Om jämställdhet, tema: sjöliv

FullSizeRender(3)Det är jobbigt att leva campingliv på segelbåt. Det är jobbigt att ha barn. Det kan vara jobbigt att ändra rutiner för att eftersträva jämställdhet i exempelvis en parrelation. Och dessa 3 i 1 blir såklart svinjobbigt.

Vi har varit ute på sjön i nästan en vecka. Jag, killen, vår bebis, killens brorsa + en kompis. Och kompisar i andra båtar, men det hör inte hit just nu. Jag har lite grann bävat inför denna veckas ryggbelastning, eventuellt blött väder, uttråkad unge, sur hållbarhetsmjölk, evigt diskande av flottiga grillgaller i algblommigt hav.

Men – så bra det gick! Vi var ju många vuxna på båten och ungen har visst ingen ”åskmolns-leap” just nu (enligt appen Wonder Weeks) och det regnade inte supermycket. Bra förutsättningar, yes. Men ytterligare en aspekt som underlättat är att jag inte suttit vid rodret en enda gång denna vecka. Knappt kollat sjökortet. Inte haft koll på norr och söder. Nej, det har killen och hans brorsa fått sköta, eftersom det är de som kan det där med segling. Det råkar vara så och jag är inte jätteintresserad, särskilt inte när det blåser c:a 10 m/s och stenar ligger spridda lite här och var över fjärden.

Såklart har jag grunnat på det faktum att det är jag, tjejen, som fixat lunch ombord, matat och underhållit babyn, etc… Som tur är, och nu närmar vi oss grannbåten, är det där ombytta roller vad gäller kön och segelkunskaper! Ett bevis för att de cementerade rollerna ombord endast handlar om tillfälligheter beroende på olika kunskapsområden.

(Att han kan segla och jag kan sköta hushåll…?)

Det tråkiga är att ”ombytta roller” på sjön är extremt ovanligt enligt mina observationer efter många somrar i segelbåt. Oftast ses en man hålla i pinnen så att säga.

Därför har jag förstått att vi, som de starka förebilder vi nu är, behöver anstränga oss något mer nästa år. Vi har varit lata denna sommar. Jag skyller på den kraftansträngning det är att leva livet compact + allt extra pyssel med en liten unge. Vi har latat oss i bekväma roller, som också råkar följa normativa mönster. Men eftersom jag vill se min dotter vid rodret i framtiden och inte i byssan, är det hög tid att ta kurs och visa vägen!

Annonser

Verkstad

Typiskt lata personer som har svårt att få ändan ut vagnen, som kör mycket snack och lite verkstad, sådana personer, det är sådana personer som läser böcker om träning istället för att träna. Det är också sådana personer som läser böcker om städning istället för att städa.

Och jag är såklart en sån och en som gillar böcker dessutom.

Återkommer med djupare analyser på ämnet, måste läsa klart + praktisera först, men ville bara visa. Här är den. Biblen:

DSC_4731

Hata kladd

DSC_4749Andas. Jag torkar sen. Kan duscha av hela henne. Dynan går att tvätta. Mattan är redan så sunkig. Bra att hon får kladda, testa, känna. Det är ju bara mat. Går bort i tvätten. Lärorikt. Viktigt. Matlust. Andas.

Hej kommentar!

På inlägget Innelistan där jag undrade över inomhus och utomhus skrev Anne-Marie:

”Inomhus, faktiskt. Hela många somrar ägnade jag åt trollhusbygge. Det GICK inte att vara ute med det. Fast mamma ropade ”jänter! ska ni inte gå ut?!” Så det kan vara en ärftlig faktor här… Håller med om att det är svårt att göra nåt ute, läsa, rita, skriva – sova kan gå bra – man vill ju bli brun. men det är varmt i solen…”

Anne-Marie är min faster och vi gillar båda att pyssla och greja med trollhusbyggen och annat. Hon ringde mig också igår bara för att tipsa om Leila Lindholms sommarprat där Leila tydligen kommer med något sorts karriärsbudskap i slutet om att ”man ska våga satsa här i livet” och då tänkte fastern min på MIG! Hon menade att hon själv blivit inspirerad, men kanske känt att det vore mer angeläget om hon vore några år yngre, vilket ju jag är (men aldrig för sent hörrni). Jag blev hur som helst peppad. På vad vet jag inte, men ändå peppad. Jag vill satsa på nåt, nåt lite vågat, nåt som mest är kul men som inte behöver vara så safe. Det dåliga med detta är att jag är så fäst vid mitt jobb. I <3 att vara lärare vet ni ju.

Om vi snor ihop trådarna. Min faster och jag har vissa likheter, som t.ex. att vi gärna gör grejer inomhus. Hon har fler år på nacken och vet således mer om livet än jag. När hon hörde Leila Lindholms sommarprat kände hon pepp och inspiration, men att hon borde vara c:a 20 år yngre. Då ringde hon någon med denna ålder för att sprida känslan till någon som känns mer rimlig att ”våga satsa”.

Slutsats: Jag borde lyssna på min faster och på Leila Lindholms sommarprat och sedan fundera på vad jag blir så inspirerad och peppad till. ”Karriärstips” i övrigt undanbedes tills jag funderat klart och no further questions ;)

(bildkälla: https://img0.etsystatic.com/015/0/7370759/il_570xN.449284556_gn6l.jpg)

Every cloud has a silver lining…

…åtminstone en serie tallrikar + skålar som vi visst inhandlat idag. Hoppsan sa. Rörstrand Corona!

Snygga och coola är de. Men funkar ej i mikrovågsugn på grund av the silver lining. Och ganska klumpiga för skåp + diskmaskin. Man kan tänka sig att det borde gå åt det andra hållet nu med barn och allt: slitstarkt, tåligt, enkelt och smidigt.

Öppet köp 30 dagar, återkommer med slutgiltigt svar. Förstår att ni är nyfikna!

Bild från Cervera.se (https://www.cervera.se/Media/036/36.jpg)

Innelistan

Nina Hemmingssons sommarprat är ett av få jag lyssnat på so far. Trots att hon låter småsur och lite tråkig, tänk er Tina Nordströms motpol, så blev jag inspirerad av hennes timme.

För jag har också en sån där tjurig sida – en som inte gillar sommaren. Som helst sitter inne och typ ritar. Och nu är det sommar och jag har blivit vuxen och efter Ninas sommarprat har jag klurat på en grej…

…kan det vara så att jag lärt mig att ”gilla sommar”. Alltså att normen: ”sommar är bra” har internaliserats hos mig trots att jag i själva verket trivs bäst inomhus på sommaren eller rent utav med helt andra sorters årstider?

När detta frö såddes, efter hennes sommarprat alltså, så blev jag alldeles förskräckt. Är jag lurad? Har jag lurat mig själv? Varför har jag inte lyssnat på mina inre röster som väst: ”i solen är för varmt, håret bara blåser runt och är i vägen för mitt eget ansikte, det är kallt i vattnet, kallt i skuggan, myggigt, getingar, humlor, bromsar, brännässlor, vassa stenar, hala klippor, jag blir ändå aldrig brun – och därför är jag helst inomhus”?

På landet, när jag var liten, minnet av en flicka som drar med sig en filt, försöker sitta i gräset. Hon har papper och pennor med sig, en tidning eller bok, men alltid flyttar hon irriterat in igen. Minnet av den där jävla krävande solen, av de ihärdiga insekterna, den opålitliga blåsten, iskalla skuggan.

Fattar väl jag med att man inte behöver/bör/ska definiera sig så skarpt alltid och man kan väl känna för det ena ena dagen och det andra den andra och jag gillar ju sommaren nu (lurad eller ej), men jag vill bara pränta ner detta, för min och Ninas skull och för alla andra som suttit på en veranda och längtat efter att någon ska säga: ”vi tar kaffet inne va?”: DET ÄR INTE TÖNTIGT ATT NJUTA AV SOMMAREN INOMHUS! MAN FÅR KAPITULERA INFÖR DEN VEDERVÄRDIGA NATUREN!


Hur värderar du inomhus vs. utomhus? Är detta ett viktigt ämne? Vilka osynliga normer och fördomar kring detta råder i din världsbild? Open your heart <3

YSL

 Fick ett asfint lyrrelyxläppstift av syrran i fölsis (tack), men ville kolla kulörten innan jag packade upp det ur plomberingen. Drog således till Åhlens city och stegade in på en sprillans sminkavdelning helt och hållet inspirerad av Tax Free-estetiken. YSL var märket och snabbt blev jag erbjuden hjälp av ett butiksbiträde: ”Hej och välkommen till YSL!”.

Butiksbiträdet hjälpte mig att testa nyanser av rött, hen sminkade mina läppar och gav råd: ”blårött passar dig bäst som är mörk”. ”Mmm”, svarade jag och fortsatte ärligt: ”jag hade i och för sig tänkt mig ett orangerött” och hen bara: ”orangerött passar dig jättebra” och jag med ett flokigt ”okej”, fortsatte pluta, lät mig målas.

Så både blåröd och orangeröd passade, men jag fick ju ett lilavinrött av syrran? ”Alla färger är jättesnygga på dig”, menade butiksbiträdet till slut. Jahapp. Så testade vi vidare och hen torkade bort färgerna med en speciell remover för läppstift. ”Den var effektiv den här”, utbrast jag med mina nu bleka läppar. ”Ja, och inte så dyr heller, bara xxx kronor”, sa försäljaren såklart (minns ej pris, men inte billig), ”nej verkligen inte”, sa jag. Vaa?? Varför sa jag så? Jag använder inte ens remover och skulle jag göra det skulle den heta ”snäll eko inte så dyr”, men det funkar lika bra med bara vatten, eventuellt olja.

I alla fall. ”Nej, verkligen inte”, sa jag och fortsatte: ”men man får inte i sig en massa läskiga gifter i munnen nu då?”, som ett skämt men halvt på allvar… Och hen allvarlig: ”eeeh nej, eftersom den är till för just läpparna”, lät irriterad. ”Hehe, såklart”, svarade jag nervös och nedtryckt.

Vi provade vidare. Jag bestämde mig för ett knallrött! Yeah!

Men nähe, då kunde jag inte byta färg utan kvitto trots plombering med själva Å-loggan på. Annars brukar jag lyckas snacka till mig sådana små fadäser, men nu drabbades jag istället av skam. Mina rödmålade läppar kändes som en sorgsen clownmun på en i övrigt osminkad feja alldeles gråblek i kontrast till butiksbiträdets spacklade.

”Det var ju snopet, men tack för hjälpen” och vi rullade vidare Nora och jag, ut ur parfymdimmorna, ner mot kisstunnelbanan, söderut genom stan. Jag ville hem. Så packade jag ändå upp själva originalstiftet som syrran valt, höll den förhållandevis tunga hylsan i handen för första gången och målade omsorgsfullt med fickspegel och pensel. Och akta er där ute, för det blev skitasnyggt! Puss puss!