Allt jag vill skriva om

Är allas hjärnor funtade på så vis att de suktar efter att tankar och händelser prompt behöver skrivas ned? Min hjärna funkar så i alla fall, vilket är oerhört frustrerande då endast 0,5% av allt verkligen hamnar på pränt.

Det är därför man har en blogg! Tanken är så oerhört god!

Ofta vill jag skriva om vardagen och småbarnslivet, men nu när jag väl sitter här vid datorn för att faktiskt pränta – då känns ämnet inte alls lika absurt/intressant att hålla på och skriva om.

Vadå liksom, det är så här det är.

I skrivande stund är det sommarlov, lilla Mia sover i vagnen i hallen efter en förmiddag med klassiska 2-års-beteenden efter att hon inte fick cykla på fritidsets cyklar på skolgården där vi dumt nog lekte före lunch. Aj, mitt knä! (Om att unna sig att sköta sig själv vill jag också skriva).

Hon har sovit otäckt länge och kommer ej att slockna före 22 ikväll.

Nora målar ”en djungelmålning” med sina händer. Vi är alla förkylda.

Vill ni läsa om vardagen, småbarnslivet och annat? Jag struntar i och för sig i vilket, skriver väl ändå när det bli av.

Hej!

Annonser

Avslut

Idag var det först avslutningslunch med åk 9 och sedan avslutningsfest på förskolan (stora barnet).

Vemod är ordet. Men samtidigt, eufori.

För trots att det finns en sorgsenhet i avsked, avslut och de muntra sommarsångerna, så pirrar det i magen. Det pirrar av det nya som väntar, att barnen ska växa, att nya elever ska börja, att sommaren ska ta vid på riktigt.

Trots att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna när mitt barn stod på scen och trallade ”Turistens klagan” på föris idag, önskar jag knappast att min snart 5-åring blir en dag yngre. Mina tankar for iväg till henne som bebis och halsen värkte av vemodstårar som ville ut, men herre gud: väx, väx, väx! Det är det enda jag vill, att vi ska komma framåt, uppåt – men inte utan högtiderna.

Några av 9:orna som jag pratade med idag verkade lite oroliga inför skolavslutningen. De visste inte hur de skulle reagera när de lämnar deras enda skola, där de varit nästan varje dag i tio år. Och jag tänker att det är därför vi har själva ceremonin: skolavslutning. Vi tar avskedet på allvar, firar och sörjer, ser framåt.

Nu väntar studentmottagning, skolavslutning, sommarlov.

Sov gott!

 

Nu

Googlar knäledsartros här på kvällskvisten.

Klockan är snart 22, dags att sova.

Åt en GOD middag som Per lagat när jag var i parken med barnen, parken som har GRUS som underlag istället för exempelvis GRÄS eller GUMMI! Fan, vad det dammar och Mia som inte kan gå utan som kryper överallt.

Fick med mig barnen till Ica för att hämta ett paket med kläder jag beställt till mig själv. Vad olika det kan se ut, va? På bilden och i lådan sen? Skickar tillbaka rubbet! Sparar pengar, sparar bomull, cha-cha-cha!

Jag har tagit mig in på Insta igen efter ”världshistoriens längsta Insta-pause”, som jag skrev på Insta idag när det uppdaterades för första gången på månader. Blir orolig och inte närvarande av det där mediet, märker det direkt, undrar hur jag ändå klarat av livet i så många år, trots Insta ständigt aktivt?

INSTA borde FÖRBJUDAS!

Apropå förbjudas. Sista tiden har jag börjat tänka förbjudna tankar om institutionen jag jobbar vid, inte själva arbetsplatsen utan företeelsen.

Det kommer inlägg om detta, jag svär, inte idag, inte imorgon, men framöver. Kort sagt så handlar det om att hela skolsystemet är… fruktansvärt exkluderande och lustdödande :(

Well, well cykelställ. Imorgon tar jag BiiLEN till jobbet för att dundra ut direkt till landet AW. Lyrrigt värre!

4-bildsserie 2018-05-24 kl. 22.09 (kompilerad).jpg

Att verkligen va’ med sitt barn

Vi var och badade, jag och Nora. Det var hög tid att bara hon och jag hittade på något, utan den där krypande lilla saken som sällskap.

Men i bassängen slog det mig att jag ändå inte var där, trots avsaknad av både bebis och dum-lur. I stället fnulade jag hela tiden på nästa steg, på resten av dagen, på vad klockan var, hur länge vi skulle bada innan Nora bröt ihop/barnvakten ville gå hem/vad vi skulle äta till lunch/…

Och det slog mig att jag ofta, sedan små barn kom i mitt liv, ägnar tanken åt sådant. Tidigare har jag i denna blogg skrivit om mindlessness, mitt eget påhitt och en underbar filosofi som fler borde ägna sig åt. Men detta handlar inte om att hela tiden jäkta på mot 19.00 då barnen ska nattas, utan att mindlessnessa i nuet: alltså i harmoni med systerfilosofin mindfulness. (Mer finns att läsa här: https://agneslarssons.wordpress.com/category/mindlessness/)

Förstår ni?

Exempelvis. Detta med lunchen är inte så mycket att ägna tankarna åt i bassängen. Det finns olika alternativ och de känner jag redan till: sushi vid Gullmars/take away/pasta hemma. Val som dessa ska ske i sann mindlessness-anda och inget annat. Snabba beslut beroende på situation – inte känna efter – just do it.

Men där i bassängen höll jag på i tanken såhär: ”Om Nora är trött sen, vad kan klockan vara då… 11… Hm… Sushi, det kanske är smockfullt. Men om farmor är med så går det bättre kanske, om hon nu vill äta med oss. Om klockan är 11 är det kanske inte fullt förresten. Och om det är fullt och vi vill äta sushi kan vi ju köpa hem? Men om Mia skriker då…? Hm… Hur lång tid tar det att koka pasta? Vad ska vi då äta till middag? Nu börjar Nora bli trött, hur länge har vi badat? Är hon hungrig på en frukt?”

Allt detta tänkte jag för att ha en nöjd 3-åring, så mycket förstår jag också (och följaktligen nöjd mig själv). MEN poängen är att 3-åringen blir mer nöjd om jag inte oroar mig för nästa steg utan BADAR MED HENNE på riktigt.

Denna polett trillade ned ungefär när Mias skrik ekade mellan kakelväggarna. Stackars farmor hade fått komma tillbaka till badet för bebisen vägrade somna utan att samtidigt se på sin mamma. Nästa gång Nora, då jäklar ska jag vara mindless och mindful på samma gång.

Nästa inlägg kommer att handla om min paus (?) från Instagram.

Puss så länge!

Utanför eller innanför

Skrev förut att jag raderat Insta, minns ni? Raderade även Facebook på telefonen, men kan kolla på datorn och ipaden. Nu börjar mejlen komma: ”XX har lagt till ett nytt foto” eftersom jag inte varit inne på så länge och jag påminns om det där livet.

Hade Pers mobil i bilen för att kolla karta härom dan’. Slank in på Insta, hoppsan, men bara för att kolla om han lagt upp nåt från resan. Kikade lite på syrrans också. Och några till. Men sedan var det dags att lägga undan låne-Instan och komma tillbaka. Tillbaka in i värmen, in i verkligheten.

Jag fattar att du inte är lika skadad av detta som jag är (okej var). Jag är en dagboksskrivare, en samlare, en dokumenterare. Finns det ett verktyg [instastories] som kan samla allt jag gör, känner och ser i ett roligt format ja då går jag ALL IN.

Men som föräldraledig med massor av dutt-tid för uppdaterande har det gått överstyr. Mina tankar är bildtexter, den grådisiga lekparken kryllar av emojis. Jag är inte här utan där och räds inte bara att missa vad andra lagt upp utan även att missa snygga, roliga ögonblick att uppdatera själv.

Nu samlas dem i mitt huvud, eller i kameran förstås för den finns ju kvar. Vill jag visa någon annan så skickar jag ett sms eller håller upp telefonen framför min kamrat som går bredvid eller kanske: ”du, kolla trädet där borta, ser det inte precis ut som… en snorkråka?” eller vad det kan vara.

Hej riktiga tankar!

Hej riktiga kameran!

Hej livet, kreativiteten och en mobil med batteri hela dagen lång!

Adjöss SOME

Jag raderade Insta. Först i våras, när Mia var nyfödd. Det varade en månad, sedan kom sommaren och jag klarade inte av att uppleva utan att uppdatera.

Nu har jag gjort det igen, bara så där, en dag då jag för sjuttioelfte gången slentrianmässigt plockat upp luren för att scrolla igenom flödet av människors och företags uppdateringar, bara för att se att inget nytt hänt sedan sist. För cirka tio sekunder sedan.

Jag vill ta reda på vad som händer med SOME-scroll-tiden när den inte finns mer. När jag nattar barnen och de nästan somnat men inte helt. På bussen, i trappen, i hissen, i hallen…

Stories har hetsat upp det ännu mer – de försvinner ju sen! Nu missar jag allt. Eller ingenting?


[SOME = SOciala MEdier för er som inte kan sådant avancerat språk]

 

Djupa tankar idag

Att ha en 3-åring är som att leva i ett tv-spel.

Var aldrig, aldrig hungrig (läs: på dåligt humör) när du är med din 3-åring.

Plocka ur diskmaskinen är en sådan tv-spelsgrej. Och plocka i. Så kommer samma bana tillbaka igen: plocka ur, plocka i, få poäng.

Mitt drömliv består av tid. Tid att sitta såhär med datorn i knäet och varken mindfulnessa eller mindlessnessa. Men också hinna läsa, lukta på blommorna och ha ett städat hem.

En dag snart så är barnen stora och jag kommer ångra att jag längtade, sittandes med datorn i knäet alldeles rastlös.

Vardagen är livet. Så gott det går får man la göra nåt vackert av den också? Lite honung på filen och just det: måste flytta bilen!

November – maj, bilflyttens tid. Alla dessa bilar som skrapas, startas, värms upp, bara för att åka ett kvarter? Absurt egentligen.

Är allt ett tv-spel???

Köpte tulpaner, måste ju ge extrapoäng i alla fall.

Helt klart avdrag på poängen när man låter 3-åringen kolla på en film i vilken en av HP som råkar vara pojk blir RETAD för att han leker med flickor!!! Jag hade missat den scenen :::( Blev så ledsen.

Kom plötsligt på varför jag var så hungrig på eftermiddagen. Jag åt nästan ingen lunch! Vi delade en sushi-tallrik, jag och Nora och hon åt upp alla bitar!!! Jag tror jag åt 4 och hon 10. Varför beställde jag inte fler?

🍣🍣🍣🍣🍣🍣🍣🍣🍣🍣🍣

Nu är jag hungrig igen. Jag får la gå å micra en quesadilla. Eh va?

Ja, ni hörde rätt. De ligger i kylen, inpackade i folie av aluminium. Lagade dem igår ba, nytt middagskoncept i familjen. Hoppsan.

Du tar paprika, lök och ”valfritt protein”, vi körde quorn bara för att vi är flexitarianer. Hacka. Stek. Blanda i nån texmex-krydda av smarrigt slag. Du tar tortillabröd, delar på mitten så de ser ut såhär: DDDDDDDD Lägg fyllning + riven ost (mkt), vik, in i ugnen ca 10 min/stek. Du äter med sallad och texmex-grejer. Varsågod ;)

Idag var en sådan där overklig dag som en i mitt Insta-flöde skrev. Alla träd var klädda i vitt glitter, hela marken likaså. Himlen var pastellig från morgon till kväll och spred ett magiskt ljus på allting så allting blev vackert, även om det egentligen är fult. Detta väckte liv i allas mobilkameror och hela Insta glittrade loss. Min story var täckt av snö.

Men så kollar jag langtidsvarsel och går tillbaka till ordinarie tillstånd. Hur mkt dålig vinter klarar vi av? Humörmässigt alltså, jag talar inte om klimatet nu.

Kunde också vara ett poängsystem i tv-spelet livet, ens klimatpåverkan alltså. Och humöret.

Letade bilder från idag 10/1, ”glitterday” och såg en sjuk grej. Nämligen mitt eget face som speglades i brödrosten när jag fotade Mia vilket jag inte visste om. Så här ser jag alltså ut när jag fotar mitt barn:

Sjukt. Nej vet ni, diskmaskinen måste plockas in och köras igång och quesadillasen ska ätas. Snart vaknar bebisen (hon sover bara korta oberäkneliga stunder och när hon vaknar måste man vara där och vagga om så att hon fattar att det är natt, annars får man massa poängavdrag och mindre sömn vilket resulterar i sämre POWER till nästa bana).

God natt… alla mina… följare!