Fettis-dagen!

Det är fettisdag idag och vi är hos min mamma, dvs barnas mormor. Är även sportlov. Jag har varit dunder-mega-förkyld men idag piggare. Uuuh, ruggigt att vara sjuk. Man blir så trött och ohandelskraftig så nu ligger man efter med både jobb och hushålle. Apropå hushålle, Lotta på Bråkmakargatan ville ju ha ett eget och Lotta skrevs av Astrid Lindgren som bekant. Denna skrev även Vi på Saltkråkan som jag bara sett serien av, aldrig läst boken. Men ikväll här hos mamma hittade jag hennes gamla exemplar från 1960-nånting och den knycker jag medsamma alltså – verkar ju urbra!

Fenomenal inledning:

Jättefint omslag:

(Goda semlor av mormor, inte för att suktas.)

Allt jag vill skriva om

Är allas hjärnor funtade på så vis att de suktar efter att tankar och händelser prompt behöver skrivas ned? Min hjärna funkar så i alla fall, vilket är oerhört frustrerande då endast 0,5% av allt verkligen hamnar på pränt.

Det är därför man har en blogg! Tanken är så oerhört god!

Ofta vill jag skriva om vardagen och småbarnslivet, men nu när jag väl sitter här vid datorn för att faktiskt pränta – då känns ämnet inte alls lika absurt/intressant att hålla på och skriva om.

Vadå liksom, det är så här det är.

I skrivande stund är det sommarlov, lilla Mia sover i vagnen i hallen efter en förmiddag med klassiska 2-års-beteenden efter att hon inte fick cykla på fritidsets cyklar på skolgården där vi dumt nog lekte före lunch. Aj, mitt knä! (Om att unna sig att sköta sig själv vill jag också skriva).

Hon har sovit otäckt länge och kommer ej att slockna före 22 ikväll.

Nora målar ”en djungelmålning” med sina händer. Vi är alla förkylda.

Vill ni läsa om vardagen, småbarnslivet och annat? Jag struntar i och för sig i vilket, skriver väl ändå när det bli av.

Hej!

Avslut

Idag var det först avslutningslunch med åk 9 och sedan avslutningsfest på förskolan (stora barnet).

Vemod är ordet. Men samtidigt, eufori.

För trots att det finns en sorgsenhet i avsked, avslut och de muntra sommarsångerna, så pirrar det i magen. Det pirrar av det nya som väntar, att barnen ska växa, att nya elever ska börja, att sommaren ska ta vid på riktigt.

Trots att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna när mitt barn stod på scen och trallade ”Turistens klagan” på föris idag, önskar jag knappast att min snart 5-åring blir en dag yngre. Mina tankar for iväg till henne som bebis och halsen värkte av vemodstårar som ville ut, men herre gud: väx, väx, väx! Det är det enda jag vill, att vi ska komma framåt, uppåt – men inte utan högtiderna.

Några av 9:orna som jag pratade med idag verkade lite oroliga inför skolavslutningen. De visste inte hur de skulle reagera när de lämnar deras enda skola, där de varit nästan varje dag i tio år. Och jag tänker att det är därför vi har själva ceremonin: skolavslutning. Vi tar avskedet på allvar, firar och sörjer, ser framåt.

Nu väntar studentmottagning, skolavslutning, sommarlov.

Sov gott!

 

Fläsket

Det är måndag, klockan är snart 18.00. Potatisen kokar.

Nora står på pallen, skalar morötter.

– Vad blir det för mat enklien? säger hon, tittar på vacuumpaketet på diskbänken. Blir det korv?

– Nej du… Det kanske ser ut som korv och är nästan korv faktiskt, men det där är ett paket med…

Jag famlar efter ordet.

– Det blir fläsk, ungefär som bacon är det.

Paketet med ”stekfläsk” inhandlades till rätten pasta carbonara men jag fick lova att ändra matplaner i sista sekund pga pastahelg => potatis och fläsk, ta da!

Hon krafsar på morötterna med skalaren.

– Mm vad gott det ska bli, säger hon och gode gud hoppas hon gillar stekfläsk, tänker jag.

– Fläsk, det är sånt man dricker också! utbrister Nora, stannar upp i skalandet, tittar på mig.

Jag tittar frågande på na’. Hon fortsätter:

– Ja, sånt som vuxna dricker asså.

Hon låter övertygad, men någonting har hon ju fattat fel?

– Nja, inte kan man dricka fläsk, va? försöker jag, men hon ger sig inte.

– Joho! envisas hon.

Min hjärna brinner. Vad fan menar hon?

– Aaah! säger jag, poletten har ramlat ned.

– Läsk ja. Det har du rätt i, det är sånt som vuxna dricker…

– Läsk och fläsk, det rimmar! säger Nora och skalar vidare.

(Och hon åt som en häst om den åt gris).

tulip-skivat-stekflaesk-375-g_vacuum_lige-v2

Att verkligen va’ med sitt barn

Vi var och badade, jag och Nora. Det var hög tid att bara hon och jag hittade på något, utan den där krypande lilla saken som sällskap.

Men i bassängen slog det mig att jag ändå inte var där, trots avsaknad av både bebis och dum-lur. I stället fnulade jag hela tiden på nästa steg, på resten av dagen, på vad klockan var, hur länge vi skulle bada innan Nora bröt ihop/barnvakten ville gå hem/vad vi skulle äta till lunch/…

Och det slog mig att jag ofta, sedan små barn kom i mitt liv, ägnar tanken åt sådant. Tidigare har jag i denna blogg skrivit om mindlessness, mitt eget påhitt och en underbar filosofi som fler borde ägna sig åt. Men detta handlar inte om att hela tiden jäkta på mot 19.00 då barnen ska nattas, utan att mindlessnessa i nuet: alltså i harmoni med systerfilosofin mindfulness. (Mer finns att läsa här: https://agneslarssons.wordpress.com/category/mindlessness/)

Förstår ni?

Exempelvis. Detta med lunchen är inte så mycket att ägna tankarna åt i bassängen. Det finns olika alternativ och de känner jag redan till: sushi vid Gullmars/take away/pasta hemma. Val som dessa ska ske i sann mindlessness-anda och inget annat. Snabba beslut beroende på situation – inte känna efter – just do it.

Men där i bassängen höll jag på i tanken såhär: ”Om Nora är trött sen, vad kan klockan vara då… 11… Hm… Sushi, det kanske är smockfullt. Men om farmor är med så går det bättre kanske, om hon nu vill äta med oss. Om klockan är 11 är det kanske inte fullt förresten. Och om det är fullt och vi vill äta sushi kan vi ju köpa hem? Men om Mia skriker då…? Hm… Hur lång tid tar det att koka pasta? Vad ska vi då äta till middag? Nu börjar Nora bli trött, hur länge har vi badat? Är hon hungrig på en frukt?”

Allt detta tänkte jag för att ha en nöjd 3-åring, så mycket förstår jag också (och följaktligen nöjd mig själv). MEN poängen är att 3-åringen blir mer nöjd om jag inte oroar mig för nästa steg utan BADAR MED HENNE på riktigt.

Denna polett trillade ned ungefär när Mias skrik ekade mellan kakelväggarna. Stackars farmor hade fått komma tillbaka till badet för bebisen vägrade somna utan att samtidigt se på sin mamma. Nästa gång Nora, då jäklar ska jag vara mindless och mindful på samma gång.

Nästa inlägg kommer att handla om min paus (?) från Instagram.

Puss så länge!

Dagens liknelse 

Att krypa ned för natten mellan Nora och Mia i dubbelsängen, det är som att gå och lägga sig längst in förpiken i en trång segelbåt med hällregn och hala klippor utanför. Har man en gång lagt sig då ligger man där man ligger. Mycket kiss ska tränga på för att det ska vara värt det. Och extremt mycket obekvämt ska det vara för att bemöda sig med att ändra ställning med risk för att släppa in kalluft/mygg resp. väcka de små.

BVC – va e de?

I början med en liten en, då är det ett himla spring på BVC, barnavårdscentralen. Bebisens tillväxt ska följas och vaccin ska ges. Bebisen ska fästa blicken, lyfta på huvudet, smila lite grann, o.s.v. Inget märkvärdigt med det, kan tyckas. Bara att ta sig dit, lite mysigt rent utav. Ha ett upplägg för dagen, få visa upp sin lilla godbit. Ja: mysigt.

Men efter dessa besök är jag som ungefär en urvriden trasa. Eller kanske spänd gitarrsträng (motsats till trasan, men ändå). Jag har nämligen ansträngt mig något det grövsta för att besöket ska bli som det ska vara och så när de blå skoskydden åkt av och jag står där utanför i snålblåsten, undrar jag: ja hur ska det då vara och blev detta bra?

Det är känslan av att jag måste le-ve-re-ra, att jag måste mata sköterskan, liksom ge henne någonting. Inte kan ett sådant här besök ta endast fem minuter (vilket det skulle med bara vägning och mätning)? Nej, det måste fyllas upp med något mer. Sköterskan måste få något, annars känner jag mig… girig!

Jag börjar beskriva bajset. Att det inte är lika grynigt som storasysterns var. Nej, inget jag oroar mig för alltså. Kan väl se olika ut, jag har läst att det är normalt. Jag kommenterar bebisens kanske långa naglar, som om jag ursäktar mig (”man bryr sig som inte lika mycket nu med andra barnet”). Alltid säger jag när sköterskan frågar om hon ska fylla i vikt och längd i Mias BVC-bok: ”Ja, gärna. Det är lite kul att ha nedskrivet faktiskt”. Alltid! Men detta är bara en av alla klyschor som fullständigt rasar ur mig.

Så, en dos bajs, kommentarer om bebisens vanskötsel (skämtsamt) och mängder av klyschor. Självklart ger jag också något om syskonskapet, kanske en jämförelse med hur det var med Nora. Jag tänker högt och ger henne mina tankar, mina funderingar.

Och matar vidare, frågar något om vaccinet hon ska få, inte för att jag undrar, bara kallprat: för att man väl borde undra något? Verkar konstigt om jag inget undrar, som att jag inte bryr mig eller är det minsta orolig? Är det inte så, med folk som säger att ”allt är så bra”, då fattar man direkt att något skumt är i görningen. Våld i hemmet…? Spritfester…? Pizza framför TV:n…? Oboy’ till frukost…?

Min nervositet och anspänning genererar de konstigaste frågor, kommentarer och tyvärr också: skämt. Till nästa besök har jag i läxa att bara väga och mäta och vara tyst. Inte ge ens ett litet lillfinger. Lovar att återkoppla i bloggen!

Känner du igen denna typ av personlighetsförändring på BVC eller i liknande situationer? Kommentera gärna!