Dagens liknelse 

Att krypa ned för natten mellan Nora och Mia i dubbelsängen, det är som att gå och lägga sig längst in förpiken i en trång segelbåt med hällregn och hala klippor utanför. Har man en gång lagt sig då ligger man där man ligger. Mycket kiss ska tränga på för att det ska vara värt det. Och extremt mycket obekvämt ska det vara för att bemöda sig med att ändra ställning med risk för att släppa in kalluft/mygg resp. väcka de små.

Annonser

BVC – va e de?

I början med en liten en, då är det ett himla spring på BVC, barnavårdscentralen. Bebisens tillväxt ska följas och vaccin ska ges. Bebisen ska fästa blicken, lyfta på huvudet, smila lite grann, o.s.v. Inget märkvärdigt med det, kan tyckas. Bara att ta sig dit, lite mysigt rent utav. Ha ett upplägg för dagen, få visa upp sin lilla godbit. Ja: mysigt.

Men efter dessa besök är jag som ungefär en urvriden trasa. Eller kanske spänd gitarrsträng (motsats till trasan, men ändå). Jag har nämligen ansträngt mig något det grövsta för att besöket ska bli som det ska vara och så när de blå skoskydden åkt av och jag står där utanför i snålblåsten, undrar jag: ja hur ska det då vara och blev detta bra?

Det är känslan av att jag måste le-ve-re-ra, att jag måste mata sköterskan, liksom ge henne någonting. Inte kan ett sådant här besök ta endast fem minuter (vilket det skulle med bara vägning och mätning)? Nej, det måste fyllas upp med något mer. Sköterskan måste få något, annars känner jag mig… girig!

Jag börjar beskriva bajset. Att det inte är lika grynigt som storasysterns var. Nej, inget jag oroar mig för alltså. Kan väl se olika ut, jag har läst att det är normalt. Jag kommenterar bebisens kanske långa naglar, som om jag ursäktar mig (”man bryr sig som inte lika mycket nu med andra barnet”). Alltid säger jag när sköterskan frågar om hon ska fylla i vikt och längd i Mias BVC-bok: ”Ja, gärna. Det är lite kul att ha nedskrivet faktiskt”. Alltid! Men detta är bara en av alla klyschor som fullständigt rasar ur mig.

Så, en dos bajs, kommentarer om bebisens vanskötsel (skämtsamt) och mängder av klyschor. Självklart ger jag också något om syskonskapet, kanske en jämförelse med hur det var med Nora. Jag tänker högt och ger henne mina tankar, mina funderingar.

Och matar vidare, frågar något om vaccinet hon ska få, inte för att jag undrar, bara kallprat: för att man väl borde undra något? Verkar konstigt om jag inget undrar, som att jag inte bryr mig eller är det minsta orolig? Är det inte så, med folk som säger att ”allt är så bra”, då fattar man direkt att något skumt är i görningen. Våld i hemmet…? Spritfester…? Pizza framför TV:n…? Oboy’ till frukost…?

Min nervositet och anspänning genererar de konstigaste frågor, kommentarer och tyvärr också: skämt. Till nästa besök har jag i läxa att bara väga och mäta och vara tyst. Inte ge ens ett litet lillfinger. Lovar att återkoppla i bloggen!

Känner du igen denna typ av personlighetsförändring på BVC eller i liknande situationer? Kommentera gärna!

Bikinimodeller

Det ser ut som skit här hemma, men jag har gjort någon sorts prioriteringslista för mig själv där mitt och mina barns välbefinnande kommer först och för att jag ska må bra måste jag skriva detta.

Nora, mitt snart 3-åriga barn, ska få gå till badhuset med sin farmor en dag. Men hon har ju inga badbyxor som passar, slog det oss. Barn växer ju så snabbt vet ni. Först tänkte jag mig ett par nya sådana där babysimsbadbyxor med resår för eventuella olyckor i vattnet (fast ärligt, oavsett ålder: vem bajsar i en bassäng!?). Finns så många fina att välja på = kul grej att köpa, tänkte jag. Men så slog det mig att hon snart är 3 och att det är ett par vaanliga badbyxor hon ska ha och det blir väl kul det med.

Nej. Nej, nej nej. Inte kul. Jag började resan på Lindex. Eftersom det är sommar finns det mycket i badklädesväg att välja på. Först undrade jag om jag hamnat på storbarnsavdelningen, men efter att ha inspekterat storlekarna förstod jag att detta var rätt ställe. Badkläder från storlek 86. Väggen med sommarens utbud var som uppdelad i två, där den ena sidan var färgglad och mönstrad och den andra alldeles mörk. På den mörka sidan hängde shorts, på den färgglada hängde… bikinis och baddräkter! Genast förstod jag att väggen var indelad i en flick- och pojksektion. Men då ska vi se, Nora är en flicka, en flicka på snart 3 år. Hon ska ju inte ha en bikini eller baddräkt. Det är ju bara området där kiss och bajs kommer ut som behöver skylas? Hm… Leta, leta, var är badtrosorna…? Där! Högst upp i ena hörnet dit jag knappt nådde, där hängde två sorter som inte hade en liten topp på samma galge. Den finaste modellen, som inte drabbats av rosa volanger, den hängde allra allra längst in och jag grabbade tag i ett exemplar.

Tyvärr fanns inte den storlek jag tror på, så jag köpte ett par som kanske är för stora. Därför fortsatte jakten inne på Polarn och Pyret. Där måste det ju finnas unisex, randiga, prickiga? I alla fall utan volang?

Nej. Nej, nej, nej. Det var volanger på varenda trosa! Och ihop med trosan hängde en bikinitopp!!! Och på andra sidan hängde stora prassliga badbyxor i mörka färger!!! Jag höll på att bryta ihop och vägrade kolla in rean som nyss startat.

Nåväl! Jag gaskade upp mig och rullade förväntansfull till H&M. Visserligen, om man ska vara fördomsfull mot olika klädesbutiker, så är väl just H&M:s barnavdelning den mest flick-/pojkuppdelande man kan tänka sig. Men: MAN VET ALDRIG (och så gillar jag inte fördomar).

På väg in i butikens innersta grabbade jag tag i en ärmlös blus för 99 kronor, skitsnygg lite Noora-style, perfekt med knappar för en ammande kvinna och så skönt med ärmlöst nu i sommar. Jag möttes av en hel vägg med barnbadkläder på barnavdelningen, men fick ändå en känsla: detta kan inte vara allt? Detta kan inte vara sommarens barnbadklädesutbud? Detta KAN INTE VARA vad världens största klädföretag (?) menar att jag ska dra på min snart 3-åriga dotter i sommar?

Jag frågade ett butiksbiträde.
– Ja hej, badkläder för typ en 3-åring, storlek 92, är det, är det, är det här…?
– Jaa, det är det som hänger här.
– Men… typ badbyxor? Som inte är sådär stora och fladdriga?

Biträdet tog tag i ett par skitfula blåa små tighta shorts med den där gula Minion eller vad den heter på.
– De här kanske?
– Jaha, nej tack. Jag fattar bara inte varför det ska vara bikiniöverdelar till alla bikinis?
– Det finns ju baddräkter också?
– Men alltså… Hon är inte ens 3 år! Varför ska man liksom täcka en 3-årings bröstvårtor?

Så sa jag, med darr på rösten och sedan dundrade jag ut ur butiken med mitt vrålåk till vagn, frustandes: FY FAN! Fy fan!!!! Jag tänkte slänga den ärmlösa blusen bara efter mig där jag gick, men tordes inte utan hängde snällt tillbaka den på sin redan överfyllda klädstång. Köpte den gjorde jag i alla fall INTE.

FY FAN igen!!! Vad är det här för sjuk jävla skitvärld? Varför säljs det BIKINIS OCH BADDRÄKTER till så små flickor? Varför har pojkarna stora, sportiga fladdriga badbyxor? Varför är det JÄVLA VOLANGER på allting?

Till sist lyckades jag rota mig fram till ett par snygga badtrosor i rätt storlek bland Åhléns volangbikinis för c:a 2-6-åringar.

P.g.a. dagens vidriga upplevelse har jag bestämt mig för att aldrig mer köpa något på vidriga jävla äckel-H&M igen. Det finns såklart fler butiker man kan bojkotta, men jag börjar här. Och det finns såklart fler anledningar till att vägra H&M = win win.

Simma lugnt allihopa och lycka till med barnbadklädesinköpen!

De här blev det

Dear diary

För en månad sedan föddes Mia och varje dag sedan dess har jag velat uppdatera den här bloggen.

Nu är tvättkorgarna (nästan) tomma och torkställningen är borta. Lägenheten (halva) är dammsugen och diskmaskinen går (nåväl, blev nyss klar). Kaffe har jag även lyckats brygga, Mia sover i sjalen och någorlunda har jag själv fått sova inatt.

Alltså: time for update, nu blir det dagbokstider i bloggformat igen! Wihoo, vad kul!!!

Saker som hänt sedan sist:

  • Åkt taxi till SÖS, fött ett barn, fått två hotellnätter utan 2-åring på halsen.
  • Haft massive babyblues-attack
  • Haft hjärtvärk av kärlek till mina två barn
  • Har gjort kräkljud på BB:s telefonsvarare första dagen hemma för att illustrera babyns kräkningar som vi ansåg oroväckande (kräk-rookies, Nora kräktes aldrig).
  • Har kört dubbelvagn
  • Har köpt ett landställe
  • Har köpt en flaska Vichy-vatten
  • Ringt Försäkringskassan
  • Kollat c:a ett halvt Skam-avsnitt/kväll
  • Sett en delfinshow och blivit rörd
  • Fått veta att jag har TVÅ HÅL i tänderna ::::(  Ska lagas i juni. Så vidrigt :::::(
  • Läst en hel bok via talbok för första gången (Alex Schulmans ”Glöm mig”)
  • Har googlat ”bebis som inte tar napp” c:a varje natt
  • Googlat: ”överföra bilder iCloud hårddisk”

Det var alltså förordet, nu börjar det:


Den 9 april 2017 var något alldeles extra i görningen. Vi kände på oss båda två att nedkomst närmade sig, inte bara för att BF-datumet (11 april) stod nära utan för att min kropp på olika sätt gett signal.

Men orka ställa sig in på förlossning när det bara är t.ex. förvärkar. Det kan ju dröja dagar, veckor ändå! Vi åkte således iväg på husvisning denna söndag, denna soliga söndag med matsäck packad och allt. Tomten var fin, men blåsig och huset var en koja, ”kan vi vara här med två barn?” undrade vi. På väg hem igen blev det tydligt vad som komma skulle och i telefonkön till SÖS i bilkön som slog till vid avfarten till Årsta, samtidigt som jag andades sådär förlossningsaktigt som på film, ja då kom lilla åksjukan farande och barnmorskan som precis svarat – hon bad mig ringa upp när jag mitt i en mening sa: ”oj nu kräks min dotter här”. Som tur var är vi ruttade nu, Nora gjorde någon sorts signal innan så jag hann fånga allt kräket i en påse. Aldrig vill man vara i en bilkö så lite som med värkar två dagar före beräknad förlossning!

”Det är bara förvärkar”, sa jag för att lugna Per vid ratten (/mig själv, han var säkert lugn). 

”Det kan dröja dagar!”, försökte jag för att inte ta ut något i förskott, bli otålig, känna mig snopen och snuvad.

Ändå ringde vi barnvakten farmor för att få en stund hemma till att ifall att, packa klart förlossningsväskan, vila, städa lite. Smidigt nog var hon i krokarna och hämtade Nora + en liten övernattningsbag.

Nähe nej, som jag trodde. ”Gud vad pinsamt”, ”ska hon sova hos farmor och farfar och så kommer det ingen baby!”, ”överdrivet”, ”jag kände nog inget”. Allt hade avtagit. Per gjorde pasta carbonaschi som jag planerat så noga att äta innan förlossningen. Jag satt i soffan med en snopen värmekudde – utan värkar. ”Ja, ja, det är väl skönt att få lite barnvakt ändå. Hon får sova där inatt. Det kanske sätter igång igen imorgon bitti.”

Ett halvt avsnitt av Girls hann vi med innan kroppen sa till igen. Pastan var uppäten, väskan packad, babyskyddet framställt i hallen. Klockan 21.00 satt vi i väntrummet och tittade på nattpersonalen som strömmade in på förlossningen, ombytta och klara. Kanske med en kaffekopp i handen. De tittade också på oss: ”jaså, de här ska vi jobba med inatt, hej hej, ännu ett jobbpass”.

Ett bad senare kom lilla bebisen ut, inte det förutsägbara datumet 10 april då flest svenskar fyller år, utan femton minuter innan. Som många av er bloggläsare vet var detta första gången som vi, numera tvåbarnsföräldrar, fick den där stunden i förlossningsrummet tillsammans med en alldeles nyfödd på bröstet. Kärleken till både Nora och den nyfödda slogs ihop till ett och vi insåg att det inte var lakanen på neo som doftade, utan att detta är doften av en alldeles alldeles nyfödd. Vi fick inte nog, utan sniffade och sniffade på den varma varelsen, förundrade över att det var exakt på pricken samma lukt.

Två nätter unnade vi oss på BB-hotellet, denna gång med en fullgången baby i rummet, dock med sämre utsikt än sist (men en vacker utsikt över Årstaviken är väl det minsta man kan begära på ett BB-hotell utan bebis?).

Babybluesen slog till först hemma. Imse vimse spindel utan att gråta?? En så fruktansvärt sorglig sång! Vilket vemod. Och den där boken: ”Vem är borta?” av Stina Wirsén? ”Nu är det jobbigt. STORA NALLE!?”

Vad man är med om när en bebis kommer två månader för tidigt, det har jag nog förstått först nu. Early-baby-bodyn från Polarn o. Pyret som knappt gick att klä på Nora när hon för första gången skulle ha ett klädesplagg dagen då vi åkte hem från neonatalen. Den var alldeles för stor och hennes armar var så mjuka och tunna att de inte gick att trä ut ur ärmarna. Den early-baby-bodyn hade vi packat som primär-plagg till nya babyn. PoP:s kläder som också är så stora i storlekarna, den blir perfekt till en nyfödd, bra med mjuka sömmar och omlott. Och där stod vi med handen på hakan som grubbel-grubbel-emojin när den knappt gick att stänga om vår fullgångna bebis.

Per var hemma i tre veckor. Vi åkte på utflykt för att kolla Hemnet-fynd. Det blev påsk. Vi köpte ett s.k. fritidshus. Och nu jobbar han för fullt medan jag är hemma (nej, går helst inte ut förrän kl tre då jag ska till föris). 

Tvåbarnslivet går bra såhär långt. Jag är stabil efter babybluesen. Jag älskar syskonvagnen. Jag jobbar på bokklubbsboken men vill helst köra talbok i form av självbiografier. Försöker ha ett städat hem och rena kläder. Nagelbanden är det ingen ordning på, men att använda mellanrumsborste borde väl vara prio. Sömnen är inget att jaga ihjäl sig efter, den kommer när den kommer och trötthet funkar det med. Tack guden för iPad och barnkanal. Igår åt jag gröna linser istället för pasta, adjö!

 

AW1617

Det är en plåga varje dag detta med att välja kläder till Nora. Vad ska en 2-åring ha på sig i 3-6 grader utan att svettas ihjäl/bli kall? Jag försöker pejla in vad de andra ungarna på förisen har, men det är allt från stora vinterskor och fodrade overaller till lilla skaljackan och sneakers. Jag får ingen vägledning. Varje morgon när jag lämnar är jag rädd att förskolepersonalen ska skratta ut mig för mina klädval. (Alternativt anmäla till högre instans när det gått alldeles för långt.)
Men idag var det faktiskt Nora som valde – mot min vilja, men annars hade vi aldrig kommit hemifrån. ”Nej jacka fleece”, så blev det en alldeles för trång och kort liten tjockare höstjacka (jämfört med skalisen) där fleecen inte får plats inunder.
Jahapp, kanske är det en sån här hon ska ha nu, tänkte jag när förskolepedagogen såg ut att nicka gillande åt den lilla jackan. Jahapp, måste vi köpa en tjockare jacka också, anpassad till höst, till perioden mellan skalis och tjockoverall? (OBS! Overall redan inhandlad! Ska hon använda den redan nu??)
img_6416
Mössan som förvinner men alltid kommer tillbaks (merinoull dårå)
 Det är inte över än: Klarar vi oss utan ”höstskor”/kängor eller måste glappet mellan sneaker/gummistövel och jättevinterkängan fyllas upp av något annat? Hon äger ett par fodrade gummistövlar som hon själv helst skulle sova med om hon fick välja (ärvda av äldre kompis, kanske därför?). Men de är ju till för regn och väta.
Mössa kommer man långt med, jag vet. Men resten? Jag kan inte tänka: ”klä henne som du själv klär dig”, för jag är inte ute timmar i sträck, kanske sittande på en stock eller i en lövhög med en kall äppelbit i handen.
Var är handboken? Varför förutsätts det att man ska förstå sånt här?
Har det med min roll som förälder att göra?
Är det bara en inre osäkerhet?
…Är jag verkligen en mamma!??
(Var är då PAPPAN i allt det här? Jo, han är nog också lite osäker ibland. Men han har ingen blogg).
TACK!

Blogginlägg

Idag är det tisdag och jag har haft en bra dag på jobbet som lärare. Nu är klockan över 22 och ögonen är så trötta, så trötta. Helst skulle jag måla naglarna men jag orkante. Kanske tar ett lager imorgon bitti – eftersom jag nu är med Seche Vite! Tokgiftigt jämfört med andra lack vad jag förstått, men… jag röker ju inte t.ex.

”Agnes dagbok – om ytliga grejer”

Barnet mitt sover i stora sängen. Som alltid när man ska gå och lägga sig gäller det alltså att så försiktigt det bara går lyfta över henne till lilla sängen. ”Det ska vara som att hon ligger kvar i sängen fast du bär henne”, instruerade Per som är mycket bättre på det där än jag. Det värsta som kan hända är att hon vaknar till och måste sova i vår säng för att vi inte orkar hänga över spjälisen i Gud vet hur länge med hopp om att hon somnar om där istället. Det värsta är alltså inte så illa det heller.

God natt!

 

Det lilla första året

Fick 2 kommentarer på inlägget ”Utkast” (här: https://agneslarssons.wordpress.com/2015/10/26/utkast/#comments) där jag efterfrågade önskningar på vilket av mina utkast som skulle publiceras i sin helhet/bli färdigskrivna.

De 2 kommentarerna gav ingen solklar vinnare, men jag börjar med detta, utkast från i somras, färdigskrivet idag, framröstat av Charlotte. Grattis Charlotte!


DET FÖRSTA LILLA ÅRET

oneyearNågot vill jag skriva om att lilla bebisen nu i dagarna fyllde 1 år, för det är något särskilt när man gått ett årshjul runt för första gången sedan ”det” hände – vad det nu kan vara.

Sommaren i år väcker minnen från den förra, en evighet sedan tror jag eller snarare en annan verklighet, en overklighet. Värmen då, 2014, som ackompanjerade alltihopa till ännu mer overklighetskänsla, ännu mer till känslan av att vara mitt i en jävligt överdriven svensk film.

Lilla, lilla early baby-bodyn som var alldeles pösig ihop med brallor + minimössa i samma mönster. På fotot ligger den lilla bodyn på en 74-body som passar idag, en jättebody tyckte vi då såklart: ”inte ska hon bli så stor?” Ändå var hon inte så liten jämförelsevis i en prematurvärld.

This too shall pass och när det passerat blir det som fjuttigt och litet, det lilla första infektionskänsliga sjukhusåret. Man undrar om man fattat rätt? Men tiden den går ju, i samma hastighet hela tiden, bara att haka på, glida med och låta grejerna hända. Det var jobbigt, men det var också fantastiskt och man får ändra historieskrivningen när minnena blir mer och mer rosenskimrande och glorifierande. Eller är det att ändra? Men är det inte också en del i sanningen – att historien faktiskt ändras eftersom den bara finns i vårt minne och minnen förändras eftersom vi vet saker nu som vi inte visste då.

Då glider vi in i andra året, längre och längre bort från sommaren 2014. Det känns… bra. Allt har ju gått så bra, typ: allra, allra bäst. Grattis min lilla, bästa, starkaste Nora på 1-årsdagen!