Frukosten, kommunalarbetaren, bloggångesten

  
Även jag blir en sur gubbe ibland.
Oftast pga avund. Så spelar jag martyr då, åååh nån här gör minsann en insats för samhället.

Jag inbillar mig att jag också vill ha ett flexibelt liv med möjlighet till frukostlycka varje dag med genomtänkta mackor och pysslig havregrynsgröt och kaffe hemma innan jobbet.

En sur gubbe som arbetat alldeles för länge på samma ställe.

Sanningen är att jag älskar mitt jobb samt mina till synes enkla frukostar. Jag älskar att låsa upp klassrummet kl 07.50 för att förbereda dagens första lektion, att bli lunchhungrig vid 9 men inte kunna äta förrän 10.30 då matsalen öppnar.

Varför skrev jag då en så vansinnigt dryg kommentar (mellan raderna) på detta inlägg hos flashiga Vanja Wikström? Den explicita kommentaren skulle låta typ såhär:

”Vad har ni för jäkla lyxlirarliv som hinner mosa avokado på morgnarna och öppna 10 olika fröpåsar för att pytsa i gröten? Själv smyger jag upp före kl 06 och inte åker jag till någon lyxig reklambyrå i city som bjuder på espresso och nybakta frallor inte! Nej, i stadens tjänst åker jag till skolmatsalens frukostcafé.”

Så konstigt, för det stämmer inte!

  1. Jag älskar skolans 5 kr-frukost.
  2. Om jag ville skulle jag kunna gå upp 05.30 och också äta genomtänkt hemmafrulle.
  3. På helgerna gör jag ju äggröra och smoooothies och allt vad en livsstilsblogg kan tänkas behöva för att överleva.
  4. Jag älskar ju Vanjas blogg!?
  5. Det sista jag vill är att jobba med reklam ::::(

Slutsats: Gräset är inte grönare. School is cool. Allt är perfekt!

Annonser

Håller med om så mycket

Läser Jesper Juul för tillfället och försöker lära mig ett och annat om barnuppfostran. Känner att jag blir en lite smartare morsa, men även en bättre lärare och medmänniska faktiskt. Bemärk detta t.ex.:

”Barn respekterar inte sina föräldrars gränser på grund av att föräldrarna kan argumentera för dem. De respekterar gränserna för att de respekterar personen som har dem. Haltande förklaringar – tillkomna i stunden – försvagar gränserna. Det är bättre att säga sanningen: ‘Jag vet inte varför jag tycker så, men det gör jag i alla fall. Det är så jag vill ha det.’
Det är för övrigt en bra förebild för barnen som allteftersom de växer upp på egen hand skall ta ställning till alkohol, kriminalitet, narkotika och dylikt. Det är ett stöd för dem att veta att man faktiskt kan följa sin inre röst, även om omgivningen utsätter en för påtryckningar och även om man själv inte kan övertyga andra om det rätta eller förnuftiga i ens åsikt.”

Jag håller verkligen med Jesper om detta befriande förhållningssätt till sina egna åsikter. Jag upprepar:

”/…/ att man faktiskt kan följa sin inre röst, även om omgivningen utsätter en för påtryckningar och även om man själv inte kan övertyga andra om det rätta eller förnuftiga i ens åsikt.”

Fattar ni? Jag känner vad jag känner, att detta är rätt väg att gå och jag är din vårdnadshavare/lärare/medmänniska, varför jag står fast vid min åsikt den här gången. Nu blir det såhär. Och så släpper jag ögonkontakten och fortsätter med nästa syssla, eller vad nu Juul skulle ha sagt.

Charlotte kommenterade igår på mitt bokköpinlägg nedan, att man faktiskt får shoppa ibland + att de som har gjort själva böckerna ju måste få stålars. Sanning! Jag håller med!
+ Att man inte alltid måste kunna argumentera för sin sak, utan det räcker med att följa sin inre röst. Sin shoppingröst.

Nu börjar Lyxfällan! Hej!

budgettavla2

 

Att synliggöra sig själv

Nu kräks jag nästan. Har börjat kommentera hej vilt på massa bloggar och ångrar mig alltid efteråt, när jag tryckt på skicka, det går ju inte att ångra heller! Jag hatar internet. Jag älskar internet. Jag är så glad att dagens typ av internetanvändning inte var den del av mitt liv när jag var yngre. Så glad, så glad, så tacksam, så evigt tacksam!

Tur man är vuxen nu då, kan stå för den man är, ha bekväma skor och fleece. Jättetur!

Hej kommentar!

På inlägget Innelistan där jag undrade över inomhus och utomhus skrev Anne-Marie:

”Inomhus, faktiskt. Hela många somrar ägnade jag åt trollhusbygge. Det GICK inte att vara ute med det. Fast mamma ropade ”jänter! ska ni inte gå ut?!” Så det kan vara en ärftlig faktor här… Håller med om att det är svårt att göra nåt ute, läsa, rita, skriva – sova kan gå bra – man vill ju bli brun. men det är varmt i solen…”

Anne-Marie är min faster och vi gillar båda att pyssla och greja med trollhusbyggen och annat. Hon ringde mig också igår bara för att tipsa om Leila Lindholms sommarprat där Leila tydligen kommer med något sorts karriärsbudskap i slutet om att ”man ska våga satsa här i livet” och då tänkte fastern min på MIG! Hon menade att hon själv blivit inspirerad, men kanske känt att det vore mer angeläget om hon vore några år yngre, vilket ju jag är (men aldrig för sent hörrni). Jag blev hur som helst peppad. På vad vet jag inte, men ändå peppad. Jag vill satsa på nåt, nåt lite vågat, nåt som mest är kul men som inte behöver vara så safe. Det dåliga med detta är att jag är så fäst vid mitt jobb. I <3 att vara lärare vet ni ju.

Om vi snor ihop trådarna. Min faster och jag har vissa likheter, som t.ex. att vi gärna gör grejer inomhus. Hon har fler år på nacken och vet således mer om livet än jag. När hon hörde Leila Lindholms sommarprat kände hon pepp och inspiration, men att hon borde vara c:a 20 år yngre. Då ringde hon någon med denna ålder för att sprida känslan till någon som känns mer rimlig att ”våga satsa”.

Slutsats: Jag borde lyssna på min faster och på Leila Lindholms sommarprat och sedan fundera på vad jag blir så inspirerad och peppad till. ”Karriärstips” i övrigt undanbedes tills jag funderat klart och no further questions ;)

(bildkälla: https://img0.etsystatic.com/015/0/7370759/il_570xN.449284556_gn6l.jpg)

Kommentatörerna

Tack faster, Emma, K, pappa, Challetutt, Hanna som droppat kommentarer här på nya bloggen. Det är jättekul att få kommentarer alltså! Därför kommer jag nu att kommentera på alla bloggar jag läser, vilket ju också genererar lite PR för den egna bloggisen… *TUMMEN UPP & SMILEY*