Vad händer på landet?

Midsommargängets bajs i en påse.

Köper extra surf.

Äter mat utomhus, på altanen, på en trasmatta. 

Långa bruna sniglar i sprillans (ännu fräscha) komposten.

Googlar snigelsorter.

Börjat med havremjölk i kaffet, smakar godis!

Friterar.

Nora tycker varken om jordgubbar eller smultron.

Testar Djurö pizzeria. Bra pljeskavica, tråkigt med burkchamp.

Kändisspaning!!! <3

Bubbelvatten på flaska :(

Lotta på Bråkmakargatan i offline-läge.

Samma pixis varje kväll. 

Köpt kompostströ.

Köpt trädgårdshandskar.

Köpt gummihandskar.

Buske som knoppade igår, slog ut idag.

Bloggar från mobilen och det går väl ganska bra? 

………………………

– HEJ HEJ

Annonser

Bing – en djuplodande analys

Här följer ett långt inlägg om tv-serien Bing. Sätt dig tillrätta, lås badrumsdörren, plugga i mobilladdaren: nu kör vi!

Bing, vem är då Bing? Jo, det är en kanin som bor tillsammans med Flopp, som också är en kanin vad jag förstår. Bing är väsentligt större än Flopp till storlek, men Flopp är äldre. Är Flopp Bings pappa? Det framgår inte. Helt klart vårdnadshavare av något slag i alla fall. Bings bästa kompis är Soola, en elefant i samma storlek som Bing. Soolas vårdnadshavare (mamma?) heter Amma och är också en elefant, blå till färgen och i samma size som lilla Flopp.

Bing är inte bara en animerad kaninkaraktär utan också namnet på en av Noras genom tiderna absoluta favorit-serie. Episoderna är cirka sju minuter långa och handlar om Bings vardag. Alltid stöter han på ett problem av något slag, en point of no return, som dock alltid får en klockren upplösning. Alltid konstruktiv och utvecklande. Varje episod avslutas med en sammanfattning gjord av Bing själv där han reflekterar över sitt problem.

Hemma hos Amma och Soola bedrivs förskoleverksamhet där Bing och Soola vistas om dagarna tillsammans med Pando och Kajsa. Flopp är också med och backar upp Amma i ledarskapet.

Jag har funderat över vad i denna tv-serie som får Nora att sitta så trollbunden. Och efter en del analyserande har jag nog ett svar. Det är Bings utopiska värld som lockar! En verklighetsbeskrivning bortom verkligheten själv. Ett paradis, kanske?

Låt oss börja analysen för att se hur detta hänger ihop!

MILJÖ
Den vanligaste miljön som dyker upp är Bings hem. Han och Flopp bor i ett sådant radhusliknande hus med en trädgård på baksidan, typiskt engelskt känns det. Hemma hos Flopp och Bing är det alltid städat, ordning och reda, var sak har sin plats. Världen som de lever i är ju animerad och påhittad, men samtidigt med en verklighetskänsla. På väggarna i hallen sitter t.ex. fotografier av Bing som bebis. Flopp dricker presso-kaffe. På kylskåpet: Bings teckningar.

En annan miljö är Ammas förskola, som också är Soolas och Ammas hem vad jag förstår. Inredningen är lite så antroposof-aktig med valv, gult och blått. I ett avsnitt får barnen måla blommor på en vägg och denna vägg fortsätter vara målad i avsnitten som följer.

Ofta är Bing i parken där det alltid är rent och fräscht. Det finns både lekparker med färgglada klätterställningar och en större stadspark med änder, hundar, glasskiosk, osv… Ibland går Flopp och Bing för att handla i ”Ellas affär” (som har både mat och leksaker) och ibland är de i trädgården bakom huset (med prunkande växter, klargrön gräsmatta och såklart en skojig groda). 

Själva samhället som Bing lever i är färgglatt, ljust, rent och fint. Intro-musiken är uppiggande och karaktärernas röster låter glada och snälla.

KARAKTÄRER

Bing
Bing är tv-seriens huvudperson och gestaltas i form av en kanin. Åldern är något oklar, med runt fyra-fem år gammal skulle jag gissa. För en två-tre-åring som Nora ligger alltså Bings över hennes utvecklingsnivå, vilket såklart är spännande och lärorikt att titta på.

Bing är en glad kanin, full av förväntningar på allt som ska ske. Han är hjälpsam och snäll och vill egentligen inget ont. Försiktig, avvaktande och lite rädd är ytterligare egenskaper.

Flopp
Två gånger i denna evighetslånga tv-serie har jag sett att Flopp gett uttryck för egna behov. Dels när han ska göra sig en kopp kaffe (”Nu ska det bli gott med en rykande het kopp kaffe”) och när han är förkyld (slumrar i soffan när Bing läser för honom). Annars är han Bings ständiga skugga, inte på ett oroligt övervakande sätt, utan på ett behagligt avstånd. Lagom med luft emellan, anpassat till Bings rörelsebehov.

Soola
Soola och Bing är absoluta BFF:s. Soola är en glad elefant.

Skulle gärna slippa genusperspektivet i denna analys för då blir inlägget tre gånger så långt (kanske får göra en separat genusanalys senare), men det vore konstigt att inte nämna det faktum att Soola som är en hon också är ”den duktiga”, ”den rediga” som ofta kommer med lösningsförslag eller visar hur det ska vara. Självklart är Soolas favoritfärg rosa och hon älskar glitter. Aldrig står Soola för de mer fartfyllda aktiviteterna (där rycker istället Pando in, se nedan) utan hon är istället en fena på det finmotoriska, som t.ex. pyssel. Dock skulle jag säga att Soola är snäppet ”tuffare” och modigare än Bing vilket kan ses som uppfriskande.

Amma
Denna lilla blåa elefant är liksom Flopp en stabil och lugn vuxengestalt som rör sig i bakgrunden, på lagom avstånd, kring barnen. Hon kan nog vara lite mer bestämd än Flopp och har vid ett par tillfällen uttryckt att hon varit lite less på småbarnslivet (med en lätt suck). Amma är lite såhär: ”Okej ungar, kom igen nu då!” eller: ”Varför står jag här alldeles ensam och väntar på att ni ska komma och tvätta händerna?”

Hon skulle aldrig komma med tomma hot á la: ”Om inte du kommer nu så går jag hem utan dig!” Men hon har ändå lite vassare ton mot barnen än Flopp.

Pando
Pando är också en nära kompis till Bing, även om de är synnerligen olika varandra. Han agerar symbol för det grovmotoriska, balans och styrka. Ofta behöver Pando visa Bing hur han ska åka i den nya höga rutschkanan eller hur man åker skateboard. Ofta blir det konflikt i form av att Pando gått fram för snabbt, där Bing inte alltid är med på noterna.

Pandos mamma heter Ella, hon har kvarterets affär.

Kajsa
Kajsa är äldre än de andra barnen och bebisen Charlies storasyster (tror jag). Kajsa är ofta en förebild för de andra och visar hur man ska göra. Hon är själv noga med att poängtera sitt övertag, samtidigt som vi vuxna betraktare kan se hur liten också hon fortfarande är då hon inte alltid förstår konsekvenserna av sitt eget handlande.

(Kajsas favoritfärg är lila… Stannar där.)

Charlie
Självklart har serien också en bebis-karaktär. Denna lilla Charlie visar allt som Bing en gång inte kunde, men som han nu har lärt sig. Charlie lär också Bing acceptans inför att behöva vänta eller anpassa leken till någon annans nivå. För Nora blir Charlie en symbol för sin nytillkomna lillasyster och cirkeln äro sluten!

(Djur
Ofta förekommer olika djur i serien. I trädgården finns en groda, utanför Ellas affär katten Algot, i parken: änder och hundar.)

SLUTSATS

Mitt ständiga dåliga samvete över Noras ”skärmtid” blir ironiskt nog inte bättre av att hon också betraktar en oklanderligt perfekt värld från smuliga soffan utan piffade soffkuddar. Men också är jag glad åt att det är just Bing som är hennes favoritserie och inte något skrikigt, härjigt som t.ex. ”Prinsessan”, ”Wiska”, etc…

Bing och Nora (och jag!) har många likheter med varandra. De kastar sig inte i okänt vatten, utan vill först titta på, försöka med hjälp och bestämma själv när det är dags. Nora får självklart stöttning av sina föräldrar, m.fl. Men hon har knappast en liten Flopp som ständig pedagogisk följeslagare.

Flopp är som Bings personliga Lev Vygotskij. Bings ”proximala utvecklingszon” ligger aldrig för nära, aldrig för långt bort. Ibland behövs bara en gnutta stöttning för att han ska nå över sitt hinder. Ibland behöver han se en kompis göra, för att sedan våga själv eller härma. Ibland rycker Flopp in och visar, men drar sig sedan undan.

Detta behöver analyseras mer noga, men jag tror inte att jag hört Flopp säga ”nej” eller ”inte” särskilt ofta. Istället vänder han på formuleringarna för att komma undan den negativa tonen och ofta ställer han frågor för att Bing själv ska komma med lösningen eller svaret. ALDRIG tappar Flopp humöret. ALLTID lyckas han vända något negativt till något positivt.

Jag ser Flopps storlek som en symbol för att han inte ska ”stå över” barnet, han är ju redan i maktposition som vuxen. Vi kan jämföra med att vuxna ofta sätter sig på huk och pratar med barn. Och som lärare tänker jag ofta på detta vid t.ex. utvecklingssamtal eller andra känsliga samtal, att inte ”stå över” rent fysiskt. (Ehm, ofta är jag visserligen kortare än eleverna men, men…)

Det är något kittlande med att kliva in i en annan värld, en ”perfekt värld”. Jag kommer att tänka på serien Big little lies där alla bor i svinlyxiga hus vid havet någonstans i en lyxig liten exklusiv del i det stora landet Amerika. Mammorna som är hemmafruar skjutsar sina finklädda barn till skolan i en varsin stadsjeep och alla är självklart vansinnessnygga. Miljöerna i Big little lies är lika rena och fräscha som i Bing (men inte utan problem såklart). 

Låt oss släppa alla ramar för en stund? En lek jag hittat på: vilken stekargrej skulle du välja om du fick ett lyx-frikort? Du behöver ej ta hänsyn till miljö, principer, ideologi eller liknande. Själv väljer jag jeepen. Den där stora, blänkande svarta. Den där som jag sitter högt i och ser ned på mina losers till medtrafikanter ifrån. Den där som axar snabbare än snubben i filen bredvid. Den som matchar mina billiga H&M-solisar eftersom frikortet är förbrukat. 

Slutsatsen får väl bli att detta med en 2, snart 3-årings skärmtid inte är så himla stor sak egentligen. Hon vill väl liksom en annan fly undan verkligheten ibland, gå in i berättelsernas värld, drömma sig bort. Jag brukar fråga mig: hur klarade de sig innan skärmens tid, föräldrarna dvs? Vad gjorde mamma och pappa med en gnällig Agnes år 1987 när lillsyrran skulle ha sitt och middagen inte var klar och klockan inte var 18.15 då Björne stod till tjänst? Ingen aning alls, faktiskt! 

BVC – va e de?

I början med en liten en, då är det ett himla spring på BVC, barnavårdscentralen. Bebisens tillväxt ska följas och vaccin ska ges. Bebisen ska fästa blicken, lyfta på huvudet, smila lite grann, o.s.v. Inget märkvärdigt med det, kan tyckas. Bara att ta sig dit, lite mysigt rent utav. Ha ett upplägg för dagen, få visa upp sin lilla godbit. Ja: mysigt.

Men efter dessa besök är jag som ungefär en urvriden trasa. Eller kanske spänd gitarrsträng (motsats till trasan, men ändå). Jag har nämligen ansträngt mig något det grövsta för att besöket ska bli som det ska vara och så när de blå skoskydden åkt av och jag står där utanför i snålblåsten, undrar jag: ja hur ska det då vara och blev detta bra?

Det är känslan av att jag måste le-ve-re-ra, att jag måste mata sköterskan, liksom ge henne någonting. Inte kan ett sådant här besök ta endast fem minuter (vilket det skulle med bara vägning och mätning)? Nej, det måste fyllas upp med något mer. Sköterskan måste få något, annars känner jag mig… girig!

Jag börjar beskriva bajset. Att det inte är lika grynigt som storasysterns var. Nej, inget jag oroar mig för alltså. Kan väl se olika ut, jag har läst att det är normalt. Jag kommenterar bebisens kanske långa naglar, som om jag ursäktar mig (”man bryr sig som inte lika mycket nu med andra barnet”). Alltid säger jag när sköterskan frågar om hon ska fylla i vikt och längd i Mias BVC-bok: ”Ja, gärna. Det är lite kul att ha nedskrivet faktiskt”. Alltid! Men detta är bara en av alla klyschor som fullständigt rasar ur mig.

Så, en dos bajs, kommentarer om bebisens vanskötsel (skämtsamt) och mängder av klyschor. Självklart ger jag också något om syskonskapet, kanske en jämförelse med hur det var med Nora. Jag tänker högt och ger henne mina tankar, mina funderingar.

Och matar vidare, frågar något om vaccinet hon ska få, inte för att jag undrar, bara kallprat: för att man väl borde undra något? Verkar konstigt om jag inget undrar, som att jag inte bryr mig eller är det minsta orolig? Är det inte så, med folk som säger att ”allt är så bra”, då fattar man direkt att något skumt är i görningen. Våld i hemmet…? Spritfester…? Pizza framför TV:n…? Oboy’ till frukost…?

Min nervositet och anspänning genererar de konstigaste frågor, kommentarer och tyvärr också: skämt. Till nästa besök har jag i läxa att bara väga och mäta och vara tyst. Inte ge ens ett litet lillfinger. Lovar att återkoppla i bloggen!

Känner du igen denna typ av personlighetsförändring på BVC eller i liknande situationer? Kommentera gärna!

Fästingarna & jag

Plötsligt går jag på en grusväg och samlar ogräs till en bukett, en liten bukett att ställa ute på altan. En liten sån farmor-bukett. Det vore väl trevligt med lite blomster på bordet? I den där söta lilla kannan? Men det trevligaste är ju att plocka. Att leta gult och lila med grönt av olika slag. Noras bidrag var en vissen maskros med bara ett skrumpet innandöme kvar och jag fick nära på gåshud. ”Naturens under!”

”Stanna Per, titta vilken vacker syren!”, hörde man mig förra helgen, samma grusväg. 

Sån blir man tydligen som ägare av ett landställe. Det kan tyckas ”äkta” eller ”jordnära”. Nu kommer mina rätta element fram, o.s.v… Varför känner jag mig då så klyschig och tillgjord och helt nödgad till att blogga om saken som ett himla försvar?!

*Äckelvarning* :(

Gårdagen var ytterst händelserik. Som om det inte var nog med shoppingrundan (inlägget nedan), så startade dagen med TANDLÄKAREN.

Jag var där för några månader sedan och fick konstaterat att det fanns två hål i mina tänder. De lokaliserades i samma område, vilket jag tyckte kändes bra för då behöver jag inte bedövas på olika sidor i käften och de kommer jobba på samma ställe, jag kanske inte ens märker när de övergår från det ena hålet till det andra. I ett nafs bara.

BEDÖVNINGEN. Som ni redan räknat ut gillar jag inte tandläkaren. Inte på min TOPP 10 över HÄRLIGA GREJER så att säga. Man blir ompysslad, vilket jag gillar. Man får ligga ned, vilket är skönt. Men det är ju vissa saker som skiljer tandläkarbesöket från t.ex. en massage, pedikyr eller hårklippning. Allra minst gillar jag bedövningen. Jo, jag vill vara bedövad när de borrar och håller på. Smärta är väl värre. Men 1) Sprutan. Att sticka en nål i ett tandkött: finns något värre i sprutväg? 2) Att inte känna. Jag blir yr bara av att skriva detta. En del av min kropp som försvinner, att jag kan peta där UTAN ATT DET KÄNNS. Nu i skrivande stund biter jag mig hårt i läppen bara för att KÄNNA. 3) När det släpper, när du börjar känna igen och försiktigt rör på munnen, biter ihop, men det har ändå inte riktigt släppt utan det ”halvkänns”.

Som tur var, var tandläkaren och tandsköterskan två mycket proffsiga, snälla och förstående tjejer i min egen ålder. De hade sett svimfärdiga människor med hål i sina tänder förut. Tandläkaren stod och höll mina ben upp i luften och sköterskan skickade ned huvud-delen i stolen så mycket det gick. Jag försökte tänka på allt annat än nålen som nyss satt fast i mitt tandkött eller på att halva munnen var borta. Lyckades jobba bort svimningen.

Min plan var att lyssna på talbok: Alex Schulmans ”Att vara med henne…blablabla”, under själva borrningsarbetet. Han läser bra och boken är som att läsa en sämre blogg (med risk för att kasta sten i ett hus gjort av glas). Hans röst gör mig lugn på något sätt. Jag känner igen den. Och precis innan tandläkaren skulle sätta igång berättade han om hans och Amandas första date. Mysigt!

”Nu ska jag räkna till tre här först”, började tandläkaren. Jag hade bara en hörlursplupp i för att kunna vara något så när närvarande.

”Okej…?”, svarade jag och så satte hon igång. Det kändes ingenting såklart, men något som också tagits bort förutom min känsel var: Alex! Pluppen satt där i örat och jag hörde honom mumla om vin och vackra ögon som han inte tordes titta in i, men borren tog över berättelsen fullständigt. Detta påminde skrämmande mycket om när jag flög till Australien 2008 och skulle lyssna på talbok för första gången. Susanna Alakoskis: ”Svinalängorna” som är en så grymt jävla bra bok (vilket jag vet nu i efterhand då jag läst den i pappersform). Efter MÅNGA MÅNGA KAPITEL visade det sig att ipoden var inställd på shuffle. Denna anekdot och upplevelse är helt min egen, även om ovan nämnde A. Schulman råkar berätta om samma sak i boken jag lyssnade på i tandläkarstolen. Sådär ja, cirkeln är sluten. Tillbaka till Folktandvården.

”1… borr borr, 2… borr borr borr, 3… borr borr borr borr…”. Är det över nu? tänkte jag.

”Och nu ska jag räkna till fem!”, forsatte hon. ”1… borr, 2… borr borr borr borr, 3… borr borr…” o.s.v…

Sådär fortsatte det. Med att hon räknade och körde lite, men helt i otakt, helt utan att veta hur länge t.ex. nummer tre skulle hålla på. Så slutade hon räkna, men borrade på ändå. Jag förstår att detta var ett pedagogiskt knep från hennes sida, och inte helt fel att börja så heller. Men samtidigt blev det extremt missvisande då jag trodde att hon skulle räkna till tre och att det sedan skulle vara klart.

Som ni märker har jag inte lagat hål särskilt ofta.

Alex fortsatte mumla. Jag får spola tillbaka tänkte jag, även om det inte skadar att hoppa vissa delar i denna bok. Ibland åkte dock pluppen ut ur örat och då skar borrens skarpa läte in i mitt huvud. Schulmans mummel behövdes där, som ljuddämpare.

Plötsligt:
”Vill du se hålet?”, sa tandläkaren och snurrade runt på sin stol efter en spegel. Skrämmande likt en frisör bad hon mig hålla spegeln för att kunna visa upp sitt arbete.

”Hehe, ja vill jag det?”, svarade jag förvirrat med hann inte parera förrän ett svart hål blottades i en av mina tänder. Jag sa ingenting. Var nog för chockad inför synen. Jag har aldrig sett hur ett hål i en tand ser ut. Jag har nog aldrig förstått att det verkligen är… ett hål? En krater? Jag fyllde mina tankar av mumlet igen medan tandläkaren fyllde hålet.

Tyvärr hann de inte laga mitt andra hål. Det stora hålet. Det jobbiga. De skulle på fikarast, nämligen. Jag försökte övertala dem, ville få det gjort. Men nej, de skulle på sin rast. (”Den som ändå tog rast på jobbet”, tänkte jag högstadielärarbittert men med yrkesstoltheten i behåll. ”Alltid finns något att göra! Tror ni jag går på rast när ungarna kastar snöboll på varandra utanför fönstret, eller när någon gråter i korridoren över ett par borttappade nycklar?!” ”Laga hålet för fan!”)

Med en smak av nejlika av den provisoriska lagningen i mitt stora hål och med en halvt fungerande mun, mötte jag den friska luften i Årsta, utslängd från Folktandvården. De sa att jag varit duktig. ”Tillräckligt duktig för idag”, ljög de för att hinna få sitt kaffe innan nästa patient.

Bikinimodeller

Det ser ut som skit här hemma, men jag har gjort någon sorts prioriteringslista för mig själv där mitt och mina barns välbefinnande kommer först och för att jag ska må bra måste jag skriva detta.

Nora, mitt snart 3-åriga barn, ska få gå till badhuset med sin farmor en dag. Men hon har ju inga badbyxor som passar, slog det oss. Barn växer ju så snabbt vet ni. Först tänkte jag mig ett par nya sådana där babysimsbadbyxor med resår för eventuella olyckor i vattnet (fast ärligt, oavsett ålder: vem bajsar i en bassäng!?). Finns så många fina att välja på = kul grej att köpa, tänkte jag. Men så slog det mig att hon snart är 3 och att det är ett par vaanliga badbyxor hon ska ha och det blir väl kul det med.

Nej. Nej, nej nej. Inte kul. Jag började resan på Lindex. Eftersom det är sommar finns det mycket i badklädesväg att välja på. Först undrade jag om jag hamnat på storbarnsavdelningen, men efter att ha inspekterat storlekarna förstod jag att detta var rätt ställe. Badkläder från storlek 86. Väggen med sommarens utbud var som uppdelad i två, där den ena sidan var färgglad och mönstrad och den andra alldeles mörk. På den mörka sidan hängde shorts, på den färgglada hängde… bikinis och baddräkter! Genast förstod jag att väggen var indelad i en flick- och pojksektion. Men då ska vi se, Nora är en flicka, en flicka på snart 3 år. Hon ska ju inte ha en bikini eller baddräkt. Det är ju bara området där kiss och bajs kommer ut som behöver skylas? Hm… Leta, leta, var är badtrosorna…? Där! Högst upp i ena hörnet dit jag knappt nådde, där hängde två sorter som inte hade en liten topp på samma galge. Den finaste modellen, som inte drabbats av rosa volanger, den hängde allra allra längst in och jag grabbade tag i ett exemplar.

Tyvärr fanns inte den storlek jag tror på, så jag köpte ett par som kanske är för stora. Därför fortsatte jakten inne på Polarn och Pyret. Där måste det ju finnas unisex, randiga, prickiga? I alla fall utan volang?

Nej. Nej, nej, nej. Det var volanger på varenda trosa! Och ihop med trosan hängde en bikinitopp!!! Och på andra sidan hängde stora prassliga badbyxor i mörka färger!!! Jag höll på att bryta ihop och vägrade kolla in rean som nyss startat.

Nåväl! Jag gaskade upp mig och rullade förväntansfull till H&M. Visserligen, om man ska vara fördomsfull mot olika klädesbutiker, så är väl just H&M:s barnavdelning den mest flick-/pojkuppdelande man kan tänka sig. Men: MAN VET ALDRIG (och så gillar jag inte fördomar).

På väg in i butikens innersta grabbade jag tag i en ärmlös blus för 99 kronor, skitsnygg lite Noora-style, perfekt med knappar för en ammande kvinna och så skönt med ärmlöst nu i sommar. Jag möttes av en hel vägg med barnbadkläder på barnavdelningen, men fick ändå en känsla: detta kan inte vara allt? Detta kan inte vara sommarens barnbadklädesutbud? Detta KAN INTE VARA vad världens största klädföretag (?) menar att jag ska dra på min snart 3-åriga dotter i sommar?

Jag frågade ett butiksbiträde.
– Ja hej, badkläder för typ en 3-åring, storlek 92, är det, är det, är det här…?
– Jaa, det är det som hänger här.
– Men… typ badbyxor? Som inte är sådär stora och fladdriga?

Biträdet tog tag i ett par skitfula blåa små tighta shorts med den där gula Minion eller vad den heter på.
– De här kanske?
– Jaha, nej tack. Jag fattar bara inte varför det ska vara bikiniöverdelar till alla bikinis?
– Det finns ju baddräkter också?
– Men alltså… Hon är inte ens 3 år! Varför ska man liksom täcka en 3-årings bröstvårtor?

Så sa jag, med darr på rösten och sedan dundrade jag ut ur butiken med mitt vrålåk till vagn, frustandes: FY FAN! Fy fan!!!! Jag tänkte slänga den ärmlösa blusen bara efter mig där jag gick, men tordes inte utan hängde snällt tillbaka den på sin redan överfyllda klädstång. Köpte den gjorde jag i alla fall INTE.

FY FAN igen!!! Vad är det här för sjuk jävla skitvärld? Varför säljs det BIKINIS OCH BADDRÄKTER till så små flickor? Varför har pojkarna stora, sportiga fladdriga badbyxor? Varför är det JÄVLA VOLANGER på allting?

Till sist lyckades jag rota mig fram till ett par snygga badtrosor i rätt storlek bland Åhléns volangbikinis för c:a 2-6-åringar.

P.g.a. dagens vidriga upplevelse har jag bestämt mig för att aldrig mer köpa något på vidriga jävla äckel-H&M igen. Det finns såklart fler butiker man kan bojkotta, men jag börjar här. Och det finns såklart fler anledningar till att vägra H&M = win win.

Simma lugnt allihopa och lycka till med barnbadklädesinköpen!

De här blev det