Fimpa smulan!

Varje dag åker Per till sitt arbete när jag är hemma med Mia och lämnar och hämtar Nora. Märkligt egentligen, att han har ett helt liv på ett ställe där jag bara varit en endaste gång och Nora med men inte som hon minns (och samma sak när jag jobbar å han ”är hemma” OBVIOUSLYY).

Därför var det hög tid för ett besök! På vägen dit blev Nora hungrig och vi slank in på Ica för en Yoggi Yalla, en Wasa Knäcke med pålägg och tre bananer (Per ville väl också ha – tänkte jag).


Det första vi möttes av på kontoret var som en käftsmäll. På det gigantiska soffbordet vid den enooorma hörnskinnsoffan i cognacsbrunt, omringat av aptrendiga tjocka magasin från all over the world, där stod det största fruktfatet jag sett, överfullt av frukter av alla de slag. Päron, äpplen, mandariner, apelsiner och såklart: KLASAR med bananer. Booom. Jag inledde besöket med att raskt knipa en banana. Från fatet.

”Vill du ha kaffe?”, frågade min creative kreatör PR-kille.
”Absolut”, sa jag och fick en PERFEKT cappuccino i min hand. I en liten liten trevlig glaskopp. Inte:

ikeamugg

Glad över kaffet var jag, men samtidigt redigt sur över alla koppar kaffe jag druckit genom historien på kommunens bekostnad. Wiener melange i all ära, men seriously?

I alla fall, vi passerade några rum där väggarna var helt i glas. Inne i glaskuberna satt det människor med mac-datorer i knäet, självklart nedsjunkna i diverse cognacsbruna designklassiker från ca 40-talet. I ett av rummen verkade det vara kallt för tre av personerna hade mössa på sig? Nåväl, jag tyckte det var alldeles lagom tempererat och vi fortsatte till övervåningen. Där möttes vi av ett ganska vanligt kontorslandskap, det skulle kunna vara ett arbetsrum på vilken skola som helst. Ok, en skola som ställt upp jättelådor med lyxiga chokladkulor-godisar, bara att plocka. Plock plock, mums mums. Och ja, en lekhörna stor som ett bättre grupprum (men grupprum finns ju inte kvar på många skolor pga platsbrist) med STOR tv, playstation och massor av spel. Eeeh… SPELA PLAYSTATION? PÅ JOBBET?

”Sitter du här ofta och ehm… spelar?”, frågade jag och svepte sista mjölkskummet genom att böja huvudet så långt bakåt det bara gick, sen banka lite i botten av glasmuggen och surpla kraftigt.
”Nja… Ibland på lunchen.” sa han och Nora gjorde en kullerbytta på heltäckningsmattan. I och för sig, funderade jag. Jag leker väl också på lunchen om jag vill. Är rastvakt en gång i veckan, då är det ju bara att glida fram i sin gula väst och joina valfritt gäng: ”EEEy passa!”

”Var har ni era möten?”, frågade jag som grubblade över att de faktiskt inte har något klassrum med white board och projektor och många stolar och bord?
”I köket”, sa han. ”På måndagar när vi äter frukost.”

Jamen just det, ni får frukost på måndagar (m.fl. dagar obs) som någon annan ordnar åt er ja. Ingen ”fixa-fika-lista”.

Och så åkte ni till Spanien fyra dagar på konferens. Även förra året. Team buildade lite. Jomen, vi var i skogen och lekte lekar. Det var supertrevligt det. Och julborden i matsalen, vi fick en varsin julmust på glasflaska och efterrätt. Även pocketböcker i julklapp från rektorn med åren, inte helt fel för en som gillar böcker!


Man kan tro att en lärare som jag utan ens fruktkorg blir avis på sånt där lull-lull? Men nä! HELT seriöst och allvarligt talat: det enda jag är sur över är kaffet. Och då kan jag ta med en egen fucking bryggare så är det problemet löst. En fruktskål på mitt skrivbord kan jag också ordna. (Mössa inomhus blir det dock inte.)

Jag ÄLSKAR mitt jobb som lärare SÅ MYCKET att jag nästan BÖRJAR GRÅTA. Självklart ingår det mer på Pers jobb än att dricka espresso i en glasbur, men all den där glamouren runt omkring som går att finna på bättre reklam- och PR-byråer (samt alla andra företag med cash).

Nä! Jag vill 4 ever and ever and ever jobba med ungdomar i skolan. Jag vill för alltid stå vid white boarden, flytta skolbänkar till lämpliga grupperingar, skriva namnskyltar, laminera ordningsregler, printa powerpoints, vakta raster, ringa päron, äta skolmat (så sjukt billigt. Och gott). En julmust till julbordet är glamour för mig.

”Fimpa smulan!”, säger jag när lektionen börjar. ”Mössa har vi utomhus, nu börjar vi!”

4 ever, hörde ni det? 4 ever.

Annonser

Frukosten, kommunalarbetaren, bloggångesten

  
Även jag blir en sur gubbe ibland.
Oftast pga avund. Så spelar jag martyr då, åååh nån här gör minsann en insats för samhället.

Jag inbillar mig att jag också vill ha ett flexibelt liv med möjlighet till frukostlycka varje dag med genomtänkta mackor och pysslig havregrynsgröt och kaffe hemma innan jobbet.

En sur gubbe som arbetat alldeles för länge på samma ställe.

Sanningen är att jag älskar mitt jobb samt mina till synes enkla frukostar. Jag älskar att låsa upp klassrummet kl 07.50 för att förbereda dagens första lektion, att bli lunchhungrig vid 9 men inte kunna äta förrän 10.30 då matsalen öppnar.

Varför skrev jag då en så vansinnigt dryg kommentar (mellan raderna) på detta inlägg hos flashiga Vanja Wikström? Den explicita kommentaren skulle låta typ såhär:

”Vad har ni för jäkla lyxlirarliv som hinner mosa avokado på morgnarna och öppna 10 olika fröpåsar för att pytsa i gröten? Själv smyger jag upp före kl 06 och inte åker jag till någon lyxig reklambyrå i city som bjuder på espresso och nybakta frallor inte! Nej, i stadens tjänst åker jag till skolmatsalens frukostcafé.”

Så konstigt, för det stämmer inte!

  1. Jag älskar skolans 5 kr-frukost.
  2. Om jag ville skulle jag kunna gå upp 05.30 och också äta genomtänkt hemmafrulle.
  3. På helgerna gör jag ju äggröra och smoooothies och allt vad en livsstilsblogg kan tänkas behöva för att överleva.
  4. Jag älskar ju Vanjas blogg!?
  5. Det sista jag vill är att jobba med reklam ::::(

Slutsats: Gräset är inte grönare. School is cool. Allt är perfekt!

Nu…

…ska jag börja på sista tentan. Sista tentan någonsin som det känns idag, men antagligen kommer jag att hoppa på kurser här och där ändå vad det lider.

Såhär tenta-skrivar-sugen är jag: 0.00000

Vill skriva en årskrönika istället. Måla naglarna. Bygga klossar med Nora.

Meeeen! Det är ju bara att göra. Så är det över sedan! Helt över = inlämnat och klart, förhoppningsvis godkänt. Segpropp kom igen!

 

@ work

Hittade ett gammalt mejl. Är på jobbet igen, raderar gammalt men sparar lite grann. Mejlet är en reflektion efter ett möte med elever och föräldrar in min tidigare mentorsklass. Känner så mycket att detta stämmer, att skolnormen är för snäv och klasserna för stora. Vad jag ska göra åt saken vet jag dock inte…

”Hej!

Tack själv XX!

Tänker på detta med åtgärdstrappa, utvisningar, konsekvenser… Tänker på vilka som drabbas av detta… Tänker på elever som behöver sitta i små grupper, få särskilt stöd, pepp, påminnelser… Tänker på den extremt normativa skolan, på våra trånga klassrum, 32 elever/klass, hårda stolar, korta raster… Nu är det detta som vi har att förhålla oss till, men funderar på om vi är på väg långt tillbaka till en auktoritär skola som sorterar elever efter hur pass bra de är på att sitta stilla?

Ni kanske tycker att jag är för snäll eller flummig, det är bara tankar jag har efter mötet.

Är vi lärare för betyg- och bedömning-fokuserade? Ger vi alls tid för att jobba med gruppen, människorna vi möter, ungdomarnas tankar och kreativitet? Lyssnar vi på våra elever? Lär vi känna dem?

Elever och föräldrar efterfrågar fler utvisningar när elever stör undervisningen. Detta kan aldrig bli helt konsekvent och rättvist. Alla människor är olika, några behöver ständiga påminnelser – utan att hamna utanför lektionssammanhanget. Andra behöver en direkt ”utvisning” för att komma från sammanhanget, men sedan komma tillbaka. O.s.v…

Vi är pedagoger och proffs! Vi måste kunna fixa detta utan att fastna i ”gula/röda kort” – en fruktansvärd åtgärd enligt mig. Att lära sig läsa, analysera, teckna en människa, laborera i kemin, räkna matte – det är INTE idrott! Jag är trött på den liknelsen. Skola är SKOLA. Lärande är LÄRANDE. Det behövs ingen jämförelse med idrotten, som om den vore bättre eller en förebild. Idrotten gallrar ut de som inte klarar sig för att få fram eliten. Skolan är till för ALLA.

Jag är inte helt nöjd med mötet. Kändes som att det var olika förväntningar i luften. Men tacksam för att så många föräldrar och elever är engagerade. Bara det att eleverna bryr sig om sin lärandemiljö och kommer till ett sånt här möte. Modiga ungdomar! Potential finns i klassen!”

Sluta klaga för fn

FullSizeRender(2)Det är mycket klagomål och irritation kring mig och mina uttryck i social media. Så tråkig stämning att alltid vara kritiskt inställd och nego, även om den där glättiga positiva ”allt är så himla bra”-stilen (om den sådan finns) är ännu värre.

** TACKSAMHET ** GREATFULNESS **
– Att jag har ett jobb som jag håller på att längta ihjäl mig efter!!!!
– Att skolan finns!!!
– Att det finns ett ämne i skolan som heter: BILD
– Att vi har klassuppsättningar av skönlitteratur
– Att vi har en läroplan, LGR11 <3
– Att studier är gratis
– Skolmat
– HEMKUNSKAP
– IDROTT & HÄLSA
– JULAVSLUTNINGAR
– AULA
– SKOLSYSTER

Som ni säkert redan räknat ut, you smart ass bloggläsare, så sitter jag med en hemtenta. Har barnvakt – självaste morfarn’ är ute och rastar sitt barnbarn.

Det vidgade textbegreppet. Lyssna på det…

Vidgat textbegrepp…

Är det inte vackert?

Ur LGR 11, Svenska som andraspråk:
”I mötet med olika typer av texter, scenkonst och annat estetiskt berättande ska eleverna ges förutsättningar att utveckla sitt svenska språk, den egna identiteten och sin förståelse för omvärlden.”

Sluta klaga nu – Agnespagnes Larsson!

Superrektorn: ”Skammens tid är förbi”, ”Gränser rör sig…”

Lina Axelsson Kihlblom – ”superrektorn” även kallad. En som vågar gå egna vägar för att vända usla skolresultat. Nu har hon skrivit en självbiografi där hon berättar om sin könskorrigering. Först delade jag detta klipp från Skavlan på Facebook, men så tog jag bort det ganska snabbt. Det kändes som att jag delade en snaskig nyhet: ”Superrektorn har gjort en könskorrigering!” när jag i själva verket vill hylla hennes förhållningssätt till skolan och samhället.

Ur Expressen (http://www.expressen.se/nyheter/superrektorn-berattar-om-konskorrigeringen):

”Att hon nu berättar om sitt förflutna är delvis för att det är en möjlighet att göra det på sina egna villkor.

– Jag vill äga min historia, för det är en ganska vacker historia. Den handlar om att ta sitt öde i sina egna händer och göra något vackert av det.

För Expressen berättar Lina Axelsson Kihlblom att intervjun har lett till många glada tillrop i telefonen. Samtidigt väller hyllningarna in på sociala medier.

– Jag blir jätteglad och jätterörd. Man kan säga att det är ett tecken på att vi ska sluta skämmas för att vi är de vi är. Skammens tid är förbi, säger hon.”

Och detta skrev hon på Twitter (@RektorLina):

”Många frågar hur veckan varit efter Skavlan. Bestämde mig för att jag är det nya normala. Gränser rör sig, ibland får man dock hjälpa till.”


Jag blir alldeles till mig. Får en stark känsla av att saker händer, sakta kanske men ändå. Visst kommer det bli bättre? Visst kommer det bli öppnare? Visst kommer mitt barns generation att ha en ökad acceptans för avvikare från normen? Visst kommer gränserna att röra sig, normerna att vidgas?

På öppna förskolan sa jag samma sak för ett tag sedan, när jag insåg hur otydligt barnens kläder avslöjade kön. Gränserna rör sig!

Avslutningsvis ett Lina-citat från Skavlan. Och måtte ingen elev behöva skämmas över sig själv, måtte skolan ta sig själv på allvar, när det gäller sin essentiella roll att forma ett öppnare samhälle. Skolan är samhället. Punkt.

”– Om jag går runt och skäms för halva mig, hur ska jag då vara autentisk i min roll där jag ska skapa skolan i det nya Sverige?” /Lina Axelsson Kihlblom

Bildlänk: http://d20tdhwx2i89n1.cloudfront.net/image/upload/t_next_gen_article_large_480/x0igsrghwyi76vokdjca.jpg

Septembern

FullSizeRender(4)

Bestämde mig för att tända ljusen i fönstret, skulle plugga igår kväll. Det blev mysigt. För mysigt! Hämtade choklad, micrade på kaffe, smuttade på ett glas. Pluggade inte direkt… Mest skummade en text mellan googlingar på diverse tankar, hamnade på FL. Somnade alldeles för sent!

Nu är det dagsljus, farmorn har varit här och plockat upp sitt barnbarn, jag har snabbdammsugit de värsta ytorna, slängt in en ljus sextio, bryggt kaffet och ska nu läsa på sista texten ordentligt inför seminariet kl 13. Bara få upp detta inlägg först… Detta livsviktiga inlägg om kvällen igår och dagen idag. Som jag just nu skriver på istället för att läsa en rapport om multimodalitet. Jag vet inte ens vad det betyder, men det ska snart tas reda på.

”Kunskapsmål: lära mig vad multimodalitet betyder så att jag kan resonera kring bl.a. det på seminariet.

”Sociala mål: räcka upp handen mer och plugga mer.

#IUP