Hej dagboken!

Klockan är snart 22 och jag ska in i sömnens rike alldeles strax. (”Tänk på nåt härligt så somnar du snart”, säger jag ibland till Nora vid nattning, mysigt va?)

Jobbet är igång, ljuva sommarlovet är över (se inlägg nedan) och efter första CHOCKveckan är jag nu inne i ekorrehjulet och snurrar (muahhaa) runt, runt, utan att känna: ”måste lämna ekorrehjulet!!!”, fast det var det jag grubblade över hela sommarn’.

Ekorrehjulet är ju livet! Lämna 07, jobba med eleverna, springa hit och dit med kaffekoppen, hinna hämta i lagom tid, på med middagen, vara sur/glad/sur/glad, försöka natta, jobba lite vid köksbordet ibland, kolla halv rulle Beck, duscha, tvätta/vika förra veckans… Osv…

Radera Instan och in i hjulet, det är vad som gäller!

Sluta shoppa, cykla till jobbet!

Sluta blogga – börja jogga!!!

Eh, va?

Ja, du måste faktiskt TRÄNA.

Hur som helst. Klockan närmar sig 22 nu. Joggar imorrn! Tjoho, vi ses!

;)

Annonser

Allt jag vill skriva om

Är allas hjärnor funtade på så vis att de suktar efter att tankar och händelser prompt behöver skrivas ned? Min hjärna funkar så i alla fall, vilket är oerhört frustrerande då endast 0,5% av allt verkligen hamnar på pränt.

Det är därför man har en blogg! Tanken är så oerhört god!

Ofta vill jag skriva om vardagen och småbarnslivet, men nu när jag väl sitter här vid datorn för att faktiskt pränta – då känns ämnet inte alls lika absurt/intressant att hålla på och skriva om.

Vadå liksom, det är så här det är.

I skrivande stund är det sommarlov, lilla Mia sover i vagnen i hallen efter en förmiddag med klassiska 2-års-beteenden efter att hon inte fick cykla på fritidsets cyklar på skolgården där vi dumt nog lekte före lunch. Aj, mitt knä! (Om att unna sig att sköta sig själv vill jag också skriva).

Hon har sovit otäckt länge och kommer ej att slockna före 22 ikväll.

Nora målar ”en djungelmålning” med sina händer. Vi är alla förkylda.

Vill ni läsa om vardagen, småbarnslivet och annat? Jag struntar i och för sig i vilket, skriver väl ändå när det bli av.

Hej!

Avslut

Idag var det först avslutningslunch med åk 9 och sedan avslutningsfest på förskolan (stora barnet).

Vemod är ordet. Men samtidigt, eufori.

För trots att det finns en sorgsenhet i avsked, avslut och de muntra sommarsångerna, så pirrar det i magen. Det pirrar av det nya som väntar, att barnen ska växa, att nya elever ska börja, att sommaren ska ta vid på riktigt.

Trots att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna när mitt barn stod på scen och trallade ”Turistens klagan” på föris idag, önskar jag knappast att min snart 5-åring blir en dag yngre. Mina tankar for iväg till henne som bebis och halsen värkte av vemodstårar som ville ut, men herre gud: väx, väx, väx! Det är det enda jag vill, att vi ska komma framåt, uppåt – men inte utan högtiderna.

Några av 9:orna som jag pratade med idag verkade lite oroliga inför skolavslutningen. De visste inte hur de skulle reagera när de lämnar deras enda skola, där de varit nästan varje dag i tio år. Och jag tänker att det är därför vi har själva ceremonin: skolavslutning. Vi tar avskedet på allvar, firar och sörjer, ser framåt.

Nu väntar studentmottagning, skolavslutning, sommarlov.

Sov gott!

 

Nu

Googlar knäledsartros här på kvällskvisten.

Klockan är snart 22, dags att sova.

Åt en GOD middag som Per lagat när jag var i parken med barnen, parken som har GRUS som underlag istället för exempelvis GRÄS eller GUMMI! Fan, vad det dammar och Mia som inte kan gå utan som kryper överallt.

Fick med mig barnen till Ica för att hämta ett paket med kläder jag beställt till mig själv. Vad olika det kan se ut, va? På bilden och i lådan sen? Skickar tillbaka rubbet! Sparar pengar, sparar bomull, cha-cha-cha!

Jag har tagit mig in på Insta igen efter ”världshistoriens längsta Insta-pause”, som jag skrev på Insta idag när det uppdaterades för första gången på månader. Blir orolig och inte närvarande av det där mediet, märker det direkt, undrar hur jag ändå klarat av livet i så många år, trots Insta ständigt aktivt?

INSTA borde FÖRBJUDAS!

Apropå förbjudas. Sista tiden har jag börjat tänka förbjudna tankar om institutionen jag jobbar vid, inte själva arbetsplatsen utan företeelsen.

Det kommer inlägg om detta, jag svär, inte idag, inte imorgon, men framöver. Kort sagt så handlar det om att hela skolsystemet är… fruktansvärt exkluderande och lustdödande :(

Well, well cykelställ. Imorgon tar jag BiiLEN till jobbet för att dundra ut direkt till landet AW. Lyrrigt värre!

4-bildsserie 2018-05-24 kl. 22.09 (kompilerad).jpg

Att verkligen va’ med sitt barn

Vi var och badade, jag och Nora. Det var hög tid att bara hon och jag hittade på något, utan den där krypande lilla saken som sällskap.

Men i bassängen slog det mig att jag ändå inte var där, trots avsaknad av både bebis och dum-lur. I stället fnulade jag hela tiden på nästa steg, på resten av dagen, på vad klockan var, hur länge vi skulle bada innan Nora bröt ihop/barnvakten ville gå hem/vad vi skulle äta till lunch/…

Och det slog mig att jag ofta, sedan små barn kom i mitt liv, ägnar tanken åt sådant. Tidigare har jag i denna blogg skrivit om mindlessness, mitt eget påhitt och en underbar filosofi som fler borde ägna sig åt. Men detta handlar inte om att hela tiden jäkta på mot 19.00 då barnen ska nattas, utan att mindlessnessa i nuet: alltså i harmoni med systerfilosofin mindfulness. (Mer finns att läsa här: https://agneslarssons.wordpress.com/category/mindlessness/)

Förstår ni?

Exempelvis. Detta med lunchen är inte så mycket att ägna tankarna åt i bassängen. Det finns olika alternativ och de känner jag redan till: sushi vid Gullmars/take away/pasta hemma. Val som dessa ska ske i sann mindlessness-anda och inget annat. Snabba beslut beroende på situation – inte känna efter – just do it.

Men där i bassängen höll jag på i tanken såhär: ”Om Nora är trött sen, vad kan klockan vara då… 11… Hm… Sushi, det kanske är smockfullt. Men om farmor är med så går det bättre kanske, om hon nu vill äta med oss. Om klockan är 11 är det kanske inte fullt förresten. Och om det är fullt och vi vill äta sushi kan vi ju köpa hem? Men om Mia skriker då…? Hm… Hur lång tid tar det att koka pasta? Vad ska vi då äta till middag? Nu börjar Nora bli trött, hur länge har vi badat? Är hon hungrig på en frukt?”

Allt detta tänkte jag för att ha en nöjd 3-åring, så mycket förstår jag också (och följaktligen nöjd mig själv). MEN poängen är att 3-åringen blir mer nöjd om jag inte oroar mig för nästa steg utan BADAR MED HENNE på riktigt.

Denna polett trillade ned ungefär när Mias skrik ekade mellan kakelväggarna. Stackars farmor hade fått komma tillbaka till badet för bebisen vägrade somna utan att samtidigt se på sin mamma. Nästa gång Nora, då jäklar ska jag vara mindless och mindful på samma gång.

Nästa inlägg kommer att handla om min paus (?) från Instagram.

Puss så länge!

Utanför eller innanför

Skrev förut att jag raderat Insta, minns ni? Raderade även Facebook på telefonen, men kan kolla på datorn och ipaden. Nu börjar mejlen komma: ”XX har lagt till ett nytt foto” eftersom jag inte varit inne på så länge och jag påminns om det där livet.

Hade Pers mobil i bilen för att kolla karta härom dan’. Slank in på Insta, hoppsan, men bara för att kolla om han lagt upp nåt från resan. Kikade lite på syrrans också. Och några till. Men sedan var det dags att lägga undan låne-Instan och komma tillbaka. Tillbaka in i värmen, in i verkligheten.

Jag fattar att du inte är lika skadad av detta som jag är (okej var). Jag är en dagboksskrivare, en samlare, en dokumenterare. Finns det ett verktyg [instastories] som kan samla allt jag gör, känner och ser i ett roligt format ja då går jag ALL IN.

Men som föräldraledig med massor av dutt-tid för uppdaterande har det gått överstyr. Mina tankar är bildtexter, den grådisiga lekparken kryllar av emojis. Jag är inte här utan där och räds inte bara att missa vad andra lagt upp utan även att missa snygga, roliga ögonblick att uppdatera själv.

Nu samlas dem i mitt huvud, eller i kameran förstås för den finns ju kvar. Vill jag visa någon annan så skickar jag ett sms eller håller upp telefonen framför min kamrat som går bredvid eller kanske: ”du, kolla trädet där borta, ser det inte precis ut som… en snorkråka?” eller vad det kan vara.

Hej riktiga tankar!

Hej riktiga kameran!

Hej livet, kreativiteten och en mobil med batteri hela dagen lång!

Adjöss SOME

Jag raderade Insta. Först i våras, när Mia var nyfödd. Det varade en månad, sedan kom sommaren och jag klarade inte av att uppleva utan att uppdatera.

Nu har jag gjort det igen, bara så där, en dag då jag för sjuttioelfte gången slentrianmässigt plockat upp luren för att scrolla igenom flödet av människors och företags uppdateringar, bara för att se att inget nytt hänt sedan sist. För cirka tio sekunder sedan.

Jag vill ta reda på vad som händer med SOME-scroll-tiden när den inte finns mer. När jag nattar barnen och de nästan somnat men inte helt. På bussen, i trappen, i hissen, i hallen…

Stories har hetsat upp det ännu mer – de försvinner ju sen! Nu missar jag allt. Eller ingenting?


[SOME = SOciala MEdier för er som inte kan sådant avancerat språk]