Torsdag 26 maj

Soligt idag, nästan somrigt. Barnen hoppade i vattenspridaren, vi planterade plantor, rensade ogräs. Fem år sedan vi kom till vårt lantställe för första gången denna Kristi Himmelsfärdshelg. Åtta år sedan farmor dog – igår. Tiden! Är fem år lång eller kort tid? Om någon säger ”jag har jobbat här i fem år” då känns det kort. Men när jag tänker tillbaka fem år då känns det otroligt långt. Kan det bero på VAD man fyller dessa fem år med? OM man fyller dem? HUR man fyller dem?

Ja, det är konstigt, att börja skriva såhär i sin blogg utan plan, plötsligt som från ingenstans, utan att någon kommer att läsa eftersom jag inte kommer att annonsera ut det hela. Men låt mig! Låt en tjej vara konstig och skriva offentlig dagbok som ingen läser, ok?

För visst saknar vi det gamla internet med dagboksbloggarna?

Puss! /Agnes Larsson

Verkstad

Typiskt lata personer som har svårt att få ändan ut vagnen, som kör mycket snack och lite verkstad, sådana personer, det är sådana personer som läser böcker om träning istället för att träna. Det är också sådana personer som läser böcker om städning istället för att städa.

Och jag är såklart en sån och en som gillar böcker dessutom.

Återkommer med djupare analyser på ämnet, måste läsa klart + praktisera först, men ville bara visa. Här är den. Biblen:

Hej kommentar!

På inlägget Innelistan där jag undrade över inomhus och utomhus skrev Anne-Marie:

”Inomhus, faktiskt. Hela många somrar ägnade jag åt trollhusbygge. Det GICK inte att vara ute med det. Fast mamma ropade ”jänter! ska ni inte gå ut?!” Så det kan vara en ärftlig faktor här… Håller med om att det är svårt att göra nåt ute, läsa, rita, skriva – sova kan gå bra – man vill ju bli brun. men det är varmt i solen…”

Anne-Marie är min faster och vi gillar båda att pyssla och greja med trollhusbyggen och annat. Hon ringde mig också igår bara för att tipsa om Leila Lindholms sommarprat där Leila tydligen kommer med något sorts karriärsbudskap i slutet om att ”man ska våga satsa här i livet” och då tänkte fastern min på MIG! Hon menade att hon själv blivit inspirerad, men kanske känt att det vore mer angeläget om hon vore några år yngre, vilket ju jag är (men aldrig för sent hörrni). Jag blev hur som helst peppad. På vad vet jag inte, men ändå peppad. Jag vill satsa på nåt, nåt lite vågat, nåt som mest är kul men som inte behöver vara så safe. Det dåliga med detta är att jag är så fäst vid mitt jobb. I <3 att vara lärare vet ni ju.

Om vi snor ihop trådarna. Min faster och jag har vissa likheter, som t.ex. att vi gärna gör grejer inomhus. Hon har fler år på nacken och vet således mer om livet än jag. När hon hörde Leila Lindholms sommarprat kände hon pepp och inspiration, men att hon borde vara c:a 20 år yngre. Då ringde hon någon med denna ålder för att sprida känslan till någon som känns mer rimlig att ”våga satsa”.

Slutsats: Jag borde lyssna på min faster och på Leila Lindholms sommarprat och sedan fundera på vad jag blir så inspirerad och peppad till. ”Karriärstips” i övrigt undanbedes tills jag funderat klart och no further questions ;)

(bildkälla: https://img0.etsystatic.com/015/0/7370759/il_570xN.449284556_gn6l.jpg)

Innelistan

Nina Hemmingssons sommarprat är ett av få jag lyssnat på so far. Trots att hon låter småsur och lite tråkig, tänk er Tina Nordströms motpol, så blev jag inspirerad av hennes timme.

För jag har också en sån där tjurig sida – en som inte gillar sommaren. Som helst sitter inne och typ ritar. Och nu är det sommar och jag har blivit vuxen och efter Ninas sommarprat har jag klurat på en grej…

…kan det vara så att jag lärt mig att ”gilla sommar”. Alltså att normen: ”sommar är bra” har internaliserats hos mig trots att jag i själva verket trivs bäst inomhus på sommaren eller rent utav med helt andra sorters årstider?

När detta frö såddes, efter hennes sommarprat alltså, så blev jag alldeles förskräckt. Är jag lurad? Har jag lurat mig själv? Varför har jag inte lyssnat på mina inre röster som väst: ”i solen är för varmt, håret bara blåser runt och är i vägen för mitt eget ansikte, det är kallt i vattnet, kallt i skuggan, myggigt, getingar, humlor, bromsar, brännässlor, vassa stenar, hala klippor, jag blir ändå aldrig brun – och därför är jag helst inomhus”?

På landet, när jag var liten, minnet av en flicka som drar med sig en filt, försöker sitta i gräset. Hon har papper och pennor med sig, en tidning eller bok, men alltid flyttar hon irriterat in igen. Minnet av den där jävla krävande solen, av de ihärdiga insekterna, den opålitliga blåsten, iskalla skuggan.

Fattar väl jag med att man inte behöver/bör/ska definiera sig så skarpt alltid och man kan väl känna för det ena ena dagen och det andra den andra och jag gillar ju sommaren nu (lurad eller ej), men jag vill bara pränta ner detta, för min och Ninas skull och för alla andra som suttit på en veranda och längtat efter att någon ska säga: ”vi tar kaffet inne va?”: DET ÄR INTE TÖNTIGT ATT NJUTA AV SOMMAREN INOMHUS! MAN FÅR KAPITULERA INFÖR DEN VEDERVÄRDIGA NATUREN!

---

Hur värderar du inomhus vs. utomhus? Är detta ett viktigt ämne? Vilka osynliga normer och fördomar kring detta råder i din världsbild? Open your heart <3

YSL

 Fick ett asfint lyrrelyxläppstift av syrran i fölsis (tack), men ville kolla kulörten innan jag packade upp det ur plomberingen. Drog således till Åhlens city och stegade in på en sprillans sminkavdelning helt och hållet inspirerad av Tax Free-estetiken. YSL var märket och snabbt blev jag erbjuden hjälp av ett butiksbiträde: ”Hej och välkommen till YSL!”.

Butiksbiträdet hjälpte mig att testa nyanser av rött, hen sminkade mina läppar och gav råd: ”blårött passar dig bäst som är mörk”. ”Mmm”, svarade jag och fortsatte ärligt: ”jag hade i och för sig tänkt mig ett orangerött” och hen bara: ”orangerött passar dig jättebra” och jag med ett flokigt ”okej”, fortsatte pluta, lät mig målas.

Så både blåröd och orangeröd passade, men jag fick ju ett lilavinrött av syrran? ”Alla färger är jättesnygga på dig”, menade butiksbiträdet till slut. Jahapp. Så testade vi vidare och hen torkade bort färgerna med en speciell remover för läppstift. ”Den var effektiv den här”, utbrast jag med mina nu bleka läppar. ”Ja, och inte så dyr heller, bara xxx kronor”, sa försäljaren såklart (minns ej pris, men inte billig), ”nej verkligen inte”, sa jag. Vaa?? Varför sa jag så? Jag använder inte ens remover och skulle jag göra det skulle den heta ”snäll eko inte så dyr”, men det funkar lika bra med bara vatten, eventuellt olja.

I alla fall. ”Nej, verkligen inte”, sa jag och fortsatte: ”men man får inte i sig en massa läskiga gifter i munnen nu då?”, som ett skämt men halvt på allvar… Och hen allvarlig: ”eeeh nej, eftersom den är till för just läpparna”, lät irriterad. ”Hehe, såklart”, svarade jag nervös och nedtryckt.

Vi provade vidare. Jag bestämde mig för ett knallrött! Yeah!

Men nähe, då kunde jag inte byta färg utan kvitto trots plombering med själva Å-loggan på. Annars brukar jag lyckas snacka till mig sådana små fadäser, men nu drabbades jag istället av skam. Mina rödmålade läppar kändes som en sorgsen clownmun på en i övrigt osminkad feja alldeles gråblek i kontrast till butiksbiträdets spacklade.

”Det var ju snopet, men tack för hjälpen” och vi rullade vidare Nora och jag, ut ur parfymdimmorna, ner mot kisstunnelbanan, söderut genom stan. Jag ville hem. Så packade jag ändå upp själva originalstiftet som syrran valt, höll den förhållandevis tunga hylsan i handen för första gången och målade omsorgsfullt med fickspegel och pensel. Och akta er där ute, för det blev skitasnyggt! Puss puss!

Guldmorgon

Ingen har riktigt något svar på frågan om huruvida jag är en morgonpigg eller morgontrött person. Oftast är jag oftast trött. Morgon som kväll och jag sover helst. Men…

…det är något alldeles extra mysigt med att gå upp före alla andra med en klarsynt skalle. Sätta på kaffe, ta en skål frulle, göra något riktigt mysigt. Kanske läsa DN eller se på Nyhetsmorgon. Surfa runt, skriva blogg, skriva nåt annat. Okej, det finns miljarder mysiga saker att pyssla med och nu ska vi inte stressa upp oss här mitt i extas av mindfulness. Dessutom är stunden kort, snart är resten vakna, snart är det förmiddag.

Så börjar jag tänka på Kropp & själ i p1, ett avsnitt om tid och effektivitet som jag hörde för ett tag sedan – helt ett tema i min smak. Någon surrade om att gå upp en viss tid, om det var 05.45 eller så. En tid för att planera dagen och typ hitta fokus . med syftet att också få mer fokus i livet. Fattar konceptet och tror det vore något för mig. Men det är mycket som ”är något för mig”, som jag skulle må bättre av om jag bara lade manken till.

Och varför inte bara mindfulnessa nu då innan ungen vaknar när jag väl har den här stunden, istället för att börja referera till någon överhurtig meditationsfulness-supermänniska? Jag prioriterar sömn i 9 fall av 10, men när mysmorgnar uppenbarar sig så säger jag: på med kaffepannan och aoooum och god morgon!

Om tid igen

Jag gillar att prata om tid, även om det känns förutsägbart som vädret – som jag också gillar att prata om.

Har i alla fall tänkt en del senaste dygnet, på det jag skrev igår och på Vanjas inlägg (se nedan).

En av grejerna med barn som jag längtade efter när vi inte hade barn, var att få tydligare ramar i livet, att inte ha så himla mycket tid helt enkelt. Detta hade jag helt glömt bort, men så kom jag på det idag – hur jag resonerade då med all tid i världen (förutom jobbet som i och för sig svalde nästan allt). Och ja, det är nog rätt skönt för mig ändå som är lagd åt det lata hållet, som inte kommer till skott alltid. Med Nora på halsen måste jag liksom rycka upp mig och agera, inte bara låta tiden gå tills det plötsligt blivit lunch, o.s.v.

Nej, det här är inte ett ”argument till varför jag vill ha kvar mitt barn” förstår ni väl. Men det är intressant att jämföra livet i dess olika skepnader vad gäller temat tid.

Fortsättning…
Idag i kollektivtrafiken på väg till en kompis kom jag på den briljanta idén att läsa en artikel jag ögnade förbi vid frukostbordet men inte hann läsa såklart, medan hon satt i vagnen och kikade på folk. Så himla smart jag är va!? Snacka om effektiv. Hann t.o.m. med skivrecensionerna. Artikeln var denna: http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/ofornuft-och-kansla-harskar-i-var-tid/ (Helt klart läsvärd, kanske skriver något mer om den i ett eget inlägg).

En annan helt fabulöst bra grej med att ha barn (som Vanja-bloggaren också skrivit om förut) är helt enkelt hur himla mysigt det är att umgås med barnet. Dessutom kan hon hänga med på väldigt mycket som jag vill göra. Detta kan ju tyckas självklart, men jag måste faktiskt påminna mig själv om det när fix och måsten, rutiner och stresskänsla tar över.

Avslutningsvis tror jag att alla föräldrar med tids-ångest behöver inse att det är ett liv med nya ramar nu, nya spelregler, nya tidsintervaller. Och acceptera faktum, inte tro att ”snart kommer dötiden tillbaka”, ”snart kan jag driva runt på Åhlens city igen”, ”snart kommer vi kunna gå på spontana middagar, fester, efterfester och sova hur länge vi vill dagen efter” – för SÅ kommer det inte bli igen och tror vi att det kommer bli så igen går vi runt och väntar på orimliga ideal istället för att njuuta av nuet, o.s.v. *mindfulness*/*mindlessness*

…Buuuääääääää ::::::::::::::::::::::::::::(

Tillbaka till rötterna

Fick en känsla i kroppen. En känsla av att jag glömt bort grejer jag gillar, att jag inte bejakar alla mina intressen.

Jaha, vad är det för prylar då? Dra på kryssning? Ha tacokväll med tjejkompisarna? Baka cup cakes? Spela Snake?

Nej, men typ:
– Sitta länge och rita och samtidigt lyssna på radioprat/musik
– Läsa bok i ett svep, inte 5 min här och där
– Kolla på bra film som jag valt själv för att jag vill se den.
– Sortera och redigera foton
– Bada badkar
– Spela tv-spel

---

Ha! Jag hörde nog, men nej! Så är det inte alls det! Jag har faktiskt tid, lite i alla fall varje kväll när hon somnat zum beispiel. (Men jag har inget badkar).

Café – tidningen alltså

Vi blev inte bara föräldrar, vi blev nätshoppare också. I den senaste leveransen hade Boozt.com (EJ SPONSRAD) smugit med ett magasin till Per och eftersom han är kille var det tidningen Café som låg där bland sommarjackorna. Jag fnissade såklart:
”Har du beställt en tidning också, hihi.”
”Mmm… troligt”, mumlade han. Men jag såg nog att han ändå blev lite glad för presenten, hur han noga lade undan blaskan för att läsa vid tillfälle.

Så kom det – tillfälle för en stund med Café. Men istället för lite mysig egentid blev det visst högläsning från soffan och jag fick höra hur recept kan låta i sin grabbigaste form.

”Ta fram en stor jäkla gjutjärnsgryta och börja med att steka köttfärsen stenhårt.”
”Be gärna någon smaka, så där som man gör i romantiska komedier.”
”En lite skamlig grej som är gott med vanlig svenneköttfärssås är ju att man brukar ha ketchup i.”
”Drick gärna nåt saftigt, gott naturvin med hög klunkabilitet till.”

Och på nästa uppslag, ett fiskrecept som är ”all about the sås”.

Är tydligen den där Cramby som knåpat ihop recepten. Säkert god mat, men jag tror att han försöker skriva lite som Lundgren vilket såklart bara blir piiiinsamt.

I övrigt är tidningen ganska härlig med många, många bilder på snygga killar. Undrar bara: vem läser den?

(Kan tillägga att det i mitt Boozt-paket låg ett inredningsmagasin.)

31 för fan!

I fredags (på midsommarafton) fyllde jag 31 år. På väg ut till skärgården kollade jag mina Facebook-grattis och jag slogs av en mysig grej.

”Grattis på födelsedagen Agnes [tårtsmiley]” av folk som jag inte har någon som helst kontakt med längre. Kanske någon som jag pluggat med en termin, eller en gammal kollega, en kompis kompis, etc… Hen tänkte på mig! Hen minns mig! Vet vem jag är. Och så plötsligt börjar jag tänka på den personen en stund.

Älskar Facebook!