Att verkligen va’ med sitt barn

Vi var och badade, jag och Nora. Det var hög tid att bara hon och jag hittade på något, utan den där krypande lilla saken som sällskap.

Men i bassängen slog det mig att jag ändå inte var där, trots avsaknad av både bebis och dum-lur. I stället fnulade jag hela tiden på nästa steg, på resten av dagen, på vad klockan var, hur länge vi skulle bada innan Nora bröt ihop/barnvakten ville gå hem/vad vi skulle äta till lunch/…

Och det slog mig att jag ofta, sedan små barn kom i mitt liv, ägnar tanken åt sådant. Tidigare har jag i denna blogg skrivit om mindlessness, mitt eget påhitt och en underbar filosofi som fler borde ägna sig åt. Men detta handlar inte om att hela tiden jäkta på mot 19.00 då barnen ska nattas, utan att mindlessnessa i nuet: alltså i harmoni med systerfilosofin mindfulness. (Mer finns att läsa här: https://agneslarssons.wordpress.com/category/mindlessness/)

Förstår ni?

Exempelvis. Detta med lunchen är inte så mycket att ägna tankarna åt i bassängen. Det finns olika alternativ och de känner jag redan till: sushi vid Gullmars/take away/pasta hemma. Val som dessa ska ske i sann mindlessness-anda och inget annat. Snabba beslut beroende på situation – inte känna efter – just do it.

Men där i bassängen höll jag på i tanken såhär: ”Om Nora är trött sen, vad kan klockan vara då… 11… Hm… Sushi, det kanske är smockfullt. Men om farmor är med så går det bättre kanske, om hon nu vill äta med oss. Om klockan är 11 är det kanske inte fullt förresten. Och om det är fullt och vi vill äta sushi kan vi ju köpa hem? Men om Mia skriker då…? Hm… Hur lång tid tar det att koka pasta? Vad ska vi då äta till middag? Nu börjar Nora bli trött, hur länge har vi badat? Är hon hungrig på en frukt?”

Allt detta tänkte jag för att ha en nöjd 3-åring, så mycket förstår jag också (och följaktligen nöjd mig själv). MEN poängen är att 3-åringen blir mer nöjd om jag inte oroar mig för nästa steg utan BADAR MED HENNE på riktigt.

Denna polett trillade ned ungefär när Mias skrik ekade mellan kakelväggarna. Stackars farmor hade fått komma tillbaka till badet för bebisen vägrade somna utan att samtidigt se på sin mamma. Nästa gång Nora, då jäklar ska jag vara mindless och mindful på samma gång.

Nästa inlägg kommer att handla om min paus (?) från Instagram.

Puss så länge!

Annonser

<3 <3 <3

Idag när jag kom till Gullmarsplan med Nora och Mia slog det mig att det ju äääär…. ALLA HJÄRTANS DAG idag!!!

Jihaa! Hjärtan överallt och massor av killar med blombuketter i handen.

Vi hade ett ärende i stan och stannade till vid Hötorget. Och jag skojar inte: rosor i DRIVOR!

Tidigare har jag aktivt varit anti denna dag, bara för att vara anti sånt som folk tycker är mysigt. Ungefär som att jag är anti Let’s dance fast jag aldrig har sett det, utan bara för att.

För att… jag försöker vara cool.

Japp, nu har jag skrivit det. För så måste det ju vara, eller? Att det är anledningen till mitt barnsliga motstånd mot Alla-hjärtans-dag-dagar?

Men nu är det annorlunda för jag har lämnat emo-Agnes bakom mig och gick nu runt som en rosenstråle själv bara för att det var blomster och hjärtan överallt.

Och jag la på en bordsduk att servera romantisk pasta på till kvällen, sa till Nora att vi gör lite extra mysigt idag eftersom det är Alla hjärtans dag.

Jag känner mig plötsligt som med i gänget. Jag gillar det här, att vara positiv och PÅ istället för sur och anti. Skulle aldrig haka på ros- och ballongfalangen för då är jag ju lurad på pengar bara pga dagens datum. Nej, blommor väljer jag med omsorg en annan dag än denna.

Je suis 9 till 5

Är med i en skrivövningsgrupp på Fejset och i en av texterna ska vi copa upplägget hos en bloggare vi gillar. Of course tar jag the Queen of blogging: Sandra Beijer! Baserat på detta inlägg.

OM VARDAGEN

något jag värderar högt i min vardag:

att duscha

det här äter jag till frukost:

ofta HG-gröt. nästan alltid kaffe, ofta snabb (lyx-snabb).

när går jag och lägger mig:

för sent… 22-23 någongång

saker som står på min tråkiga vardagliga to-do just nu och som jag aldrig gör:

fota och sälja fåtöljen

vika tvätt

rensa min garderob

det här äter jag till lunch:

rester/på stan/Teatern. när jag jobbar: SKOLMAT!

när jag går upp:

ca 07.30-08 beroende på när barnen väcker mig. snart dags för väckarklocka igen.

jag går till jobbet:

aldrig, men lämnar Nora 09 om vi är i tid. när jag jobbar: ca 07.15!

jag kommer hem från jobbet:

hämtar Nora ca 15. jobbet? vet inte.

en vanlig vardagsmiddag:

pasta + sås

vad jag gör på vardagskvällar:

nattar barn, diskar, duschar, kollar SVT play, slösurfar, läser, pratar m syrran i tele.

har jag söndagsångest?

nej, inte direkt

Bara göre!

NYTRÄNAD PERSON MED LASAGNE I HANDEN

Det kan inte vara möjligt att andra känner samma motstånd som jag gör inför att träna. Då skulle det pratas mer om detta!

Men jag gjorde det ändå. Så nära, nära att vika av. Hitta anledningar och ursäkter. Nähe nä! In med dig, på med tightsen och LYYYYFT!!!!

Tränaren på de där passen kan vara en av de snällaste personerna på denna jord. Exakt en sån jag behöver när jag ska träna. Hon talar om hur långt det är kvar på övningarna, uppmanar att ta en kort paus om vi behöver samt ger massor av beröm.

Och jag känner mig SÅ STARK! Fast jag knappt kan göra en armhävning (true ståry förstår du).

Jag är speedad. Hälsan själv. Back 2 bizniz.

Utanför eller innanför

Skrev förut att jag raderat Insta, minns ni? Raderade även Facebook på telefonen, men kan kolla på datorn och ipaden. Nu börjar mejlen komma: ”XX har lagt till ett nytt foto” eftersom jag inte varit inne på så länge och jag påminns om det där livet.

Hade Pers mobil i bilen för att kolla karta härom dan’. Slank in på Insta, hoppsan, men bara för att kolla om han lagt upp nåt från resan. Kikade lite på syrrans också. Och några till. Men sedan var det dags att lägga undan låne-Instan och komma tillbaka. Tillbaka in i värmen, in i verkligheten.

Jag fattar att du inte är lika skadad av detta som jag är (okej var). Jag är en dagboksskrivare, en samlare, en dokumenterare. Finns det ett verktyg [instastories] som kan samla allt jag gör, känner och ser i ett roligt format ja då går jag ALL IN.

Men som föräldraledig med massor av dutt-tid för uppdaterande har det gått överstyr. Mina tankar är bildtexter, den grådisiga lekparken kryllar av emojis. Jag är inte här utan där och räds inte bara att missa vad andra lagt upp utan även att missa snygga, roliga ögonblick att uppdatera själv.

Nu samlas dem i mitt huvud, eller i kameran förstås för den finns ju kvar. Vill jag visa någon annan så skickar jag ett sms eller håller upp telefonen framför min kamrat som går bredvid eller kanske: ”du, kolla trädet där borta, ser det inte precis ut som… en snorkråka?” eller vad det kan vara.

Hej riktiga tankar!

Hej riktiga kameran!

Hej livet, kreativiteten och en mobil med batteri hela dagen lång!

Fältöversten

När jag gick i gymnasiet och skulle bli journalist, då praktiserade jag i två veckor på en liten ful gratistidning med alldeles för lyxigt kontor på Karlaplan (tidningen lades ned ganska strax därefter).

Matlåda var sjukt pinsamt. Minns en korv stroganoff i Big Pack-låda som jag micrade med blossande kinder. Kunde knappt äta. Istället slank jag ned till Fältöversten, köpte en sallad och ibland McD (också stört pinis, men billigt).

Idag var jag där i Fältöversten igen för att luncha med en innerstadspingla. Hittade knappt upp ur tunnelbanan på denna främmande mark (hänger bara i Ringen och Sickla), men när jag såg McD kom jag ihåg alltihop. Drömmarna. Hur jag vandrade runt i drömmarna om framtiden. Om pengar, om allt jag skulle köpa där i Fältöversten sen när jag hade pengar.

Drömde om att skriva saker. Vad vet jag inte och visste nog inte då heller. Men en redaktion skulle det vara! Luncher och pappersmuggar med kaffe.

Drömde om att promenera eller cykla till jobbet för jag bodde ju i stan, i drömmen. Och jobbade typ där, Karlaplan.

Detta var på den tiden då jag fortfarande läste tidningar som t.ex. Elle. Av någon anledning såg jag mig alltid i rutig kjol, tjocka strumpbyxor, stövletter och självklart den där luxuösa handbagen. Mulburry troligast med rutigt foder. Tror det är en modebild från just Elle anno 2001 vid höstlövsfond som etsat sig fast.

Jag drömde om Carrie innan jag ens sett SATC S01.

I alla fall, back to Fältöversten 2018. Jag träffade pinglan på Thelins, åt spätta med remouladsås och potatis. Tog ett varv i Fältöversten sen, kände på hur det var att vara vuxen. Vuxen med pengar på kortet i en plånbok lika gammal som mina journalistfantasier.

(Men jag köpte (nästan) ingenting).

Dream big, little pig.