Köpte en rosenbuske förra sommaren, ni kan inte ana vad som hände sen!

Detta är

PARADISET!

Gulvitaprikosrosa rosenblommor (heter ‘Ghislaine de Féligonde’) som kryllar, bland krispiga illgröna blad.

Jag får gåshud. Nu har jag också fattat grejen. Visst är de FINA??!

Annonser

Allt jag vill skriva om

Är allas hjärnor funtade på så vis att de suktar efter att tankar och händelser prompt behöver skrivas ned? Min hjärna funkar så i alla fall, vilket är oerhört frustrerande då endast 0,5% av allt verkligen hamnar på pränt.

Det är därför man har en blogg! Tanken är så oerhört god!

Ofta vill jag skriva om vardagen och småbarnslivet, men nu när jag väl sitter här vid datorn för att faktiskt pränta – då känns ämnet inte alls lika absurt/intressant att hålla på och skriva om.

Vadå liksom, det är så här det är.

I skrivande stund är det sommarlov, lilla Mia sover i vagnen i hallen efter en förmiddag med klassiska 2-års-beteenden efter att hon inte fick cykla på fritidsets cyklar på skolgården där vi dumt nog lekte före lunch. Aj, mitt knä! (Om att unna sig att sköta sig själv vill jag också skriva).

Hon har sovit otäckt länge och kommer ej att slockna före 22 ikväll.

Nora målar ”en djungelmålning” med sina händer. Vi är alla förkylda.

Vill ni läsa om vardagen, småbarnslivet och annat? Jag struntar i och för sig i vilket, skriver väl ändå när det bli av.

Hej!

Avslut

Idag var det först avslutningslunch med åk 9 och sedan avslutningsfest på förskolan (stora barnet).

Vemod är ordet. Men samtidigt, eufori.

För trots att det finns en sorgsenhet i avsked, avslut och de muntra sommarsångerna, så pirrar det i magen. Det pirrar av det nya som väntar, att barnen ska växa, att nya elever ska börja, att sommaren ska ta vid på riktigt.

Trots att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna när mitt barn stod på scen och trallade ”Turistens klagan” på föris idag, önskar jag knappast att min snart 5-åring blir en dag yngre. Mina tankar for iväg till henne som bebis och halsen värkte av vemodstårar som ville ut, men herre gud: väx, väx, väx! Det är det enda jag vill, att vi ska komma framåt, uppåt – men inte utan högtiderna.

Några av 9:orna som jag pratade med idag verkade lite oroliga inför skolavslutningen. De visste inte hur de skulle reagera när de lämnar deras enda skola, där de varit nästan varje dag i tio år. Och jag tänker att det är därför vi har själva ceremonin: skolavslutning. Vi tar avskedet på allvar, firar och sörjer, ser framåt.

Nu väntar studentmottagning, skolavslutning, sommarlov.

Sov gott!