Fimpa smulan!

Varje dag åker Per till sitt arbete när jag är hemma med Mia och lämnar och hämtar Nora. Märkligt egentligen, att han har ett helt liv på ett ställe där jag bara varit en endaste gång och Nora med men inte som hon minns (och samma sak när jag jobbar å han ”är hemma” OBVIOUSLYY).

Därför var det hög tid för ett besök! På vägen dit blev Nora hungrig och vi slank in på Ica för en Yoggi Yalla, en Wasa Knäcke med pålägg och tre bananer (Per ville väl också ha – tänkte jag).


Det första vi möttes av på kontoret var som en käftsmäll. På det gigantiska soffbordet vid den enooorma hörnskinnsoffan i cognacsbrunt, omringat av aptrendiga tjocka magasin från all over the world, där stod det största fruktfatet jag sett, överfullt av frukter av alla de slag. Päron, äpplen, mandariner, apelsiner och såklart: KLASAR med bananer. Booom. Jag inledde besöket med att raskt knipa en banana. Från fatet.

”Vill du ha kaffe?”, frågade min creative kreatör PR-kille.
”Absolut”, sa jag och fick en PERFEKT cappuccino i min hand. I en liten liten trevlig glaskopp. Inte:

ikeamugg

Glad över kaffet var jag, men samtidigt redigt sur över alla koppar kaffe jag druckit genom historien på kommunens bekostnad. Wiener melange i all ära, men seriously?

I alla fall, vi passerade några rum där väggarna var helt i glas. Inne i glaskuberna satt det människor med mac-datorer i knäet, självklart nedsjunkna i diverse cognacsbruna designklassiker från ca 40-talet. I ett av rummen verkade det vara kallt för tre av personerna hade mössa på sig? Nåväl, jag tyckte det var alldeles lagom tempererat och vi fortsatte till övervåningen. Där möttes vi av ett ganska vanligt kontorslandskap, det skulle kunna vara ett arbetsrum på vilken skola som helst. Ok, en skola som ställt upp jättelådor med lyxiga chokladkulor-godisar, bara att plocka. Plock plock, mums mums. Och ja, en lekhörna stor som ett bättre grupprum (men grupprum finns ju inte kvar på många skolor pga platsbrist) med STOR tv, playstation och massor av spel. Eeeh… SPELA PLAYSTATION? PÅ JOBBET?

”Sitter du här ofta och ehm… spelar?”, frågade jag och svepte sista mjölkskummet genom att böja huvudet så långt bakåt det bara gick, sen banka lite i botten av glasmuggen och surpla kraftigt.
”Nja… Ibland på lunchen.” sa han och Nora gjorde en kullerbytta på heltäckningsmattan. I och för sig, funderade jag. Jag leker väl också på lunchen om jag vill. Är rastvakt en gång i veckan, då är det ju bara att glida fram i sin gula väst och joina valfritt gäng: ”EEEy passa!”

”Var har ni era möten?”, frågade jag som grubblade över att de faktiskt inte har något klassrum med white board och projektor och många stolar och bord?
”I köket”, sa han. ”På måndagar när vi äter frukost.”

Jamen just det, ni får frukost på måndagar (m.fl. dagar obs) som någon annan ordnar åt er ja. Ingen ”fixa-fika-lista”.

Och så åkte ni till Spanien fyra dagar på konferens. Även förra året. Team buildade lite. Jomen, vi var i skogen och lekte lekar. Det var supertrevligt det. Och julborden i matsalen, vi fick en varsin julmust på glasflaska och efterrätt. Även pocketböcker i julklapp från rektorn med åren, inte helt fel för en som gillar böcker!


Man kan tro att en lärare som jag utan ens fruktkorg blir avis på sånt där lull-lull? Men nä! HELT seriöst och allvarligt talat: det enda jag är sur över är kaffet. Och då kan jag ta med en egen fucking bryggare så är det problemet löst. En fruktskål på mitt skrivbord kan jag också ordna. (Mössa inomhus blir det dock inte.)

Jag ÄLSKAR mitt jobb som lärare SÅ MYCKET att jag nästan BÖRJAR GRÅTA. Självklart ingår det mer på Pers jobb än att dricka espresso i en glasbur, men all den där glamouren runt omkring som går att finna på bättre reklam- och PR-byråer (samt alla andra företag med cash).

Nä! Jag vill 4 ever and ever and ever jobba med ungdomar i skolan. Jag vill för alltid stå vid white boarden, flytta skolbänkar till lämpliga grupperingar, skriva namnskyltar, laminera ordningsregler, printa powerpoints, vakta raster, ringa päron, äta skolmat (så sjukt billigt. Och gott). En julmust till julbordet är glamour för mig.

”Fimpa smulan!”, säger jag när lektionen börjar. ”Mössa har vi utomhus, nu börjar vi!”

4 ever, hörde ni det? 4 ever.

Annonser

Dille på thermosar

Thermos, [θ]ermos. Jag kastade min termos i en papperkorg längs Årstaviken, alldeles kladdig av varm choklad. Drastiskt? Kanske. Men den gick inte att lita för fem öre och jag stod inte ut med ännu en kladdig packning.

Hur som helst behövde jag ha en ny och nu har jag tre stycken och sitter fortfarande på friluftslivs-sidor och spanar efter olika modeller och märken, bara för att jag fått dille på dem.

Thermos är det klassiska märket och också det jag gått på. Av snålhetsprincip köpte jag två stycken större termosar än jag egentligen behöver eftersom de var på extrapris och alltså billigare än de mindre fast de tidigare kostat MER än de mindre. Så jävla stora var de.

Igår på min lokala Ica, vad sprang jag på där då tror ni? Jo, den sista pusselbiten ! En 0,5 liters alldeles svart sak utan en sådan där häll-pip (läckage-varning!). Köpte direkt.

Så. Nu har jag tre termosar. Hej skogen! Nu kommer vi. Upp till bevis termosarna!

Det blev fel

De gjorde fel de där gubbarna som tafsade på sina medarbetare, skickade sms och gav kommentarer, vad det nu är för skit som har hänt. De gjorde så jävla fel och tydligen förstod de inte hur fel det var förrän nu, i och med en hashtag och sjukt många avslöjanden.

Så. Fel. Såå äckligt.

Alla gör vi fel ibland, större eller mindre. Alla fel vi gör får vi stå för sedan. Be om förlåtelse, skämmas, göra rätt, tänka om. Vad jobbigt det är!

När man vet svaret, kommit ut på andra sidan, då vet man hur det borde ha gjorts. Och som man kan gräma sig, älta och fundera.

Det finns alltid förklaringar av olika slag, ibland godtagbara ursäkter. Ibland godtas inte ett förlåt och vad händer då? Livslång skam, livslång ångest. Ja, de där gubbarna kommer nog att få dras med det.

Jag hatar att göra fel. Jag hatar det så mycket så jag tror jag hatar det mest i hela världen. Det måste bli rätt, annars… kan det vara. Jag tror att jag har ”fått mig en känga”. Men ett förlåt kanske ställer saker till rätta igen och kanske en middag, en blomma eller så. Brunch blir nog enklare eftersom vi båda har barn. Då kan vi gå ut till parken sedan och allt blir bra igen <3

Dagens liknelse 

Att krypa ned för natten mellan Nora och Mia i dubbelsängen, det är som att gå och lägga sig längst in förpiken i en trång segelbåt med hällregn och hala klippor utanför. Har man en gång lagt sig då ligger man där man ligger. Mycket kiss ska tränga på för att det ska vara värt det. Och extremt mycket obekvämt ska det vara för att bemöda sig med att ändra ställning med risk för att släppa in kalluft/mygg resp. väcka de små.

Ändå en dagbok

Nora, 3, sov hos sin farmor inatt eftersom Per är på någon sorts jobbresa (Spanien tror jag) och jag är solo med två småbarn = avlastning (och kul för Nora och farmor). I alla fall, Mia, 1/2, brukar sova länge på morgnarna om ingen väcker henne vilket Nora brukar göra, men ändå vaknade jag strax före kl sju denna lyxmorgon varpå lillan vaknade hon med.

Suck

Ja, ja. Carpe diem, upp å hoppa! Jag drog genast igång en bolognese för att vara helt rustad när lilla bossen skulle dyka upp genomtrött och superhungrig efter att ha varit på badhuset med farmorn. Nähe, nu skrev jag fel. Den kokade jag ju igår?

Haha

Har varit hemma för mycket.

Jag går knappt ut vet ni. Det är pinsamt, men jag trivs så extremt bra hemma att jag helst stannar här om jag kan, om jag inte måste ut.

MEN JAG MÅSTE JU UT!? Frisk luft är A och O och motion allra mest.

När ska jag hinna ordna med alla sakerna då hade ni tänkt…? Sortera och plocka? Nä just det. Måste ingenting.

Så bröts lugnet av dörrklockan. Med pirr i magen, mest av längtan, öppnade jag. Direkt gick buset i blicken att urskönja. Supertrött och jättehungrig. ”Nu gäller det att stryka medhårs”, tänkte jag och började stryka. ”Nähe, jaha, okej, javisst, självklart, inga problem, du kan själv ja, så bra, så bra det går det här då, ja då tar vi det först och vila sen – det blir hur bra som helst.”

Och hon SOMNADE till slut efter lunchen! Lilla pluttan, ni skulle se vad söt hon är.

Vet ni att hon sa åt mig att STRÄCKA PÅ MIG vid matbordet när jag satt och hängde som mest?

Jamen då vaknade Mia förstås, så vi gick upp och gjorde kaffe och … vet inte?

Till slut hade en timme gått, då började jag städa sovrummet och dra upp rullgardinen och FaceTajma med Per. En väckningsprocedur, jag ville (faktiskt) UT!

Vi kom till parken efter många och långa procedurer. Solen stod lågt, men skönt ändå. Jag vet inte, det där med lekpark… Det där eviga gungandet… Vi avslutade på Ica. Egentligen en mer ”stimulerande aktivitet” eller vad man ska säga? Hon drog korgvagnen/vagnkorgen och hämtade varor och föreslog maträtter.

Jag frågade: ”Gillar du fiskbullar?”
Hon: ”Ja! Med becon och lingonsylt!”
Jag: ”Nej, asså det är potatisbullar?”
Hon vid pizzadegskylen: ”Mamma! Jag har ongat mig! Vi gör pizza, det blir superbra?”
Jag: ”Vi ska inte äta pizza.”

Det hela slutade med en maträtt jag inte inhandlat på ca 10 år, som ändå tar upp ganska stor frys-plats i våra matbutiker, nämligen en sån frys-pizza.

Vi gick hemåt. Hon bar en påse med ett paket smör i och valde att doppa den i Årstas smutsigaste vattenpöl.

Hon kollade Pippi och jag ”lagade mat”. Hon frågade var Pippis mamma och pappa är någonstans.

”Vi får hoppas den är god”, sa hon innan vi satte tänderna i Icas fryspizza. Mia fick inte smaka.

Till sist läste vi Gittan gömmer bort sig och hon frågade var mamman och pappan är någonstans.

Allra allra sist läste vi Puck går till frisören och jag försökte igen att freestyla en ny text till bilderna för den som står är så övertydlig och torr att jag inte kan läsa den utan ironi och typ sarkasm i rösten. Bilderna är dock fina (konstruktiv kritik, ja tack).

GOD NATT ALLIHOP, nu är godiset slut och jag ska försöka varva ned från en sockertopp utan att fastna i t.ex. omöjlig och pinsam tråd i någon lärargrupp på FB.

<3

At skriva enn bok

Vad mycket lättare det verkar vara ”att skriva en bok” än vad det är.

Vad enkelt det är att ha en idé.

Vad sinnessjukt många detaljer man sedan stöter på!

Vad stort ett projekt kan bli om man inte har satt några gränser.

Vad bra det är att kunna dutt-skriva i anteckningar osv. men vad klurigt det är att pussla ihop ett.

Vad svårt det är att hitta ett system bland sina mappar i datorn sen.

Så tänker jag: äh, nu kör jag. Nu börjar jag om från början och bara skriver.

Men stöter såklart på samma trubbel igen.