Café – tidningen alltså

FullSizeRender(2)Vi blev inte bara föräldrar, vi blev nätshoppare också. I den senaste leveransen hade Boozt.com (EJ SPONSRAD) smugit med ett magasin till Per och eftersom han är kille var det tidningen Café som låg där bland sommarjackorna. Jag fnissade såklart:
”Har du beställt en tidning också, hihi.”
”Mmm… troligt”, mumlade han. Men jag såg nog att han ändå blev lite glad för presenten, hur han noga lade undan blaskan för att läsa vid tillfälle.

Så kom det – tillfälle för en stund med Café. Men istället för lite mysig egentid blev det visst högläsning från soffan och jag fick höra hur recept kan låta i sin grabbigaste form.

”Ta fram en stor jäkla gjutjärnsgryta och börja med att steka köttfärsen stenhårt.”
”Be gärna någon smaka, så där som man gör i romantiska komedier.”
”En lite skamlig grej som är gott med vanlig svenneköttfärssås är ju att man brukar ha ketchup i.”
”Drick gärna nåt saftigt, gott naturvin med hög klunkabilitet till.”

Och på nästa uppslag, ett fiskrecept som är ”all about the sås”.

Är tydligen den där Cramby som knåpat ihop recepten. Säkert god mat, men jag tror att han försöker skriva lite som Lundgren vilket såklart bara blir piiiinsamt.

I övrigt är tidningen ganska härlig med många, många bilder på snygga killar. Undrar bara: vem läser den?

(Kan tillägga att det i mitt Boozt-paket låg ett inredningsmagasin.)

Annonser

31 för fan!

I fredags (på midsommarafton) fyllde jag 31 år. På väg ut till skärgården kollade jag mina Facebook-grattis och jag slogs av en mysig grej.

”Grattis på födelsedagen Agnes [tårtsmiley]” av folk som jag inte har någon som helst kontakt med längre. Kanske någon som jag pluggat med en termin, eller en gammal kollega, en kompis kompis, etc… Hen tänkte på mig! Hen minns mig! Vet vem jag är. Och så plötsligt börjar jag tänka på den personen en stund.

Älskar Facebook!

Gammal mat

Det här som stod i DN härom dagen om billiga matbutiken med gammal, men ätbar mat, är ju en BRA GREJ!

Vi slänger på tok för mycket mat i västvärlden, kollar datumstämpel istället för att lukta, handlar mer än vi äter upp, tar inte tillvara på vad vi har hemma, o.s.v… Själv är jag riktigt kass på detta, tyvärr. Jag försöker att bättra mig, men det slutar med att jag låter keson stå i kylen tills den möglat så att jag verkligen får slänga den istället för att äta upp den trots att bäst-före har varit och den bara torkat lite på kanterna. Och vet jag att bäst-före har varit så tycker jag plötsligt att allt luktar ruttet och surt, även om så inte är fallet. Men som sagt: jag försöker bättra mig.

Så läser vi nu i tidningen att matbutiker börjar ta sitt ansvar genom att tillvarata ätbar mat som av olika anledningar ”inte går att sälja”. Och vi läser om dumpstring/sopdykning som folk pysslar med för att ta vara på överflödet. Senaste dagarna (?) har det pratats mer om detta och det är ju väldigt, väldigt bra!

MEN! Den där matbutiken för fattiga med gammal men ätbar mat – borde inte ALLA äta den gamla maten om den nu är fullt duglig? För om den inte är duglig borde väl ingen äta den? Matbutiken är en bra grej, men i den bästa av världar borde väl den där maten kunna säljas till fullt pris om den nu är så himla ätbar (men samtidigt ges gratis till den som inga pengar har förstås).

MEN 2 (och nu får gärna en expert på ämnet kommentera)! En undran kommer här. Vi är ju ett friskt folk här i Sverige och liknande länder om man jämför lite. BEROR INTE DET PÅ ATT VI HAR JUST BÄST-FÖRE-DATUM och REGLER NÄR DET GÄLLER MATBUTIKER!? Nu kanske folk börjar tumma mer och mer på datumstämpeln för att vara pk och rätt vad det är får de i sig en massa skit, blir sjuka, sprider baciller, smutsar ned!?

SLUTSATS:
Ingen, inte ens en hemlös, ska äta dålig mat. Om maten inte är dålig, men inte heller går att sälja p.g.a. bäst-före-stämpel, så borde systemet göras om så att den säljs ett par dagar till. Eftersom den kommer att ätas av människor som får mat från fattigaffären – människor som är lika mycket värda som kunderna på Ica Maxi.

frukt

Om blått, om rosa. Om håriga ben och om släta.

Det här ämnet är ju så uttjatat att klockorna stannar, men som förstagångsmamma i sommartid med ganska nyvaxade ben (på salong!), nyss hemkommen från barnklädesklädbytardag, måste jag ändå formulera mig på temat.

Att inte ta bort behåring på benen är ett större ”statement”/val än att bemöda sig med att ta bort. Självklart är det så, eftersom normen säger: hårlös. Att klä en pojkunge i rosa kläder, nej inte en rosa munkis och resten normkläder, utan rosa som Hello Kitty-rosa, kanske t.o.m. spetsklänning och strumpisar – är ett betyyydligt större val/”statement” än att klä en flickunge i blått, bilmönstrat, gubbkeps – ni fattar!

Tankarna kring detta väcktes i förrgår då jag låg på en brits och njöt av att bli ompysslad av en härlig hudvårdsterapeut. Syrran var barnvakt. Det var panflöjtsmusik/liknande som på SPA. Hennes händer var lena… Nåväl. Jag tänkte:

”Vad fan håller jag på med?”

”Jag är morsa. Jag 31 år. Jag är lärare.”

”Jag vill vara en förebild.”

”Jag vill vara den 31-åriga kvinna som jag hade velat se upp till som tonåring, den som får tonårstjejen att tänka ‘men hallå sådär ser ju jag också ut när jag inte rakar benen varje dag’.”

”Men jag orkar inte axla ett sådant ansvar. Pallar inte gå runt som en normbrytande duktighetsperson, liksom det maniska sopsorterande som jag sysslar med endast pga dåligt samvete och duktighetskänslan (ej miljön). Pallar inte vara ful för att vara pk.”

”Alltså: DET MÅSTE BLI SNYGGT/TRENDIGT MED KROPPSHÅR PÅ TJEJER! Jag fixar inte detta själv. Min s.k. ‘stil’ funkar inte med svart hår på bleka ben i dagens normsystem. Det ser liksom HELT FEL ut.”

”Om jag hade en annan stil… Typ lite hippie-stil. Om jag var blond. Om jag var solbränd. Om jag inte sminkade mig. Då kunde kroppsbehåringen ingå i min stil för att det är trendigt i min krets, i min stil.”

”Men inte heller i den till synes ogenomtänkta hippiestilen vandrar tjejer runt med bleka ben täckta av grova, svarta hårstrån! Det är inte trendigt, det är inte snyggt, det finns ingen som ser ut så och tycker det är fint.”

Så tänkte jag på britsen. *Ritsch*

Och idag var det klädbytardag, tema barnkläder. Så himla trevligt! Tack Maria. Men vad är det med färgen rosa? Den ljusrosa. Jag ska visa…

Den här:

Den är ju så snygg! Men varför så flickig? Varför så förbjuden? I min värld förbjuden både för flickor och för pojkar eftersom den är så ”stereotypt flickig” och vi vill ju varken tjeja till tjejerna eller klä ut killarna. Men nu är barnklädeslådan laddad med skärt. Så snyggt!

Könsneutrala barnkläder vore väl det bästa till ungen och grönt och gult är ju snyggt, men alltså jag gillar klänningar. Jag gillar rosa. Jag gillar Hello Kitty, prinsessor, My little pony.

Jahapp… Vad gör jag av dessa trådar nu då? Jo, jag kommer att avsluta med en fråga till mig själv.

Om min unge får en lillebror någon gång i framtiden. Kommer jag då tycka det är lika jobbigt att klä honom i ljusrosa arvegods, klänningar och spets, som jag tycker det är att springa runt i normbrytande kroppsbehåring?

Fy fan vad jag är less. Och vad avslutningen på detta inlägg blev avtrubbad och hängande i luften. I have no answers. Jag lyssnar bara på Liv & Caroline som så trösterikt säger att det är större mekanismer som styr över våra normativa handlingar, att vi omöjligt kan ta på oss det ansvaret själva.

Som om du bara skulle sluta flyga flygplan plötsligt för miljöns skull. Som en insats liksom. Eller skänka stålars till bättre behövande istället för att shoppa. Det funkar inte den vägen.

Eller? Vad säger du?

På en ”gräsmatta”

FullSizeRender”Vad mycket folk det är, är det inte måndag?”, undrade syrran när vi närmade oss Nytorget idag.

”Det är väl bloggare, såna som tjänar pengar på sin blogg”, svarade jag surt.

Vi satte oss på ”gräsmattan” med de andra dagdrivarna. Gav smoothie till ungen. Fann oss till rätta. Låtsades att vi satt på en gräsmatta.

Men snart tvingades vi pipa vidare då en hobbypolis (trevlig visserligen) informerat oss om hundförbudet som råder på ”gräsmattan” för att skydda konstgräset. Ja, syrran har en vovve.

”Hej då alla bloggande hundhatare”, sa vi och promenerade till Skanstull.

Ottar och kärleken

Alldeles nyss kom jag hem från stan efter att ha sett Ottar och kärleken på Stadsteatern. Känner ni igen känslan av att bli lätt upprymd efter en bra pjäs, bok, film, utställning, etc? Inspirerad, glad… En känsla att vilja förvalta på något jäkla sätt. Då är det bra att ha en blogg, men också att jobba som lärare. För här i bloggen kan jag kapsla in alla känslor och alltså bevara dem på något sätt. Och i skolan kan jag försöka sprida känslan till de små samtidigt som de lär sig något på kuppen.

Ottar och kärleken var det.

Vem fan är Ottar? Elise Ottesen-Jensen! Denna i historieskrivningen bortglömda, men superviktiga människa som turnerade runt i Sverige för att visa preventivmedlet pessar, som 1933 grundade RFSU, som kämpade för fri abort och avskaffande av preventivlagarna samt verkade för homosexuellas rättigheter! Elise Ottesen-Jensen! Elise Ottesen-Jensen! Elise Ottesen-Jensen! Elise Ottesen-Jensen!

Jajamen! Utropstecknen är nu oblyga!

Det som var så bra med själva pjäsen, som förstås handlade om Ottar och hennes kamp, var att hon och Moa Martinsson som hon jobbade med, var så ARGA! De SKREK, PUTTADES, SLOGS, KASTADE GREJER! De TOG INGEN SKIT!

Pjäsen avslutades med Ottars begravning, men också med en sorts framåtblick. En Pussy Riot-referens röjde på scen och bilder från dagens samhälle flimrade förbi på en skärm. Självaste Ottar vände på mikrofonen som hon talat i, mot publiken. Mycket symboliskt allting.

Men jag vet inte… Trots upprymdheten och inspirationen som jag känner efter pjäsen, så blir jag liksom lam och handfallen. Hur ser min feministiska kamp ut? Vad är jag arg på, vem jag ska skrika på och putta på? Ska jag skaffa en megafon och starta ett fanzine eller vad är det som gäller?

Hm… Nej, jag vet inte. Men medan jag funderar på hur jag ska kämpa mot orättvisor i världen så kanske Ottar kan få hänga på som en inspirerande maskot och snabbt som blixten dyka fram när det krävs? Vid alla de diffusa tillfällen då det känns olustigt i magtrakten, som att något är fel. De tillfällen då jag överrumplas av det manliga övertaget och blir ännu mer i underläge, alldeles utan svar på tal. De tillfällen då jag inte förrän alldeles för långt efteråt hittar ilskan och orden. DÅ! Då ska Ottar snabbt ge mig styrka att lita på magkänslan och bli förbannad.