Dra in den där pastan

Ganska precis innan det hände hade jag planerat ett inlägg med en Skanstull-guide här på bloggen. Att låna toaletten på Clarion och sedan unna sig en lunch där låter väl inte så dumt t.ex.? Bättre än Åhléns där du som har barnvagn måste in i en krånglig hiss först, sedan lyckas kontakta ett butiksbiträde för hjälp med upplåsning av själva toadörren.

Blöjan var alltså bytt och jag var hungrig. Klockan visade 11.28, de öppnade 11.30. Två, eller kanske tre servitörer kom emot mig. Som om de stått och laddat en stund för att ta emot dagens första lunchare. Jag fick en meny, valde en dagens, hittade ett bord precis ovanför mynningen till Söderledstunneln. ”Wow, häftigt!”, tänkte jag. ”Det här blir läckert. Sitta och luncha och spana ut över bron här. Kolla Mia!”

Ibland är det härligt att bara gå på sina infall dessa föräldralediga dagar. Planen var nämligen att handla och sedan åka hem för att styra någon mat. Men äh! Why not testa det här idag?

”Dricka?”, frågade servitören som sig bör. ”Bara vatten idag tack”, svarade jag. ”Okej, med bubblor eller vanligt vatten?”, fortsatte han. ”Eeeh, ja… Lite bubblor är väl trevligt”, sa jag och fick samtidigt syn på en radda flaskor på en hylla och förstod att jag kanske beställt en köpevatten vilket jag tycker är jävligt onödigt som princip. Vi behöver ej köpa vatten (alltså jag gör det ibland ändå men helst inte, fattar man?). Hade väl dessutom en unn-spärr där vid drickan eftersom detta var ett sorts infall istället för hemlagat. Well, well, det spelade ingen roll. ”Men”, hann jag tänka, ”restauranger borde inte sälja mineralvatten på flaska. De kan väl skaffa kolsyremaskin?”

”Vill du ha lite guacamole före maten?”, ropade servitören från baren. Med bubbelvattnet i färskt minne var jag snabb att svara: ”ja jo, men är det något du liksom bjuder på eller ska jag betala en fyrtio-femtio kronor extra?”.

Att jag sa det där. Spärren är borta. Jag är nu 33 år gammal, jajamen! Jag SKITER I. Jag frågar om jag vill veta. Jag låter mig inte luras. Pinsam morsa, må så vara.

Tillbaka: ”ja jo, men är det något du liksom bjuder på eller ska jag betala en fyrtio-femtio kronor extra?”. Servitören hämtade en meny… ”Guacamole… för den tar vi… 95 kronor”. ”Okeej”, sa jag eftertänksamt. ”Men du, om jag hade velat ha en sådan hade jag väl beställt det då när jag tittade på menyn?”

Haha – vad jag ångade på.

”Nej, vet du. Dra in den där pastan, jag går någon annanstans.”

Utan att klä på Mia igen, för det gjorde jag utomhus i snålblåsten, backade jag världsvant ut vagnen utan att se på servitör-fan. Hann även tala om att:

”Jag känner mig inte kränkt personligen, men tycker det är jävligt konstig restaurangstil, särskilt såhär på lunchen.”

BAAAM!

Hans försök till ursäkt… Hans förlorade kund… Hans okunskap om att jag har en av Sveriges största bloggar där jag skriver om sådana här fadäser… Ni förstår att det var med ett leende på läpparna som jag krånglade på overallen igen, sedan med raska steg mot smarriga falafel-stället på Ringvägen.

Det är slut på alla dumheter.

Jag går till attack.

Pinsam är mitt förnamn.

Clarion, ni har en bra toalett, men hörrni: ”dra in den där pastan”.

Annonser

För mycket kaffe

Det är en alldeles vanlig dag med krassligt förskolebarn + liten bebis. Vi äter våra köttbullar och mackisar till lunch och bestämmer oss för att vila i vagnen idag. Allt går enligt plan. Mätta och belåtna kommer vi iväg, strax ska båda sova, vi går Götgatan norrut. Mot Skrapan, tänker världsvana jag med dubbelåket, in i hissen opp på plan 2 där det är så mycket lugnare än på BV.
Aaah, en soffa! Ledig! Och jag som fick med mig min bok. Kan man ha det bättre, va? Gudars så gott med en kopp kaffe nu rå.

När kön till kassan på Espresso house (= huset av espresso) avtagit smyger jag mig dit och beställer med en glad, upprymd förväntan i rösten:

”Hej! Eeen vanlig kaffe tack. Och har ni sån där god havremjölk som inte skär sig [såklart de har], okeeej bra… Och äh, jag tar en chokladboll också!”


Inte varje dag! ”Vilka snälla barn som sover samtidigt”, utbrister en dam som slår sig ned i soffan mittemot. ”Jo ibland så”, smajlar jag tillbaka.

Men Jesus! Vilken stooor kopp! Här snålas inte. Första klunkarna kaffe brukar ju vara de bästa, men redan här anar jag att något är på tok. Det är som att jag måste… bälja i mig. Attans, redan börjar det svalna trots koppens påtagliga tjocklek. Tung är den också, rent ut sagt jobbig att lyfta. Nåväl, jag måste väl inte hälla i mig allt ändå tänker jag och börjar karva på bollen av choklad.


Man har ju lärt sig att aldrig beställa muffins. Det är som att äta en burk bakpulver med sked. Nu har jag också lärt mig att även rata huset av espressos kompakta sk chokladbollar.

Jag sparar halva till Nora, hon som ännu inga referenser kring chokladbollar har. Innan de vaknar hinner jag dricka en tredjedel av kaffet, läsa ett par sidor i boken samt lägga upp ett par Insta stories.

Så vaknar de! Nora jobbar vidare på bollen men vill snart gå vidare på nya äventyr och vi styr kosan mot hissen. Vi går förbi kassan och jag sneglar av en händelse mot menyn. Tre sorters brygg finns att välja på med två prisklasser på varje sort.

Vad det var jag beställde kan jag inte räkna ut och eftersom jag levde som en kung den där timmen då båda barnen sov brydde jag mig inte heller om att alls registrera summan som drogs på mitt kort.

Av nyfikenhet frågar jag personen i kassan: ”Om man beställer ‘en kaffe’, vad får man då?”

”Då får man Superior eller Classic”.

”Okej. Men är det olika storlekar eller vad är prisskillnaden?”, ångar jag på.

”Mm då har vi vår standardkaffe och sedan en liten om man vill ha det.”

Mitt svar är endast ett frustande ljud och en snabb gir med vagnen mot hissen. Så lurad, så bortgjord, så styrd av en café-kedja.

Förstår ni hur mycket jävla kaffe + valfri hipp mjölksort som vaskas varje dag på husen av espresso som nu tagit över varenda ledig lokal?

Förstår ni hur de sakta men säkert skruvar om kaffekoppsnormen, lurar i oss att kaffe är det nya teet, får oss att bälja, svälja, kvälja?

En enkel kopp bryggkaffe ska serveras i en ganska tunn kopp, max 1 dm hög. Den ska gå att tömma innan kaffet svalnat och vill jag ha mer kallas det PÅTÅR.

Vi lämnar Skrapan och dundrar hemåt. Tyvärr kommer vi inte längre än till Skanstull där jag måste stanna för en kisspaus.

Kisspaus kisspaus. Aldrig mer Espresso house!


(Ej ett filmklipp, bara screen shot)

Bikinimodeller

Det ser ut som skit här hemma, men jag har gjort någon sorts prioriteringslista för mig själv där mitt och mina barns välbefinnande kommer först och för att jag ska må bra måste jag skriva detta.

Nora, mitt snart 3-åriga barn, ska få gå till badhuset med sin farmor en dag. Men hon har ju inga badbyxor som passar, slog det oss. Barn växer ju så snabbt vet ni. Först tänkte jag mig ett par nya sådana där babysimsbadbyxor med resår för eventuella olyckor i vattnet (fast ärligt, oavsett ålder: vem bajsar i en bassäng!?). Finns så många fina att välja på = kul grej att köpa, tänkte jag. Men så slog det mig att hon snart är 3 och att det är ett par vaanliga badbyxor hon ska ha och det blir väl kul det med.

Nej. Nej, nej nej. Inte kul. Jag började resan på Lindex. Eftersom det är sommar finns det mycket i badklädesväg att välja på. Först undrade jag om jag hamnat på storbarnsavdelningen, men efter att ha inspekterat storlekarna förstod jag att detta var rätt ställe. Badkläder från storlek 86. Väggen med sommarens utbud var som uppdelad i två, där den ena sidan var färgglad och mönstrad och den andra alldeles mörk. På den mörka sidan hängde shorts, på den färgglada hängde… bikinis och baddräkter! Genast förstod jag att väggen var indelad i en flick- och pojksektion. Men då ska vi se, Nora är en flicka, en flicka på snart 3 år. Hon ska ju inte ha en bikini eller baddräkt. Det är ju bara området där kiss och bajs kommer ut som behöver skylas? Hm… Leta, leta, var är badtrosorna…? Där! Högst upp i ena hörnet dit jag knappt nådde, där hängde två sorter som inte hade en liten topp på samma galge. Den finaste modellen, som inte drabbats av rosa volanger, den hängde allra allra längst in och jag grabbade tag i ett exemplar.

Tyvärr fanns inte den storlek jag tror på, så jag köpte ett par som kanske är för stora. Därför fortsatte jakten inne på Polarn och Pyret. Där måste det ju finnas unisex, randiga, prickiga? I alla fall utan volang?

Nej. Nej, nej, nej. Det var volanger på varenda trosa! Och ihop med trosan hängde en bikinitopp!!! Och på andra sidan hängde stora prassliga badbyxor i mörka färger!!! Jag höll på att bryta ihop och vägrade kolla in rean som nyss startat.

Nåväl! Jag gaskade upp mig och rullade förväntansfull till H&M. Visserligen, om man ska vara fördomsfull mot olika klädesbutiker, så är väl just H&M:s barnavdelning den mest flick-/pojkuppdelande man kan tänka sig. Men: MAN VET ALDRIG (och så gillar jag inte fördomar).

På väg in i butikens innersta grabbade jag tag i en ärmlös blus för 99 kronor, skitsnygg lite Noora-style, perfekt med knappar för en ammande kvinna och så skönt med ärmlöst nu i sommar. Jag möttes av en hel vägg med barnbadkläder på barnavdelningen, men fick ändå en känsla: detta kan inte vara allt? Detta kan inte vara sommarens barnbadklädesutbud? Detta KAN INTE VARA vad världens största klädföretag (?) menar att jag ska dra på min snart 3-åriga dotter i sommar?

Jag frågade ett butiksbiträde.
– Ja hej, badkläder för typ en 3-åring, storlek 92, är det, är det, är det här…?
– Jaa, det är det som hänger här.
– Men… typ badbyxor? Som inte är sådär stora och fladdriga?

Biträdet tog tag i ett par skitfula blåa små tighta shorts med den där gula Minion eller vad den heter på.
– De här kanske?
– Jaha, nej tack. Jag fattar bara inte varför det ska vara bikiniöverdelar till alla bikinis?
– Det finns ju baddräkter också?
– Men alltså… Hon är inte ens 3 år! Varför ska man liksom täcka en 3-årings bröstvårtor?

Så sa jag, med darr på rösten och sedan dundrade jag ut ur butiken med mitt vrålåk till vagn, frustandes: FY FAN! Fy fan!!!! Jag tänkte slänga den ärmlösa blusen bara efter mig där jag gick, men tordes inte utan hängde snällt tillbaka den på sin redan överfyllda klädstång. Köpte den gjorde jag i alla fall INTE.

FY FAN igen!!! Vad är det här för sjuk jävla skitvärld? Varför säljs det BIKINIS OCH BADDRÄKTER till så små flickor? Varför har pojkarna stora, sportiga fladdriga badbyxor? Varför är det JÄVLA VOLANGER på allting?

Till sist lyckades jag rota mig fram till ett par snygga badtrosor i rätt storlek bland Åhléns volangbikinis för c:a 2-6-åringar.

P.g.a. dagens vidriga upplevelse har jag bestämt mig för att aldrig mer köpa något på vidriga jävla äckel-H&M igen. Det finns såklart fler butiker man kan bojkotta, men jag börjar här. Och det finns såklart fler anledningar till att vägra H&M = win win.

Simma lugnt allihopa och lycka till med barnbadklädesinköpen!

De här blev det

Ett foster är ett foster och ingen ska dödas.

Underbara underbara Clara länkade på sin FB-sida till ett gammalt blogginlägg apropå ”Rocka sockorna-dagen” som inföll nyligen (http://underbaraclaras.se/2015/03/23/rocka-sockorna-eller). Jag fick vatten på min kvarn och hittade detta utkast som jag aldrig publicerade, skrivet i samband med en utställning på Fotografiska för ganska på pricken ett år sedan. Kanske vågade jag inte publicera för att det är ett känsligt ämne (även om tesen kring kvinnors rätt till fri abort känns så självklar). Nu har ju inte bloggen några läsare, så vad är jag rädd för? Här kommer alltså det gamla utkastet:


Aftonbladet har något sorts samarbete med Fotografiska och deras nya utställning De utrotningshotade. Vulgär kallades titeln på utställningen av en skribent i lokaltidningen Allehanda och jag håller med (http://www.allehanda.se/opinion/ledare/ar-det-ratt-att-abortera-foster-med-downs-syndom).

Fotografierna verkar ju minst sagt vackra. Idén att porträttera personer som fötts med downs syndrom är ju inte heller så dum med tanke på deras marginaliserade plats i samhället. Men ”utrotningshotade”? Enligt texten i Aftonbladet som jag tagit del av (http://deutrotningshotade.story.aftonbladet.se) syftar ordet utrotninghotade till att abort av foster som visar sig ha kromosomavvikelse ökar och att människor med downs riskerar att dö ut i samhället.

Texten i Aftonbladet gör mig illa till mods. Rätten till fri abort måste få stå på två stadiga ben utan skuldbeläggning av kvinnans val! Fosterdiagnostik är en etiskt skitsvår fråga som inte kan bollas med på detta sätt anser jag. Varje fall är unikt, varje förälder måste få fatta sina beslut kring sitt foster utan att blanda in livs levande, fantastiska människor med downs syndrom.

Ja, ni hörde rätt: FOSTER! Det är fortfarande foster vi talar om, inte människor. Helt felaktigt skriver AB: ”De är de utrotningshotade. De är människorna som kan sorteras bort innan de föds, om vi så önskar.”

Frågan kring abort av foster med en extra kromosom måste diskuteras på ett annat plan. Den måste handla om ”fria KUB-test eller inte?”, ”vem ska egentligen ha rätt till moderkaks-/fostervattensprov?”, ”hur informerar MVC om vad KUB innebär?”, osv… Det är inte människorna på fotografierna som aborteras och ingen på jorden önskar att de skulle ha blivit aborterade heller. Men med tanke på de fosterdiagnostiska möjligheter vi har (samt fri abort), osar Aftonbladets text skuldbeläggning av den enskilda kvinnans val och den sätter sig inte in i problematiken kring fosterdiagnostik.

Dessutom tycker jag att formuleringarna som AB och folk i allmänhet använder kring människor med downs syndrom är ytterst olyckliga. ”De är så glada”, ”de skänker sådan lycka”, ”de är så bra på att sjunga och dansa.” I AB står det: ”Men tänk om det även är så att vi behöver denna del av befolkningen, att de gör samhällsnytta?”

Vilka ”vi”??

(Fotografiska nämner inte något om fosterdiagnostik i sin utställningstext vad jag kan se, mer än detta:

I Sverige idag gör ca 95% av de som bär på ett barn med Downs syndrom abort. Tycker ni att det är fel?
Nej, absolut inte! Vi tycker att det är upp till varje individ att ta ställning till hur de vill göra. Vi står bakom det fria valet att behålla sitt barn eller göra en abort.”)

Fridfulla papperstidning

Har numera papperstidning. Åh vad gött det är, nu när jag har tid! Jag har tid att både läsa och ta hand om resterna, dvs lägga numren i sin hög i hallen (inklusive annonsbladen som oftast åker ur här och var och blir liggande i läggan), senare i vagnen för att hamna i insamlingen på väg till Ica.

Att läsa på ipaden/telefonen funkar och har många fördelar, men att gå såhär back to basics, det är som att dra på en vinylplatta eller föra in en VHS-kassett i sin spelare (ljudet!) eller dra av ett endaste fotografi som kommer att framkallas långt senare direkt på papper.

Tyvärr är innehållet det samma. Krig, krig, krig. Aldrig fred. Vad jag hatar och älskar detta privilegium: att kunna sitta såhär på förmiddagen och njuta av en bibba tidningspapper tillsammans med den klyschigaste formen utav dryck, nämligen te. Ekologisk earl grey på lösvikt, jajamen.

Prassel, prassel. Vi måste ha koll på våra privilegier. Klaga lagom, zooma ut ibland och göra det vi kan.

Visst, jag gillar mitt jobb

Men när man går och lägger sig på söndagskvällen och vet att man ska upp 05.47 för att åka pendeltåg till ett morgonmöte och killen ska upp när han vaknar av att ungen sitter i pyamas och rufsigt hår och babblar. De kommer att äta frulle i lugnan ro och han kommer fråga saker som hon svarar ”näääe” eller ”mmmhm” på och sen drar de till babybadet för lite plask och lek där de också får känna på systersonens valkar eftersom de har badtiden efter. ORÄTTVIST!!! Skulle inte förvåna mig om solen kikar fram efter hennes vila när de brukar gå till parken. Inte ett dugg!

Frukosten, kommunalarbetaren, bloggångesten

  
Även jag blir en sur gubbe ibland.
Oftast pga avund. Så spelar jag martyr då, åååh nån här gör minsann en insats för samhället.

Jag inbillar mig att jag också vill ha ett flexibelt liv med möjlighet till frukostlycka varje dag med genomtänkta mackor och pysslig havregrynsgröt och kaffe hemma innan jobbet.

En sur gubbe som arbetat alldeles för länge på samma ställe.

Sanningen är att jag älskar mitt jobb samt mina till synes enkla frukostar. Jag älskar att låsa upp klassrummet kl 07.50 för att förbereda dagens första lektion, att bli lunchhungrig vid 9 men inte kunna äta förrän 10.30 då matsalen öppnar.

Varför skrev jag då en så vansinnigt dryg kommentar (mellan raderna) på detta inlägg hos flashiga Vanja Wikström? Den explicita kommentaren skulle låta typ såhär:

”Vad har ni för jäkla lyxlirarliv som hinner mosa avokado på morgnarna och öppna 10 olika fröpåsar för att pytsa i gröten? Själv smyger jag upp före kl 06 och inte åker jag till någon lyxig reklambyrå i city som bjuder på espresso och nybakta frallor inte! Nej, i stadens tjänst åker jag till skolmatsalens frukostcafé.”

Så konstigt, för det stämmer inte!

  1. Jag älskar skolans 5 kr-frukost.
  2. Om jag ville skulle jag kunna gå upp 05.30 och också äta genomtänkt hemmafrulle.
  3. På helgerna gör jag ju äggröra och smoooothies och allt vad en livsstilsblogg kan tänkas behöva för att överleva.
  4. Jag älskar ju Vanjas blogg!?
  5. Det sista jag vill är att jobba med reklam ::::(

Slutsats: Gräset är inte grönare. School is cool. Allt är perfekt!