Att verkligen va’ med sitt barn

Vi var och badade, jag och Nora. Det var hög tid att bara hon och jag hittade på något, utan den där krypande lilla saken som sällskap.

Men i bassängen slog det mig att jag ändå inte var där, trots avsaknad av både bebis och dum-lur. I stället fnulade jag hela tiden på nästa steg, på resten av dagen, på vad klockan var, hur länge vi skulle bada innan Nora bröt ihop/barnvakten ville gå hem/vad vi skulle äta till lunch/…

Och det slog mig att jag ofta, sedan små barn kom i mitt liv, ägnar tanken åt sådant. Tidigare har jag i denna blogg skrivit om mindlessness, mitt eget påhitt och en underbar filosofi som fler borde ägna sig åt. Men detta handlar inte om att hela tiden jäkta på mot 19.00 då barnen ska nattas, utan att mindlessnessa i nuet: alltså i harmoni med systerfilosofin mindfulness. (Mer finns att läsa här: https://agneslarssons.wordpress.com/category/mindlessness/)

Förstår ni?

Exempelvis. Detta med lunchen är inte så mycket att ägna tankarna åt i bassängen. Det finns olika alternativ och de känner jag redan till: sushi vid Gullmars/take away/pasta hemma. Val som dessa ska ske i sann mindlessness-anda och inget annat. Snabba beslut beroende på situation – inte känna efter – just do it.

Men där i bassängen höll jag på i tanken såhär: ”Om Nora är trött sen, vad kan klockan vara då… 11… Hm… Sushi, det kanske är smockfullt. Men om farmor är med så går det bättre kanske, om hon nu vill äta med oss. Om klockan är 11 är det kanske inte fullt förresten. Och om det är fullt och vi vill äta sushi kan vi ju köpa hem? Men om Mia skriker då…? Hm… Hur lång tid tar det att koka pasta? Vad ska vi då äta till middag? Nu börjar Nora bli trött, hur länge har vi badat? Är hon hungrig på en frukt?”

Allt detta tänkte jag för att ha en nöjd 3-åring, så mycket förstår jag också (och följaktligen nöjd mig själv). MEN poängen är att 3-åringen blir mer nöjd om jag inte oroar mig för nästa steg utan BADAR MED HENNE på riktigt.

Denna polett trillade ned ungefär när Mias skrik ekade mellan kakelväggarna. Stackars farmor hade fått komma tillbaka till badet för bebisen vägrade somna utan att samtidigt se på sin mamma. Nästa gång Nora, då jäklar ska jag vara mindless och mindful på samma gång.

Nästa inlägg kommer att handla om min paus (?) från Instagram.

Puss så länge!

Annonser

Utanför eller innanför

Skrev förut att jag raderat Insta, minns ni? Raderade även Facebook på telefonen, men kan kolla på datorn och ipaden. Nu börjar mejlen komma: ”XX har lagt till ett nytt foto” eftersom jag inte varit inne på så länge och jag påminns om det där livet.

Hade Pers mobil i bilen för att kolla karta härom dan’. Slank in på Insta, hoppsan, men bara för att kolla om han lagt upp nåt från resan. Kikade lite på syrrans också. Och några till. Men sedan var det dags att lägga undan låne-Instan och komma tillbaka. Tillbaka in i värmen, in i verkligheten.

Jag fattar att du inte är lika skadad av detta som jag är (okej var). Jag är en dagboksskrivare, en samlare, en dokumenterare. Finns det ett verktyg [instastories] som kan samla allt jag gör, känner och ser i ett roligt format ja då går jag ALL IN.

Men som föräldraledig med massor av dutt-tid för uppdaterande har det gått överstyr. Mina tankar är bildtexter, den grådisiga lekparken kryllar av emojis. Jag är inte här utan där och räds inte bara att missa vad andra lagt upp utan även att missa snygga, roliga ögonblick att uppdatera själv.

Nu samlas dem i mitt huvud, eller i kameran förstås för den finns ju kvar. Vill jag visa någon annan så skickar jag ett sms eller håller upp telefonen framför min kamrat som går bredvid eller kanske: ”du, kolla trädet där borta, ser det inte precis ut som… en snorkråka?” eller vad det kan vara.

Hej riktiga tankar!

Hej riktiga kameran!

Hej livet, kreativiteten och en mobil med batteri hela dagen lång!

Adjöss SOME

Jag raderade Insta. Först i våras, när Mia var nyfödd. Det varade en månad, sedan kom sommaren och jag klarade inte av att uppleva utan att uppdatera.

Nu har jag gjort det igen, bara så där, en dag då jag för sjuttioelfte gången slentrianmässigt plockat upp luren för att scrolla igenom flödet av människors och företags uppdateringar, bara för att se att inget nytt hänt sedan sist. För cirka tio sekunder sedan.

Jag vill ta reda på vad som händer med SOME-scroll-tiden när den inte finns mer. När jag nattar barnen och de nästan somnat men inte helt. På bussen, i trappen, i hissen, i hallen…

Stories har hetsat upp det ännu mer – de försvinner ju sen! Nu missar jag allt. Eller ingenting?


[SOME = SOciala MEdier för er som inte kan sådant avancerat språk]

 

Godzilla

En av grejerna man tänkte på som liten, t.ex. uttråkad i en bil eller när man inte kunde sova, ja det var bröllopet. Klänningen, musiken, buketten. Alla gästerna, håret, sommaren.

En släkting hade ett sådant klassiskt supervackert bröllop och jag var brudnäbb, tio år gammal, puffklänning som mamma sytt, sidenband, blommor i en korg. Vi gick till frisören precis innan och våra pager fönades så att topparna veks inåt. Vi var med på fotograferingen. Vi hade rosetter på skorna som mamma satt dit, i samma färg som klänningarnas band.

När man var liten var det en lek: att gifta sig. Och min pappa som är organist till på köpet, många gånger har jag därför fått provköra till live-orgel att skrida fram i mittgången i en kyrka anno 1774.

”Bababababa babababaaabababababaaa bababab bbaaaa baaaaa bararambambam babababababaraaaaaarAAAA …”

<<<<<<<<<>>>>>>>>>><<<<<<<<<<<>>>>>>>>>>>><3

33 år gammal är jag idag och jag har varit ihop med samma kille i 10 år. Nu i sommar blev vi ett gift par, alldeles utan romantiska intentioner, alldeles utan en brudklänning ens en gång. Eller jo, jag hade klänning som jag gifte mig i, alltså en brudklänning?

Jallafall bestämde vi trots formalian kring det hela att vi skulle äta middag med våra föräldrar och syskon efter vigseln i Stadshuset. Och ett par veckor senare samlade vi ihop vårt gemensamma ”kompisgäng” (som hängde väldigt mycket förr, inte lika mycket längre. Som det är, pga diverse hit och dit). Det blir perfekt, tänkte vi. Enkelt och så. Kunde lika gärna ha varit en typ kräftskiva.

Men vet ni vad som hände?? Jo, ju mer jag tänkte på detta event, desto mer romantiskt blev det och snart började jag kalla det för ”bröllopet”! Det pirrade lite i magen. Jag tänkte på hur det var för tio år sedan, på allt vi varit med om tillsammans, på framtiden. På hur mycket jag tycker om honom som jag skulle gifta mig med!

Den 12 aug gifte vi oss i Stadshuset och tog sedan buss 3 till restaurang China på Ringvägen, satt vid ett stort runt bord med en skiva som går att snurra på så att alla får smaka av allt. Asgod mat och friterad banan till efterrätt. Sedan promenerade vi söderut med två vagnar och två små sovande – nu som ett GIFT PAR.

Dagen efter åkte vi till Moderna och den söndagen gick jag lite extra rak i ryggen (brukar aldrig ha rak rygg) pga att jag var NYGIFT! På måndagen lade sig nyhetens behag och allt var som vanligt.

Firande #2, nämligen middagen i lördags, dvs två veckor efter självaste vigseln, var väldigt väldigt trevlig och kul. Vi var tjugo personer som alla känner varandra, vi grillade ett lamm, vi dansade på vår stora altan och sov lite här och där som värsta pyjamaspartyt.

Och vet ni att kompisarna hade ordnat så galet fina presenter då?? Byggt och tänkt och fixat. Läste Mirakel högt av Ranelid himself. Ett fårskinn <3. Matlagningshjälp <3.

Kärleken till mina kompisar blir ju (nästan) lika stark som kärleken till killen!!! Inte att jag vill gifta mig med dem, men.

Man kan gifta sig på olika sätt, det har vi med åren förstått. Om sju år fyller jag 40 (AAAAH GAAAAH BAAAAHAHAHA HJÄLP), då blir det kanske en sån stor fest med alla mina kära vänner + familj + släkt. Den här gången valde vi en mindre skara och nu är jag gift.

Bör ej förtäras – jag är gift!

Håller med om så mycket

Läser Jesper Juul för tillfället och försöker lära mig ett och annat om barnuppfostran. Känner att jag blir en lite smartare morsa, men även en bättre lärare och medmänniska faktiskt. Bemärk detta t.ex.:

”Barn respekterar inte sina föräldrars gränser på grund av att föräldrarna kan argumentera för dem. De respekterar gränserna för att de respekterar personen som har dem. Haltande förklaringar – tillkomna i stunden – försvagar gränserna. Det är bättre att säga sanningen: ‘Jag vet inte varför jag tycker så, men det gör jag i alla fall. Det är så jag vill ha det.’
Det är för övrigt en bra förebild för barnen som allteftersom de växer upp på egen hand skall ta ställning till alkohol, kriminalitet, narkotika och dylikt. Det är ett stöd för dem att veta att man faktiskt kan följa sin inre röst, även om omgivningen utsätter en för påtryckningar och även om man själv inte kan övertyga andra om det rätta eller förnuftiga i ens åsikt.”

Jag håller verkligen med Jesper om detta befriande förhållningssätt till sina egna åsikter. Jag upprepar:

”/…/ att man faktiskt kan följa sin inre röst, även om omgivningen utsätter en för påtryckningar och även om man själv inte kan övertyga andra om det rätta eller förnuftiga i ens åsikt.”

Fattar ni? Jag känner vad jag känner, att detta är rätt väg att gå och jag är din vårdnadshavare/lärare/medmänniska, varför jag står fast vid min åsikt den här gången. Nu blir det såhär. Och så släpper jag ögonkontakten och fortsätter med nästa syssla, eller vad nu Juul skulle ha sagt.

Charlotte kommenterade igår på mitt bokköpinlägg nedan, att man faktiskt får shoppa ibland + att de som har gjort själva böckerna ju måste få stålars. Sanning! Jag håller med!
+ Att man inte alltid måste kunna argumentera för sin sak, utan det räcker med att följa sin inre röst. Sin shoppingröst.

Nu börjar Lyxfällan! Hej!

budgettavla2

 

Min syster och hennes fru

  I hela mitt liv har jag tyckt synd om de som inte har några syskon. Men så tycker jag också synd om de som har syskon, men som inte har någon syster. Tyvärr är det även synd om de som har en syster, eftersom de inte har just exakt min syster! 

Det är fult att skryta, men när hon har gått och gift sig med världens i särklass bästa svägerska – då tänker jag inte hålla igen.

Överraskningsbröllop hette det, de har gått och smugit minsann som ett äkta kuckelurigt kärlekspar. Hittat på och pysslat, planerat och förberett. 

Och i lördags sa de ”ja” i Stadshuset. Efteråt åkte vi till dukat bord, gick tipspromenad, åt supersmarrig middag och bröllopstårta, alla gästerna höll tal pga tvång – men det är faktiskt ganska skönt att inte få någon förberedelsetid. 

Skryta lagom är svårt. Tack älskade syster + fru för i lördags och tack för att ni finns!!! <3

Rita

Jag har hittat på en födelsedagspresent till en liten person som jag suttit och ritat på nu. Åh gud vad det är mysigt och kul och skönt att få sitta och dra med penna mot papper! Rita löv, rita fågel, skriva ord fint, göra snirklar och raka linjer.

Vet ni vad jag längtar efter? Jo, möten på jobbet. Att anteckna på möten, för hand alltså, göra fint. Raka linjer, snygga bokstäver och symboler. Jag längtar så mycket att jag funderar på att byta bana här i livet från lärare till konstnär?

KONSTNÄR!!! Vad ska jag skapa? Snirklar och raka linjer?

Sådan ångest att tänka så: om jag skulle bli konstnär istället. Så himla… usch jag vet inte. Stackars mig. Stackars läraren som hellre ville bli konstnär eller författare som som nöjde sig med den omhändertagande undervisande rollen bland galna ungdomar.

Ni fattar va? Gräset är alltid grönare :) Jag vill inte bli konstnär – det är bara ”en dröm” när jag sitter där på APT:t och drar linjer och får månadslön. Ni fattar? Du som är konstnär lär ju fatta i alla fall, som drömmer om fast jobb, rutiner och en chef?