Fettis-dagen!

Det är fettisdag idag och vi är hos min mamma, dvs barnas mormor. Är även sportlov. Jag har varit dunder-mega-förkyld men idag piggare. Uuuh, ruggigt att vara sjuk. Man blir så trött och ohandelskraftig så nu ligger man efter med både jobb och hushålle. Apropå hushålle, Lotta på Bråkmakargatan ville ju ha ett eget och Lotta skrevs av Astrid Lindgren som bekant. Denna skrev även Vi på Saltkråkan som jag bara sett serien av, aldrig läst boken. Men ikväll här hos mamma hittade jag hennes gamla exemplar från 1960-nånting och den knycker jag medsamma alltså – verkar ju urbra!

Fenomenal inledning:

Jättefint omslag:

(Goda semlor av mormor, inte för att suktas.)

Dra in den där pastan

Ganska precis innan det hände hade jag planerat ett inlägg med en Skanstull-guide här på bloggen. Att låna toaletten på Clarion och sedan unna sig en lunch där låter väl inte så dumt t.ex.? Bättre än Åhléns där du som har barnvagn måste in i en krånglig hiss först, sedan lyckas kontakta ett butiksbiträde för hjälp med upplåsning av själva toadörren.

Blöjan var alltså bytt och jag var hungrig. Klockan visade 11.28, de öppnade 11.30. Två, eller kanske tre servitörer kom emot mig. Som om de stått och laddat en stund för att ta emot dagens första lunchare. Jag fick en meny, valde en dagens, hittade ett bord precis ovanför mynningen till Söderledstunneln. ”Wow, häftigt!”, tänkte jag. ”Det här blir läckert. Sitta och luncha och spana ut över bron här. Kolla Mia!”

Ibland är det härligt att bara gå på sina infall dessa föräldralediga dagar. Planen var nämligen att handla och sedan åka hem för att styra någon mat. Men äh! Why not testa det här idag?

”Dricka?”, frågade servitören som sig bör. ”Bara vatten idag tack”, svarade jag. ”Okej, med bubblor eller vanligt vatten?”, fortsatte han. ”Eeeh, ja… Lite bubblor är väl trevligt”, sa jag och fick samtidigt syn på en radda flaskor på en hylla och förstod att jag kanske beställt en köpevatten vilket jag tycker är jävligt onödigt som princip. Vi behöver ej köpa vatten (alltså jag gör det ibland ändå men helst inte, fattar man?). Hade väl dessutom en unn-spärr där vid drickan eftersom detta var ett sorts infall istället för hemlagat. Well, well, det spelade ingen roll. ”Men”, hann jag tänka, ”restauranger borde inte sälja mineralvatten på flaska. De kan väl skaffa kolsyremaskin?”

”Vill du ha lite guacamole före maten?”, ropade servitören från baren. Med bubbelvattnet i färskt minne var jag snabb att svara: ”ja jo, men är det något du liksom bjuder på eller ska jag betala en fyrtio-femtio kronor extra?”.

Att jag sa det där. Spärren är borta. Jag är nu 33 år gammal, jajamen! Jag SKITER I. Jag frågar om jag vill veta. Jag låter mig inte luras. Pinsam morsa, må så vara.

Tillbaka: ”ja jo, men är det något du liksom bjuder på eller ska jag betala en fyrtio-femtio kronor extra?”. Servitören hämtade en meny… ”Guacamole… för den tar vi… 95 kronor”. ”Okeej”, sa jag eftertänksamt. ”Men du, om jag hade velat ha en sådan hade jag väl beställt det då när jag tittade på menyn?”

Haha – vad jag ångade på.

”Nej, vet du. Dra in den där pastan, jag går någon annanstans.”

Utan att klä på Mia igen, för det gjorde jag utomhus i snålblåsten, backade jag världsvant ut vagnen utan att se på servitör-fan. Hann även tala om att:

”Jag känner mig inte kränkt personligen, men tycker det är jävligt konstig restaurangstil, särskilt såhär på lunchen.”

BAAAM!

Hans försök till ursäkt… Hans förlorade kund… Hans okunskap om att jag har en av Sveriges största bloggar där jag skriver om sådana här fadäser… Ni förstår att det var med ett leende på läpparna som jag krånglade på overallen igen, sedan med raska steg mot smarriga falafel-stället på Ringvägen.

Det är slut på alla dumheter.

Jag går till attack.

Pinsam är mitt förnamn.

Clarion, ni har en bra toalett, men hörrni: ”dra in den där pastan”.

Nya vanor

Ni anar inte! Fr.o.m. tidigare inlägg har jag nu gått upp kl 05.45 och ätit en bättre frukost! Idag blir det t.ex. chiapudding OCH nybryggt kaffe. Igår blev det kokt ägg (?!) samt en klick rysk yoghurt med div. smarrigt på. 

Om man är en riktigt flitig kommunalarbetare och förbereder kvällen innan, ligger steget före så att säga, då har man en mindre lyxmorgon att vänta.   

 
 

Hört i Årstadal i augusti

Hittade en mobilanteckning. De skulle sola och bada vid Liljeholmskajen/”lilla Miami”. Och en kvarg till lunch… Ja, why not?

  

Köttigt sällan

Det minsta jag kan göra är att inte äta kött. Låg och tänkte på detta härom kvällen när jag inte kunde sova och hur jag så politiskt korrekt brukar säga: ”jag äter kött, men inte så ofta”. Inte bara pk, utan även lögnaktigt! Sluta bara upp med att äta djur! Inte ofta betyder ju sällan och inte ibland och sällan är väl inte ens en gång i veckan?

Vad handlar nu detta om? Vegetarian plötsligt? Nej, inte så etiketterat utan mer en justering.

MEN så hade vi ett pkt bacon i kylen, Per var borta igår kväll, jag och även bebin tydligen älskar pasta carbonachi till skillnad från honom. Carbon blev således startskottet för justeringen, men well well, nöff nöff…

Nu är jag pepp på en omläggning! Ibland är nu sällan och samvetet kan få vila en stund.

Chiakokosbananäggsmandelgröt med torkade russin i ett hörn och skummad fläskfilé on top

Länge har jag tänkt på detta och ganska länge att jag vill skriva ett blogginlägg om det, men samtidigt nojjat över att någon ska ta illa upp – för jag menar inte så! Det är bara fenomenet som är märkligt, inget jag värderar och om jag värderar är det snarare positivt än negativt för vem vill inte upptäcka nya smaker, nya idéer, nytt att ställa i skafferiet, o.s.v.? (Och se själva på bilderna hur t.o.m. min frulle kan se ut nu för tiden).

Men… Helt plötsligt bara, som från ingenstans, så började alla att använda exempelvis koriander i matlagning. Koriander blev från ena dagen till den andra en ört som åkte ner i kundkorgen lika världsvant som persiljan gjort i årtionden! Och folk bara ”mmm… tomatsalsa med koriander, så jävla gott, det har jag alltid i min tacos”. Helt plötsligt bara, började exempelvis kokosoljan/kokosfettet att frontas i butikerna och således dyka upp i folks hem. Som om kokosoljan alltid funnits, alltid varit ett alternativ till matolja. ”Och så har jag alltid lite kokosolja i för smakens skull”. Chiafröna då? Som ska svälla i typ mandelmjölk och bli en sorts pudding? Lika vanligt som havregryn plötsligt. För att inte tala om självaste havregrynsgröten som fått sig ett helt oreflekterat uppsving med alla möjliga fröer och torkade bär i. ”Mmm mumsigt, ju mer desto bättre ;)” (se bilder).

Jag fattar inte hur det funkar och jag hänger inte riktigt med. Jo, jag gillar koriander, kokosfett, gröt med frön i, mandelmjölk, etc., etc., MEN jag tycker det är töntigt när det pratas och skrivs om helt nya matvaror som om de alltid funnits när de egentligen är helt sprillans! Swosch säger det och så ska man helt plötsligt stå där och laga gröt på modernt vis som om det alltid varit så och swisch så hittar man fan inte filmjölken längre för mejeridisken har okuperats av KVARG!

Såhär har alltså några av mina grötar sett ut de senaste veckorna, helt och hållet inspirerat av ett gäng ”matinstagrammare” som jag börjat följa. Matbilder på Insta är något jag gillar starkt, utan skämt. Men alltså varför lägger de frukten, mandeln, bären, vad det nu är, i en hög? Varför inte sprida ut över hela gröten? Är det bara för fotografiets skull?

Och en annan grej. Den där chiapuddingen… Varför gör de alltid så mycket i glaset så att det svämmar över? Visst, det ser läckert ut som fan, men så opraktiskt?!

Skriv en kommentar om du har svar på *dagens reflektion*, tack och smaklig spis!

Café – tidningen alltså

Vi blev inte bara föräldrar, vi blev nätshoppare också. I den senaste leveransen hade Boozt.com (EJ SPONSRAD) smugit med ett magasin till Per och eftersom han är kille var det tidningen Café som låg där bland sommarjackorna. Jag fnissade såklart:
”Har du beställt en tidning också, hihi.”
”Mmm… troligt”, mumlade han. Men jag såg nog att han ändå blev lite glad för presenten, hur han noga lade undan blaskan för att läsa vid tillfälle.

Så kom det – tillfälle för en stund med Café. Men istället för lite mysig egentid blev det visst högläsning från soffan och jag fick höra hur recept kan låta i sin grabbigaste form.

”Ta fram en stor jäkla gjutjärnsgryta och börja med att steka köttfärsen stenhårt.”
”Be gärna någon smaka, så där som man gör i romantiska komedier.”
”En lite skamlig grej som är gott med vanlig svenneköttfärssås är ju att man brukar ha ketchup i.”
”Drick gärna nåt saftigt, gott naturvin med hög klunkabilitet till.”

Och på nästa uppslag, ett fiskrecept som är ”all about the sås”.

Är tydligen den där Cramby som knåpat ihop recepten. Säkert god mat, men jag tror att han försöker skriva lite som Lundgren vilket såklart bara blir piiiinsamt.

I övrigt är tidningen ganska härlig med många, många bilder på snygga killar. Undrar bara: vem läser den?

(Kan tillägga att det i mitt Boozt-paket låg ett inredningsmagasin.)

Gammal mat

Det här som stod i DN härom dagen om billiga matbutiken med gammal, men ätbar mat, är ju en BRA GREJ!

Vi slänger på tok för mycket mat i västvärlden, kollar datumstämpel istället för att lukta, handlar mer än vi äter upp, tar inte tillvara på vad vi har hemma, o.s.v… Själv är jag riktigt kass på detta, tyvärr. Jag försöker att bättra mig, men det slutar med att jag låter keson stå i kylen tills den möglat så att jag verkligen får slänga den istället för att äta upp den trots att bäst-före har varit och den bara torkat lite på kanterna. Och vet jag att bäst-före har varit så tycker jag plötsligt att allt luktar ruttet och surt, även om så inte är fallet. Men som sagt: jag försöker bättra mig.

Så läser vi nu i tidningen att matbutiker börjar ta sitt ansvar genom att tillvarata ätbar mat som av olika anledningar ”inte går att sälja”. Och vi läser om dumpstring/sopdykning som folk pysslar med för att ta vara på överflödet. Senaste dagarna (?) har det pratats mer om detta och det är ju väldigt, väldigt bra!

MEN! Den där matbutiken för fattiga med gammal men ätbar mat – borde inte ALLA äta den gamla maten om den nu är fullt duglig? För om den inte är duglig borde väl ingen äta den? Matbutiken är en bra grej, men i den bästa av världar borde väl den där maten kunna säljas till fullt pris om den nu är så himla ätbar (men samtidigt ges gratis till den som inga pengar har förstås).

MEN 2 (och nu får gärna en expert på ämnet kommentera)! En undran kommer här. Vi är ju ett friskt folk här i Sverige och liknande länder om man jämför lite. BEROR INTE DET PÅ ATT VI HAR JUST BÄST-FÖRE-DATUM och REGLER NÄR DET GÄLLER MATBUTIKER!? Nu kanske folk börjar tumma mer och mer på datumstämpeln för att vara pk och rätt vad det är får de i sig en massa skit, blir sjuka, sprider baciller, smutsar ned!?

SLUTSATS:
Ingen, inte ens en hemlös, ska äta dålig mat. Om maten inte är dålig, men inte heller går att sälja p.g.a. bäst-före-stämpel, så borde systemet göras om så att den säljs ett par dagar till. Eftersom den kommer att ätas av människor som får mat från fattigaffären – människor som är lika mycket värda som kunderna på Ica Maxi.

Fina Tina

Läste ni detta i lördagens DN?

Tina Nordström, en lång intervju, numera min främsta mindlessness-förebild.

Hon som inte grubblar. Bara gör. Lagar mat, tar sig fram, skiter i.

Så brutalt ärlig med att hon ”stoppar jobbiga händelser och tankar i en kista som hon låser”, att jag direkt undrar när kistan kommer att sprängas och ta hela familjen Nordström med sig (bildligt menat!!!!).

Eller…? Hon kanske bara inte bryr sig så jävla mycket om negativa grejer som händer, hon kanske lägger locket på utan att det kokar över (ursäkta mataforen) (åh nej, tråkig ordvits), utan att det måste bearbetas, pratas ut, grubblas och bla bla bla.

Hon sysselsätter sig. Går på spinningpass, springer och kan inte stanna, lagar mat, skriver kokböcker, är med på teve, säger JA till grejer och är jävligt KÄCK.

Gapskrattar och är trevlig. Alltid glad.

Why the fuck not???!?!?!

Jag tar efter.

Mindlessness alltså. Så nöjd med detta. Ska skriva en bok, självhjälpsbok med livsfilosofi á la fina Tina. Vi som skiter i, ler och är glada, säger ja, lagar mat, är med på teve, skriver böcker, vågar greja loss.