm… spelar?”, frågade jag och svepte sista mjölkskummet genom att böja huvudet så långt bakåt det bara gick, sen banka lite i botten av glasmuggen och surpla kraftigt.
”Nja… Ibland på lunchen.” sa han och Nora gjorde en kullerbytta på heltäckningsmattan. I och för sig, funderade jag. Jag leker väl också på lunchen om jag vill. Är rastvakt en gång i veckan, då är det ju bara att glida fram i sin gula väst och joina valfritt gäng: ”EEEy passa!”

”Var har ni era möten?”, frågade jag som grubblade över att de faktiskt inte har något klassrum med white board och projektor och många stolar och bord?
”I köket”, sa han. ”På måndagar när vi äter frukost.”

Jamen just det, ni får frukost på måndagar (m.fl. dagar obs) som någon annan ordnar åt er ja. Ingen ”fixa-fika-lista”.

Och så åkte ni till Spanien fyra dagar på konferens. Även förra året. Team buildade lite. Jomen, vi var i skogen och lekte lekar. Det var supertrevligt det. Och julborden i matsalen, vi fick en varsin julmust på glasflaska och efterrätt. Även pocketböcker i julklapp från rektorn med åren, inte helt fel för en som gillar böcker!


Man kan tro att en lärare som jag utan ens fruktkorg blir avis på sånt där lull-lull? Men nä! HELT seriöst och allvarligt talat: det enda jag är sur över är kaffet. Och då kan jag ta med en egen fucking bryggare så är det problemet löst. En fruktskål på mitt skrivbord kan jag också ordna. (Mössa inomhus blir det dock inte.)

Jag ÄLSKAR mitt jobb som lärare SÅ MYCKET att jag nästan BÖRJAR GRÅTA. Självklart ingår det mer på Pers jobb än att dricka espresso i en glasbur, men all den där glamouren runt omkring som går att finna på bättre reklam- och PR-byråer (samt alla andra företag med cash).

Nä! Jag vill 4 ever and ever and ever jobba med ungdomar i skolan. Jag vill för alltid stå vid white boarden, flytta skolbänkar till lämpliga grupperingar, skriva namnskyltar, laminera ordningsregler, printa powerpoints, vakta raster, ringa päron, äta skolmat (så sjukt billigt. Och gott). En julmust till julbordet är glamour för mig.

”Fimpa smulan!”, säger jag när lektionen börjar. ”Mössa har vi utomhus, nu börjar vi!”

4 ever, hörde ni det? 4 ever.

Annonser

Dagens liknelse 

Att krypa ned för natten mellan Nora och Mia i dubbelsängen, det är som att gå och lägga sig längst in förpiken i en trång segelbåt med hällregn och hala klippor utanför. Har man en gång lagt sig då ligger man där man ligger. Mycket kiss ska tränga på för att det ska vara värt det. Och extremt mycket obekvämt ska det vara för att bemöda sig med att ändra ställning med risk för att släppa in kalluft/mygg resp. väcka de små.

Ändå en dagbok

Nora, 3, sov hos sin farmor inatt eftersom Per är på någon sorts jobbresa (Spanien tror jag) och jag är solo med två småbarn = avlastning (och kul för Nora och farmor). I alla fall, Mia, 1/2, brukar sova länge på morgnarna om ingen väcker henne vilket Nora brukar göra, men ändå vaknade jag strax före kl sju denna lyxmorgon varpå lillan vaknade hon med.

Suck

Ja, ja. Carpe diem, upp å hoppa! Jag drog genast igång en bolognese för att vara helt rustad när lilla bossen skulle dyka upp genomtrött och superhungrig efter att ha varit på badhuset med farmorn. Nähe, nu skrev jag fel. Den kokade jag ju igår?

Haha

Har varit hemma för mycket.

Jag går knappt ut vet ni. Det är pinsamt, men jag trivs så extremt bra hemma att jag helst stannar här om jag kan, om jag inte måste ut.

MEN JAG MÅSTE JU UT!? Frisk luft är A och O och motion allra mest.

När ska jag hinna ordna med alla sakerna då hade ni tänkt…? Sortera och plocka? Nä just det. Måste ingenting.

Så bröts lugnet av dörrklockan. Med pirr i magen, mest av längtan, öppnade jag. Direkt gick buset i blicken att urskönja. Supertrött och jättehungrig. ”Nu gäller det att stryka medhårs”, tänkte jag och började stryka. ”Nähe, jaha, okej, javisst, självklart, inga problem, du kan själv ja, så bra, så bra det går det här då, ja då tar vi det först och vila sen – det blir hur bra som helst.”

Och hon SOMNADE till slut efter lunchen! Lilla pluttan, ni skulle se vad söt hon är.

Vet ni att hon sa åt mig att STRÄCKA PÅ MIG vid matbordet när jag satt och hängde som mest?

Jamen då vaknade Mia förstås, så vi gick upp och gjorde kaffe och … vet inte?

Till slut hade en timme gått, då började jag städa sovrummet och dra upp rullgardinen och FaceTajma med Per. En väckningsprocedur, jag ville (faktiskt) UT!

Vi kom till parken efter många och långa procedurer. Solen stod lågt, men skönt ändå. Jag vet inte, det där med lekpark… Det där eviga gungandet… Vi avslutade på Ica. Egentligen en mer ”stimulerande aktivitet” eller vad man ska säga? Hon drog korgvagnen/vagnkorgen och hämtade varor och föreslog maträtter.

Jag frågade: ”Gillar du fiskbullar?”
Hon: ”Ja! Med becon och lingonsylt!”
Jag: ”Nej, asså det är potatisbullar?”
Hon vid pizzadegskylen: ”Mamma! Jag har ongat mig! Vi gör pizza, det blir superbra?”
Jag: ”Vi ska inte äta pizza.”

Det hela slutade med en maträtt jag inte inhandlat på ca 10 år, som ändå tar upp ganska stor frys-plats i våra matbutiker, nämligen en sån frys-pizza.

Vi gick hemåt. Hon bar en påse med ett paket smör i och valde att doppa den i Årstas smutsigaste vattenpöl.

Hon kollade Pippi och jag ”lagade mat”. Hon frågade var Pippis mamma och pappa är någonstans.

”Vi får hoppas den är god”, sa hon innan vi satte tänderna i Icas fryspizza. Mia fick inte smaka.

Till sist läste vi Gittan gömmer bort sig och hon frågade var mamman och pappan är någonstans.

Allra allra sist läste vi Puck går till frisören och jag försökte igen att freestyla en ny text till bilderna för den som står är så övertydlig och torr att jag inte kan läsa den utan ironi och typ sarkasm i rösten. Bilderna är dock fina (konstruktiv kritik, ja tack).

GOD NATT ALLIHOP, nu är godiset slut och jag ska försöka varva ned från en sockertopp utan att fastna i t.ex. omöjlig och pinsam tråd i någon lärargrupp på FB.

<3

Så pinsamt

Bild 2017-10-13 kl. 13.11 #5.jpg

[ja, jag släppte ut håret inför denna bild. ja, jag målade mina naglar lila för någon vecka sedan. skulle kunna skriva en bok om detta med att behöva ordna med sina naglar. fy fan vad det är hemskt. nej, jag har ingen lust att posera men vet att det är ganska boring att läsa en blogg utan relation till skribenten. se resonemang nedan.]

Hallåj!

Såhär tänker jag:

Om jag ändå gjort detta från början?
Eller hållit fast vid min första blogg (den finns kvar iofs men nu är jag ju här).
Att som 30+ (nånting) starta upp och tro att jag kommer uppdatera regelbundet, ha ett koncept, osv. är det inte väl optimistiskt?

Men ändå går jag och trånar efter att skriva ofta, kanske t.o.m. fota (eftersom Insta tappat allt). Fota som förr, med riktiga kameran och välja ut ett par bilder som ett dagboksinlägg. Ett par riktigt fina bilder som man vill glo på.

Inte för att jag hinner det där med bilderna om det också ska bli skrivet, det får bli bonus med bilder, ja. Hellre en dålig bild än ingen alls maybe?

Om jag nu ska prioritera detta bloggskriveri, som det ju kallas, även om jag hatar att kategorisera mig själv (ibland) – då måste jag också jaga läsare. Inte bara posta på min egen Facebook (pinsamt det med).

Men fy fan vad skämmigt att göra reklam för sig själv bland främlingar. Blir torr i munnen och gråtfärdig bara av att tänka på det! Problemet är väl att om det jag skriver ska bli läst då måste jag också krydda med bilder samt släppa på integriteten och släppa in och släppa ut.

Det är inge kul att läsa om nån anonym tjejs vardag heller.

Men varför skulle nån bry sig om nån? Oavsett finurliga vardagsbetraktelser.

Dessutom är inläggen för långa, jag vet. Gillar inte att prata skit om mig själv, men vill ändå vara tydlig med att: JAG VEEET.

Så please please help me, what shall I do? Skamlöst göra reklam på div. forum? Fortsätta som nu med ett inlägg här/där + länk på FB ibland? Lägga ned och skriva enkom för mig själv (oh snyft, det var sorgligt).


Ett annat alternativ är att sluta vara så allvarligt lagd och ”bara köra”. Skäms dock lite eftersom jag är lärare och därför funderar jag ibland på att radera hela alltet (inte mig själv, bara bloggen). Vore lite pinsamt liksom om elever/föräldrar kom hit och kikade även om jag inte är helt… borta. Vad säger Charlotte om saken?

 

För mycket kaffe

Det är en alldeles vanlig dag med krassligt förskolebarn + liten bebis. Vi äter våra köttbullar och mackisar till lunch och bestämmer oss för att vila i vagnen idag. Allt går enligt plan. Mätta och belåtna kommer vi iväg, strax ska båda sova, vi går Götgatan norrut. Mot Skrapan, tänker världsvana jag med dubbelåket, in i hissen opp på plan 2 där det är så mycket lugnare än på BV.
Aaah, en soffa! Ledig! Och jag som fick med mig min bok. Kan man ha det bättre, va? Gudars så gott med en kopp kaffe nu rå.

När kön till kassan på Espresso house (= huset av espresso) avtagit smyger jag mig dit och beställer med en glad, upprymd förväntan i rösten:

”Hej! Eeen vanlig kaffe tack. Och har ni sån där god havremjölk som inte skär sig [såklart de har], okeeej bra… Och äh, jag tar en chokladboll också!”


Inte varje dag! ”Vilka snälla barn som sover samtidigt”, utbrister en dam som slår sig ned i soffan mittemot. ”Jo ibland så”, smajlar jag tillbaka.

Men Jesus! Vilken stooor kopp! Här snålas inte. Första klunkarna kaffe brukar ju vara de bästa, men redan här anar jag att något är på tok. Det är som att jag måste… bälja i mig. Attans, redan börjar det svalna trots koppens påtagliga tjocklek. Tung är den också, rent ut sagt jobbig att lyfta. Nåväl, jag måste väl inte hälla i mig allt ändå tänker jag och börjar karva på bollen av choklad.


Man har ju lärt sig att aldrig beställa muffins. Det är som att äta en burk bakpulver med sked. Nu har jag också lärt mig att även rata huset av espressos kompakta sk chokladbollar.

Jag sparar halva till Nora, hon som ännu inga referenser kring chokladbollar har. Innan de vaknar hinner jag dricka en tredjedel av kaffet, läsa ett par sidor i boken samt lägga upp ett par Insta stories.

Så vaknar de! Nora jobbar vidare på bollen men vill snart gå vidare på nya äventyr och vi styr kosan mot hissen. Vi går förbi kassan och jag sneglar av en händelse mot menyn. Tre sorters brygg finns att välja på med två prisklasser på varje sort.

Vad det var jag beställde kan jag inte räkna ut och eftersom jag levde som en kung den där timmen då båda barnen sov brydde jag mig inte heller om att alls registrera summan som drogs på mitt kort.

Av nyfikenhet frågar jag personen i kassan: ”Om man beställer ‘en kaffe’, vad får man då?”

”Då får man Superior eller Classic”.

”Okej. Men är det olika storlekar eller vad är prisskillnaden?”, ångar jag på.

”Mm då har vi vår standardkaffe och sedan en liten om man vill ha det.”

Mitt svar är endast ett frustande ljud och en snabb gir med vagnen mot hissen. Så lurad, så bortgjord, så styrd av en café-kedja.

Förstår ni hur mycket jävla kaffe + valfri hipp mjölksort som vaskas varje dag på husen av espresso som nu tagit över varenda ledig lokal?

Förstår ni hur de sakta men säkert skruvar om kaffekoppsnormen, lurar i oss att kaffe är det nya teet, får oss att bälja, svälja, kvälja?

En enkel kopp bryggkaffe ska serveras i en ganska tunn kopp, max 1 dm hög. Den ska gå att tömma innan kaffet svalnat och vill jag ha mer kallas det PÅTÅR.

Vi lämnar Skrapan och dundrar hemåt. Tyvärr kommer vi inte längre än till Skanstull där jag måste stanna för en kisspaus.

Kisspaus kisspaus. Aldrig mer Espresso house!


(Ej ett filmklipp, bara screen shot)

Dear diary

För en månad sedan föddes Mia och varje dag sedan dess har jag velat uppdatera den här bloggen.

Nu är tvättkorgarna (nästan) tomma och torkställningen är borta. Lägenheten (halva) är dammsugen och diskmaskinen går (nåväl, blev nyss klar). Kaffe har jag även lyckats brygga, Mia sover i sjalen och någorlunda har jag själv fått sova inatt.

Alltså: time for update, nu blir det dagbokstider i bloggformat igen! Wihoo, vad kul!!!

Saker som hänt sedan sist:

  • Åkt taxi till SÖS, fött ett barn, fått två hotellnätter utan 2-åring på halsen.
  • Haft massive babyblues-attack
  • Haft hjärtvärk av kärlek till mina två barn
  • Har gjort kräkljud på BB:s telefonsvarare första dagen hemma för att illustrera babyns kräkningar som vi ansåg oroväckande (kräk-rookies, Nora kräktes aldrig).
  • Har kört dubbelvagn
  • Har köpt ett landställe
  • Har köpt en flaska Vichy-vatten
  • Ringt Försäkringskassan
  • Kollat c:a ett halvt Skam-avsnitt/kväll
  • Sett en delfinshow och blivit rörd
  • Fått veta att jag har TVÅ HÅL i tänderna ::::(  Ska lagas i juni. Så vidrigt :::::(
  • Läst en hel bok via talbok för första gången (Alex Schulmans ”Glöm mig”)
  • Har googlat ”bebis som inte tar napp” c:a varje natt
  • Googlat: ”överföra bilder iCloud hårddisk”

Det var alltså förordet, nu börjar det:


Den 9 april 2017 var något alldeles extra i görningen. Vi kände på oss båda två att nedkomst närmade sig, inte bara för att BF-datumet (11 april) stod nära utan för att min kropp på olika sätt gett signal.

Men orka ställa sig in på förlossning när det bara är t.ex. förvärkar. Det kan ju dröja dagar, veckor ändå! Vi åkte således iväg på husvisning denna söndag, denna soliga söndag med matsäck packad och allt. Tomten var fin, men blåsig och huset var en koja, ”kan vi vara här med två barn?” undrade vi. På väg hem igen blev det tydligt vad som komma skulle och i telefonkön till SÖS i bilkön som slog till vid avfarten till Årsta, samtidigt som jag andades sådär förlossningsaktigt som på film, ja då kom lilla åksjukan farande och barnmorskan som precis svarat – hon bad mig ringa upp när jag mitt i en mening sa: ”oj nu kräks min dotter här”. Som tur var är vi ruttade nu, Nora gjorde någon sorts signal innan så jag hann fånga allt kräket i en påse. Aldrig vill man vara i en bilkö så lite som med värkar två dagar före beräknad förlossning!

”Det är bara förvärkar”, sa jag för att lugna Per vid ratten (/mig själv, han var säkert lugn). 

”Det kan dröja dagar!”, försökte jag för att inte ta ut något i förskott, bli otålig, känna mig snopen och snuvad.

Ändå ringde vi barnvakten farmor för att få en stund hemma till att ifall att, packa klart förlossningsväskan, vila, städa lite. Smidigt nog var hon i krokarna och hämtade Nora + en liten övernattningsbag.

Nähe nej, som jag trodde. ”Gud vad pinsamt”, ”ska hon sova hos farmor och farfar och så kommer det ingen baby!”, ”överdrivet”, ”jag kände nog inget”. Allt hade avtagit. Per gjorde pasta carbonaschi som jag planerat så noga att äta innan förlossningen. Jag satt i soffan med en snopen värmekudde – utan värkar. ”Ja, ja, det är väl skönt att få lite barnvakt ändå. Hon får sova där inatt. Det kanske sätter igång igen imorgon bitti.”

Ett halvt avsnitt av Girls hann vi med innan kroppen sa till igen. Pastan var uppäten, väskan packad, babyskyddet framställt i hallen. Klockan 21.00 satt vi i väntrummet och tittade på nattpersonalen som strömmade in på förlossningen, ombytta och klara. Kanske med en kaffekopp i handen. De tittade också på oss: ”jaså, de här ska vi jobba med inatt, hej hej, ännu ett jobbpass”.

Ett bad senare kom lilla bebisen ut, inte det förutsägbara datumet 10 april då flest svenskar fyller år, utan femton minuter innan. Som många av er bloggläsare vet var detta första gången som vi, numera tvåbarnsföräldrar, fick den där stunden i förlossningsrummet tillsammans med en alldeles nyfödd på bröstet. Kärleken till både Nora och den nyfödda slogs ihop till ett och vi insåg att det inte var lakanen på neo som doftade, utan att detta är doften av en alldeles alldeles nyfödd. Vi fick inte nog, utan sniffade och sniffade på den varma varelsen, förundrade över att det var exakt på pricken samma lukt.

Två nätter unnade vi oss på BB-hotellet, denna gång med en fullgången baby i rummet, dock med sämre utsikt än sist (men en vacker utsikt över Årstaviken är väl det minsta man kan begära på ett BB-hotell utan bebis?).

Babybluesen slog till först hemma. Imse vimse spindel utan att gråta?? En så fruktansvärt sorglig sång! Vilket vemod. Och den där boken: ”Vem är borta?” av Stina Wirsén? ”Nu är det jobbigt. STORA NALLE!?”

Vad man är med om när en bebis kommer två månader för tidigt, det har jag nog förstått först nu. Early-baby-bodyn från Polarn o. Pyret som knappt gick att klä på Nora när hon för första gången skulle ha ett klädesplagg dagen då vi åkte hem från neonatalen. Den var alldeles för stor och hennes armar var så mjuka och tunna att de inte gick att trä ut ur ärmarna. Den early-baby-bodyn hade vi packat som primär-plagg till nya babyn. PoP:s kläder som också är så stora i storlekarna, den blir perfekt till en nyfödd, bra med mjuka sömmar och omlott. Och där stod vi med handen på hakan som grubbel-grubbel-emojin när den knappt gick att stänga om vår fullgångna bebis.

Per var hemma i tre veckor. Vi åkte på utflykt för att kolla Hemnet-fynd. Det blev påsk. Vi köpte ett s.k. fritidshus. Och nu jobbar han för fullt medan jag är hemma (nej, går helst inte ut förrän kl tre då jag ska till föris). 

Tvåbarnslivet går bra såhär långt. Jag är stabil efter babybluesen. Jag älskar syskonvagnen. Jag jobbar på bokklubbsboken men vill helst köra talbok i form av självbiografier. Försöker ha ett städat hem och rena kläder. Nagelbanden är det ingen ordning på, men att använda mellanrumsborste borde väl vara prio. Sömnen är inget att jaga ihjäl sig efter, den kommer när den kommer och trötthet funkar det med. Tack guden för iPad och barnkanal. Igår åt jag gröna linser istället för pasta, adjö!

 

Visst, jag gillar mitt jobb

Men när man går och lägger sig på söndagskvällen och vet att man ska upp 05.47 för att åka pendeltåg till ett morgonmöte och killen ska upp när han vaknar av att ungen sitter i pyamas och rufsigt hår och babblar. De kommer att äta frulle i lugnan ro och han kommer fråga saker som hon svarar ”näääe” eller ”mmmhm” på och sen drar de till babybadet för lite plask och lek där de också får känna på systersonens valkar eftersom de har badtiden efter. ORÄTTVIST!!! Skulle inte förvåna mig om solen kikar fram efter hennes vila när de brukar gå till parken. Inte ett dugg!