Godzilla

En av grejerna man tänkte på som liten, t.ex. uttråkad i en bil eller när man inte kunde sova, ja det var bröllopet. Klänningen, musiken, buketten. Alla gästerna, håret, sommaren.

En släkting hade ett sådant klassiskt supervackert bröllop och jag var brudnäbb, tio år gammal, puffklänning som mamma sytt, sidenband, blommor i en korg. Vi gick till frisören precis innan och våra pager fönades så att topparna veks inåt. Vi var med på fotograferingen. Vi hade rosetter på skorna som mamma satt dit, i samma färg som klänningarnas band.

När man var liten var det en lek: att gifta sig. Och min pappa som är organist till på köpet, många gånger har jag därför fått provköra till live-orgel att skrida fram i mittgången i en kyrka anno 1774.

”Bababababa babababaaabababababaaa bababab bbaaaa baaaaa bararambambam babababababaraaaaaarAAAA …”

<<<<<<<<<>>>>>>>>>><<<<<<<<<<<>>>>>>>>>>>><3

33 år gammal är jag idag och jag har varit ihop med samma kille i 10 år. Nu i sommar blev vi ett gift par, alldeles utan romantiska intentioner, alldeles utan en brudklänning ens en gång. Eller jo, jag hade klänning som jag gifte mig i, alltså en brudklänning?

Jallafall bestämde vi trots formalian kring det hela att vi skulle äta middag med våra föräldrar och syskon efter vigseln i Stadshuset. Och ett par veckor senare samlade vi ihop vårt gemensamma ”kompisgäng” (som hängde väldigt mycket förr, inte lika mycket längre. Som det är, pga diverse hit och dit). Det blir perfekt, tänkte vi. Enkelt och så. Kunde lika gärna ha varit en typ kräftskiva.

Men vet ni vad som hände?? Jo, ju mer jag tänkte på detta event, desto mer romantiskt blev det och snart började jag kalla det för ”bröllopet”! Det pirrade lite i magen. Jag tänkte på hur det var för tio år sedan, på allt vi varit med om tillsammans, på framtiden. På hur mycket jag tycker om honom som jag skulle gifta mig med!

Den 12 aug gifte vi oss i Stadshuset och tog sedan buss 3 till restaurang China på Ringvägen, satt vid ett stort runt bord med en skiva som går att snurra på så att alla får smaka av allt. Asgod mat och friterad banan till efterrätt. Sedan promenerade vi söderut med två vagnar och två små sovande – nu som ett GIFT PAR.

Dagen efter åkte vi till Moderna och den söndagen gick jag lite extra rak i ryggen (brukar aldrig ha rak rygg) pga att jag var NYGIFT! På måndagen lade sig nyhetens behag och allt var som vanligt.

Firande #2, nämligen middagen i lördags, dvs två veckor efter självaste vigseln, var väldigt väldigt trevlig och kul. Vi var tjugo personer som alla känner varandra, vi grillade ett lamm, vi dansade på vår stora altan och sov lite här och där som värsta pyjamaspartyt.

Och vet ni att kompisarna hade ordnat så galet fina presenter då?? Byggt och tänkt och fixat. Läste Mirakel högt av Ranelid himself. Ett fårskinn <3. Matlagningshjälp <3.

Kärleken till mina kompisar blir ju (nästan) lika stark som kärleken till killen!!! Inte att jag vill gifta mig med dem, men.

Man kan gifta sig på olika sätt, det har vi med åren förstått. Om sju år fyller jag 40 (AAAAH GAAAAH BAAAAHAHAHA HJÄLP), då blir det kanske en sån stor fest med alla mina kära vänner + familj + släkt. Den här gången valde vi en mindre skara och nu är jag gift.

Bör ej förtäras – jag är gift!

Annonser

Håller med om så mycket

Läser Jesper Juul för tillfället och försöker lära mig ett och annat om barnuppfostran. Känner att jag blir en lite smartare morsa, men även en bättre lärare och medmänniska faktiskt. Bemärk detta t.ex.:

”Barn respekterar inte sina föräldrars gränser på grund av att föräldrarna kan argumentera för dem. De respekterar gränserna för att de respekterar personen som har dem. Haltande förklaringar – tillkomna i stunden – försvagar gränserna. Det är bättre att säga sanningen: ‘Jag vet inte varför jag tycker så, men det gör jag i alla fall. Det är så jag vill ha det.’
Det är för övrigt en bra förebild för barnen som allteftersom de växer upp på egen hand skall ta ställning till alkohol, kriminalitet, narkotika och dylikt. Det är ett stöd för dem att veta att man faktiskt kan följa sin inre röst, även om omgivningen utsätter en för påtryckningar och även om man själv inte kan övertyga andra om det rätta eller förnuftiga i ens åsikt.”

Jag håller verkligen med Jesper om detta befriande förhållningssätt till sina egna åsikter. Jag upprepar:

”/…/ att man faktiskt kan följa sin inre röst, även om omgivningen utsätter en för påtryckningar och även om man själv inte kan övertyga andra om det rätta eller förnuftiga i ens åsikt.”

Fattar ni? Jag känner vad jag känner, att detta är rätt väg att gå och jag är din vårdnadshavare/lärare/medmänniska, varför jag står fast vid min åsikt den här gången. Nu blir det såhär. Och så släpper jag ögonkontakten och fortsätter med nästa syssla, eller vad nu Juul skulle ha sagt.

Charlotte kommenterade igår på mitt bokköpinlägg nedan, att man faktiskt får shoppa ibland + att de som har gjort själva böckerna ju måste få stålars. Sanning! Jag håller med!
+ Att man inte alltid måste kunna argumentera för sin sak, utan det räcker med att följa sin inre röst. Sin shoppingröst.

Nu börjar Lyxfällan! Hej!

budgettavla2

 

Min syster och hennes fru

  I hela mitt liv har jag tyckt synd om de som inte har några syskon. Men så tycker jag också synd om de som har syskon, men som inte har någon syster. Tyvärr är det även synd om de som har en syster, eftersom de inte har just exakt min syster! 

Det är fult att skryta, men när hon har gått och gift sig med världens i särklass bästa svägerska – då tänker jag inte hålla igen.

Överraskningsbröllop hette det, de har gått och smugit minsann som ett äkta kuckelurigt kärlekspar. Hittat på och pysslat, planerat och förberett. 

Och i lördags sa de ”ja” i Stadshuset. Efteråt åkte vi till dukat bord, gick tipspromenad, åt supersmarrig middag och bröllopstårta, alla gästerna höll tal pga tvång – men det är faktiskt ganska skönt att inte få någon förberedelsetid. 

Skryta lagom är svårt. Tack älskade syster + fru för i lördags och tack för att ni finns!!! <3

Rita

Jag har hittat på en födelsedagspresent till en liten person som jag suttit och ritat på nu. Åh gud vad det är mysigt och kul och skönt att få sitta och dra med penna mot papper! Rita löv, rita fågel, skriva ord fint, göra snirklar och raka linjer.

Vet ni vad jag längtar efter? Jo, möten på jobbet. Att anteckna på möten, för hand alltså, göra fint. Raka linjer, snygga bokstäver och symboler. Jag längtar så mycket att jag funderar på att byta bana här i livet från lärare till konstnär?

KONSTNÄR!!! Vad ska jag skapa? Snirklar och raka linjer?

Sådan ångest att tänka så: om jag skulle bli konstnär istället. Så himla… usch jag vet inte. Stackars mig. Stackars läraren som hellre ville bli konstnär eller författare som som nöjde sig med den omhändertagande undervisande rollen bland galna ungdomar.

Ni fattar va? Gräset är alltid grönare :) Jag vill inte bli konstnär – det är bara ”en dröm” när jag sitter där på APT:t och drar linjer och får månadslön. Ni fattar? Du som är konstnär lär ju fatta i alla fall, som drömmer om fast jobb, rutiner och en chef?

Att vara sig själv

Står som med fötterna i varsin balja. Den ena representerar mina verkliga åsikter, min stil, det jag tror på, principer och idéer. Den andra innehåller svensson-grejer som jag tycker är töntiga, som jag ”aldrig skulle befatta mig med”. Men sakta har jag hamnat med ena foten i denna balja och innehållet håller på att internaliseras i min så medvetna tillvaro.

Tyvärr handlar det om riktigt tråkiga saker som t.ex. charterresa på lyxhotell (”varför inte när man väl ska resa?”, ”det är bekvämt nu när vi har barn”). Det handlar om att beställa fönsterputsning för att vi inte kommer till skott och nu ser vi knappt ut, ”den enda lösningen är att nån annan gör det”. When talking about fönster, jag har kontaktat ett persiennföretag som ska komma på hembesök och planera för persienninköp. Dyrt som fan blir det, men ”kosta vad det kosta vill, bara vi kan mörklägga”, säger jag.

Ok, det värsta är väl chartern. Känner inte igen mig själv. Det kommer att ske i februari-mars och det kommer att publiceras långa betraktelser från denna Dream Resort här på bloggen.

Guldmorgon

Bild 2015-07-03 kl. 06.58 #2Ingen har riktigt något svar på frågan om huruvida jag är en morgonpigg eller morgontrött person. Oftast är jag oftast trött. Morgon som kväll och jag sover helst. Men…

…det är något alldeles extra mysigt med att gå upp före alla andra med en klarsynt skalle. Sätta på kaffe, ta en skål frulle, göra något riktigt mysigt. Kanske läsa DN eller se på Nyhetsmorgon. Surfa runt, skriva blogg, skriva nåt annat. Okej, det finns miljarder mysiga saker att pyssla med och nu ska vi inte stressa upp oss här mitt i extas av mindfulness. Dessutom är stunden kort, snart är resten vakna, snart är det förmiddag.

Så börjar jag tänka på Kropp & själ i p1, ett avsnitt om tid och effektivitet som jag hörde för ett tag sedan – helt ett tema i min smak. Någon surrade om att gå upp en viss tid, om det var 05.45 eller så. En tid för att planera dagen och typ hitta fokus . med syftet att också få mer fokus i livet. Fattar konceptet och tror det vore något för mig. Men det är mycket som ”är något för mig”, som jag skulle må bättre av om jag bara lade manken till.

Och varför inte bara mindfulnessa nu då innan ungen vaknar när jag väl har den här stunden, istället för att börja referera till någon överhurtig meditationsfulness-supermänniska? Jag prioriterar sömn i 9 fall av 10, men när mysmorgnar uppenbarar sig så säger jag: på med kaffepannan och aoooum och god morgon!

Om tid igen

Jag gillar att prata om tid, även om det känns förutsägbart som vädret – som jag också gillar att prata om.

Har i alla fall tänkt en del senaste dygnet, på det jag skrev igår och på Vanjas inlägg (se nedan).

En av grejerna med barn som jag längtade efter när vi inte hade barn, var att få tydligare ramar i livet, att inte ha så himla mycket tid helt enkelt. Detta hade jag helt glömt bort, men så kom jag på det idag – hur jag resonerade då med all tid i världen (förutom jobbet som i och för sig svalde nästan allt). Och ja, det är nog rätt skönt för mig ändå som är lagd åt det lata hållet, som inte kommer till skott alltid. Med Nora på halsen måste jag liksom rycka upp mig och agera, inte bara låta tiden gå tills det plötsligt blivit lunch, o.s.v.

Nej, det här är inte ett ”argument till varför jag vill ha kvar mitt barn” förstår ni väl. Men det är intressant att jämföra livet i dess olika skepnader vad gäller temat tid.

Fortsättning…
Idag i kollektivtrafiken på väg till en kompis kom jag på den briljanta idén att läsa en artikel jag ögnade förbi vid frukostbordet men inte hann läsa såklart, medan hon satt i vagnen och kikade på folk. Så himla smart jag är va!? Snacka om effektiv. Hann t.o.m. med skivrecensionerna. Artikeln var denna: http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/ofornuft-och-kansla-harskar-i-var-tid/ (Helt klart läsvärd, kanske skriver något mer om den i ett eget inlägg).

En annan helt fabulöst bra grej med att ha barn (som Vanja-bloggaren också skrivit om förut) är helt enkelt hur himla mysigt det är att umgås med barnet. Dessutom kan hon hänga med på väldigt mycket som jag vill göra. Detta kan ju tyckas självklart, men jag måste faktiskt påminna mig själv om det när fix och måsten, rutiner och stresskänsla tar över.

Avslutningsvis tror jag att alla föräldrar med tids-ångest behöver inse att det är ett liv med nya ramar nu, nya spelregler, nya tidsintervaller. Och acceptera faktum, inte tro att ”snart kommer dötiden tillbaka”, ”snart kan jag driva runt på Åhlens city igen”, ”snart kommer vi kunna gå på spontana middagar, fester, efterfester och sova hur länge vi vill dagen efter” – för SÅ kommer det inte bli igen och tror vi att det kommer bli så igen går vi runt och väntar på orimliga ideal istället för att njuuta av nuet, o.s.v. *mindfulness*/*mindlessness*

…Buuuääääääää ::::::::::::::::::::::::::::(