Nu slutar snart niorna. De drygt 100 st niorna på skolan där jag jobbar. De nior jag haft sedan de var sjuor, alltså i tre år. Jag har haft dem i svenska.
Jag kan allas för och efternamn i huvudet. Jag kan utan att blinka komma på något från var och en av dem som de har skrivit eller sagt eller gjort. Jag vet vad de har för slutbetyg i svenska, vad de hade på alla tre nationella proven, vad som är deras styrkor och svagheter i ämnet. J
Jag kan deras skostorlek och bakgrund på mobilen. Neje…, bara skoja.
Det är väldigt märkligt att säga hej då… Att skicka iväg dem på sommarlov och sedan till helt andra skolor, till andra… svensklärare. Är det… svartsjuka jag känner? Att: nähe du fröken gymnasielärare, detta är MIN unge!
I höst lär jag känna minst 100 nya, jag kommer kunna även deras fullständiga namn i huvudet om något år, allt de kan och allt de behöver utveckla mer. Ändå är känslan så märkligt vemodig just nu, i juni, med syren i fullblom och betygen registrerade och klara.
;(
Vardagar 