Fimpa smulan!

Varje dag åker Per till sitt arbete när jag är hemma med Mia och lämnar och hämtar Nora. Märkligt egentligen, att han har ett helt liv på ett ställe där jag bara varit en endaste gång och Nora med men inte som hon minns (och samma sak när jag jobbar å han ”är hemma” OBVIOUSLYY).

Därför var det hög tid för ett besök! På vägen dit blev Nora hungrig och vi slank in på Ica för en Yoggi Yalla, en Wasa Knäcke med pålägg och tre bananer (Per ville väl också ha – tänkte jag).


Det första vi möttes av på kontoret var som en käftsmäll. På det gigantiska soffbordet vid den enooorma hörnskinnsoffan i cognacsbrunt, omringat av aptrendiga tjocka magasin från all over the world, där stod det största fruktfatet jag sett, överfullt av frukter av alla de slag. Päron, äpplen, mandariner, apelsiner och såklart: KLASAR med bananer. Booom. Jag inledde besöket med att raskt knipa en banana. Från fatet.

”Vill du ha kaffe?”, frågade min creative kreatör PR-kille.
”Absolut”, sa jag och fick en PERFEKT cappuccino i min hand. I en liten liten trevlig glaskopp. Inte:

ikeamugg

Glad över kaffet var jag, men samtidigt redigt sur över alla koppar kaffe jag druckit genom historien på kommunens bekostnad. Wiener melange i all ära, men seriously?

I alla fall, vi passerade några rum där väggarna var helt i glas. Inne i glaskuberna satt det människor med mac-datorer i knäet, självklart nedsjunkna i diverse cognacsbruna designklassiker från ca 40-talet. I ett av rummen verkade det vara kallt för tre av personerna hade mössa på sig? Nåväl, jag tyckte det var alldeles lagom tempererat och vi fortsatte till övervåningen. Där möttes vi av ett ganska vanligt kontorslandskap, det skulle kunna vara ett arbetsrum på vilken skola som helst. Ok, en skola som ställt upp jättelådor med lyxiga chokladkulor-godisar, bara att plocka. Plock plock, mums mums. Och ja, en lekhörna stor som ett bättre grupprum (men grupprum finns ju inte kvar på många skolor pga platsbrist) med STOR tv, playstation och massor av spel. Eeeh… SPELA PLAYSTATION? PÅ JOBBET?

”Sitter du här ofta och ehm… spelar?”, frågade jag och svepte sista mjölkskummet genom att böja huvudet så långt bakåt det bara gick, sen banka lite i botten av glasmuggen och surpla kraftigt.
”Nja… Ibland på lunchen.” sa han och Nora gjorde en kullerbytta på heltäckningsmattan. I och för sig, funderade jag. Jag leker väl också på lunchen om jag vill. Är rastvakt en gång i veckan, då är det ju bara att glida fram i sin gula väst och joina valfritt gäng: ”EEEy passa!”

”Var har ni era möten?”, frågade jag som grubblade över att de faktiskt inte har något klassrum med white board och projektor och många stolar och bord?
”I köket”, sa han. ”På måndagar när vi äter frukost.”

Jamen just det, ni får frukost på måndagar (m.fl. dagar obs) som någon annan ordnar åt er ja. Ingen ”fixa-fika-lista”.

Och så åkte ni till Spanien fyra dagar på konferens. Även förra året. Team buildade lite. Jomen, vi var i skogen och lekte lekar. Det var supertrevligt det. Och julborden i matsalen, vi fick en varsin julmust på glasflaska och efterrätt. Även pocketböcker i julklapp från rektorn med åren, inte helt fel för en som gillar böcker!


Man kan tro att en lärare som jag utan ens fruktkorg blir avis på sånt där lull-lull? Men nä! HELT seriöst och allvarligt talat: det enda jag är sur över är kaffet. Och då kan jag ta med en egen fucking bryggare så är det problemet löst. En fruktskål på mitt skrivbord kan jag också ordna. (Mössa inomhus blir det dock inte.)

Jag ÄLSKAR mitt jobb som lärare SÅ MYCKET att jag nästan BÖRJAR GRÅTA. Självklart ingår det mer på Pers jobb än att dricka espresso i en glasbur, men all den där glamouren runt omkring som går att finna på bättre reklam- och PR-byråer (samt alla andra företag med cash).

Nä! Jag vill 4 ever and ever and ever jobba med ungdomar i skolan. Jag vill för alltid stå vid white boarden, flytta skolbänkar till lämpliga grupperingar, skriva namnskyltar, laminera ordningsregler, printa powerpoints, vakta raster, ringa päron, äta skolmat (så sjukt billigt. Och gott). En julmust till julbordet är glamour för mig.

”Fimpa smulan!”, säger jag när lektionen börjar. ”Mössa har vi utomhus, nu börjar vi!”

4 ever, hörde ni det? 4 ever.

Annonser

Dra in den där pastan

Ganska precis innan det hände hade jag planerat ett inlägg med en Skanstull-guide här på bloggen. Att låna toaletten på Clarion och sedan unna sig en lunch där låter väl inte så dumt t.ex.? Bättre än Åhléns där du som har barnvagn måste in i en krånglig hiss först, sedan lyckas kontakta ett butiksbiträde för hjälp med upplåsning av själva toadörren.

Blöjan var alltså bytt och jag var hungrig. Klockan visade 11.28, de öppnade 11.30. Två, eller kanske tre servitörer kom emot mig. Som om de stått och laddat en stund för att ta emot dagens första lunchare. Jag fick en meny, valde en dagens, hittade ett bord precis ovanför mynningen till Söderledstunneln. ”Wow, häftigt!”, tänkte jag. ”Det här blir läckert. Sitta och luncha och spana ut över bron här. Kolla Mia!”

Ibland är det härligt att bara gå på sina infall dessa föräldralediga dagar. Planen var nämligen att handla och sedan åka hem för att styra någon mat. Men äh! Why not testa det här idag?

”Dricka?”, frågade servitören som sig bör. ”Bara vatten idag tack”, svarade jag. ”Okej, med bubblor eller vanligt vatten?”, fortsatte han. ”Eeeh, ja… Lite bubblor är väl trevligt”, sa jag och fick samtidigt syn på en radda flaskor på en hylla och förstod att jag kanske beställt en köpevatten vilket jag tycker är jävligt onödigt som princip. Vi behöver ej köpa vatten (alltså jag gör det ibland ändå men helst inte, fattar man?). Hade väl dessutom en unn-spärr där vid drickan eftersom detta var ett sorts infall istället för hemlagat. Well, well, det spelade ingen roll. ”Men”, hann jag tänka, ”restauranger borde inte sälja mineralvatten på flaska. De kan väl skaffa kolsyremaskin?”

”Vill du ha lite guacamole före maten?”, ropade servitören från baren. Med bubbelvattnet i färskt minne var jag snabb att svara: ”ja jo, men är det något du liksom bjuder på eller ska jag betala en fyrtio-femtio kronor extra?”.

Att jag sa det där. Spärren är borta. Jag är nu 33 år gammal, jajamen! Jag SKITER I. Jag frågar om jag vill veta. Jag låter mig inte luras. Pinsam morsa, må så vara.

Tillbaka: ”ja jo, men är det något du liksom bjuder på eller ska jag betala en fyrtio-femtio kronor extra?”. Servitören hämtade en meny… ”Guacamole… för den tar vi… 95 kronor”. ”Okeej”, sa jag eftertänksamt. ”Men du, om jag hade velat ha en sådan hade jag väl beställt det då när jag tittade på menyn?”

Haha – vad jag ångade på.

”Nej, vet du. Dra in den där pastan, jag går någon annanstans.”

Utan att klä på Mia igen, för det gjorde jag utomhus i snålblåsten, backade jag världsvant ut vagnen utan att se på servitör-fan. Hann även tala om att:

”Jag känner mig inte kränkt personligen, men tycker det är jävligt konstig restaurangstil, särskilt såhär på lunchen.”

BAAAM!

Hans försök till ursäkt… Hans förlorade kund… Hans okunskap om att jag har en av Sveriges största bloggar där jag skriver om sådana här fadäser… Ni förstår att det var med ett leende på läpparna som jag krånglade på overallen igen, sedan med raska steg mot smarriga falafel-stället på Ringvägen.

Det är slut på alla dumheter.

Jag går till attack.

Pinsam är mitt förnamn.

Clarion, ni har en bra toalett, men hörrni: ”dra in den där pastan”.

För mycket kaffe

Det är en alldeles vanlig dag med krassligt förskolebarn + liten bebis. Vi äter våra köttbullar och mackisar till lunch och bestämmer oss för att vila i vagnen idag. Allt går enligt plan. Mätta och belåtna kommer vi iväg, strax ska båda sova, vi går Götgatan norrut. Mot Skrapan, tänker världsvana jag med dubbelåket, in i hissen opp på plan 2 där det är så mycket lugnare än på BV.
Aaah, en soffa! Ledig! Och jag som fick med mig min bok. Kan man ha det bättre, va? Gudars så gott med en kopp kaffe nu rå.

När kön till kassan på Espresso house (= huset av espresso) avtagit smyger jag mig dit och beställer med en glad, upprymd förväntan i rösten:

”Hej! Eeen vanlig kaffe tack. Och har ni sån där god havremjölk som inte skär sig [såklart de har], okeeej bra… Och äh, jag tar en chokladboll också!”


Inte varje dag! ”Vilka snälla barn som sover samtidigt”, utbrister en dam som slår sig ned i soffan mittemot. ”Jo ibland så”, smajlar jag tillbaka.

Men Jesus! Vilken stooor kopp! Här snålas inte. Första klunkarna kaffe brukar ju vara de bästa, men redan här anar jag att något är på tok. Det är som att jag måste… bälja i mig. Attans, redan börjar det svalna trots koppens påtagliga tjocklek. Tung är den också, rent ut sagt jobbig att lyfta. Nåväl, jag måste väl inte hälla i mig allt ändå tänker jag och börjar karva på bollen av choklad.


Man har ju lärt sig att aldrig beställa muffins. Det är som att äta en burk bakpulver med sked. Nu har jag också lärt mig att även rata huset av espressos kompakta sk chokladbollar.

Jag sparar halva till Nora, hon som ännu inga referenser kring chokladbollar har. Innan de vaknar hinner jag dricka en tredjedel av kaffet, läsa ett par sidor i boken samt lägga upp ett par Insta stories.

Så vaknar de! Nora jobbar vidare på bollen men vill snart gå vidare på nya äventyr och vi styr kosan mot hissen. Vi går förbi kassan och jag sneglar av en händelse mot menyn. Tre sorters brygg finns att välja på med två prisklasser på varje sort.

Vad det var jag beställde kan jag inte räkna ut och eftersom jag levde som en kung den där timmen då båda barnen sov brydde jag mig inte heller om att alls registrera summan som drogs på mitt kort.

Av nyfikenhet frågar jag personen i kassan: ”Om man beställer ‘en kaffe’, vad får man då?”

”Då får man Superior eller Classic”.

”Okej. Men är det olika storlekar eller vad är prisskillnaden?”, ångar jag på.

”Mm då har vi vår standardkaffe och sedan en liten om man vill ha det.”

Mitt svar är endast ett frustande ljud och en snabb gir med vagnen mot hissen. Så lurad, så bortgjord, så styrd av en café-kedja.

Förstår ni hur mycket jävla kaffe + valfri hipp mjölksort som vaskas varje dag på husen av espresso som nu tagit över varenda ledig lokal?

Förstår ni hur de sakta men säkert skruvar om kaffekoppsnormen, lurar i oss att kaffe är det nya teet, får oss att bälja, svälja, kvälja?

En enkel kopp bryggkaffe ska serveras i en ganska tunn kopp, max 1 dm hög. Den ska gå att tömma innan kaffet svalnat och vill jag ha mer kallas det PÅTÅR.

Vi lämnar Skrapan och dundrar hemåt. Tyvärr kommer vi inte längre än till Skanstull där jag måste stanna för en kisspaus.

Kisspaus kisspaus. Aldrig mer Espresso house!


(Ej ett filmklipp, bara screen shot)

Bikinimodeller

Det ser ut som skit här hemma, men jag har gjort någon sorts prioriteringslista för mig själv där mitt och mina barns välbefinnande kommer först och för att jag ska må bra måste jag skriva detta.

Nora, mitt snart 3-åriga barn, ska få gå till badhuset med sin farmor en dag. Men hon har ju inga badbyxor som passar, slog det oss. Barn växer ju så snabbt vet ni. Först tänkte jag mig ett par nya sådana där babysimsbadbyxor med resår för eventuella olyckor i vattnet (fast ärligt, oavsett ålder: vem bajsar i en bassäng!?). Finns så många fina att välja på = kul grej att köpa, tänkte jag. Men så slog det mig att hon snart är 3 och att det är ett par vaanliga badbyxor hon ska ha och det blir väl kul det med.

Nej. Nej, nej nej. Inte kul. Jag började resan på Lindex. Eftersom det är sommar finns det mycket i badklädesväg att välja på. Först undrade jag om jag hamnat på storbarnsavdelningen, men efter att ha inspekterat storlekarna förstod jag att detta var rätt ställe. Badkläder från storlek 86. Väggen med sommarens utbud var som uppdelad i två, där den ena sidan var färgglad och mönstrad och den andra alldeles mörk. På den mörka sidan hängde shorts, på den färgglada hängde… bikinis och baddräkter! Genast förstod jag att väggen var indelad i en flick- och pojksektion. Men då ska vi se, Nora är en flicka, en flicka på snart 3 år. Hon ska ju inte ha en bikini eller baddräkt. Det är ju bara området där kiss och bajs kommer ut som behöver skylas? Hm… Leta, leta, var är badtrosorna…? Där! Högst upp i ena hörnet dit jag knappt nådde, där hängde två sorter som inte hade en liten topp på samma galge. Den finaste modellen, som inte drabbats av rosa volanger, den hängde allra allra längst in och jag grabbade tag i ett exemplar.

Tyvärr fanns inte den storlek jag tror på, så jag köpte ett par som kanske är för stora. Därför fortsatte jakten inne på Polarn och Pyret. Där måste det ju finnas unisex, randiga, prickiga? I alla fall utan volang?

Nej. Nej, nej, nej. Det var volanger på varenda trosa! Och ihop med trosan hängde en bikinitopp!!! Och på andra sidan hängde stora prassliga badbyxor i mörka färger!!! Jag höll på att bryta ihop och vägrade kolla in rean som nyss startat.

Nåväl! Jag gaskade upp mig och rullade förväntansfull till H&M. Visserligen, om man ska vara fördomsfull mot olika klädesbutiker, så är väl just H&M:s barnavdelning den mest flick-/pojkuppdelande man kan tänka sig. Men: MAN VET ALDRIG (och så gillar jag inte fördomar).

På väg in i butikens innersta grabbade jag tag i en ärmlös blus för 99 kronor, skitsnygg lite Noora-style, perfekt med knappar för en ammande kvinna och så skönt med ärmlöst nu i sommar. Jag möttes av en hel vägg med barnbadkläder på barnavdelningen, men fick ändå en känsla: detta kan inte vara allt? Detta kan inte vara sommarens barnbadklädesutbud? Detta KAN INTE VARA vad världens största klädföretag (?) menar att jag ska dra på min snart 3-åriga dotter i sommar?

Jag frågade ett butiksbiträde.
– Ja hej, badkläder för typ en 3-åring, storlek 92, är det, är det, är det här…?
– Jaa, det är det som hänger här.
– Men… typ badbyxor? Som inte är sådär stora och fladdriga?

Biträdet tog tag i ett par skitfula blåa små tighta shorts med den där gula Minion eller vad den heter på.
– De här kanske?
– Jaha, nej tack. Jag fattar bara inte varför det ska vara bikiniöverdelar till alla bikinis?
– Det finns ju baddräkter också?
– Men alltså… Hon är inte ens 3 år! Varför ska man liksom täcka en 3-årings bröstvårtor?

Så sa jag, med darr på rösten och sedan dundrade jag ut ur butiken med mitt vrålåk till vagn, frustandes: FY FAN! Fy fan!!!! Jag tänkte slänga den ärmlösa blusen bara efter mig där jag gick, men tordes inte utan hängde snällt tillbaka den på sin redan överfyllda klädstång. Köpte den gjorde jag i alla fall INTE.

FY FAN igen!!! Vad är det här för sjuk jävla skitvärld? Varför säljs det BIKINIS OCH BADDRÄKTER till så små flickor? Varför har pojkarna stora, sportiga fladdriga badbyxor? Varför är det JÄVLA VOLANGER på allting?

Till sist lyckades jag rota mig fram till ett par snygga badtrosor i rätt storlek bland Åhléns volangbikinis för c:a 2-6-åringar.

P.g.a. dagens vidriga upplevelse har jag bestämt mig för att aldrig mer köpa något på vidriga jävla äckel-H&M igen. Det finns såklart fler butiker man kan bojkotta, men jag börjar här. Och det finns såklart fler anledningar till att vägra H&M = win win.

Simma lugnt allihopa och lycka till med barnbadklädesinköpen!

De här blev det

Ett foster är ett foster och ingen ska dödas.

Underbara underbara Clara länkade på sin FB-sida till ett gammalt blogginlägg apropå ”Rocka sockorna-dagen” som inföll nyligen (http://underbaraclaras.se/2015/03/23/rocka-sockorna-eller). Jag fick vatten på min kvarn och hittade detta utkast som jag aldrig publicerade, skrivet i samband med en utställning på Fotografiska för ganska på pricken ett år sedan. Kanske vågade jag inte publicera för att det är ett känsligt ämne (även om tesen kring kvinnors rätt till fri abort känns så självklar). Nu har ju inte bloggen några läsare, så vad är jag rädd för? Här kommer alltså det gamla utkastet:


Aftonbladet har något sorts samarbete med Fotografiska och deras nya utställning De utrotningshotade. Vulgär kallades titeln på utställningen av en skribent i lokaltidningen Allehanda och jag håller med (http://www.allehanda.se/opinion/ledare/ar-det-ratt-att-abortera-foster-med-downs-syndom).

Fotografierna verkar ju minst sagt vackra. Idén att porträttera personer som fötts med downs syndrom är ju inte heller så dum med tanke på deras marginaliserade plats i samhället. Men ”utrotningshotade”? Enligt texten i Aftonbladet som jag tagit del av (http://deutrotningshotade.story.aftonbladet.se) syftar ordet utrotninghotade till att abort av foster som visar sig ha kromosomavvikelse ökar och att människor med downs riskerar att dö ut i samhället.

Texten i Aftonbladet gör mig illa till mods. Rätten till fri abort måste få stå på två stadiga ben utan skuldbeläggning av kvinnans val! Fosterdiagnostik är en etiskt skitsvår fråga som inte kan bollas med på detta sätt anser jag. Varje fall är unikt, varje förälder måste få fatta sina beslut kring sitt foster utan att blanda in livs levande, fantastiska människor med downs syndrom.

Ja, ni hörde rätt: FOSTER! Det är fortfarande foster vi talar om, inte människor. Helt felaktigt skriver AB: ”De är de utrotningshotade. De är människorna som kan sorteras bort innan de föds, om vi så önskar.”

Frågan kring abort av foster med en extra kromosom måste diskuteras på ett annat plan. Den måste handla om ”fria KUB-test eller inte?”, ”vem ska egentligen ha rätt till moderkaks-/fostervattensprov?”, ”hur informerar MVC om vad KUB innebär?”, osv… Det är inte människorna på fotografierna som aborteras och ingen på jorden önskar att de skulle ha blivit aborterade heller. Men med tanke på de fosterdiagnostiska möjligheter vi har (samt fri abort), osar Aftonbladets text skuldbeläggning av den enskilda kvinnans val och den sätter sig inte in i problematiken kring fosterdiagnostik.

Dessutom tycker jag att formuleringarna som AB och folk i allmänhet använder kring människor med downs syndrom är ytterst olyckliga. ”De är så glada”, ”de skänker sådan lycka”, ”de är så bra på att sjunga och dansa.” I AB står det: ”Men tänk om det även är så att vi behöver denna del av befolkningen, att de gör samhällsnytta?”

Vilka ”vi”??

(Fotografiska nämner inte något om fosterdiagnostik i sin utställningstext vad jag kan se, mer än detta:

I Sverige idag gör ca 95% av de som bär på ett barn med Downs syndrom abort. Tycker ni att det är fel?
Nej, absolut inte! Vi tycker att det är upp till varje individ att ta ställning till hur de vill göra. Vi står bakom det fria valet att behålla sitt barn eller göra en abort.”)

Fridfulla papperstidning

Har numera papperstidning. Åh vad gött det är, nu när jag har tid! Jag har tid att både läsa och ta hand om resterna, dvs lägga numren i sin hög i hallen (inklusive annonsbladen som oftast åker ur här och var och blir liggande i läggan), senare i vagnen för att hamna i insamlingen på väg till Ica.

Att läsa på ipaden/telefonen funkar och har många fördelar, men att gå såhär back to basics, det är som att dra på en vinylplatta eller föra in en VHS-kassett i sin spelare (ljudet!) eller dra av ett endaste fotografi som kommer att framkallas långt senare direkt på papper.

Tyvärr är innehållet det samma. Krig, krig, krig. Aldrig fred. Vad jag hatar och älskar detta privilegium: att kunna sitta såhär på förmiddagen och njuta av en bibba tidningspapper tillsammans med den klyschigaste formen utav dryck, nämligen te. Ekologisk earl grey på lösvikt, jajamen.

Prassel, prassel. Vi måste ha koll på våra privilegier. Klaga lagom, zooma ut ibland och göra det vi kan.

Visst, jag gillar mitt jobb

Men när man går och lägger sig på söndagskvällen och vet att man ska upp 05.47 för att åka pendeltåg till ett morgonmöte och killen ska upp när han vaknar av att ungen sitter i pyamas och rufsigt hår och babblar. De kommer att äta frulle i lugnan ro och han kommer fråga saker som hon svarar ”näääe” eller ”mmmhm” på och sen drar de till babybadet för lite plask och lek där de också får känna på systersonens valkar eftersom de har badtiden efter. ORÄTTVIST!!! Skulle inte förvåna mig om solen kikar fram efter hennes vila när de brukar gå till parken. Inte ett dugg!