Ändå en dagbok

Nora, 3, sov hos sin farmor inatt eftersom Per är på någon sorts jobbresa (Spanien tror jag) och jag är solo med två småbarn = avlastning (och kul för Nora och farmor). I alla fall, Mia, 1/2, brukar sova länge på morgnarna om ingen väcker henne vilket Nora brukar göra, men ändå vaknade jag strax före kl sju denna lyxmorgon varpå lillan vaknade hon med.

Suck

Ja, ja. Carpe diem, upp å hoppa! Jag drog genast igång en bolognese för att vara helt rustad när lilla bossen skulle dyka upp genomtrött och superhungrig efter att ha varit på badhuset med farmorn. Nähe, nu skrev jag fel. Den kokade jag ju igår?

Haha

Har varit hemma för mycket.

Jag går knappt ut vet ni. Det är pinsamt, men jag trivs så extremt bra hemma att jag helst stannar här om jag kan, om jag inte måste ut.

MEN JAG MÅSTE JU UT!? Frisk luft är A och O och motion allra mest.

När ska jag hinna ordna med alla sakerna då hade ni tänkt…? Sortera och plocka? Nä just det. Måste ingenting.

Så bröts lugnet av dörrklockan. Med pirr i magen, mest av längtan, öppnade jag. Direkt gick buset i blicken att urskönja. Supertrött och jättehungrig. ”Nu gäller det att stryka medhårs”, tänkte jag och började stryka. ”Nähe, jaha, okej, javisst, självklart, inga problem, du kan själv ja, så bra, så bra det går det här då, ja då tar vi det först och vila sen – det blir hur bra som helst.”

Och hon SOMNADE till slut efter lunchen! Lilla pluttan, ni skulle se vad söt hon är.

Vet ni att hon sa åt mig att STRÄCKA PÅ MIG vid matbordet när jag satt och hängde som mest?

Jamen då vaknade Mia förstås, så vi gick upp och gjorde kaffe och … vet inte?

Till slut hade en timme gått, då började jag städa sovrummet och dra upp rullgardinen och FaceTajma med Per. En väckningsprocedur, jag ville (faktiskt) UT!

Vi kom till parken efter många och långa procedurer. Solen stod lågt, men skönt ändå. Jag vet inte, det där med lekpark… Det där eviga gungandet… Vi avslutade på Ica. Egentligen en mer ”stimulerande aktivitet” eller vad man ska säga? Hon drog korgvagnen/vagnkorgen och hämtade varor och föreslog maträtter.

Jag frågade: ”Gillar du fiskbullar?”
Hon: ”Ja! Med becon och lingonsylt!”
Jag: ”Nej, asså det är potatisbullar?”
Hon vid pizzadegskylen: ”Mamma! Jag har ongat mig! Vi gör pizza, det blir superbra?”
Jag: ”Vi ska inte äta pizza.”

Det hela slutade med en maträtt jag inte inhandlat på ca 10 år, som ändå tar upp ganska stor frys-plats i våra matbutiker, nämligen en sån frys-pizza.

Vi gick hemåt. Hon bar en påse med ett paket smör i och valde att doppa den i Årstas smutsigaste vattenpöl.

Hon kollade Pippi och jag ”lagade mat”. Hon frågade var Pippis mamma och pappa är någonstans.

”Vi får hoppas den är god”, sa hon innan vi satte tänderna i Icas fryspizza. Mia fick inte smaka.

Till sist läste vi Gittan gömmer bort sig och hon frågade var mamman och pappan är någonstans.

Allra allra sist läste vi Puck går till frisören och jag försökte igen att freestyla en ny text till bilderna för den som står är så övertydlig och torr att jag inte kan läsa den utan ironi och typ sarkasm i rösten. Bilderna är dock fina (konstruktiv kritik, ja tack).

GOD NATT ALLIHOP, nu är godiset slut och jag ska försöka varva ned från en sockertopp utan att fastna i t.ex. omöjlig och pinsam tråd i någon lärargrupp på FB.

<3

Annonser

At skriva enn bok

Vad mycket lättare det verkar vara ”att skriva en bok” än vad det är.

Vad enkelt det är att ha en idé.

Vad sinnessjukt många detaljer man sedan stöter på!

Vad stort ett projekt kan bli om man inte har satt några gränser.

Vad bra det är att kunna dutt-skriva i anteckningar osv. men vad klurigt det är att pussla ihop ett.

Vad svårt det är att hitta ett system bland sina mappar i datorn sen.

Så tänker jag: äh, nu kör jag. Nu börjar jag om från början och bara skriver.

Men stöter såklart på samma trubbel igen.

Jag och du, då och nu

Du som försökt skriva en längre berättelse kanske har stött på denna extremt jobbiga tankenöt?

Du bestämmer berättarperspektiv och du bestämmer tempus och du börjar skriva. Men DÅ! Aldrig när jag läser grubblar jag över detta dilemma, antagligen för att böckerna är så rysligt bra att det bara kommer naturligt, men när jag ska skriva.

Såhär: Särskilt när jag försöker skriva något i dåtid är det som att jag fastnar i varför berättaren ska berätta detta och för vem? Är det som att en jag-berättare skrivit en bok till en läsare? Eller är det bara som det är, att jaget återberättar händelser? Berättar jaget liksom direkt efter att något har hänt och att det därför blir dåtid, eller har det passerat en viss tid? Hur mycket av detta måste jag bestämma innan jag skriver?

Självklart kan en bok vara uppbyggd som: ”Nu kära läsare ska jag berätta för er vad som hände när jag var liten. Här sitter jag i min gamla stuga och skriver..”. Men t.ex. i boken jag läser nu (Extremt högt och otroligt nära av: Jonathan Safran Foer), då berättar jaget Oscar i dåtid. Är det liksom precis efter att det har hänt som han berättar, eftersom det är i dåtid? Och om det är i nutid, finns det då någon möjlighet till paus, att tid passerar utan att det står explicit i texten? Och detta med dåtid: aldrig att jaget skulle komma ihåg sådana exakta saker som dialoger m.m.? Alltså jag fattar att detta är ett sätt att berätta, men när jag skriver fastnar jag i att det liksom… inte stämmer.

Egentligen är kanske nutid mest fördelaktigt om man brottas med det här, men det känns också så intensivt på något sätt? Visserligen kan man ju jobba med dåtid i nutid (saker som har hänt innan nuet). Kristina Sandbergs trilogi om Maj som jag älskar är skriven i tredjeperson nutid, likaså Just nu är jag här av Isabelle Ståhl som är en så superbra bok är i nutid (jag-form). Inte för att jag gillar böcker som är i presens bättre än andra… Eller!?

Herre gud, detta problem kanske inte alls går att förklara i text. Jag ska länka till detta inlägg i en skrivgrupp som jag är med i på FB och hoppas att någon där känner igen sig.

Fattar man?

 

Så pinsamt

Bild 2017-10-13 kl. 13.11 #5.jpg

[ja, jag släppte ut håret inför denna bild. ja, jag målade mina naglar lila för någon vecka sedan. skulle kunna skriva en bok om detta med att behöva ordna med sina naglar. fy fan vad det är hemskt. nej, jag har ingen lust att posera men vet att det är ganska boring att läsa en blogg utan relation till skribenten. se resonemang nedan.]

Hallåj!

Såhär tänker jag:

Om jag ändå gjort detta från början?
Eller hållit fast vid min första blogg (den finns kvar iofs men nu är jag ju här).
Att som 30+ (nånting) starta upp och tro att jag kommer uppdatera regelbundet, ha ett koncept, osv. är det inte väl optimistiskt?

Men ändå går jag och trånar efter att skriva ofta, kanske t.o.m. fota (eftersom Insta tappat allt). Fota som förr, med riktiga kameran och välja ut ett par bilder som ett dagboksinlägg. Ett par riktigt fina bilder som man vill glo på.

Inte för att jag hinner det där med bilderna om det också ska bli skrivet, det får bli bonus med bilder, ja. Hellre en dålig bild än ingen alls maybe?

Om jag nu ska prioritera detta bloggskriveri, som det ju kallas, även om jag hatar att kategorisera mig själv (ibland) – då måste jag också jaga läsare. Inte bara posta på min egen Facebook (pinsamt det med).

Men fy fan vad skämmigt att göra reklam för sig själv bland främlingar. Blir torr i munnen och gråtfärdig bara av att tänka på det! Problemet är väl att om det jag skriver ska bli läst då måste jag också krydda med bilder samt släppa på integriteten och släppa in och släppa ut.

Det är inge kul att läsa om nån anonym tjejs vardag heller.

Men varför skulle nån bry sig om nån? Oavsett finurliga vardagsbetraktelser.

Dessutom är inläggen för långa, jag vet. Gillar inte att prata skit om mig själv, men vill ändå vara tydlig med att: JAG VEEET.

Så please please help me, what shall I do? Skamlöst göra reklam på div. forum? Fortsätta som nu med ett inlägg här/där + länk på FB ibland? Lägga ned och skriva enkom för mig själv (oh snyft, det var sorgligt).


Ett annat alternativ är att sluta vara så allvarligt lagd och ”bara köra”. Skäms dock lite eftersom jag är lärare och därför funderar jag ibland på att radera hela alltet (inte mig själv, bara bloggen). Vore lite pinsamt liksom om elever/föräldrar kom hit och kikade även om jag inte är helt… borta. Vad säger Charlotte om saken?

 

Dra in den där pastan

Ganska precis innan det hände hade jag planerat ett inlägg med en Skanstull-guide här på bloggen. Att låna toaletten på Clarion och sedan unna sig en lunch där låter väl inte så dumt t.ex.? Bättre än Åhléns där du som har barnvagn måste in i en krånglig hiss först, sedan lyckas kontakta ett butiksbiträde för hjälp med upplåsning av själva toadörren.

Blöjan var alltså bytt och jag var hungrig. Klockan visade 11.28, de öppnade 11.30. Två, eller kanske tre servitörer kom emot mig. Som om de stått och laddat en stund för att ta emot dagens första lunchare. Jag fick en meny, valde en dagens, hittade ett bord precis ovanför mynningen till Söderledstunneln. ”Wow, häftigt!”, tänkte jag. ”Det här blir läckert. Sitta och luncha och spana ut över bron här. Kolla Mia!”

Ibland är det härligt att bara gå på sina infall dessa föräldralediga dagar. Planen var nämligen att handla och sedan åka hem för att styra någon mat. Men äh! Why not testa det här idag?

”Dricka?”, frågade servitören som sig bör. ”Bara vatten idag tack”, svarade jag. ”Okej, med bubblor eller vanligt vatten?”, fortsatte han. ”Eeeh, ja… Lite bubblor är väl trevligt”, sa jag och fick samtidigt syn på en radda flaskor på en hylla och förstod att jag kanske beställt en köpevatten vilket jag tycker är jävligt onödigt som princip. Vi behöver ej köpa vatten (alltså jag gör det ibland ändå men helst inte, fattar man?). Hade väl dessutom en unn-spärr där vid drickan eftersom detta var ett sorts infall istället för hemlagat. Well, well, det spelade ingen roll. ”Men”, hann jag tänka, ”restauranger borde inte sälja mineralvatten på flaska. De kan väl skaffa kolsyremaskin?”

”Vill du ha lite guacamole före maten?”, ropade servitören från baren. Med bubbelvattnet i färskt minne var jag snabb att svara: ”ja jo, men är det något du liksom bjuder på eller ska jag betala en fyrtio-femtio kronor extra?”.

Att jag sa det där. Spärren är borta. Jag är nu 33 år gammal, jajamen! Jag SKITER I. Jag frågar om jag vill veta. Jag låter mig inte luras. Pinsam morsa, må så vara.

Tillbaka: ”ja jo, men är det något du liksom bjuder på eller ska jag betala en fyrtio-femtio kronor extra?”. Servitören hämtade en meny… ”Guacamole… för den tar vi… 95 kronor”. ”Okeej”, sa jag eftertänksamt. ”Men du, om jag hade velat ha en sådan hade jag väl beställt det då när jag tittade på menyn?”

Haha – vad jag ångade på.

”Nej, vet du. Dra in den där pastan, jag går någon annanstans.”

Utan att klä på Mia igen, för det gjorde jag utomhus i snålblåsten, backade jag världsvant ut vagnen utan att se på servitör-fan. Hann även tala om att:

”Jag känner mig inte kränkt personligen, men tycker det är jävligt konstig restaurangstil, särskilt såhär på lunchen.”

BAAAM!

Hans försök till ursäkt… Hans förlorade kund… Hans okunskap om att jag har en av Sveriges största bloggar där jag skriver om sådana här fadäser… Ni förstår att det var med ett leende på läpparna som jag krånglade på overallen igen, sedan med raska steg mot smarriga falafel-stället på Ringvägen.

Det är slut på alla dumheter.

Jag går till attack.

Pinsam är mitt förnamn.

Clarion, ni har en bra toalett, men hörrni: ”dra in den där pastan”.

Dödssvampen

DSC_9172Har din Instafeed också sin värsta skogsperiod just nu? Blivit som förvandlad till en överfull svampkorg i motljus? Bildtext: ”nu har man att göra” och på tidningspapper på köksborden ligger berg av ätbar, orensad svamp?

Mellan uppdateringarna traskar ni runt bland mossa och rötter. Hoppfulla krafsanden bland bruna löv, tappra steg vidare till nästa hög. Stövlarna är på, mössan har letats fram bland vinterbråten, någon gammal H&M-jacka i militärstil, ”svampplockarjackan” kommer till användning.

Även Per pratar om svampen, att ”det vore fint att hitta lite svamp. Undrar var den finns här ute på landet?”

Så stod vi på stranden, jag och Nora i lördags. Vi gjorde en bana i sanden till lilla bilen så att den skulle åka rätt ner i sjön. Sedan ville hon upp på berget där borta så vi gick dit, blickade ut över vattnet och mitt hjärta klappade så hårt för september. Men strax ville hon ner igen, till Mia som inte skulle vara alldeles ensam nere i vagnen enligt Nora men som sov helt perfekt enligt mig. Helt perfekt för att passa på att äventyra med Nora på ett berg. Lära henne ett och annat om skog och mark, för titta DÄR! Titta Nora, ser du svampen? Det är en flugsvamp och den är LIVSFARLIG, GIFTIG.

”Jag tycker om sån där flugvamp”, svarade hon. ”Nåja, den får man bara titta på”, sa jag. ”Men här… här är en annan… Vad i? Trattis?!” mumlade jag medan Nora drog i mig för att gå tillbaka. ”Nu ska de få se! Per kommer ju bli helt till sig.”

Nora lekte vidare med bilen och jag googlade på svampar. Som ni förstått kan jag 0,0 om denna växtfamilj och jag är så ointresserad, det enda jag vill åt är likes. Under rubriken Trattkantarell listades ett gäng som lätt kan förväxlas med den smarriga trattisen. De såg helt annorlunda ut allihop så jag förstod inte alls hur någon skulle kunna förväxla. Ju längre ned i listan jag kom desto mer säker blev jag på att det var en trattkantarell jag höll i handen.

Som tur var, höll koncentrationen till den allra sista i listan. Den som svampguiden påstod var ytterst sällsynt att man förväxlade med trattkantarell. Den som jag höll i handen. Som vore den en brännhet manet slängde jag svampen ifrån mig på marken med ett ”IIIIH!”-ljud.

Det var en DÖDSSVAMP jag plockat! En asgiftig, dödskallemärkt toppig giftspindling. Cortinarius rubellus!

Vi packade ihop bilen, hinken, spaden. Tjongade iväg bananskalen i skogen. Lommade tillbaka. Det blir inga svamphögar på mitt köksbord. Faktum är att jag inte ens köper kantareller för jag orkar inte rensa dem. Jag beundrar ert tålamod i skog och mark, men till alla andra wannabes där ute vill jag också utfärda en varning för Cortinarius – skrämmande lik den ack så populära trattkantarellen.

DSC_9170

DSC_9175