För 15 år sedan gick jag ut grundskolan. Igår var jag på niornas vårfest på mitt jobb. Jag är så fruktansvärt vuxen nu. Ingen tvekan råder längre. Visst, jag kan ”känna mig barnslig”, ”ung i sinnet”, o.s.v… Ni kan fraserna. Men vuxen är jag alla gånger.
Ska jag berätta om vårfesten? Orkar ni läsa?
Okej, vad kul! Det hela började i förrgår då det slog mig att en klänning behövde rotas fram – inte i sista sekund och så skor till detta + håret!? Jag lade det på is… Tills igår eftermiddag då det rafsades loss i garderoberna. Alltså mina kläder… Jag borde skapa ett blogginlägg med bildspecial med denna rubrik. ”Alltså mina kläder…”
Den där guldaktiga klänningen, syrrans gamla, som jag hade nyår typ 2011/2012 och som är lite trasig, från H&M Divided – använder aldrig, för kort och inte så snygg. En svart trasa i bomullstrikå som skulle känna sig mer rättvist behandlad om den fick kallas nattlinne. Och så Di Leva-särken som verkligen är… superhärlig. Lovar att återkomma den dagen jag använder den. Med bild.
Okej, dessa grejer provade jag, blev svettigare och svettigare, funderade både på att banga och dra till H&M Divided på väg till festen. Men DÅ! Då kom jag på det. Brallorna, Julles gamla från en klädbytardag. En vit skjorta. Pers fluga. Mina svarta finaste småkängor. En kort kavaj. Snyyyyyggt! Då vare bara fram med åbäket till strykbräda (vem stryker regelbundet sina kläder? Kommentera!).
Pendeltåget kändes hemtamt trots lång jobbfrånvaro. Kände jobbkänslan. Pirrigt. Och så skrev jag ett tal till alla nior. Jättepirrigt.
På jobbet träffade jag kollegorna som stod och piffade till sig i personalrummet. Jag förade på rester från eftermiddagens personalmöte samtidigt som jag snyggade till mitt manus.
Klockan 18 började minglet! Och de gled in, alla fiiiiiiinklädda elever med kostymer och klänningar, ashöga klackar, avancerade frisyrer, snygga flugor och slipsar. Åttorna gled runt i serveringsutstyrsel och hällde upp cider i glasen. Det fanns massor av chips och ostbågar att mumsa på. Musikmajjen fotade. Lite duggregn.
Såklart blev det en del bus med platsbyten vid middagen, jag fick t.ex. be en gosse flytta på sig eftersom han satt på min plats. Förrätt, huvudrätt, efterrätt och proffsig prisutdelning av eleverna, typ ”klassens lustigkurre/sjusovare/kompis”. Gullisar <3
Efterrätten var godast.
Mitt tal gick bra.
Charlotte (hennes blogg: challetutt.se) styrde upp en lek medan vi väntade på att DJ:sen skulle bli redo. ”Jag har aldrig…” Det började fint och kontrollerat, men både Charlotte och eleverna blev mer och mer i sitt esse och mot slutet höll jag andan och satt på mina händer av skräck över vilka tokigheter som skulle dyka upp. Hon skötte det dock fint. Och så drog dansgolvet igång, jag kunde schlappna av lite och svänga loss. Kände mig tantigare än någonsin där jag stod och ja, typ svängde med kroppen medan kidsen höll sig i en ring, hoppandes och vevandes.
Kul var det.
Spanade en del på kidsen som inte dansade, men som stod där jävligt obekväma (eller inte?) och jag kände den 16-åriga känslan i hela kroppen fast detta var 15 år senare. Usch och blä för att vara tonåring ibland alltså. Men jag ska inte måla fan på väggen heller, de kanske inte ville dansa! Det är ju också en viss coolhetsfaktor i att bara skita i, bara stå och bektrakta pöbeln, sen smyga hem och skriva en dikt om alltihopa.
Plötsligt ville jag hem till verkligheten. Jag är snart 31 år för fan. Speedad på Fanta med öron som höll på att sprängas av för skarp diskant, skyndade jag till pendeln.
Avslutningsvis kan jag toppa med att Per ringde på hemvägen, nykräkt med yrvaken baby. Den här dagen har således bestått av att handla blåbärssoppa, polarkaka, etc. samt promenera i spöregn för att slippa vara hemma i sjukstugan.
Puh!
Slutsats:
Jag älskar att vara vuxen.
Jag älskar mitt jobb.
Vardagar 