Att verkligen va’ med sitt barn

Vi var och badade, jag och Nora. Det var hög tid att bara hon och jag hittade på något, utan den där krypande lilla saken som sällskap.

Men i bassängen slog det mig att jag ändå inte var där, trots avsaknad av både bebis och dum-lur. I stället fnulade jag hela tiden på nästa steg, på resten av dagen, på vad klockan var, hur länge vi skulle bada innan Nora bröt ihop/barnvakten ville gå hem/vad vi skulle äta till lunch/…

Och det slog mig att jag ofta, sedan små barn kom i mitt liv, ägnar tanken åt sådant. Tidigare har jag i denna blogg skrivit om mindlessness, mitt eget påhitt och en underbar filosofi som fler borde ägna sig åt. Men detta handlar inte om att hela tiden jäkta på mot 19.00 då barnen ska nattas, utan att mindlessnessa i nuet: alltså i harmoni med systerfilosofin mindfulness. (Mer finns att läsa här: https://agneslarssons.wordpress.com/category/mindlessness/)

Förstår ni?

Exempelvis. Detta med lunchen är inte så mycket att ägna tankarna åt i bassängen. Det finns olika alternativ och de känner jag redan till: sushi vid Gullmars/take away/pasta hemma. Val som dessa ska ske i sann mindlessness-anda och inget annat. Snabba beslut beroende på situation – inte känna efter – just do it.

Men där i bassängen höll jag på i tanken såhär: ”Om Nora är trött sen, vad kan klockan vara då… 11… Hm… Sushi, det kanske är smockfullt. Men om farmor är med så går det bättre kanske, om hon nu vill äta med oss. Om klockan är 11 är det kanske inte fullt förresten. Och om det är fullt och vi vill äta sushi kan vi ju köpa hem? Men om Mia skriker då…? Hm… Hur lång tid tar det att koka pasta? Vad ska vi då äta till middag? Nu börjar Nora bli trött, hur länge har vi badat? Är hon hungrig på en frukt?”

Allt detta tänkte jag för att ha en nöjd 3-åring, så mycket förstår jag också (och följaktligen nöjd mig själv). MEN poängen är att 3-åringen blir mer nöjd om jag inte oroar mig för nästa steg utan BADAR MED HENNE på riktigt.

Denna polett trillade ned ungefär när Mias skrik ekade mellan kakelväggarna. Stackars farmor hade fått komma tillbaka till badet för bebisen vägrade somna utan att samtidigt se på sin mamma. Nästa gång Nora, då jäklar ska jag vara mindless och mindful på samma gång.

Nästa inlägg kommer att handla om min paus (?) från Instagram.

Puss så länge!

Annonser

Just do it

Jag har förut skrivit om mitt egenpåhittade begrepp mindlessness (här: https://agneslarssons.wordpress.com/category/mindlessness/). Motsatsen till mindfulness obviously och om jag skulle få chansen att ge någon ett gott råd här i livet skulle det vara: tänk mindre, gör mer.

För såhär är det, att vissa bara har det. De knatar över korsningen som värsta Marla Singer. De tar svängdörren som den kommer, stannar inte upp, väntar inte på nästa ficka att gå in i. De går rätt fram, rakt in, håller tempot. ”Detta är min svängdörr”, tänker de utan att känna efter, utan att vänta. Eller nä förresten – de tänker ju inte alls.

Jag satt på en uteservering härom dagen och spanade på en taxi som skulle göra galant u-sväng på Skånegatan men det strulade till sig, svängradien höll som inte varvet runt och hen behövde backa mitt i korsningen. Men så kom där en annan taxi från Åsögatan helt inställd på högersväng före den första stackars trixande bilen mitt i korsningen som just satt foten på gasen, beredd att lämna brottsplatsen. Båda fick tvärnita. Båda tutade. Den andra fick företräde såklart. Och den första såg sig noga om innan den fortsatte sin resa tillbaka med än mer sänkt huvud.

En sådan snopen u-sväng! Och att det just då skulle komma en mindless-taxi?

Mitt ideal är att vara sådär som Marla i korsningen. Jag känner en sådan person, kanske kommer det ett blogginlägg bara om henne någon gång? Hon är superstark och lagar alltid god mat och har det fint hemma, men är inte någon präktig fjant för det. Dessutom har hon sett GOT alla säsonger två gånger + är småbarnsmamma <3

Vet ni hur hon lyckas? Jag är inte heller 100 % säker, men jag tror jag vet.

(BILDKÄLLA: http://fightclub.wikia.com/wiki/Marla_Singer )

 

Guldmorgon

Bild 2015-07-03 kl. 06.58 #2Ingen har riktigt något svar på frågan om huruvida jag är en morgonpigg eller morgontrött person. Oftast är jag oftast trött. Morgon som kväll och jag sover helst. Men…

…det är något alldeles extra mysigt med att gå upp före alla andra med en klarsynt skalle. Sätta på kaffe, ta en skål frulle, göra något riktigt mysigt. Kanske läsa DN eller se på Nyhetsmorgon. Surfa runt, skriva blogg, skriva nåt annat. Okej, det finns miljarder mysiga saker att pyssla med och nu ska vi inte stressa upp oss här mitt i extas av mindfulness. Dessutom är stunden kort, snart är resten vakna, snart är det förmiddag.

Så börjar jag tänka på Kropp & själ i p1, ett avsnitt om tid och effektivitet som jag hörde för ett tag sedan – helt ett tema i min smak. Någon surrade om att gå upp en viss tid, om det var 05.45 eller så. En tid för att planera dagen och typ hitta fokus . med syftet att också få mer fokus i livet. Fattar konceptet och tror det vore något för mig. Men det är mycket som ”är något för mig”, som jag skulle må bättre av om jag bara lade manken till.

Och varför inte bara mindfulnessa nu då innan ungen vaknar när jag väl har den här stunden, istället för att börja referera till någon överhurtig meditationsfulness-supermänniska? Jag prioriterar sömn i 9 fall av 10, men när mysmorgnar uppenbarar sig så säger jag: på med kaffepannan och aoooum och god morgon!

Om tid igen

Jag gillar att prata om tid, även om det känns förutsägbart som vädret – som jag också gillar att prata om.

Har i alla fall tänkt en del senaste dygnet, på det jag skrev igår och på Vanjas inlägg (se nedan).

En av grejerna med barn som jag längtade efter när vi inte hade barn, var att få tydligare ramar i livet, att inte ha så himla mycket tid helt enkelt. Detta hade jag helt glömt bort, men så kom jag på det idag – hur jag resonerade då med all tid i världen (förutom jobbet som i och för sig svalde nästan allt). Och ja, det är nog rätt skönt för mig ändå som är lagd åt det lata hållet, som inte kommer till skott alltid. Med Nora på halsen måste jag liksom rycka upp mig och agera, inte bara låta tiden gå tills det plötsligt blivit lunch, o.s.v.

Nej, det här är inte ett ”argument till varför jag vill ha kvar mitt barn” förstår ni väl. Men det är intressant att jämföra livet i dess olika skepnader vad gäller temat tid.

Fortsättning…
Idag i kollektivtrafiken på väg till en kompis kom jag på den briljanta idén att läsa en artikel jag ögnade förbi vid frukostbordet men inte hann läsa såklart, medan hon satt i vagnen och kikade på folk. Så himla smart jag är va!? Snacka om effektiv. Hann t.o.m. med skivrecensionerna. Artikeln var denna: http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/ofornuft-och-kansla-harskar-i-var-tid/ (Helt klart läsvärd, kanske skriver något mer om den i ett eget inlägg).

En annan helt fabulöst bra grej med att ha barn (som Vanja-bloggaren också skrivit om förut) är helt enkelt hur himla mysigt det är att umgås med barnet. Dessutom kan hon hänga med på väldigt mycket som jag vill göra. Detta kan ju tyckas självklart, men jag måste faktiskt påminna mig själv om det när fix och måsten, rutiner och stresskänsla tar över.

Avslutningsvis tror jag att alla föräldrar med tids-ångest behöver inse att det är ett liv med nya ramar nu, nya spelregler, nya tidsintervaller. Och acceptera faktum, inte tro att ”snart kommer dötiden tillbaka”, ”snart kan jag driva runt på Åhlens city igen”, ”snart kommer vi kunna gå på spontana middagar, fester, efterfester och sova hur länge vi vill dagen efter” – för SÅ kommer det inte bli igen och tror vi att det kommer bli så igen går vi runt och väntar på orimliga ideal istället för att njuuta av nuet, o.s.v. *mindfulness*/*mindlessness*

…Buuuääääääää ::::::::::::::::::::::::::::(

Mentorn

När du ställs inför en situation som du inte vet hur du ska hantera, ett dilemma eller huvudbry – vad gör du då? Själv tänker jag: ”vad hade Tina Nordström gjort?”

Mindlessness, glad och obrydd. Lite tråkigt, men ganska enkelt.

Carpe diem

 Pappa pratade om den här bilden förut. Nu har jag också sett den på riktigt. 
Det är en bra bild av tryggheten vs. friheten.
Och nu skulle jag kunna skriva en lista på alla mina drömmar, på allt jag ”vill göra” och sedan avsluta med: ”JUST DO IT” och sen boka en biljett till ehm… Vietnam?
Men det gör jag inte, för jag har ingen lista längre!
Det må vara bökigt att galoppera runt med en plaststol fastknuten i mulen, men hellre en stol i mulen än en mule i stolen.
:)

Fina Tina

Läste ni detta i lördagens DN?

Tina Nordström, en lång intervju, numera min främsta mindlessness-förebild.

Hon som inte grubblar. Bara gör. Lagar mat, tar sig fram, skiter i.

Så brutalt ärlig med att hon ”stoppar jobbiga händelser och tankar i en kista som hon låser”, att jag direkt undrar när kistan kommer att sprängas och ta hela familjen Nordström med sig (bildligt menat!!!!).

Eller…? Hon kanske bara inte bryr sig så jävla mycket om negativa grejer som händer, hon kanske lägger locket på utan att det kokar över (ursäkta mataforen) (åh nej, tråkig ordvits), utan att det måste bearbetas, pratas ut, grubblas och bla bla bla.

Hon sysselsätter sig. Går på spinningpass, springer och kan inte stanna, lagar mat, skriver kokböcker, är med på teve, säger JA till grejer och är jävligt KÄCK.

Gapskrattar och är trevlig. Alltid glad.

Why the fuck not???!?!?!

Jag tar efter.

Mindlessness alltså. Så nöjd med detta. Ska skriva en bok, självhjälpsbok med livsfilosofi á la fina Tina. Vi som skiter i, ler och är glada, säger ja, lagar mat, är med på teve, skriver böcker, vågar greja loss.