Några saker jag inte gillar längre (inte lika mycket som förut iaf):

  • Friterad kyckling med sötsursås
  • Att gunga
  • Platta sneakers t.ex. Superstars, Converse, Stan Smith (fortf. svinsnygga, men kan inte gå i dem)
  • Åhléns city
  • Ballerinakex
  • Instagram
  • P3
  • Nagellack (fortf. snyggt, men jobbigt att ordna med)
  • Boken Bitterfittan
  • H&M (hatar H&M så mkt)
  • Orkidéer (orka hehehe)
Annonser

Jag och du, då och nu

Du som försökt skriva en längre berättelse kanske har stött på denna extremt jobbiga tankenöt?

Du bestämmer berättarperspektiv och du bestämmer tempus och du börjar skriva. Men DÅ! Aldrig när jag läser grubblar jag över detta dilemma, antagligen för att böckerna är så rysligt bra att det bara kommer naturligt, men när jag ska skriva.

Såhär: Särskilt när jag försöker skriva något i dåtid är det som att jag fastnar i varför berättaren ska berätta detta och för vem? Är det som att en jag-berättare skrivit en bok till en läsare? Eller är det bara som det är, att jaget återberättar händelser? Berättar jaget liksom direkt efter att något har hänt och att det därför blir dåtid, eller har det passerat en viss tid? Hur mycket av detta måste jag bestämma innan jag skriver?

Självklart kan en bok vara uppbyggd som: ”Nu kära läsare ska jag berätta för er vad som hände när jag var liten. Här sitter jag i min gamla stuga och skriver..”. Men t.ex. i boken jag läser nu (Extremt högt och otroligt nära av: Jonathan Safran Foer), då berättar jaget Oscar i dåtid. Är det liksom precis efter att det har hänt som han berättar, eftersom det är i dåtid? Och om det är i nutid, finns det då någon möjlighet till paus, att tid passerar utan att det står explicit i texten? Och detta med dåtid: aldrig att jaget skulle komma ihåg sådana exakta saker som dialoger m.m.? Alltså jag fattar att detta är ett sätt att berätta, men när jag skriver fastnar jag i att det liksom… inte stämmer.

Egentligen är kanske nutid mest fördelaktigt om man brottas med det här, men det känns också så intensivt på något sätt? Visserligen kan man ju jobba med dåtid i nutid (saker som har hänt innan nuet). Kristina Sandbergs trilogi om Maj som jag älskar är skriven i tredjeperson nutid, likaså Just nu är jag här av Isabelle Ståhl som är en så superbra bok är i nutid (jag-form). Inte för att jag gillar böcker som är i presens bättre än andra… Eller!?

Herre gud, detta problem kanske inte alls går att förklara i text. Jag ska länka till detta inlägg i en skrivgrupp som jag är med i på FB och hoppas att någon där känner igen sig.

Fattar man?

 

Så pinsamt

Bild 2017-10-13 kl. 13.11 #5.jpg

[ja, jag släppte ut håret inför denna bild. ja, jag målade mina naglar lila för någon vecka sedan. skulle kunna skriva en bok om detta med att behöva ordna med sina naglar. fy fan vad det är hemskt. nej, jag har ingen lust att posera men vet att det är ganska boring att läsa en blogg utan relation till skribenten. se resonemang nedan.]

Hallåj!

Såhär tänker jag:

Om jag ändå gjort detta från början?
Eller hållit fast vid min första blogg (den finns kvar iofs men nu är jag ju här).
Att som 30+ (nånting) starta upp och tro att jag kommer uppdatera regelbundet, ha ett koncept, osv. är det inte väl optimistiskt?

Men ändå går jag och trånar efter att skriva ofta, kanske t.o.m. fota (eftersom Insta tappat allt). Fota som förr, med riktiga kameran och välja ut ett par bilder som ett dagboksinlägg. Ett par riktigt fina bilder som man vill glo på.

Inte för att jag hinner det där med bilderna om det också ska bli skrivet, det får bli bonus med bilder, ja. Hellre en dålig bild än ingen alls maybe?

Om jag nu ska prioritera detta bloggskriveri, som det ju kallas, även om jag hatar att kategorisera mig själv (ibland) – då måste jag också jaga läsare. Inte bara posta på min egen Facebook (pinsamt det med).

Men fy fan vad skämmigt att göra reklam för sig själv bland främlingar. Blir torr i munnen och gråtfärdig bara av att tänka på det! Problemet är väl att om det jag skriver ska bli läst då måste jag också krydda med bilder samt släppa på integriteten och släppa in och släppa ut.

Det är inge kul att läsa om nån anonym tjejs vardag heller.

Men varför skulle nån bry sig om nån? Oavsett finurliga vardagsbetraktelser.

Dessutom är inläggen för långa, jag vet. Gillar inte att prata skit om mig själv, men vill ändå vara tydlig med att: JAG VEEET.

Så please please help me, what shall I do? Skamlöst göra reklam på div. forum? Fortsätta som nu med ett inlägg här/där + länk på FB ibland? Lägga ned och skriva enkom för mig själv (oh snyft, det var sorgligt).


Ett annat alternativ är att sluta vara så allvarligt lagd och ”bara köra”. Skäms dock lite eftersom jag är lärare och därför funderar jag ibland på att radera hela alltet (inte mig själv, bara bloggen). Vore lite pinsamt liksom om elever/föräldrar kom hit och kikade även om jag inte är helt… borta. Vad säger Charlotte om saken?

 

Killen fyller år

morgonrock

Per fyller år på söndag. En present är redan inhandlad och eftersom Nora var med när jag hämtade den på posten har han redan fått nys om vad det är.

En bok.

Men vad mer ska han få?

En penna, tyckte Nora. En lila penna. Ja varför inte. Pennor är ju en av mina absoluta favoritsaker här på jorden. Glitterpennor, blyertspennor, tuschpennor, bra bläckpennor, gelpennor, kritor…

Sedan ändrade hon sig. ”En handduk?” sa hon. ”Nja”, svarade jag. ”Alltså vi har väl rätt många handdukar och ska pappa bara få en helt egen random handduk menar du?” ”Jo, jag tycker det”, svarade Nora. Alltså jag gillar handdukar också, men…

”Ett bord!?”, utbrast hon imorse. ”Han kan få ett bord!” I och för sig har jag varit helt inne på att börja samla dockskåpsmöbler eftersom mina gamla superfina original-Lundby kommit bort någonstans (MEGASNYFT x 10000000000000000000000000).

Han har önskat sig, håll i er: en… BADROCK (eller kallas det morgonrock?). Kanske blev han inspirerad av våra tre timmar på Centralbadet förrförra helgen, eller nej, det här var innan som han sa det. Tror att han vill ha den på landet som ett plagg att bära mellan uppvak och vanliga kläder, kanske t.o.m. våga sig ned till sjön för ett dopp insvept i bara rocken? Men var tusan köper man en sådan? Dressman?

Boken jag köpt är såklart mest till mig, det är så man gör. Smög dessutom med en bok till Nora även om vi absolut inte ska hålla på med s.k. tröstisar. Den får bli till hela familjen. Det är den här ”Olle och Bolle är bröder” men HELT OSLAGBARA illustrationer av Ellen Ekman (a.k.a. ”Lilla Berlin)”. Så fruktansvärt jävla bra tecknat – anser jag.

When talking about bokinköp har jag precis köpt ett par till…

…inte okej att shoppa om man verkligen inte MÅSTE. Nej, jag tycker inte det. Viiiisst, gynna bokbranschen och författarna men som princip: begagnat/inget alls = det enda rätta i dagens situation.

Slut på OT.

Tror ni att han kommer använda bad-/morgonrocken om han får en sådan?

Jag har en själv, används ibland men har svårt att hantera de vida ärmarna vid t.ex. tillredning av frukost samt fryser om benen.

Klimathot till trots kommer jag i så fall inte att köpa en begagnad bad-/morgonrock utan en ny. Av uppenbara skäl (språkskadad av boken ”Extremt högt…” som jag läser nu, ni som vet vet).

Idag är det fredag och Noras hemmadag. Vi ska nog dra till city och styra upp det här. Tyvärr har jag ju inga frekventa läsare här på bloggen, om jag hade det skulle ni kunna skriva era tankar och tips om ämnet *drömmer*.

Hej!

(BILDKÄLLA: https://www.zalando.se/man-klader-badmode-morgonrockar/ )

Just do it

Jag har förut skrivit om mitt egenpåhittade begrepp mindlessness (här: https://agneslarssons.wordpress.com/category/mindlessness/). Motsatsen till mindfulness obviously och om jag skulle få chansen att ge någon ett gott råd här i livet skulle det vara: tänk mindre, gör mer.

För såhär är det, att vissa bara har det. De knatar över korsningen som värsta Marla Singer. De tar svängdörren som den kommer, stannar inte upp, väntar inte på nästa ficka att gå in i. De går rätt fram, rakt in, håller tempot. ”Detta är min svängdörr”, tänker de utan att känna efter, utan att vänta. Eller nä förresten – de tänker ju inte alls.

Jag satt på en uteservering härom dagen och spanade på en taxi som skulle göra galant u-sväng på Skånegatan men det strulade till sig, svängradien höll som inte varvet runt och hen behövde backa mitt i korsningen. Men så kom där en annan taxi från Åsögatan helt inställd på högersväng före den första stackars trixande bilen mitt i korsningen som just satt foten på gasen, beredd att lämna brottsplatsen. Båda fick tvärnita. Båda tutade. Den andra fick företräde såklart. Och den första såg sig noga om innan den fortsatte sin resa tillbaka med än mer sänkt huvud.

En sådan snopen u-sväng! Och att det just då skulle komma en mindless-taxi?

Mitt ideal är att vara sådär som Marla i korsningen. Jag känner en sådan person, kanske kommer det ett blogginlägg bara om henne någon gång? Hon är superstark och lagar alltid god mat och har det fint hemma, men är inte någon präktig fjant för det. Dessutom har hon sett GOT alla säsonger två gånger + är småbarnsmamma <3

Vet ni hur hon lyckas? Jag är inte heller 100 % säker, men jag tror jag vet.

(BILDKÄLLA: http://fightclub.wikia.com/wiki/Marla_Singer )

 

Godzilla

En av grejerna man tänkte på som liten, t.ex. uttråkad i en bil eller när man inte kunde sova, ja det var bröllopet. Klänningen, musiken, buketten. Alla gästerna, håret, sommaren.

En släkting hade ett sådant klassiskt supervackert bröllop och jag var brudnäbb, tio år gammal, puffklänning som mamma sytt, sidenband, blommor i en korg. Vi gick till frisören precis innan och våra pager fönades så att topparna veks inåt. Vi var med på fotograferingen. Vi hade rosetter på skorna som mamma satt dit, i samma färg som klänningarnas band.

När man var liten var det en lek: att gifta sig. Och min pappa som är organist till på köpet, många gånger har jag därför fått provköra till live-orgel att skrida fram i mittgången i en kyrka anno 1774.

”Bababababa babababaaabababababaaa bababab bbaaaa baaaaa bararambambam babababababaraaaaaarAAAA …”

<<<<<<<<<>>>>>>>>>><<<<<<<<<<<>>>>>>>>>>>><3

33 år gammal är jag idag och jag har varit ihop med samma kille i 10 år. Nu i sommar blev vi ett gift par, alldeles utan romantiska intentioner, alldeles utan en brudklänning ens en gång. Eller jo, jag hade klänning som jag gifte mig i, alltså en brudklänning?

Jallafall bestämde vi trots formalian kring det hela att vi skulle äta middag med våra föräldrar och syskon efter vigseln i Stadshuset. Och ett par veckor senare samlade vi ihop vårt gemensamma ”kompisgäng” (som hängde väldigt mycket förr, inte lika mycket längre. Som det är, pga diverse hit och dit). Det blir perfekt, tänkte vi. Enkelt och så. Kunde lika gärna ha varit en typ kräftskiva.

Men vet ni vad som hände?? Jo, ju mer jag tänkte på detta event, desto mer romantiskt blev det och snart började jag kalla det för ”bröllopet”! Det pirrade lite i magen. Jag tänkte på hur det var för tio år sedan, på allt vi varit med om tillsammans, på framtiden. På hur mycket jag tycker om honom som jag skulle gifta mig med!

Den 12 aug gifte vi oss i Stadshuset och tog sedan buss 3 till restaurang China på Ringvägen, satt vid ett stort runt bord med en skiva som går att snurra på så att alla får smaka av allt. Asgod mat och friterad banan till efterrätt. Sedan promenerade vi söderut med två vagnar och två små sovande – nu som ett GIFT PAR.

Dagen efter åkte vi till Moderna och den söndagen gick jag lite extra rak i ryggen (brukar aldrig ha rak rygg) pga att jag var NYGIFT! På måndagen lade sig nyhetens behag och allt var som vanligt.

Firande #2, nämligen middagen i lördags, dvs två veckor efter självaste vigseln, var väldigt väldigt trevlig och kul. Vi var tjugo personer som alla känner varandra, vi grillade ett lamm, vi dansade på vår stora altan och sov lite här och där som värsta pyjamaspartyt.

Och vet ni att kompisarna hade ordnat så galet fina presenter då?? Byggt och tänkt och fixat. Läste Mirakel högt av Ranelid himself. Ett fårskinn <3. Matlagningshjälp <3.

Kärleken till mina kompisar blir ju (nästan) lika stark som kärleken till killen!!! Inte att jag vill gifta mig med dem, men.

Man kan gifta sig på olika sätt, det har vi med åren förstått. Om sju år fyller jag 40 (AAAAH GAAAAH BAAAAHAHAHA HJÄLP), då blir det kanske en sån stor fest med alla mina kära vänner + familj + släkt. Den här gången valde vi en mindre skara och nu är jag gift.

Bör ej förtäras – jag är gift!

BVC – va e de?

I början med en liten en, då är det ett himla spring på BVC, barnavårdscentralen. Bebisens tillväxt ska följas och vaccin ska ges. Bebisen ska fästa blicken, lyfta på huvudet, smila lite grann, o.s.v. Inget märkvärdigt med det, kan tyckas. Bara att ta sig dit, lite mysigt rent utav. Ha ett upplägg för dagen, få visa upp sin lilla godbit. Ja: mysigt.

Men efter dessa besök är jag som ungefär en urvriden trasa. Eller kanske spänd gitarrsträng (motsats till trasan, men ändå). Jag har nämligen ansträngt mig något det grövsta för att besöket ska bli som det ska vara och så när de blå skoskydden åkt av och jag står där utanför i snålblåsten, undrar jag: ja hur ska det då vara och blev detta bra?

Det är känslan av att jag måste le-ve-re-ra, att jag måste mata sköterskan, liksom ge henne någonting. Inte kan ett sådant här besök ta endast fem minuter (vilket det skulle med bara vägning och mätning)? Nej, det måste fyllas upp med något mer. Sköterskan måste få något, annars känner jag mig… girig!

Jag börjar beskriva bajset. Att det inte är lika grynigt som storasysterns var. Nej, inget jag oroar mig för alltså. Kan väl se olika ut, jag har läst att det är normalt. Jag kommenterar bebisens kanske långa naglar, som om jag ursäktar mig (”man bryr sig som inte lika mycket nu med andra barnet”). Alltid säger jag när sköterskan frågar om hon ska fylla i vikt och längd i Mias BVC-bok: ”Ja, gärna. Det är lite kul att ha nedskrivet faktiskt”. Alltid! Men detta är bara en av alla klyschor som fullständigt rasar ur mig.

Så, en dos bajs, kommentarer om bebisens vanskötsel (skämtsamt) och mängder av klyschor. Självklart ger jag också något om syskonskapet, kanske en jämförelse med hur det var med Nora. Jag tänker högt och ger henne mina tankar, mina funderingar.

Och matar vidare, frågar något om vaccinet hon ska få, inte för att jag undrar, bara kallprat: för att man väl borde undra något? Verkar konstigt om jag inget undrar, som att jag inte bryr mig eller är det minsta orolig? Är det inte så, med folk som säger att ”allt är så bra”, då fattar man direkt att något skumt är i görningen. Våld i hemmet…? Spritfester…? Pizza framför TV:n…? Oboy’ till frukost…?

Min nervositet och anspänning genererar de konstigaste frågor, kommentarer och tyvärr också: skämt. Till nästa besök har jag i läxa att bara väga och mäta och vara tyst. Inte ge ens ett litet lillfinger. Lovar att återkoppla i bloggen!

Känner du igen denna typ av personlighetsförändring på BVC eller i liknande situationer? Kommentera gärna!