Frukosten, kommunalarbetaren, bloggångesten

  
Även jag blir en sur gubbe ibland.
Oftast pga avund. Så spelar jag martyr då, åååh nån här gör minsann en insats för samhället.

Jag inbillar mig att jag också vill ha ett flexibelt liv med möjlighet till frukostlycka varje dag med genomtänkta mackor och pysslig havregrynsgröt och kaffe hemma innan jobbet.

En sur gubbe som arbetat alldeles för länge på samma ställe.

Sanningen är att jag älskar mitt jobb samt mina till synes enkla frukostar. Jag älskar att låsa upp klassrummet kl 07.50 för att förbereda dagens första lektion, att bli lunchhungrig vid 9 men inte kunna äta förrän 10.30 då matsalen öppnar.

Varför skrev jag då en så vansinnigt dryg kommentar (mellan raderna) på detta inlägg hos flashiga Vanja Wikström? Den explicita kommentaren skulle låta typ såhär:

”Vad har ni för jäkla lyxlirarliv som hinner mosa avokado på morgnarna och öppna 10 olika fröpåsar för att pytsa i gröten? Själv smyger jag upp före kl 06 och inte åker jag till någon lyxig reklambyrå i city som bjuder på espresso och nybakta frallor inte! Nej, i stadens tjänst åker jag till skolmatsalens frukostcafé.”

Så konstigt, för det stämmer inte!

  1. Jag älskar skolans 5 kr-frukost.
  2. Om jag ville skulle jag kunna gå upp 05.30 och också äta genomtänkt hemmafrulle.
  3. På helgerna gör jag ju äggröra och smoooothies och allt vad en livsstilsblogg kan tänkas behöva för att överleva.
  4. Jag älskar ju Vanjas blogg!?
  5. Det sista jag vill är att jobba med reklam ::::(

Slutsats: Gräset är inte grönare. School is cool. Allt är perfekt!

Annonser

Nu…

…ska jag börja på sista tentan. Sista tentan någonsin som det känns idag, men antagligen kommer jag att hoppa på kurser här och där ändå vad det lider.

Såhär tenta-skrivar-sugen är jag: 0.00000

Vill skriva en årskrönika istället. Måla naglarna. Bygga klossar med Nora.

Meeeen! Det är ju bara att göra. Så är det över sedan! Helt över = inlämnat och klart, förhoppningsvis godkänt. Segpropp kom igen!

 

@ work

Hittade ett gammalt mejl. Är på jobbet igen, raderar gammalt men sparar lite grann. Mejlet är en reflektion efter ett möte med elever och föräldrar in min tidigare mentorsklass. Känner så mycket att detta stämmer, att skolnormen är för snäv och klasserna för stora. Vad jag ska göra åt saken vet jag dock inte…

”Hej!

Tack själv XX!

Tänker på detta med åtgärdstrappa, utvisningar, konsekvenser… Tänker på vilka som drabbas av detta… Tänker på elever som behöver sitta i små grupper, få särskilt stöd, pepp, påminnelser… Tänker på den extremt normativa skolan, på våra trånga klassrum, 32 elever/klass, hårda stolar, korta raster… Nu är det detta som vi har att förhålla oss till, men funderar på om vi är på väg långt tillbaka till en auktoritär skola som sorterar elever efter hur pass bra de är på att sitta stilla?

Ni kanske tycker att jag är för snäll eller flummig, det är bara tankar jag har efter mötet.

Är vi lärare för betyg- och bedömning-fokuserade? Ger vi alls tid för att jobba med gruppen, människorna vi möter, ungdomarnas tankar och kreativitet? Lyssnar vi på våra elever? Lär vi känna dem?

Elever och föräldrar efterfrågar fler utvisningar när elever stör undervisningen. Detta kan aldrig bli helt konsekvent och rättvist. Alla människor är olika, några behöver ständiga påminnelser – utan att hamna utanför lektionssammanhanget. Andra behöver en direkt ”utvisning” för att komma från sammanhanget, men sedan komma tillbaka. O.s.v…

Vi är pedagoger och proffs! Vi måste kunna fixa detta utan att fastna i ”gula/röda kort” – en fruktansvärd åtgärd enligt mig. Att lära sig läsa, analysera, teckna en människa, laborera i kemin, räkna matte – det är INTE idrott! Jag är trött på den liknelsen. Skola är SKOLA. Lärande är LÄRANDE. Det behövs ingen jämförelse med idrotten, som om den vore bättre eller en förebild. Idrotten gallrar ut de som inte klarar sig för att få fram eliten. Skolan är till för ALLA.

Jag är inte helt nöjd med mötet. Kändes som att det var olika förväntningar i luften. Men tacksam för att så många föräldrar och elever är engagerade. Bara det att eleverna bryr sig om sin lärandemiljö och kommer till ett sånt här möte. Modiga ungdomar! Potential finns i klassen!”

Sluta klaga för fn

FullSizeRender(2)Det är mycket klagomål och irritation kring mig och mina uttryck i social media. Så tråkig stämning att alltid vara kritiskt inställd och nego, även om den där glättiga positiva ”allt är så himla bra”-stilen (om den sådan finns) är ännu värre.

** TACKSAMHET ** GREATFULNESS **
– Att jag har ett jobb som jag håller på att längta ihjäl mig efter!!!!
– Att skolan finns!!!
– Att det finns ett ämne i skolan som heter: BILD
– Att vi har klassuppsättningar av skönlitteratur
– Att vi har en läroplan, LGR11 <3
– Att studier är gratis
– Skolmat
– HEMKUNSKAP
– IDROTT & HÄLSA
– JULAVSLUTNINGAR
– AULA
– SKOLSYSTER

Som ni säkert redan räknat ut, you smart ass bloggläsare, så sitter jag med en hemtenta. Har barnvakt – självaste morfarn’ är ute och rastar sitt barnbarn.

Det vidgade textbegreppet. Lyssna på det…

Vidgat textbegrepp…

Är det inte vackert?

Ur LGR 11, Svenska som andraspråk:
”I mötet med olika typer av texter, scenkonst och annat estetiskt berättande ska eleverna ges förutsättningar att utveckla sitt svenska språk, den egna identiteten och sin förståelse för omvärlden.”

Sluta klaga nu – Agnespagnes Larsson!

Superrektorn: ”Skammens tid är förbi”, ”Gränser rör sig…”

Lina Axelsson Kihlblom – ”superrektorn” även kallad. En som vågar gå egna vägar för att vända usla skolresultat. Nu har hon skrivit en självbiografi där hon berättar om sin könskorrigering. Först delade jag detta klipp från Skavlan på Facebook, men så tog jag bort det ganska snabbt. Det kändes som att jag delade en snaskig nyhet: ”Superrektorn har gjort en könskorrigering!” när jag i själva verket vill hylla hennes förhållningssätt till skolan och samhället.

Ur Expressen (http://www.expressen.se/nyheter/superrektorn-berattar-om-konskorrigeringen):

”Att hon nu berättar om sitt förflutna är delvis för att det är en möjlighet att göra det på sina egna villkor.

– Jag vill äga min historia, för det är en ganska vacker historia. Den handlar om att ta sitt öde i sina egna händer och göra något vackert av det.

För Expressen berättar Lina Axelsson Kihlblom att intervjun har lett till många glada tillrop i telefonen. Samtidigt väller hyllningarna in på sociala medier.

– Jag blir jätteglad och jätterörd. Man kan säga att det är ett tecken på att vi ska sluta skämmas för att vi är de vi är. Skammens tid är förbi, säger hon.”

Och detta skrev hon på Twitter (@RektorLina):

”Många frågar hur veckan varit efter Skavlan. Bestämde mig för att jag är det nya normala. Gränser rör sig, ibland får man dock hjälpa till.”


Jag blir alldeles till mig. Får en stark känsla av att saker händer, sakta kanske men ändå. Visst kommer det bli bättre? Visst kommer det bli öppnare? Visst kommer mitt barns generation att ha en ökad acceptans för avvikare från normen? Visst kommer gränserna att röra sig, normerna att vidgas?

På öppna förskolan sa jag samma sak för ett tag sedan, när jag insåg hur otydligt barnens kläder avslöjade kön. Gränserna rör sig!

Avslutningsvis ett Lina-citat från Skavlan. Och måtte ingen elev behöva skämmas över sig själv, måtte skolan ta sig själv på allvar, när det gäller sin essentiella roll att forma ett öppnare samhälle. Skolan är samhället. Punkt.

”– Om jag går runt och skäms för halva mig, hur ska jag då vara autentisk i min roll där jag ska skapa skolan i det nya Sverige?” /Lina Axelsson Kihlblom

Bildlänk: http://d20tdhwx2i89n1.cloudfront.net/image/upload/t_next_gen_article_large_480/x0igsrghwyi76vokdjca.jpg

Septembern

FullSizeRender(4)

Bestämde mig för att tända ljusen i fönstret, skulle plugga igår kväll. Det blev mysigt. För mysigt! Hämtade choklad, micrade på kaffe, smuttade på ett glas. Pluggade inte direkt… Mest skummade en text mellan googlingar på diverse tankar, hamnade på FL. Somnade alldeles för sent!

Nu är det dagsljus, farmorn har varit här och plockat upp sitt barnbarn, jag har snabbdammsugit de värsta ytorna, slängt in en ljus sextio, bryggt kaffet och ska nu läsa på sista texten ordentligt inför seminariet kl 13. Bara få upp detta inlägg först… Detta livsviktiga inlägg om kvällen igår och dagen idag. Som jag just nu skriver på istället för att läsa en rapport om multimodalitet. Jag vet inte ens vad det betyder, men det ska snart tas reda på.

”Kunskapsmål: lära mig vad multimodalitet betyder så att jag kan resonera kring bl.a. det på seminariet.

”Sociala mål: räcka upp handen mer och plugga mer.

#IUP

BÄNKBOKEN

Pluggar sista terminen svenska som andraspråk för att bli lärare i även detta ämne och läser just nu en intressant rapport om val av texter att läsa med eleverna.

Ordet och företeelsen BÄNKBOK dök plötsligt upp.

BÄNKBOK – vad är det för jävla ord? Vad är det för grej att hålla på med ens? En bok i bänken? En bok att ta upp när tiden behöver dödas? En bok man plockat helt random i skolbibblan, att låtsasläsa tills det ringer ut på rast.

Ååå jag har så starka minnen från BÄNKBOKEN, minns inga titlar eller någonting, men jag minns att det låg en bok där jag som jag förväntades läsa när inget annat fanns att göra. ”Läs bänkbok eller rita i ritboken”.

Så fruktansvärt läslustdödande!