Om jämställdhet, tema: sjöliv

Det är jobbigt att leva campingliv på segelbåt. Det är jobbigt att ha barn. Det kan vara jobbigt att ändra rutiner för att eftersträva jämställdhet i exempelvis en parrelation. Och dessa 3 i 1 blir såklart svinjobbigt.

Vi har varit ute på sjön i nästan en vecka. Jag, killen, vår bebis, killens brorsa + en kompis. Och kompisar i andra båtar, men det hör inte hit just nu. Jag har lite grann bävat inför denna veckas ryggbelastning, eventuellt blött väder, uttråkad unge, sur hållbarhetsmjölk, evigt diskande av flottiga grillgaller i algblommigt hav.

Men – så bra det gick! Vi var ju många vuxna på båten och ungen har visst ingen ”åskmolns-leap” just nu (enligt appen Wonder Weeks) och det regnade inte supermycket. Bra förutsättningar, yes. Men ytterligare en aspekt som underlättat är att jag inte suttit vid rodret en enda gång denna vecka. Knappt kollat sjökortet. Inte haft koll på norr och söder. Nej, det har killen och hans brorsa fått sköta, eftersom det är de som kan det där med segling. Det råkar vara så och jag är inte jätteintresserad, särskilt inte när det blåser c:a 10 m/s och stenar ligger spridda lite här och var över fjärden.

Såklart har jag grunnat på det faktum att det är jag, tjejen, som fixat lunch ombord, matat och underhållit babyn, etc… Som tur är, och nu närmar vi oss grannbåten, är det där ombytta roller vad gäller kön och segelkunskaper! Ett bevis för att de cementerade rollerna ombord endast handlar om tillfälligheter beroende på olika kunskapsområden.

(Att han kan segla och jag kan sköta hushåll…?)

Det tråkiga är att ”ombytta roller” på sjön är extremt ovanligt enligt mina observationer efter många somrar i segelbåt. Oftast ses en man hålla i pinnen så att säga.

Därför har jag förstått att vi, som de starka förebilder vi nu är, behöver anstränga oss något mer nästa år. Vi har varit lata denna sommar. Jag skyller på den kraftansträngning det är att leva livet compact + allt extra pyssel med en liten unge. Vi har latat oss i bekväma roller, som också råkar följa normativa mönster. Men eftersom jag vill se min dotter vid rodret i framtiden och inte i byssan, är det hög tid att ta kurs och visa vägen!

Verkstad

Typiskt lata personer som har svårt att få ändan ut vagnen, som kör mycket snack och lite verkstad, sådana personer, det är sådana personer som läser böcker om träning istället för att träna. Det är också sådana personer som läser böcker om städning istället för att städa.

Och jag är såklart en sån och en som gillar böcker dessutom.

Återkommer med djupare analyser på ämnet, måste läsa klart + praktisera först, men ville bara visa. Här är den. Biblen:

Hata kladd

Andas. Jag torkar sen. Kan duscha av hela henne. Dynan går att tvätta. Mattan är redan så sunkig. Bra att hon får kladda, testa, känna. Det är ju bara mat. Går bort i tvätten. Lärorikt. Viktigt. Matlust. Andas.

Hej kommentar!

På inlägget Innelistan där jag undrade över inomhus och utomhus skrev Anne-Marie:

”Inomhus, faktiskt. Hela många somrar ägnade jag åt trollhusbygge. Det GICK inte att vara ute med det. Fast mamma ropade ”jänter! ska ni inte gå ut?!” Så det kan vara en ärftlig faktor här… Håller med om att det är svårt att göra nåt ute, läsa, rita, skriva – sova kan gå bra – man vill ju bli brun. men det är varmt i solen…”

Anne-Marie är min faster och vi gillar båda att pyssla och greja med trollhusbyggen och annat. Hon ringde mig också igår bara för att tipsa om Leila Lindholms sommarprat där Leila tydligen kommer med något sorts karriärsbudskap i slutet om att ”man ska våga satsa här i livet” och då tänkte fastern min på MIG! Hon menade att hon själv blivit inspirerad, men kanske känt att det vore mer angeläget om hon vore några år yngre, vilket ju jag är (men aldrig för sent hörrni). Jag blev hur som helst peppad. På vad vet jag inte, men ändå peppad. Jag vill satsa på nåt, nåt lite vågat, nåt som mest är kul men som inte behöver vara så safe. Det dåliga med detta är att jag är så fäst vid mitt jobb. I <3 att vara lärare vet ni ju.

Om vi snor ihop trådarna. Min faster och jag har vissa likheter, som t.ex. att vi gärna gör grejer inomhus. Hon har fler år på nacken och vet således mer om livet än jag. När hon hörde Leila Lindholms sommarprat kände hon pepp och inspiration, men att hon borde vara c:a 20 år yngre. Då ringde hon någon med denna ålder för att sprida känslan till någon som känns mer rimlig att ”våga satsa”.

Slutsats: Jag borde lyssna på min faster och på Leila Lindholms sommarprat och sedan fundera på vad jag blir så inspirerad och peppad till. ”Karriärstips” i övrigt undanbedes tills jag funderat klart och no further questions ;)

(bildkälla: https://img0.etsystatic.com/015/0/7370759/il_570xN.449284556_gn6l.jpg)

Every cloud has a silver lining…

…åtminstone en serie tallrikar + skålar som vi visst inhandlat idag. Hoppsan sa. Rörstrand Corona!

Snygga och coola är de. Men funkar ej i mikrovågsugn på grund av the silver lining. Och ganska klumpiga för skåp + diskmaskin. Man kan tänka sig att det borde gå åt det andra hållet nu med barn och allt: slitstarkt, tåligt, enkelt och smidigt.

Öppet köp 30 dagar, återkommer med slutgiltigt svar. Förstår att ni är nyfikna!

Bild från Cervera.se (https://www.cervera.se/Media/036/36.jpg)

Innelistan

Nina Hemmingssons sommarprat är ett av få jag lyssnat på so far. Trots att hon låter småsur och lite tråkig, tänk er Tina Nordströms motpol, så blev jag inspirerad av hennes timme.

För jag har också en sån där tjurig sida – en som inte gillar sommaren. Som helst sitter inne och typ ritar. Och nu är det sommar och jag har blivit vuxen och efter Ninas sommarprat har jag klurat på en grej…

…kan det vara så att jag lärt mig att ”gilla sommar”. Alltså att normen: ”sommar är bra” har internaliserats hos mig trots att jag i själva verket trivs bäst inomhus på sommaren eller rent utav med helt andra sorters årstider?

När detta frö såddes, efter hennes sommarprat alltså, så blev jag alldeles förskräckt. Är jag lurad? Har jag lurat mig själv? Varför har jag inte lyssnat på mina inre röster som väst: ”i solen är för varmt, håret bara blåser runt och är i vägen för mitt eget ansikte, det är kallt i vattnet, kallt i skuggan, myggigt, getingar, humlor, bromsar, brännässlor, vassa stenar, hala klippor, jag blir ändå aldrig brun – och därför är jag helst inomhus”?

På landet, när jag var liten, minnet av en flicka som drar med sig en filt, försöker sitta i gräset. Hon har papper och pennor med sig, en tidning eller bok, men alltid flyttar hon irriterat in igen. Minnet av den där jävla krävande solen, av de ihärdiga insekterna, den opålitliga blåsten, iskalla skuggan.

Fattar väl jag med att man inte behöver/bör/ska definiera sig så skarpt alltid och man kan väl känna för det ena ena dagen och det andra den andra och jag gillar ju sommaren nu (lurad eller ej), men jag vill bara pränta ner detta, för min och Ninas skull och för alla andra som suttit på en veranda och längtat efter att någon ska säga: ”vi tar kaffet inne va?”: DET ÄR INTE TÖNTIGT ATT NJUTA AV SOMMAREN INOMHUS! MAN FÅR KAPITULERA INFÖR DEN VEDERVÄRDIGA NATUREN!

---

Hur värderar du inomhus vs. utomhus? Är detta ett viktigt ämne? Vilka osynliga normer och fördomar kring detta råder i din världsbild? Open your heart <3

YSL

 Fick ett asfint lyrrelyxläppstift av syrran i fölsis (tack), men ville kolla kulörten innan jag packade upp det ur plomberingen. Drog således till Åhlens city och stegade in på en sprillans sminkavdelning helt och hållet inspirerad av Tax Free-estetiken. YSL var märket och snabbt blev jag erbjuden hjälp av ett butiksbiträde: ”Hej och välkommen till YSL!”.

Butiksbiträdet hjälpte mig att testa nyanser av rött, hen sminkade mina läppar och gav råd: ”blårött passar dig bäst som är mörk”. ”Mmm”, svarade jag och fortsatte ärligt: ”jag hade i och för sig tänkt mig ett orangerött” och hen bara: ”orangerött passar dig jättebra” och jag med ett flokigt ”okej”, fortsatte pluta, lät mig målas.

Så både blåröd och orangeröd passade, men jag fick ju ett lilavinrött av syrran? ”Alla färger är jättesnygga på dig”, menade butiksbiträdet till slut. Jahapp. Så testade vi vidare och hen torkade bort färgerna med en speciell remover för läppstift. ”Den var effektiv den här”, utbrast jag med mina nu bleka läppar. ”Ja, och inte så dyr heller, bara xxx kronor”, sa försäljaren såklart (minns ej pris, men inte billig), ”nej verkligen inte”, sa jag. Vaa?? Varför sa jag så? Jag använder inte ens remover och skulle jag göra det skulle den heta ”snäll eko inte så dyr”, men det funkar lika bra med bara vatten, eventuellt olja.

I alla fall. ”Nej, verkligen inte”, sa jag och fortsatte: ”men man får inte i sig en massa läskiga gifter i munnen nu då?”, som ett skämt men halvt på allvar… Och hen allvarlig: ”eeeh nej, eftersom den är till för just läpparna”, lät irriterad. ”Hehe, såklart”, svarade jag nervös och nedtryckt.

Vi provade vidare. Jag bestämde mig för ett knallrött! Yeah!

Men nähe, då kunde jag inte byta färg utan kvitto trots plombering med själva Å-loggan på. Annars brukar jag lyckas snacka till mig sådana små fadäser, men nu drabbades jag istället av skam. Mina rödmålade läppar kändes som en sorgsen clownmun på en i övrigt osminkad feja alldeles gråblek i kontrast till butiksbiträdets spacklade.

”Det var ju snopet, men tack för hjälpen” och vi rullade vidare Nora och jag, ut ur parfymdimmorna, ner mot kisstunnelbanan, söderut genom stan. Jag ville hem. Så packade jag ändå upp själva originalstiftet som syrran valt, höll den förhållandevis tunga hylsan i handen för första gången och målade omsorgsfullt med fickspegel och pensel. Och akta er där ute, för det blev skitasnyggt! Puss puss!

Chiakokosbananäggsmandelgröt med torkade russin i ett hörn och skummad fläskfilé on top

Länge har jag tänkt på detta och ganska länge att jag vill skriva ett blogginlägg om det, men samtidigt nojjat över att någon ska ta illa upp – för jag menar inte så! Det är bara fenomenet som är märkligt, inget jag värderar och om jag värderar är det snarare positivt än negativt för vem vill inte upptäcka nya smaker, nya idéer, nytt att ställa i skafferiet, o.s.v.? (Och se själva på bilderna hur t.o.m. min frulle kan se ut nu för tiden).

Men… Helt plötsligt bara, som från ingenstans, så började alla att använda exempelvis koriander i matlagning. Koriander blev från ena dagen till den andra en ört som åkte ner i kundkorgen lika världsvant som persiljan gjort i årtionden! Och folk bara ”mmm… tomatsalsa med koriander, så jävla gott, det har jag alltid i min tacos”. Helt plötsligt bara, började exempelvis kokosoljan/kokosfettet att frontas i butikerna och således dyka upp i folks hem. Som om kokosoljan alltid funnits, alltid varit ett alternativ till matolja. ”Och så har jag alltid lite kokosolja i för smakens skull”. Chiafröna då? Som ska svälla i typ mandelmjölk och bli en sorts pudding? Lika vanligt som havregryn plötsligt. För att inte tala om självaste havregrynsgröten som fått sig ett helt oreflekterat uppsving med alla möjliga fröer och torkade bär i. ”Mmm mumsigt, ju mer desto bättre ;)” (se bilder).

Jag fattar inte hur det funkar och jag hänger inte riktigt med. Jo, jag gillar koriander, kokosfett, gröt med frön i, mandelmjölk, etc., etc., MEN jag tycker det är töntigt när det pratas och skrivs om helt nya matvaror som om de alltid funnits när de egentligen är helt sprillans! Swosch säger det och så ska man helt plötsligt stå där och laga gröt på modernt vis som om det alltid varit så och swisch så hittar man fan inte filmjölken längre för mejeridisken har okuperats av KVARG!

Såhär har alltså några av mina grötar sett ut de senaste veckorna, helt och hållet inspirerat av ett gäng ”matinstagrammare” som jag börjat följa. Matbilder på Insta är något jag gillar starkt, utan skämt. Men alltså varför lägger de frukten, mandeln, bären, vad det nu är, i en hög? Varför inte sprida ut över hela gröten? Är det bara för fotografiets skull?

Och en annan grej. Den där chiapuddingen… Varför gör de alltid så mycket i glaset så att det svämmar över? Visst, det ser läckert ut som fan, men så opraktiskt?!

Skriv en kommentar om du har svar på *dagens reflektion*, tack och smaklig spis!

Guldmorgon

Ingen har riktigt något svar på frågan om huruvida jag är en morgonpigg eller morgontrött person. Oftast är jag oftast trött. Morgon som kväll och jag sover helst. Men…

…det är något alldeles extra mysigt med att gå upp före alla andra med en klarsynt skalle. Sätta på kaffe, ta en skål frulle, göra något riktigt mysigt. Kanske läsa DN eller se på Nyhetsmorgon. Surfa runt, skriva blogg, skriva nåt annat. Okej, det finns miljarder mysiga saker att pyssla med och nu ska vi inte stressa upp oss här mitt i extas av mindfulness. Dessutom är stunden kort, snart är resten vakna, snart är det förmiddag.

Så börjar jag tänka på Kropp & själ i p1, ett avsnitt om tid och effektivitet som jag hörde för ett tag sedan – helt ett tema i min smak. Någon surrade om att gå upp en viss tid, om det var 05.45 eller så. En tid för att planera dagen och typ hitta fokus . med syftet att också få mer fokus i livet. Fattar konceptet och tror det vore något för mig. Men det är mycket som ”är något för mig”, som jag skulle må bättre av om jag bara lade manken till.

Och varför inte bara mindfulnessa nu då innan ungen vaknar när jag väl har den här stunden, istället för att börja referera till någon överhurtig meditationsfulness-supermänniska? Jag prioriterar sömn i 9 fall av 10, men när mysmorgnar uppenbarar sig så säger jag: på med kaffepannan och aoooum och god morgon!

Om tid igen

Jag gillar att prata om tid, även om det känns förutsägbart som vädret – som jag också gillar att prata om.

Har i alla fall tänkt en del senaste dygnet, på det jag skrev igår och på Vanjas inlägg (se nedan).

En av grejerna med barn som jag längtade efter när vi inte hade barn, var att få tydligare ramar i livet, att inte ha så himla mycket tid helt enkelt. Detta hade jag helt glömt bort, men så kom jag på det idag – hur jag resonerade då med all tid i världen (förutom jobbet som i och för sig svalde nästan allt). Och ja, det är nog rätt skönt för mig ändå som är lagd åt det lata hållet, som inte kommer till skott alltid. Med Nora på halsen måste jag liksom rycka upp mig och agera, inte bara låta tiden gå tills det plötsligt blivit lunch, o.s.v.

Nej, det här är inte ett ”argument till varför jag vill ha kvar mitt barn” förstår ni väl. Men det är intressant att jämföra livet i dess olika skepnader vad gäller temat tid.

Fortsättning…
Idag i kollektivtrafiken på väg till en kompis kom jag på den briljanta idén att läsa en artikel jag ögnade förbi vid frukostbordet men inte hann läsa såklart, medan hon satt i vagnen och kikade på folk. Så himla smart jag är va!? Snacka om effektiv. Hann t.o.m. med skivrecensionerna. Artikeln var denna: http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/ofornuft-och-kansla-harskar-i-var-tid/ (Helt klart läsvärd, kanske skriver något mer om den i ett eget inlägg).

En annan helt fabulöst bra grej med att ha barn (som Vanja-bloggaren också skrivit om förut) är helt enkelt hur himla mysigt det är att umgås med barnet. Dessutom kan hon hänga med på väldigt mycket som jag vill göra. Detta kan ju tyckas självklart, men jag måste faktiskt påminna mig själv om det när fix och måsten, rutiner och stresskänsla tar över.

Avslutningsvis tror jag att alla föräldrar med tids-ångest behöver inse att det är ett liv med nya ramar nu, nya spelregler, nya tidsintervaller. Och acceptera faktum, inte tro att ”snart kommer dötiden tillbaka”, ”snart kan jag driva runt på Åhlens city igen”, ”snart kommer vi kunna gå på spontana middagar, fester, efterfester och sova hur länge vi vill dagen efter” – för SÅ kommer det inte bli igen och tror vi att det kommer bli så igen går vi runt och väntar på orimliga ideal istället för att njuuta av nuet, o.s.v. *mindfulness*/*mindlessness*

…Buuuääääääää ::::::::::::::::::::::::::::(