15 år senare

För 15 år sedan gick jag ut grundskolan. Igår var jag på niornas vårfest på mitt jobb. Jag är så fruktansvärt vuxen nu. Ingen tvekan råder längre. Visst, jag kan ”känna mig barnslig”, ”ung i sinnet”, o.s.v… Ni kan fraserna. Men vuxen är jag alla gånger.

Ska jag berätta om vårfesten? Orkar ni läsa?

Okej, vad kul! Det hela började i förrgår då det slog mig att en klänning behövde rotas fram – inte i sista sekund och så skor till detta + håret!? Jag lade det på is… Tills igår eftermiddag då det rafsades loss i garderoberna. Alltså mina kläder… Jag borde skapa ett blogginlägg med bildspecial med denna rubrik. ”Alltså mina kläder…”

Den där guldaktiga klänningen, syrrans gamla, som jag hade nyår typ 2011/2012 och som är lite trasig, från H&M Divided – använder aldrig, för kort och inte så snygg. En svart trasa i bomullstrikå som skulle känna sig mer rättvist behandlad om den fick kallas nattlinne. Och så Di Leva-särken som verkligen är… superhärlig. Lovar att återkomma den dagen jag använder den. Med bild.

Okej, dessa grejer provade jag, blev svettigare och svettigare, funderade både på att banga och dra till H&M Divided på väg till festen. Men DÅ! Då kom jag på det. Brallorna, Julles gamla från en klädbytardag. En vit skjorta. Pers fluga. Mina svarta finaste småkängor. En kort kavaj. Snyyyyyggt! Då vare bara fram med åbäket till strykbräda (vem stryker regelbundet sina kläder? Kommentera!).

Pendeltåget kändes hemtamt trots lång jobbfrånvaro. Kände jobbkänslan. Pirrigt. Och så skrev jag ett tal till alla nior. Jättepirrigt.

På jobbet träffade jag kollegorna som stod och piffade till sig i personalrummet. Jag förade på rester från eftermiddagens personalmöte samtidigt som jag snyggade till mitt manus.

Klockan 18 började minglet! Och de gled in, alla fiiiiiiinklädda elever med kostymer och klänningar, ashöga klackar, avancerade frisyrer, snygga flugor och slipsar. Åttorna gled runt i serveringsutstyrsel och hällde upp cider i glasen. Det fanns massor av chips och ostbågar att mumsa på. Musikmajjen fotade. Lite duggregn.

Såklart blev det en del bus med platsbyten vid middagen, jag fick t.ex. be en gosse flytta på sig eftersom han satt på min plats. Förrätt, huvudrätt, efterrätt och proffsig prisutdelning av eleverna, typ ”klassens lustigkurre/sjusovare/kompis”. Gullisar <3

Efterrätten var godast.

Mitt tal gick bra.

Charlotte (hennes blogg: challetutt.se) styrde upp en lek medan vi väntade på att DJ:sen skulle bli redo. ”Jag har aldrig…” Det började fint och kontrollerat, men både Charlotte och eleverna blev mer och mer i sitt esse och mot slutet höll jag andan och satt på mina händer av skräck över vilka tokigheter som skulle dyka upp. Hon skötte det dock fint. Och så drog dansgolvet igång, jag kunde schlappna av lite och svänga loss. Kände mig tantigare än någonsin där jag stod och ja, typ svängde med kroppen medan kidsen höll sig i en ring, hoppandes och vevandes.

Kul var det.

Spanade en del på kidsen som inte dansade, men som stod där jävligt obekväma (eller inte?) och jag kände den 16-åriga känslan i hela kroppen fast detta var 15 år senare. Usch och blä för att vara tonåring ibland alltså. Men jag ska inte måla fan på väggen heller, de kanske inte ville dansa! Det är ju också en viss coolhetsfaktor i att bara skita i, bara stå och bektrakta pöbeln, sen smyga hem och skriva en dikt om alltihopa.

Plötsligt ville jag hem till verkligheten. Jag är snart 31 år för fan. Speedad på Fanta med öron som höll på att sprängas av för skarp diskant, skyndade jag till pendeln.

Avslutningsvis kan jag toppa med att Per ringde på hemvägen, nykräkt med yrvaken baby. Den här dagen har således bestått av att handla blåbärssoppa, polarkaka, etc. samt promenera i spöregn för att slippa vara hemma i sjukstugan.

Puh!

Slutsats:
Jag älskar att vara vuxen.
Jag älskar mitt jobb.

Kruxet med att ha en morgontidning

Jag fick för mig att börja prenumerera på DN igen, pappers-dn alltså, den där tjocka prassliga grejen som plumsar in i hallen mitt i natten. Själv har jag aldrig störts av plumset, men i samma veva som prenumerationen satte fart började också babyn att vakna vid nya tider på ett nytt sätt. Vi lade samman 1 och 1 här hemma och jag styrde snabbt upp en skylt (mindlessness). 

”Vänligen lägg DN utanför dörren. Tack!”
Naj, naj, det funkade icke. Jag fick göra om. Klippte så ut själva DN-loggan från tidningen själv och skapade denna: 
Det funkade bättre, men inte alldeles säkert och därför hämtade jag världens bästa tejp, maskeringstejpen och skapade följande anordning:
Frid och fröjd!

Förutom att det ligger olästa tidningar i hela lägenheten. Svårt att praktisera mindlessness när det gäller att fördjupa sig i diverse ämnen, men att bläddra igenom lite snabbt går finemang – för att sedan ta blaskan under armen och dumpa direkt i insamlingen på dagens promenix.

Project!

Jag har en idé som jag går och fnular på inför hösten då jag ska vara hemma ett halvår till med babyn, nämligen att åka runt på öppna förisar lite här och där som ett slags ”socialt experiment”. Redan nu efter att ha besökt endast två öppna förisar + några sångstunder på olika bibblor + två kyrkor, har jag lyckats observera olika stilar beroende på location och detta gör mig rätt nyfiken… Vad har bebisar för klädstil i Saltis, Hjulsta, Farsta och Huddinge? Hur går snacket på en öppen föris i Jordbro, i Järna, på Kungsholmen eller i Upplands Väsby? Det enda tråkiga med experimentet är att behöva kuska runt så jävligt, annars tror jag det skulle göra mig gott med nya intryck och kanske skulle jag även behöva göra upp med ett gäng fördomar? Vad tror ni? Bra grej?

Kommentatörerna

Tack faster, Emma, K, pappa, Challetutt, Hanna som droppat kommentarer här på nya bloggen. Det är jättekul att få kommentarer alltså! Därför kommer jag nu att kommentera på alla bloggar jag läser, vilket ju också genererar lite PR för den egna bloggisen… *TUMMEN UPP & SMILEY*

Söndagsdelen

Förr i tiden hade DN alltid en längre intervju med en kändis i söndagsdelen och så en ruta där kändisen beskrev ”en typiskt vanlig söndag”. Jag vet inte varför, men jag har alltid älskat den där rutan ”vanlig söndag”. Nu har jag börjat prenumerera på pappers-DN igen och vad hittar jag, i fredagens tidning visserligen, men ändå. Självaste Boeoes Kaelstigen som beskriver den kommande helgen! Och ingen dålig helg var det heller. Releasefest för sitt eget album, besök på olika restauranger med kinesisk mat, konstutställningar, inspelning i studion, m.m… Dock råkade Kaelstigen själv uppdatera sin Insta från Malmoe och någon resa till Skåne kunde jag inte läsa om i DN. Lita inte på DN alltså!

I alla fall så leder detta in oss på ett nytt tema:

”Min måndag!”  
(observera praktisering av mindlessness hela dagen, se kursiv stil och läs mer här: http://agneslarsson.blogspot.se/2015/05/mindlessness-guiden.html)

Vaknar kl 03 av baby som vill dia, påminns om att syrran övernattar i min säng. Vaknar igen kl 07, sätter på kaffet och snor ihop en smoothie för två. Babyn äter s.k. ”grötkakor” som jag snott ihop dagen innan för att hon ska kunna äta själv istället för att bli matad som hon brukar bli, vilket i och för sig är mysigt men inte så effektivt. Jag trycker några mackor. Syrran lånar trimmern och snaggar nacken, jag försöker få babyn att sova men misslyckas och vi kastar oss ut alla 3 på desperat promenad innan babysimmet. Babyn måste sova, men mina stresshormoner har tydligen förgiftat hela vagnen. 

”Vadå måste sova? Bebisar tar sig den sömn dom behöver. Ta det piano morsan.” Jag hör nog hur det rasslar till i kommentarsfältet… Håller lite med. Men tror att det blir roligare på babysimmet om hon inte är dödstrött. 

Det blir en powernap för lillan, sen glider vi in på babysimmet. Ja, syrran med, eftersom hon helt spontant hängde på med lånad bikini som jag rafsade fram ur en låda därhemma.

Så badar vi våra 30 min, svabbar av oss lite snabbt och drar till Medis för ett BK-mål. Tänker på vägen dit: visst, 90-talet är tillbaka, men vissa grejer kan vi väl bara skippa? Jag talar om en viss sorts underbyxa. Syrran drar till plugget, babyn somnar och jag glider in på Monki, tjackar två klädesplagg. Sedan inser jag att hela eftermiddagen hägrar utan planer, så jag slänger iväg ett mess i en chattgrupp. 

Möter upp ”Clarence” på en öppen föris i närheten, matar babyn, är med på sångstund och lär oss lite nya truddelutter, hänger… De stänger. Vi drar till Nytorget och drar en cappo, snackar lite om lathet vs. duktighet. Önskar en medelväg. Drar till Skrapan och kollar efter en bok, men sen säger vi hej då och jag promenerar söderut och hinner precis med min specialbuss vilket får mig att strunta i att glida in och köpa silvernagellack! Win-win-win – mindlessness de luxe! 

Hemma har klockan hunnit bli fem. Jag hänger snabbt upp de dyngsura babysimsgrejerna från förmiddagen, tinar lite barnmat som jag snott ihop och kokar ett paket nudlar till mig själv. 

Babyn är trött, jag är trött. Vi ligger på golvet. Är uttråkade. Jag far upp med benen i luften, typ ”skulderstående” för er som kan yoga, viftar lite med benen. Som jag aldrig hört henne förut börjar babyn att skratta alldeles självmant, ett riktigt ”haha”, ”hehe”. Känner mig fjantig men glad och fortsätter såklart att tramsa hit och dit för att få höra denna melodi igen. Sen blir hon helt slut och somnar snabbt.

Det var min måndag det. Men blev ju inte som i DN söndag direkt där de beskriver hur en helt vanlig söndag skulle kunna se ut eller kommer att se ut. Det här blev ju mer som en dagbok i presens. Dåligt. Jag ska skriva en riktig ”typisk söndag” någon gång. Kanske ”drömsöndag”? En kompis till ”DN Drömbostad”?

Mindlessness-guiden

Mindfulness vet ni alla vad det betyder va? ”Medveten närvaro”, att vara i nuet, o.s.v. (för den nyfikne: läs mer på 1177). På 1177 läser jag att mindfulness används för ”att få ett ökat lugn och gå ner i varv”, men för alla oss som behöver gå upp i varv kommer nu det senaste, nämligen mindlessness! Mindlessness kan översättas som ungefär: ”tänk inte – bara gör” och det är jag som har skapat konceptet.

Mindlessness-guiden

Att börja med mindlessness är enkelt. Du kan praktisera det i princip när som helst, mitt i vardagen. Syftet är att inte tänka så mycket, utan göra saker snabbt och effektivt för att få undan, komma ikapp, nollställa. Man kan säga att själva basen till mindlessness är att göra flera saker samtidigt och inte tänka. Här kommer några exempel på hur just du kan använda mindlessness i din vardag:

– Gå aldrig tomhänt i hemmet, utan transportera alltid saker till sina hemvister (diskmaskinen, tvättkorgen, etc…).
– Fokusera inte så mycket på vad du gör. Du har väl kokat pasta förut? Det är bara att göra, samtidigt som du kan ägna tankarna åt att planera nästa steg.
– Visst, det är väldigt skönt med en varm dusch på morgonen, men att stå där i duschen och känna efter gör bara att du går ner i varv. Dra ner på temperaturen! (Varför inte ta med en scotch brite och diskmedel så kan du riva av lite städning på samma gång).
– Hänge dig aldrig så mycket åt matlagning att köket tar tre gånger så lång tid att städa i ordning som maträtten tog att laga. Var snabb och effektiv, aldrig sävlig. Ha en fräsch disktrasa eller flera till hands! Och inget skräp i vasken för fan!

*********************************

Någon kanske tror att jag skojar? Att detta är ironi, att jag i själva verket vurmar för ursprungskonceptet mindfulness? NEJ NEJ NEJ! Mitt nya är att göra saker snabbt och effektivt. Få undan och ”göra bort” som Maj i Kristina Sandbergs trilogi skulle ha sagt. Köket ska nollställas, tvätten ska in i skåpen, fönstren ska tvättas. MEN SNABBT och UTAN KNUSSEL.

Lovar att återkomma med en rapport om hur detta har förändrat mitt liv, men såhär efter bara ett par dagar kan jag säga att jag är positivt överraskad och också mätt i magen efter att idag ha snott ihop auberginer i ugnen.

Kom out

Borde väl outa att jag skriver här. Är väl konstigt att skriva massor på en blogg som ingen läser. Men fruktansvärt pinsamt att länka på Facebook med allt vad det innebär. Åh gud, skäms vid skärmen nu.

Känner bara för ärlighet. Pallar inte spela allan och låtsas vara självsäker och tuff.

Men gillar inte heller det här ursäktande mjäkandet som typ: ”ååå vad ful nu slänger jag den här teckningen….” och de andra fritidsbarnen bara: ”neeeej lägg aaaav asså”.

Om en människa vill skriva och inte bara för den egna mappen, så gör hon det. Det blir ett annat skrivande när hon ska klicka på ”Publicera”, det är kul, det är en utmaning, det är utvecklande att formulera sig. Men hon förväntar sig inte att någon ska ta sig tid att läsa, det vore befängt för är det någonting folk inte har tid med just nu så är det att läsa. Särskilt babblande bloggar om ingenting av ingen särskild!

Men, här kommer twisten:

JAG LÄSER JU ANDRAS BLOGGAR SOM HANDLAR OM INGENTING AV INGEN SÄRSKILD. Varför jag gör detta vet man inte. Kanske nyfikenhet, kanske lathet, kanske dumhet.

Så kanske, kanske blir detta läst? Hur som helst: eftersom du läser så +++TACK+++ för det du. Och hjärligt välkommen.

Hyllning

Ja hej! 

Det var jag igen. Föräldraledig vet ni, men inte bara mamma utan lärare också. Har nu förstått att jobbet hamnar någon annanstans än i tankarna när jag är hemma med baby, min naiva bild av att jag skulle sitta och förkovra mig i skolgrejer under föräldraledigheten är ganska raserad (nåväl jag ska försöka mig på att lärarlyftsplugga i höst, men ändå). 

Idag började dock hjärtat klappa sådär jobbpeppaktigt igen eller kanske var det abstinensbesvär. Det smög sig på redan igår kväll då en kompis meddelade att hon skulle på sitt första lärarvikariat dagen därpå och så ringde hon idag på rasten utan gråt i halsen, snarare peppad hon med och lite smånervös inför nästa lektion med en mytomspunnen sjua. Senare idag genade jag över skolgården här i grannskapet. Massor av ungar lekte där ute, på bollplanen, i klätterställningen, i olika målade rutor på marken. Babyn min tittade storögd på barnen och jag lyfte själv på ögonbrynen när jag hörde en 11-åring någonting slänga ur sig: ”Smoke weeed everydaaaay”, innan han dribblade vidare. Man bara: va…?

https://www.youtube.com/embed/ADIyIlO-_Ug?feature=player_embedded

Skolpersonal satt här och där i sina gula rastvaktsvästar, smygsurfande allihop, njöt av solen säkert, men stressade över att behöva rastvakta när de borde fixa grejer. Jag lämnade skolgården med ett fånigt lärarleende och formulerade en lista i huvudet till ljudet av studsande basketbollar långt där borta.

Listan på allting som gör mitt yrke till ett så fantastiskt yrke och varför jag trivs i skolan:

* Jag hänger med tonåringar varje dag och har därmed koll på väldigt mycket coola grejer.
* Jag äter i en skolmatsal – så mycket jag orkar, buffé varje dag, obegränsat med mellanmjölk.
* Att skriva på en white board tycker de allra flesta är svinkul. Jag gör detta dagarna i ända.
* Jag väljer litteratur som vi ska läsa.
* Jag kan högläsa bara ett skitbra kapitel hur vilken bok som helst om jag känner för det.
* På rasten kan jag spela biljard (aldrig hänt i och för sig)…
*…eller hänga i ett prima bibliotek och surra med en schysst bibliotekarie (desto oftare).
* Jag kan tända några ljus en lektion och läsa typ Mumin.
* Eleverna kan sedan jobba med att bygga ett mumintroll i… bark om jag tycker det är en festlig idé.
* Dessa tonåringar som jag träffar varje dag, de träffar jag alltså oftare än mina egna vänner. Vi blir på något sätt ganska nära. Och det är trivsamt. 
* Om jag behöver kontorsmateriel så går jag och hämtar det hos vaktmästaren. Ni fattar? Ett nytt kollegieblock, äkta kulspetspennor, inte torra white board-pennor, o.s.v… Vardagsglädje vardagsglädje.
* Jag har grejer att göra hela tiden.
* Jag skriver snygga uppgiftsinstruktionspapper.
* Jag ritar diplom till elevrådet. 
* Jag börjar snortidigt varje morgon, vilket betyder att jag med all rätt kan gnälla på morgontrötthet.
* Skrivhäften.
* Lamineringsmaskin.
* iPad Mini.
* Klasskassemuffins.
* Läxhjälp.
* Dataskåp.
* Arbetslagsmöte med hembakt sockerkaka av flink kollega.
* Powerpointpresentation.
* Kaffemugg.
* Luciatåg.
* …

Nej, den tar inte slut men nu måste jag sova. Vill bara betona att listan inte på något vis är ironisk! Jag gillar verkligen mitt jobb, jag älskar möten och jag ser fram emot att få vara i skolan igen. Dock är det ett tag kvar, så jag ska njuuuuta musten ur att visserligen vakna i ottan även nu, men att inte på direkten behöva kliva opp och fixa för att masa sig till pendeln och lektion klockan åtta med ännu tröttare elever som ska analysera typ Det osynliga barnet.

God natt alla mina läsare. Fniss!
Jag har ju inga.

Smartare än Lasse Kronér

”Smartare än en femteklassare” är ett riktigt asdåligt tv-program. Först störde jag mig bara på de lillgamla barnen, små besserwissrar invaggade i tron om att kunna mer än en vuxen exempelvis ingenjör, marinbiolog, bibliotekarie. Nej hörrni duktigpettrar: vuxna kan mer (oavsett yrke). Slutpratat!

(”Men kolla inte på det då”. Jag hör nog hur det rasslar till i kommentarsfältet av alla mina läsare som nu retar sig mer på mig och mitt tungsinta lynne än vad jag retar mig på Kronérs motsatta.) 

Hur som helst, gör vad ni vill, så här ligger det till: Den vuxna person som tävlar är ute efter att vinna pengar, närmare bestämt 250 000 kronor som mest. Barnen, de får inte en krona. Om den vuxne är osäker på svaret kan den be ett barn om hjälp och om barnet kan svaret vinner den vuxne pengar. Men om barnet svarar fel så förlorar den vuxne pengar! 

Hur sjukt är inte det här??? Vem har kommit på upplägget och hur kommer det påverka barnen i förlängningen????? 

1) Barnen luras i att de är smartare än en vuxen bara för att de alldeles nyss ägnat ett halvår åt att plugga in typ planeternas namn och ordning eller hur många prickar som finns på en nyckelpiga. Jag frågar mig: Hur mår dessa barn när polletten en dag trillar ned och de förstår sanningen?

2) Om de kan svaret men inte den vuxne, så får den vuxne massa pengar. Är inte detta att utnyttjas på ett alldeles fruktansvärt sätt?

3, och här kommer bomben) Om de inte kan svaretförlorar den vuxne pengar. Förstår ni? Förstår ni skammen, pinsamhetskänslan, skulden i detta? Att på bästa sändningstid svara fel och förstöra allt? De är elva år Lasse! Elva!

Som ni säkert redan har listat ut så kollar jag inte jättemycket på detta program, men ibland råkar det flimra förbi, t.ex. ikväll och då stannar jag en stund för att gotta mig i misären en aning. Som tur är kommer det något gött ur detta, nämligen att jag har en alldeles lysande programidé!!!!!!!!!

Smartare än en femteklassare – tio år senare
eller
Min sanning – Smartare än en femteklassare

”Hej Hedda, välkommen hit. För tio år sedan var du med i Smartare än en femteklassare.”
”Mm det stämmer.”
”Minns du den perioden?”
”Ja, det var en härlig tid.”
”Du minns det så, som en härlig tid säger du?”
”Javisst, det var det då. Man trodde man var smart. Levde på det.”
”Men sen hände nåt?”
”Ja…”
”Kan du berätta om det?”
”Ja alltså, när kamerorna stängts av och hypen lagt sig så insåg man liksom. Att man inte alls var så smart som man trott.”
”Vad kände du då?”
”Skam…”
”Skam säger du?”
”Ja… Och så kände man sig lite dum. För mig var det kanske extra jobbigt efter det där som hände…”
”Vad var det som hände, där 2015, i tv-studion? Kan du berätta Hedda?”
”Mm alltså jag svarade fel…”

(O.s.v., o.s.v….)

Jag är i alla fall smartare än Lasse Kronér. ©