Så pinsamt

[ja, jag släppte ut håret inför denna bild. ja, jag målade mina naglar lila för någon vecka sedan. skulle kunna skriva en bok om detta med att behöva ordna med sina naglar. fy fan vad det är hemskt. nej, jag har ingen lust att posera men vet att det är ganska boring att läsa en blogg utan relation till skribenten. se resonemang nedan.]

Hallåj!

Såhär tänker jag:

Om jag ändå gjort detta från början?
Eller hållit fast vid min första blogg (den finns kvar iofs men nu är jag ju här).
Att som 30+ (nånting) starta upp och tro att jag kommer uppdatera regelbundet, ha ett koncept, osv. är det inte väl optimistiskt?

Men ändå går jag och trånar efter att skriva ofta, kanske t.o.m. fota (eftersom Insta tappat allt). Fota som förr, med riktiga kameran och välja ut ett par bilder som ett dagboksinlägg. Ett par riktigt fina bilder som man vill glo på.

Inte för att jag hinner det där med bilderna om det också ska bli skrivet, det får bli bonus med bilder, ja. Hellre en dålig bild än ingen alls maybe?

Om jag nu ska prioritera detta bloggskriveri, som det ju kallas, även om jag hatar att kategorisera mig själv (ibland) – då måste jag också jaga läsare. Inte bara posta på min egen Facebook (pinsamt det med).

Men fy fan vad skämmigt att göra reklam för sig själv bland främlingar. Blir torr i munnen och gråtfärdig bara av att tänka på det! Problemet är väl att om det jag skriver ska bli läst då måste jag också krydda med bilder samt släppa på integriteten och släppa in och släppa ut.

Det är inge kul att läsa om nån anonym tjejs vardag heller.

Men varför skulle nån bry sig om nån? Oavsett finurliga vardagsbetraktelser.

Dessutom är inläggen för långa, jag vet. Gillar inte att prata skit om mig själv, men vill ändå vara tydlig med att: JAG VEEET.

Så please please help me, what shall I do? Skamlöst göra reklam på div. forum? Fortsätta som nu med ett inlägg här/där + länk på FB ibland? Lägga ned och skriva enkom för mig själv (oh snyft, det var sorgligt).

---

Ett annat alternativ är att sluta vara så allvarligt lagd och ”bara köra”. Skäms dock lite eftersom jag är lärare och därför funderar jag ibland på att radera hela alltet (inte mig själv, bara bloggen). Vore lite pinsamt liksom om elever/föräldrar kom hit och kikade även om jag inte är helt… borta. Vad säger Charlotte om saken?

 

Dra in den där pastan

Ganska precis innan det hände hade jag planerat ett inlägg med en Skanstull-guide här på bloggen. Att låna toaletten på Clarion och sedan unna sig en lunch där låter väl inte så dumt t.ex.? Bättre än Åhléns där du som har barnvagn måste in i en krånglig hiss först, sedan lyckas kontakta ett butiksbiträde för hjälp med upplåsning av själva toadörren.

Blöjan var alltså bytt och jag var hungrig. Klockan visade 11.28, de öppnade 11.30. Två, eller kanske tre servitörer kom emot mig. Som om de stått och laddat en stund för att ta emot dagens första lunchare. Jag fick en meny, valde en dagens, hittade ett bord precis ovanför mynningen till Söderledstunneln. ”Wow, häftigt!”, tänkte jag. ”Det här blir läckert. Sitta och luncha och spana ut över bron här. Kolla Mia!”

Ibland är det härligt att bara gå på sina infall dessa föräldralediga dagar. Planen var nämligen att handla och sedan åka hem för att styra någon mat. Men äh! Why not testa det här idag?

”Dricka?”, frågade servitören som sig bör. ”Bara vatten idag tack”, svarade jag. ”Okej, med bubblor eller vanligt vatten?”, fortsatte han. ”Eeeh, ja… Lite bubblor är väl trevligt”, sa jag och fick samtidigt syn på en radda flaskor på en hylla och förstod att jag kanske beställt en köpevatten vilket jag tycker är jävligt onödigt som princip. Vi behöver ej köpa vatten (alltså jag gör det ibland ändå men helst inte, fattar man?). Hade väl dessutom en unn-spärr där vid drickan eftersom detta var ett sorts infall istället för hemlagat. Well, well, det spelade ingen roll. ”Men”, hann jag tänka, ”restauranger borde inte sälja mineralvatten på flaska. De kan väl skaffa kolsyremaskin?”

”Vill du ha lite guacamole före maten?”, ropade servitören från baren. Med bubbelvattnet i färskt minne var jag snabb att svara: ”ja jo, men är det något du liksom bjuder på eller ska jag betala en fyrtio-femtio kronor extra?”.

Att jag sa det där. Spärren är borta. Jag är nu 33 år gammal, jajamen! Jag SKITER I. Jag frågar om jag vill veta. Jag låter mig inte luras. Pinsam morsa, må så vara.

Tillbaka: ”ja jo, men är det något du liksom bjuder på eller ska jag betala en fyrtio-femtio kronor extra?”. Servitören hämtade en meny… ”Guacamole… för den tar vi… 95 kronor”. ”Okeej”, sa jag eftertänksamt. ”Men du, om jag hade velat ha en sådan hade jag väl beställt det då när jag tittade på menyn?”

Haha – vad jag ångade på.

”Nej, vet du. Dra in den där pastan, jag går någon annanstans.”

Utan att klä på Mia igen, för det gjorde jag utomhus i snålblåsten, backade jag världsvant ut vagnen utan att se på servitör-fan. Hann även tala om att:

”Jag känner mig inte kränkt personligen, men tycker det är jävligt konstig restaurangstil, särskilt såhär på lunchen.”

BAAAM!

Hans försök till ursäkt… Hans förlorade kund… Hans okunskap om att jag har en av Sveriges största bloggar där jag skriver om sådana här fadäser… Ni förstår att det var med ett leende på läpparna som jag krånglade på overallen igen, sedan med raska steg mot smarriga falafel-stället på Ringvägen.

Det är slut på alla dumheter.

Jag går till attack.

Pinsam är mitt förnamn.

Clarion, ni har en bra toalett, men hörrni: ”dra in den där pastan”.

AW1617

Det är en plåga varje dag detta med att välja kläder till Nora. Vad ska en 2-åring ha på sig i 3-6 grader utan att svettas ihjäl/bli kall? Jag försöker pejla in vad de andra ungarna på förisen har, men det är allt från stora vinterskor och fodrade overaller till lilla skaljackan och sneakers. Jag får ingen vägledning. Varje morgon när jag lämnar är jag rädd att förskolepersonalen ska skratta ut mig för mina klädval. (Alternativt anmäla till högre instans när det gått alldeles för långt.)

Men idag var det faktiskt Nora som valde – mot min vilja, men annars hade vi aldrig kommit hemifrån. ”Nej jacka fleece”, så blev det en alldeles för trång och kort liten tjockare höstjacka (jämfört med skalisen) där fleecen inte får plats inunder.

Jahapp, kanske är det en sån här hon ska ha nu, tänkte jag när förskolepedagogen såg ut att nicka gillande åt den lilla jackan. Jahapp, måste vi köpa en tjockare jacka också, anpassad till höst, till perioden mellan skalis och tjockoverall? (OBS! Overall redan inhandlad! Ska hon använda den redan nu??)

Mössan som förvinner men alltid kommer tillbaks (merinoull dårå)

 Det är inte över än: Klarar vi oss utan ”höstskor”/kängor eller måste glappet mellan sneaker/gummistövel och jättevinterkängan fyllas upp av något annat? Hon äger ett par fodrade gummistövlar som hon själv helst skulle sova med om hon fick välja (ärvda av äldre kompis, kanske därför?). Men de är ju till för regn och väta.

Mössa kommer man långt med, jag vet. Men resten? Jag kan inte tänka: ”klä henne som du själv klär dig”, för jag är inte ute timmar i sträck, kanske sittande på en stock eller i en lövhög med en kall äppelbit i handen.

Var är handboken? Varför förutsätts det att man ska förstå sånt här?

Har det med min roll som förälder att göra?

Är det bara en inre osäkerhet?

…Är jag verkligen en mamma!??

(Var är då PAPPAN i allt det här? Jo, han är nog också lite osäker ibland. Men han har ingen blogg).

TACK!

Nä nu!!!

Nu måste jag gnälla loss som fan!

Varför är det ingen som stödjer mitt självförverkligande och läser bloggen? Visst, det finns annat man kan läsa, men lite kul är det väl att läsa någon annans reflektioner kring lyxproblem och annat?

Jag skriver lite för långt och omständligt, I know och det kunde vara fler bilder (jag gillar ju dessutom att fota). Men ändå!!!

Har man en blogg ska man väl ha åtminstone NÅN eller NÅGRA som bemödar sig med att läsa ibland?

Trots detta är det fortfarande trevligt att uppdatera, men humöret sviktar och jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till med agneslarsson.se… :(

[FOTO PÅ MIG SJÄLV I MOTLJUS MED MKT KORT SKÄRPEDJUP]

Ottar och kärleken

Alldeles nyss kom jag hem från stan efter att ha sett Ottar och kärleken på Stadsteatern. Känner ni igen känslan av att bli lätt upprymd efter en bra pjäs, bok, film, utställning, etc? Inspirerad, glad… En känsla att vilja förvalta på något jäkla sätt. Då är det bra att ha en blogg, men också att jobba som lärare. För här i bloggen kan jag kapsla in alla känslor och alltså bevara dem på något sätt. Och i skolan kan jag försöka sprida känslan till de små samtidigt som de lär sig något på kuppen.

Ottar och kärleken var det.

Vem fan är Ottar? Elise Ottesen-Jensen! Denna i historieskrivningen bortglömda, men superviktiga människa som turnerade runt i Sverige för att visa preventivmedlet pessar, som 1933 grundade RFSU, som kämpade för fri abort och avskaffande av preventivlagarna samt verkade för homosexuellas rättigheter! Elise Ottesen-Jensen! Elise Ottesen-Jensen! Elise Ottesen-Jensen! Elise Ottesen-Jensen!

Jajamen! Utropstecknen är nu oblyga!

Det som var så bra med själva pjäsen, som förstås handlade om Ottar och hennes kamp, var att hon och Moa Martinsson som hon jobbade med, var så ARGA! De SKREK, PUTTADES, SLOGS, KASTADE GREJER! De TOG INGEN SKIT!

Pjäsen avslutades med Ottars begravning, men också med en sorts framåtblick. En Pussy Riot-referens röjde på scen och bilder från dagens samhälle flimrade förbi på en skärm. Självaste Ottar vände på mikrofonen som hon talat i, mot publiken. Mycket symboliskt allting.

Men jag vet inte… Trots upprymdheten och inspirationen som jag känner efter pjäsen, så blir jag liksom lam och handfallen. Hur ser min feministiska kamp ut? Vad är jag arg på, vem jag ska skrika på och putta på? Ska jag skaffa en megafon och starta ett fanzine eller vad är det som gäller?

Hm… Nej, jag vet inte. Men medan jag funderar på hur jag ska kämpa mot orättvisor i världen så kanske Ottar kan få hänga på som en inspirerande maskot och snabbt som blixten dyka fram när det krävs? Vid alla de diffusa tillfällen då det känns olustigt i magtrakten, som att något är fel. De tillfällen då jag överrumplas av det manliga övertaget och blir ännu mer i underläge, alldeles utan svar på tal. De tillfällen då jag inte förrän alldeles för långt efteråt hittar ilskan och orden. DÅ! Då ska Ottar snabbt ge mig styrka att lita på magkänslan och bli förbannad.

Fina Tina

Läste ni detta i lördagens DN?

Tina Nordström, en lång intervju, numera min främsta mindlessness-förebild.

Hon som inte grubblar. Bara gör. Lagar mat, tar sig fram, skiter i.

Så brutalt ärlig med att hon ”stoppar jobbiga händelser och tankar i en kista som hon låser”, att jag direkt undrar när kistan kommer att sprängas och ta hela familjen Nordström med sig (bildligt menat!!!!).

Eller…? Hon kanske bara inte bryr sig så jävla mycket om negativa grejer som händer, hon kanske lägger locket på utan att det kokar över (ursäkta mataforen) (åh nej, tråkig ordvits), utan att det måste bearbetas, pratas ut, grubblas och bla bla bla.

Hon sysselsätter sig. Går på spinningpass, springer och kan inte stanna, lagar mat, skriver kokböcker, är med på teve, säger JA till grejer och är jävligt KÄCK.

Gapskrattar och är trevlig. Alltid glad.

Why the fuck not???!?!?!

Jag tar efter.

Mindlessness alltså. Så nöjd med detta. Ska skriva en bok, självhjälpsbok med livsfilosofi á la fina Tina. Vi som skiter i, ler och är glada, säger ja, lagar mat, är med på teve, skriver böcker, vågar greja loss.

Kom out

Borde väl outa att jag skriver här. Är väl konstigt att skriva massor på en blogg som ingen läser. Men fruktansvärt pinsamt att länka på Facebook med allt vad det innebär. Åh gud, skäms vid skärmen nu.

Känner bara för ärlighet. Pallar inte spela allan och låtsas vara självsäker och tuff.

Men gillar inte heller det här ursäktande mjäkandet som typ: ”ååå vad ful nu slänger jag den här teckningen….” och de andra fritidsbarnen bara: ”neeeej lägg aaaav asså”.

Om en människa vill skriva och inte bara för den egna mappen, så gör hon det. Det blir ett annat skrivande när hon ska klicka på ”Publicera”, det är kul, det är en utmaning, det är utvecklande att formulera sig. Men hon förväntar sig inte att någon ska ta sig tid att läsa, det vore befängt för är det någonting folk inte har tid med just nu så är det att läsa. Särskilt babblande bloggar om ingenting av ingen särskild!

Men, här kommer twisten:

JAG LÄSER JU ANDRAS BLOGGAR SOM HANDLAR OM INGENTING AV INGEN SÄRSKILD. Varför jag gör detta vet man inte. Kanske nyfikenhet, kanske lathet, kanske dumhet.

Så kanske, kanske blir detta läst? Hur som helst: eftersom du läser så +++TACK+++ för det du. Och hjärligt välkommen.