Läser Jesper Juul för tillfället och försöker lära mig ett och annat om barnuppfostran. Känner att jag blir en lite smartare morsa, men även en bättre lärare och medmänniska faktiskt. Bemärk detta t.ex.:
”Barn respekterar inte sina föräldrars gränser på grund av att föräldrarna kan argumentera för dem. De respekterar gränserna för att de respekterar personen som har dem. Haltande förklaringar – tillkomna i stunden – försvagar gränserna. Det är bättre att säga sanningen: ‘Jag vet inte varför jag tycker så, men det gör jag i alla fall. Det är så jag vill ha det.’
Det är för övrigt en bra förebild för barnen som allteftersom de växer upp på egen hand skall ta ställning till alkohol, kriminalitet, narkotika och dylikt. Det är ett stöd för dem att veta att man faktiskt kan följa sin inre röst, även om omgivningen utsätter en för påtryckningar och även om man själv inte kan övertyga andra om det rätta eller förnuftiga i ens åsikt.”
Jag håller verkligen med Jesper om detta befriande förhållningssätt till sina egna åsikter. Jag upprepar:
”/…/ att man faktiskt kan följa sin inre röst, även om omgivningen utsätter en för påtryckningar och även om man själv inte kan övertyga andra om det rätta eller förnuftiga i ens åsikt.”
Fattar ni? Jag känner vad jag känner, att detta är rätt väg att gå och jag är din vårdnadshavare/lärare/medmänniska, varför jag står fast vid min åsikt den här gången. Nu blir det såhär. Och så släpper jag ögonkontakten och fortsätter med nästa syssla, eller vad nu Juul skulle ha sagt.
Charlotte kommenterade igår på mitt bokköpinlägg nedan, att man faktiskt får shoppa ibland + att de som har gjort själva böckerna ju måste få stålars. Sanning! Jag håller med!
+ Att man inte alltid måste kunna argumentera för sin sak, utan det räcker med att följa sin inre röst. Sin shoppingröst.
Mm, jag vet. Bokrean är inte längre vad den en gång var. Men jag gillar den ändå.
En gång i tiden gav den mig Peter Pohls ”Jag saknar dig, jag saknar dig” då mamma sa att jag fick välja en bok bland ungdomsböckerna på Akademibokhandelns temporära reahyllor i furu. Förra året gick jag dock på en nit, då jag alldeles för sent förstod att man kunde förboka reaböcker på internets bokhandlar och missade en hel rad med titlar som jag spanat in!
Som ni förstår minns jag inte längre vilka titlar det var, varför missen inte heller var någon jätteförlust. I år då? Som den internetshoppare jag är (kommentera gärna att vi måste rädda bokhandlarna, jag håller med till 100 %, men är ett barn av idag och kommer inte göra någon större insats i frågan) har jag nu förbeställt och självklart vill jag dela med mig till er, kära bloggläsare, om årets paket:
TRE STORBARNSBÖCKER
”Pappa och jag”, illustrerad av favoriternas favorit: Lisen Adbåge!
Jockum Nordströms bisarra barnböcker om Sailor och Pekka. Får se vad Nora säger om dem…
TVÅ SMÅBARNSBÖCKER
”Lilla foten” av favoriten Lisen Adbåges tvillingsyster Emma Adbåge som också är en favorit och ”Djuren” av Sara Olausson (som återkommer i annan skepnad nedan…)
EN VUXEN-KOKBOK
Eftersom jag nu har en egen familj så beställde jag också: ”Mera vego – mat för hela familjen”
BUBBLARE! EJ PÅ REA!
Sara Olausson som både kan göra pekböcker och serieromaner har tillsammans med Felicia Iosif skapat denna bok som jag länge velat läsa. Lika bra att köpa den, tänkte jag eftersom jag är övertygad om att den kommer både lånas ut och användas i undervisningen.
Barnboksklassiker som jag inte får tag i på bibblan. Kände att hon skulle få den här braiga knacka-boken i sin hylla… Kände så bara.
Sist men inte minst: Siri Carléns målarbok. Vet inte om jag kommer att måla i den, men kände, ja: kände, att jag ville köpa hennes bok eftersom hon är en så bra person på alla sätt. Vore det ok att kopiera i den, vilket det inte är, så vore det ju en alldeles perfekt skoluppgift för att träna färgsättning…
Jahapp, då har jag skrivit ett inlägg om shopping, ämnet som många av de bloggar jag av någon anledning följer handlar om. Hoppas inte att detta ger er vatten på er kvarn så att ni också börjar shoppa onödiga prylar för vi MÅSTE sluta konsumera så jävligt, ok!?? Bibliotek är världens bästa grej – gå dit istället. Ni kan få låna mina böcker sen också om det är där skon klämmer.
Alla bilder från bokus.com – som om jag vore sponsrad :D
Dom ringer från Sats. Som fucking dårar ringer dom från Sats för att jag ska komma och provträna! Första gången blev jag hjärntvättad, eller kanske hypnotiserad för jag öppnade visst mitt hjärta inför Sats-killen. Berättade om mitt förhållande till träning, om hur svårt det är för mig, om att jag behöver komma igång efter graviditeten, om att träning är ett identitetsproblem.
Han gav mig ett erbjudande om provträning som skulle kosta massa pengar, men då nyktrade jag till som tur var. Bad att få betänketid till dagen efter då han skulle ringa upp.
Till dagen efter hade jag funderat ut ett bra svar angående att jag inte vill köpa något träningskort på Sats pga hjärntvätt och tjat. Men jag hade också kommit till insikt ännu en gång, om att det är dags nu. Eftersom jag också har ett jobb, m.m. att sköta (inte bara fitness), så kunde jag emellertid inte svara när han ringde då på fredagen och jag lät bilden av mig själv på Sats bli ett minne blott.
Men det ringde! Måndag, tisdag, onsdag, o.s.v. Missade samtal mitt på dagen då jag underhåller samhällets ungdomar utifrån statliga direktiv. Till slut lyckades de träffa rätt när jag slutkörd satt på pendeln söderut. Tyvärr, å deras vägnar, lyckades de inte med hypnosen denna gång. Jag var skarp i sinnet hela samtalet och lät mig inte luras.
”Vi tror att man måste prova sig fram för att hitta rätt och första steget är att komma hit.”
”Okej…”
”Mm och sen gäller det att prova olika pass, olika träningsformer.”
”Japp”
”Och sen köper man kortet.”
”Yepp”
”Detta kallar vi för tre-stegsmetoden.” ”Hallå?”
”Ja, jag är kvar”
”När har du tid att komma och provträna tror du?”
”Tid och tid… Det handlar ju om prioriteringar. Jag har väl tid att komma ikväll om jag skulle vilja.”
”Kanske… i helgen?”
”Mm, kanske inte?”
Och så räddade en elevs ängel till vårdnadshavare mig, strax efter Sumpan gjorde nämligen jobbtelefonen väsen av sig och jag tvingades avsluta abrupt med Sats.
Jag får krypningar i kroppen av att tänka på detta med att man måste träna – för det MÅSTE man på något sätt, annars kommer det tråkiga konsekvenser.
”Men du måste inte gå på gym. Det räcker med promenad i rask takt några gånger i veckan.” Så säger folk.
Jag går ju inte på de där promenaderna? Jag gör inte yoga i vardagsrummet. Jag kontors-ergonomi-gympar inte. Jag använder inte alla träningsappar jag laddat ned, tar inte en tur till simhallen före frukost på söndagsmorgonen.
HUR JÄVLA ENKELT DET ÄN LÅTER
Det fanns en tid då jag joggade lite grann och då jag använde mitt träningskort en hel del. Men just nu känns ett liv med träning inuti sig som en hägring långt bort i fjärran land.
Sprang jag Midnattsloppet en gång…? Drömmer jag? Nej, SANNING!
HJÄLP
Jag vet hur man gör. Det här är en identitetsgrej, ett problem jag har med att tänka om och prioritera det fysiska i mig själv. Det där som inte känns som jag utan som ett skämt, en maskerad.
Identiteten formas av omvärlden som vi speglar oss i, eller hur är det nu? Långsamt hittar den rätt fack efter att ha anpassat sig till speglarna, identiteten kryper in där, längre och längre in och snart ser den inte ut. Vilket fack hamnade du i? Är det kanske omöjligt att ta sig ut?
”Hallå hjälp mig! Jag tänkte börja träna! Jag börjar bli tjock och får inte plats! Jag får ingen luft här inne!”
TRE-STEGS-METODEN
Tjatmetoden är sämst. Ringa som en dåre och stressa upp en som redan har grav träningsångest i tro om att kunna lura på denne svage karaktär ett svindyrt träningskort. …Men som ni alla vet: det finns ingenting ont som inte har något gött med sig!
Tiden är helt klart inne för att komma ut ur facket och mitt första steg blir att köpa snygga, snabba skor. Det andra måste ju vara att använda dem på en promenad med bra pod eller musik i öronen och det tredje att göra det ett par gånger till, tills aktiviteten registrerats som normal i mitt kritiska latmask-system.
Om processen också dokumenteras här på bloggen så får jag 10 poäng, men det är högst otroligt.
Vardagar 