<3 <3 <3

Idag när jag kom till Gullmarsplan med Nora och Mia slog det mig att det ju äääär…. ALLA HJÄRTANS DAG idag!!!

Jihaa! Hjärtan överallt och massor av killar med blombuketter i handen.

Vi hade ett ärende i stan och stannade till vid Hötorget. Och jag skojar inte: rosor i DRIVOR!

Tidigare har jag aktivt varit anti denna dag, bara för att vara anti sånt som folk tycker är mysigt. Ungefär som att jag är anti Let’s dance fast jag aldrig har sett det, utan bara för att.

För att… jag försöker vara cool.

Japp, nu har jag skrivit det. För så måste det ju vara, eller? Att det är anledningen till mitt barnsliga motstånd mot Alla-hjärtans-dag-dagar?

Men nu är det annorlunda för jag har lämnat emo-Agnes bakom mig och gick nu runt som en rosenstråle själv bara för att det var blomster och hjärtan överallt.

Och jag la på en bordsduk att servera romantisk pasta på till kvällen, sa till Nora att vi gör lite extra mysigt idag eftersom det är Alla hjärtans dag.

Jag känner mig plötsligt som med i gänget. Jag gillar det här, att vara positiv och PÅ istället för sur och anti. Skulle aldrig haka på ros- och ballongfalangen för då är jag ju lurad på pengar bara pga dagens datum. Nej, blommor väljer jag med omsorg en annan dag än denna.

Utanför eller innanför

Skrev förut att jag raderat Insta, minns ni? Raderade även Facebook på telefonen, men kan kolla på datorn och ipaden. Nu börjar mejlen komma: ”XX har lagt till ett nytt foto” eftersom jag inte varit inne på så länge och jag påminns om det där livet.

Hade Pers mobil i bilen för att kolla karta härom dan’. Slank in på Insta, hoppsan, men bara för att kolla om han lagt upp nåt från resan. Kikade lite på syrrans också. Och några till. Men sedan var det dags att lägga undan låne-Instan och komma tillbaka. Tillbaka in i värmen, in i verkligheten.

Jag fattar att du inte är lika skadad av detta som jag är (okej var). Jag är en dagboksskrivare, en samlare, en dokumenterare. Finns det ett verktyg [instastories] som kan samla allt jag gör, känner och ser i ett roligt format ja då går jag ALL IN.

Men som föräldraledig med massor av dutt-tid för uppdaterande har det gått överstyr. Mina tankar är bildtexter, den grådisiga lekparken kryllar av emojis. Jag är inte här utan där och räds inte bara att missa vad andra lagt upp utan även att missa snygga, roliga ögonblick att uppdatera själv.

Nu samlas dem i mitt huvud, eller i kameran förstås för den finns ju kvar. Vill jag visa någon annan så skickar jag ett sms eller håller upp telefonen framför min kamrat som går bredvid eller kanske: ”du, kolla trädet där borta, ser det inte precis ut som… en snorkråka?” eller vad det kan vara.

Hej riktiga tankar!

Hej riktiga kameran!

Hej livet, kreativiteten och en mobil med batteri hela dagen lång!

Klädbytardag


Nya färger och mönster har kommit hem till mig efter senaste klädbytardagen, arrangerad av Empen. Klädbytardag är bland det bästa som finns, även om jag ofta kommer hem med grejer som ändå aldrig används. Men det får väl vägas upp av alla kap! För mig går det till såhär: Jag börjar hemma med att rensa ut kläder jag inte längre använder. Om de allra flesta grejerna tänker jag: vem skulle vilja ha det här…? För att jag själv är så less. Många grejer går inte heller hem hos någon p.g.a. storlek/stil och de åker vidare till välgörande, MEN själva kruxet är att vissa grejer faktiskt går hem! Även om jag är så less på dem! Och samma sak tvärtom: de grejer jag plockar hem har hängt alldeles för länge i någon annans garderob och tagit plats.

Som alla vet är en välrensad garderob en bra garderob, därför vill man inte komma hem med sådant som ändå inte används. Som tur gör klädbytarmentaliteten helt sonika att man byter vidare när något gjort sitt eller inte funkade som man trodde.

Jag kommer inte behöva köpa nytt på ett år minst, känns det som. Bytt är bytt!

Nya vanor

Ni anar inte! Fr.o.m. tidigare inlägg har jag nu gått upp kl 05.45 och ätit en bättre frukost! Idag blir det t.ex. chiapudding OCH nybryggt kaffe. Igår blev det kokt ägg (?!) samt en klick rysk yoghurt med div. smarrigt på. 

Om man är en riktigt flitig kommunalarbetare och förbereder kvällen innan, ligger steget före så att säga, då har man en mindre lyxmorgon att vänta.   

 
 

Min syster och hennes fru

  I hela mitt liv har jag tyckt synd om de som inte har några syskon. Men så tycker jag också synd om de som har syskon, men som inte har någon syster. Tyvärr är det även synd om de som har en syster, eftersom de inte har just exakt min syster! 

Det är fult att skryta, men när hon har gått och gift sig med världens i särklass bästa svägerska – då tänker jag inte hålla igen.

Överraskningsbröllop hette det, de har gått och smugit minsann som ett äkta kuckelurigt kärlekspar. Hittat på och pysslat, planerat och förberett. 

Och i lördags sa de ”ja” i Stadshuset. Efteråt åkte vi till dukat bord, gick tipspromenad, åt supersmarrig middag och bröllopstårta, alla gästerna höll tal pga tvång – men det är faktiskt ganska skönt att inte få någon förberedelsetid. 

Skryta lagom är svårt. Tack älskade syster + fru för i lördags och tack för att ni finns!!! <3

Nej, jag tänker inte blogga om vad jag drömt inatt, men…

…jag och min kompis Sofie pratade om alla idéer och projekt som är så roliga i början. Om hur engagerade vi blir, superpepp, hur vi ser oss hålla på med detta länge framöver. Men hur det sedan ofta tar stopp, nyhetens behag svalnar, klingar av. Det hela blir snopet och nästan lite pinsamt.

Sedan berättade jag för henne att jag redan ledsnat på bloggen :( Att det var kul i början, men att jag tappat geisten.

Detta råkade vara en dröm från inatt, men antar att det betyder något. Vadårå? Sofie är i verkliga livet också en dagbok-/bloggsjäl, så antar att hon figurerade som ett bra bollplank. Kanske betyder det att jag är rädd att ha dragit igång något som jag snart kommer ge upp?

Bloggen har ju knappt några läsare och den skulle kunna bli ganska mycket bättre. Bilder t.ex. En blogg utan bilder är ju så jävla tråkiiiig!!! Inga kommentarer heller. Det står liksom lite stilla. Jag bjuder inte på mig själv, skriver ogenomtänkta texter utan knorr.

Men jag vill ha en blogg no mather what you are saying! Hörde ni det?

Detta är ingen sommarkatt, inget gymkort inhandlat i januari. Inte heller en svindyr pulsklocka, pastamaskin, elektrisk fotfil eller robotgräsklippare. Detta är: agneslarsson.se – en livs levande blogg, om mitt liv för alla som vill läsa, men mest för mig som vill göra. 4-bildsserie 2015-06-24 kl. 21.09

Happiness

Lycklig blir man. Fyllde år. Blev 31. Fick två par sneakelissneakers av killen min. Och nu känner jag mig som coolaste morsan i orten. Vill inte visa bild för det känns som reklam, tror inte direkt Nike behöver det.

31 för fan!

I fredags (på midsommarafton) fyllde jag 31 år. På väg ut till skärgården kollade jag mina Facebook-grattis och jag slogs av en mysig grej.

”Grattis på födelsedagen Agnes [tårtsmiley]” av folk som jag inte har någon som helst kontakt med längre. Kanske någon som jag pluggat med en termin, eller en gammal kollega, en kompis kompis, etc… Hen tänkte på mig! Hen minns mig! Vet vem jag är. Och så plötsligt börjar jag tänka på den personen en stund.

Älskar Facebook!

Ottar och kärleken

Alldeles nyss kom jag hem från stan efter att ha sett Ottar och kärleken på Stadsteatern. Känner ni igen känslan av att bli lätt upprymd efter en bra pjäs, bok, film, utställning, etc? Inspirerad, glad… En känsla att vilja förvalta på något jäkla sätt. Då är det bra att ha en blogg, men också att jobba som lärare. För här i bloggen kan jag kapsla in alla känslor och alltså bevara dem på något sätt. Och i skolan kan jag försöka sprida känslan till de små samtidigt som de lär sig något på kuppen.

Ottar och kärleken var det.

Vem fan är Ottar? Elise Ottesen-Jensen! Denna i historieskrivningen bortglömda, men superviktiga människa som turnerade runt i Sverige för att visa preventivmedlet pessar, som 1933 grundade RFSU, som kämpade för fri abort och avskaffande av preventivlagarna samt verkade för homosexuellas rättigheter! Elise Ottesen-Jensen! Elise Ottesen-Jensen! Elise Ottesen-Jensen! Elise Ottesen-Jensen!

Jajamen! Utropstecknen är nu oblyga!

Det som var så bra med själva pjäsen, som förstås handlade om Ottar och hennes kamp, var att hon och Moa Martinsson som hon jobbade med, var så ARGA! De SKREK, PUTTADES, SLOGS, KASTADE GREJER! De TOG INGEN SKIT!

Pjäsen avslutades med Ottars begravning, men också med en sorts framåtblick. En Pussy Riot-referens röjde på scen och bilder från dagens samhälle flimrade förbi på en skärm. Självaste Ottar vände på mikrofonen som hon talat i, mot publiken. Mycket symboliskt allting.

Men jag vet inte… Trots upprymdheten och inspirationen som jag känner efter pjäsen, så blir jag liksom lam och handfallen. Hur ser min feministiska kamp ut? Vad är jag arg på, vem jag ska skrika på och putta på? Ska jag skaffa en megafon och starta ett fanzine eller vad är det som gäller?

Hm… Nej, jag vet inte. Men medan jag funderar på hur jag ska kämpa mot orättvisor i världen så kanske Ottar kan få hänga på som en inspirerande maskot och snabbt som blixten dyka fram när det krävs? Vid alla de diffusa tillfällen då det känns olustigt i magtrakten, som att något är fel. De tillfällen då jag överrumplas av det manliga övertaget och blir ännu mer i underläge, alldeles utan svar på tal. De tillfällen då jag inte förrän alldeles för långt efteråt hittar ilskan och orden. DÅ! Då ska Ottar snabbt ge mig styrka att lita på magkänslan och bli förbannad.