Dear diary

För en månad sedan föddes Mia och varje dag sedan dess har jag velat uppdatera den här bloggen.

Nu är tvättkorgarna (nästan) tomma och torkställningen är borta. Lägenheten (halva) är dammsugen och diskmaskinen går (nåväl, blev nyss klar). Kaffe har jag även lyckats brygga, Mia sover i sjalen och någorlunda har jag själv fått sova inatt.

Alltså: time for update, nu blir det dagbokstider i bloggformat igen! Wihoo, vad kul!!!

Saker som hänt sedan sist:

  • Åkt taxi till SÖS, fött ett barn, fått två hotellnätter utan 2-åring på halsen.
  • Haft massive babyblues-attack
  • Haft hjärtvärk av kärlek till mina två barn
  • Har gjort kräkljud på BB:s telefonsvarare första dagen hemma för att illustrera babyns kräkningar som vi ansåg oroväckande (kräk-rookies, Nora kräktes aldrig).
  • Har kört dubbelvagn
  • Har köpt ett landställe
  • Har köpt en flaska Vichy-vatten
  • Ringt Försäkringskassan
  • Kollat c:a ett halvt Skam-avsnitt/kväll
  • Sett en delfinshow och blivit rörd
  • Fått veta att jag har TVÅ HÅL i tänderna ::::(  Ska lagas i juni. Så vidrigt :::::(
  • Läst en hel bok via talbok för första gången (Alex Schulmans ”Glöm mig”)
  • Har googlat ”bebis som inte tar napp” c:a varje natt
  • Googlat: ”överföra bilder iCloud hårddisk”

Det var alltså förordet, nu börjar det:


Den 9 april 2017 var något alldeles extra i görningen. Vi kände på oss båda två att nedkomst närmade sig, inte bara för att BF-datumet (11 april) stod nära utan för att min kropp på olika sätt gett signal.

Men orka ställa sig in på förlossning när det bara är t.ex. förvärkar. Det kan ju dröja dagar, veckor ändå! Vi åkte således iväg på husvisning denna söndag, denna soliga söndag med matsäck packad och allt. Tomten var fin, men blåsig och huset var en koja, ”kan vi vara här med två barn?” undrade vi. På väg hem igen blev det tydligt vad som komma skulle och i telefonkön till SÖS i bilkön som slog till vid avfarten till Årsta, samtidigt som jag andades sådär förlossningsaktigt som på film, ja då kom lilla åksjukan farande och barnmorskan som precis svarat – hon bad mig ringa upp när jag mitt i en mening sa: ”oj nu kräks min dotter här”. Som tur var är vi ruttade nu, Nora gjorde någon sorts signal innan så jag hann fånga allt kräket i en påse. Aldrig vill man vara i en bilkö så lite som med värkar två dagar före beräknad förlossning!

”Det är bara förvärkar”, sa jag för att lugna Per vid ratten (/mig själv, han var säkert lugn). 

”Det kan dröja dagar!”, försökte jag för att inte ta ut något i förskott, bli otålig, känna mig snopen och snuvad.

Ändå ringde vi barnvakten farmor för att få en stund hemma till att ifall att, packa klart förlossningsväskan, vila, städa lite. Smidigt nog var hon i krokarna och hämtade Nora + en liten övernattningsbag.

Nähe nej, som jag trodde. ”Gud vad pinsamt”, ”ska hon sova hos farmor och farfar och så kommer det ingen baby!”, ”överdrivet”, ”jag kände nog inget”. Allt hade avtagit. Per gjorde pasta carbonaschi som jag planerat så noga att äta innan förlossningen. Jag satt i soffan med en snopen värmekudde – utan värkar. ”Ja, ja, det är väl skönt att få lite barnvakt ändå. Hon får sova där inatt. Det kanske sätter igång igen imorgon bitti.”

Ett halvt avsnitt av Girls hann vi med innan kroppen sa till igen. Pastan var uppäten, väskan packad, babyskyddet framställt i hallen. Klockan 21.00 satt vi i väntrummet och tittade på nattpersonalen som strömmade in på förlossningen, ombytta och klara. Kanske med en kaffekopp i handen. De tittade också på oss: ”jaså, de här ska vi jobba med inatt, hej hej, ännu ett jobbpass”.

Ett bad senare kom lilla bebisen ut, inte det förutsägbara datumet 10 april då flest svenskar fyller år, utan femton minuter innan. Som många av er bloggläsare vet var detta första gången som vi, numera tvåbarnsföräldrar, fick den där stunden i förlossningsrummet tillsammans med en alldeles nyfödd på bröstet. Kärleken till både Nora och den nyfödda slogs ihop till ett och vi insåg att det inte var lakanen på neo som doftade, utan att detta är doften av en alldeles alldeles nyfödd. Vi fick inte nog, utan sniffade och sniffade på den varma varelsen, förundrade över att det var exakt på pricken samma lukt.

Två nätter unnade vi oss på BB-hotellet, denna gång med en fullgången baby i rummet, dock med sämre utsikt än sist (men en vacker utsikt över Årstaviken är väl det minsta man kan begära på ett BB-hotell utan bebis?).

Babybluesen slog till först hemma. Imse vimse spindel utan att gråta?? En så fruktansvärt sorglig sång! Vilket vemod. Och den där boken: ”Vem är borta?” av Stina Wirsén? ”Nu är det jobbigt. STORA NALLE!?”

Vad man är med om när en bebis kommer två månader för tidigt, det har jag nog förstått först nu. Early-baby-bodyn från Polarn o. Pyret som knappt gick att klä på Nora när hon för första gången skulle ha ett klädesplagg dagen då vi åkte hem från neonatalen. Den var alldeles för stor och hennes armar var så mjuka och tunna att de inte gick att trä ut ur ärmarna. Den early-baby-bodyn hade vi packat som primär-plagg till nya babyn. PoP:s kläder som också är så stora i storlekarna, den blir perfekt till en nyfödd, bra med mjuka sömmar och omlott. Och där stod vi med handen på hakan som grubbel-grubbel-emojin när den knappt gick att stänga om vår fullgångna bebis.

Per var hemma i tre veckor. Vi åkte på utflykt för att kolla Hemnet-fynd. Det blev påsk. Vi köpte ett s.k. fritidshus. Och nu jobbar han för fullt medan jag är hemma (nej, går helst inte ut förrän kl tre då jag ska till föris). 

Tvåbarnslivet går bra såhär långt. Jag är stabil efter babybluesen. Jag älskar syskonvagnen. Jag jobbar på bokklubbsboken men vill helst köra talbok i form av självbiografier. Försöker ha ett städat hem och rena kläder. Nagelbanden är det ingen ordning på, men att använda mellanrumsborste borde väl vara prio. Sömnen är inget att jaga ihjäl sig efter, den kommer när den kommer och trötthet funkar det med. Tack guden för iPad och barnkanal. Igår åt jag gröna linser istället för pasta, adjö!

 

Annonser