Dille på thermosar

Thermos, [θ]ermos. Jag kastade min termos i en papperkorg längs Årstaviken, alldeles kladdig av varm choklad. Drastiskt? Kanske. Men den gick inte att lita för fem öre och jag stod inte ut med ännu en kladdig packning.

Hur som helst behövde jag ha en ny och nu har jag tre stycken och sitter fortfarande på friluftslivs-sidor och spanar efter olika modeller och märken, bara för att jag fått dille på dem.

Thermos är det klassiska märket och också det jag gått på. Av snålhetsprincip köpte jag två stycken större termosar än jag egentligen behöver eftersom de var på extrapris och alltså billigare än de mindre fast de tidigare kostat MER än de mindre. Så jävla stora var de.

Igår på min lokala Ica, vad sprang jag på där då tror ni? Jo, den sista pusselbiten ! En 0,5 liters alldeles svart sak utan en sådan där häll-pip (läckage-varning!). Köpte direkt.

Så. Nu har jag tre termosar. Hej skogen! Nu kommer vi. Upp till bevis termosarna!

Annonser

Det blev fel

De gjorde fel de där gubbarna som tafsade på sina medarbetare, skickade sms och gav kommentarer, vad det nu är för skit som har hänt. De gjorde så jävla fel och tydligen förstod de inte hur fel det var förrän nu, i och med en hashtag och sjukt många avslöjanden.

Så. Fel. Såå äckligt.

Alla gör vi fel ibland, större eller mindre. Alla fel vi gör får vi stå för sedan. Be om förlåtelse, skämmas, göra rätt, tänka om. Vad jobbigt det är!

När man vet svaret, kommit ut på andra sidan, då vet man hur det borde ha gjorts. Och som man kan gräma sig, älta och fundera.

Det finns alltid förklaringar av olika slag, ibland godtagbara ursäkter. Ibland godtas inte ett förlåt och vad händer då? Livslång skam, livslång ångest. Ja, de där gubbarna kommer nog att få dras med det.

Jag hatar att göra fel. Jag hatar det så mycket så jag tror jag hatar det mest i hela världen. Det måste bli rätt, annars… kan det vara. Jag tror att jag har ”fått mig en känga”. Men ett förlåt kanske ställer saker till rätta igen och kanske en middag, en blomma eller så. Brunch blir nog enklare eftersom vi båda har barn. Då kan vi gå ut till parken sedan och allt blir bra igen <3

Dagens liknelse 

Att krypa ned för natten mellan Nora och Mia i dubbelsängen, det är som att gå och lägga sig längst in förpiken i en trång segelbåt med hällregn och hala klippor utanför. Har man en gång lagt sig då ligger man där man ligger. Mycket kiss ska tränga på för att det ska vara värt det. Och extremt mycket obekvämt ska det vara för att bemöda sig med att ändra ställning med risk för att släppa in kalluft/mygg resp. väcka de små.

Ändå en dagbok

Nora, 3, sov hos sin farmor inatt eftersom Per är på någon sorts jobbresa (Spanien tror jag) och jag är solo med två småbarn = avlastning (och kul för Nora och farmor). I alla fall, Mia, 1/2, brukar sova länge på morgnarna om ingen väcker henne vilket Nora brukar göra, men ändå vaknade jag strax före kl sju denna lyxmorgon varpå lillan vaknade hon med.

Suck

Ja, ja. Carpe diem, upp å hoppa! Jag drog genast igång en bolognese för att vara helt rustad när lilla bossen skulle dyka upp genomtrött och superhungrig efter att ha varit på badhuset med farmorn. Nähe, nu skrev jag fel. Den kokade jag ju igår?

Haha

Har varit hemma för mycket.

Jag går knappt ut vet ni. Det är pinsamt, men jag trivs så extremt bra hemma att jag helst stannar här om jag kan, om jag inte måste ut.

MEN JAG MÅSTE JU UT!? Frisk luft är A och O och motion allra mest.

När ska jag hinna ordna med alla sakerna då hade ni tänkt…? Sortera och plocka? Nä just det. Måste ingenting.

Så bröts lugnet av dörrklockan. Med pirr i magen, mest av längtan, öppnade jag. Direkt gick buset i blicken att urskönja. Supertrött och jättehungrig. ”Nu gäller det att stryka medhårs”, tänkte jag och började stryka. ”Nähe, jaha, okej, javisst, självklart, inga problem, du kan själv ja, så bra, så bra det går det här då, ja då tar vi det först och vila sen – det blir hur bra som helst.”

Och hon SOMNADE till slut efter lunchen! Lilla pluttan, ni skulle se vad söt hon är.

Vet ni att hon sa åt mig att STRÄCKA PÅ MIG vid matbordet när jag satt och hängde som mest?

Jamen då vaknade Mia förstås, så vi gick upp och gjorde kaffe och … vet inte?

Till slut hade en timme gått, då började jag städa sovrummet och dra upp rullgardinen och FaceTajma med Per. En väckningsprocedur, jag ville (faktiskt) UT!

Vi kom till parken efter många och långa procedurer. Solen stod lågt, men skönt ändå. Jag vet inte, det där med lekpark… Det där eviga gungandet… Vi avslutade på Ica. Egentligen en mer ”stimulerande aktivitet” eller vad man ska säga? Hon drog korgvagnen/vagnkorgen och hämtade varor och föreslog maträtter.

Jag frågade: ”Gillar du fiskbullar?”
Hon: ”Ja! Med becon och lingonsylt!”
Jag: ”Nej, asså det är potatisbullar?”
Hon vid pizzadegskylen: ”Mamma! Jag har ongat mig! Vi gör pizza, det blir superbra?”
Jag: ”Vi ska inte äta pizza.”

Det hela slutade med en maträtt jag inte inhandlat på ca 10 år, som ändå tar upp ganska stor frys-plats i våra matbutiker, nämligen en sån frys-pizza.

Vi gick hemåt. Hon bar en påse med ett paket smör i och valde att doppa den i Årstas smutsigaste vattenpöl.

Hon kollade Pippi och jag ”lagade mat”. Hon frågade var Pippis mamma och pappa är någonstans.

”Vi får hoppas den är god”, sa hon innan vi satte tänderna i Icas fryspizza. Mia fick inte smaka.

Till sist läste vi Gittan gömmer bort sig och hon frågade var mamman och pappan är någonstans.

Allra allra sist läste vi Puck går till frisören och jag försökte igen att freestyla en ny text till bilderna för den som står är så övertydlig och torr att jag inte kan läsa den utan ironi och typ sarkasm i rösten. Bilderna är dock fina (konstruktiv kritik, ja tack).

GOD NATT ALLIHOP, nu är godiset slut och jag ska försöka varva ned från en sockertopp utan att fastna i t.ex. omöjlig och pinsam tråd i någon lärargrupp på FB.

<3

At skriva enn bok

Vad mycket lättare det verkar vara ”att skriva en bok” än vad det är.

Vad enkelt det är att ha en idé.

Vad sinnessjukt många detaljer man sedan stöter på!

Vad stort ett projekt kan bli om man inte har satt några gränser.

Vad bra det är att kunna dutt-skriva i anteckningar osv. men vad klurigt det är att pussla ihop ett.

Vad svårt det är att hitta ett system bland sina mappar i datorn sen.

Så tänker jag: äh, nu kör jag. Nu börjar jag om från början och bara skriver.

Men stöter såklart på samma trubbel igen.

Så pinsamt

Bild 2017-10-13 kl. 13.11 #5.jpg

[ja, jag släppte ut håret inför denna bild. ja, jag målade mina naglar lila för någon vecka sedan. skulle kunna skriva en bok om detta med att behöva ordna med sina naglar. fy fan vad det är hemskt. nej, jag har ingen lust att posera men vet att det är ganska boring att läsa en blogg utan relation till skribenten. se resonemang nedan.]

Hallåj!

Såhär tänker jag:

Om jag ändå gjort detta från början?
Eller hållit fast vid min första blogg (den finns kvar iofs men nu är jag ju här).
Att som 30+ (nånting) starta upp och tro att jag kommer uppdatera regelbundet, ha ett koncept, osv. är det inte väl optimistiskt?

Men ändå går jag och trånar efter att skriva ofta, kanske t.o.m. fota (eftersom Insta tappat allt). Fota som förr, med riktiga kameran och välja ut ett par bilder som ett dagboksinlägg. Ett par riktigt fina bilder som man vill glo på.

Inte för att jag hinner det där med bilderna om det också ska bli skrivet, det får bli bonus med bilder, ja. Hellre en dålig bild än ingen alls maybe?

Om jag nu ska prioritera detta bloggskriveri, som det ju kallas, även om jag hatar att kategorisera mig själv (ibland) – då måste jag också jaga läsare. Inte bara posta på min egen Facebook (pinsamt det med).

Men fy fan vad skämmigt att göra reklam för sig själv bland främlingar. Blir torr i munnen och gråtfärdig bara av att tänka på det! Problemet är väl att om det jag skriver ska bli läst då måste jag också krydda med bilder samt släppa på integriteten och släppa in och släppa ut.

Det är inge kul att läsa om nån anonym tjejs vardag heller.

Men varför skulle nån bry sig om nån? Oavsett finurliga vardagsbetraktelser.

Dessutom är inläggen för långa, jag vet. Gillar inte att prata skit om mig själv, men vill ändå vara tydlig med att: JAG VEEET.

Så please please help me, what shall I do? Skamlöst göra reklam på div. forum? Fortsätta som nu med ett inlägg här/där + länk på FB ibland? Lägga ned och skriva enkom för mig själv (oh snyft, det var sorgligt).


Ett annat alternativ är att sluta vara så allvarligt lagd och ”bara köra”. Skäms dock lite eftersom jag är lärare och därför funderar jag ibland på att radera hela alltet (inte mig själv, bara bloggen). Vore lite pinsamt liksom om elever/föräldrar kom hit och kikade även om jag inte är helt… borta. Vad säger Charlotte om saken?