Dear diary

För en månad sedan föddes Mia och varje dag sedan dess har jag velat uppdatera den här bloggen.

Nu är tvättkorgarna (nästan) tomma och torkställningen är borta. Lägenheten (halva) är dammsugen och diskmaskinen går (nåväl, blev nyss klar). Kaffe har jag även lyckats brygga, Mia sover i sjalen och någorlunda har jag själv fått sova inatt.

Alltså: time for update, nu blir det dagbokstider i bloggformat igen! Wihoo, vad kul!!!

Saker som hänt sedan sist:

  • Åkt taxi till SÖS, fött ett barn, fått två hotellnätter utan 2-åring på halsen.
  • Haft massive babyblues-attack
  • Haft hjärtvärk av kärlek till mina två barn
  • Har gjort kräkljud på BB:s telefonsvarare första dagen hemma för att illustrera babyns kräkningar som vi ansåg oroväckande (kräk-rookies, Nora kräktes aldrig).
  • Har kört dubbelvagn
  • Har köpt ett landställe
  • Har köpt en flaska Vichy-vatten
  • Ringt Försäkringskassan
  • Kollat c:a ett halvt Skam-avsnitt/kväll
  • Sett en delfinshow och blivit rörd
  • Fått veta att jag har TVÅ HÅL i tänderna ::::(  Ska lagas i juni. Så vidrigt :::::(
  • Läst en hel bok via talbok för första gången (Alex Schulmans ”Glöm mig”)
  • Har googlat ”bebis som inte tar napp” c:a varje natt
  • Googlat: ”överföra bilder iCloud hårddisk”

Det var alltså förordet, nu börjar det:


Den 9 april 2017 var något alldeles extra i görningen. Vi kände på oss båda två att nedkomst närmade sig, inte bara för att BF-datumet (11 april) stod nära utan för att min kropp på olika sätt gett signal.

Men orka ställa sig in på förlossning när det bara är t.ex. förvärkar. Det kan ju dröja dagar, veckor ändå! Vi åkte således iväg på husvisning denna söndag, denna soliga söndag med matsäck packad och allt. Tomten var fin, men blåsig och huset var en koja, ”kan vi vara här med två barn?” undrade vi. På väg hem igen blev det tydligt vad som komma skulle och i telefonkön till SÖS i bilkön som slog till vid avfarten till Årsta, samtidigt som jag andades sådär förlossningsaktigt som på film, ja då kom lilla åksjukan farande och barnmorskan som precis svarat – hon bad mig ringa upp när jag mitt i en mening sa: ”oj nu kräks min dotter här”. Som tur var är vi ruttade nu, Nora gjorde någon sorts signal innan så jag hann fånga allt kräket i en påse. Aldrig vill man vara i en bilkö så lite som med värkar två dagar före beräknad förlossning!

”Det är bara förvärkar”, sa jag för att lugna Per vid ratten (/mig själv, han var säkert lugn). 

”Det kan dröja dagar!”, försökte jag för att inte ta ut något i förskott, bli otålig, känna mig snopen och snuvad.

Ändå ringde vi barnvakten farmor för att få en stund hemma till att ifall att, packa klart förlossningsväskan, vila, städa lite. Smidigt nog var hon i krokarna och hämtade Nora + en liten övernattningsbag.

Nähe nej, som jag trodde. ”Gud vad pinsamt”, ”ska hon sova hos farmor och farfar och så kommer det ingen baby!”, ”överdrivet”, ”jag kände nog inget”. Allt hade avtagit. Per gjorde pasta carbonaschi som jag planerat så noga att äta innan förlossningen. Jag satt i soffan med en snopen värmekudde – utan värkar. ”Ja, ja, det är väl skönt att få lite barnvakt ändå. Hon får sova där inatt. Det kanske sätter igång igen imorgon bitti.”

Ett halvt avsnitt av Girls hann vi med innan kroppen sa till igen. Pastan var uppäten, väskan packad, babyskyddet framställt i hallen. Klockan 21.00 satt vi i väntrummet och tittade på nattpersonalen som strömmade in på förlossningen, ombytta och klara. Kanske med en kaffekopp i handen. De tittade också på oss: ”jaså, de här ska vi jobba med inatt, hej hej, ännu ett jobbpass”.

Ett bad senare kom lilla bebisen ut, inte det förutsägbara datumet 10 april då flest svenskar fyller år, utan femton minuter innan. Som många av er bloggläsare vet var detta första gången som vi, numera tvåbarnsföräldrar, fick den där stunden i förlossningsrummet tillsammans med en alldeles nyfödd på bröstet. Kärleken till både Nora och den nyfödda slogs ihop till ett och vi insåg att det inte var lakanen på neo som doftade, utan att detta är doften av en alldeles alldeles nyfödd. Vi fick inte nog, utan sniffade och sniffade på den varma varelsen, förundrade över att det var exakt på pricken samma lukt.

Två nätter unnade vi oss på BB-hotellet, denna gång med en fullgången baby i rummet, dock med sämre utsikt än sist (men en vacker utsikt över Årstaviken är väl det minsta man kan begära på ett BB-hotell utan bebis?).

Babybluesen slog till först hemma. Imse vimse spindel utan att gråta?? En så fruktansvärt sorglig sång! Vilket vemod. Och den där boken: ”Vem är borta?” av Stina Wirsén? ”Nu är det jobbigt. STORA NALLE!?”

Vad man är med om när en bebis kommer två månader för tidigt, det har jag nog förstått först nu. Early-baby-bodyn från Polarn o. Pyret som knappt gick att klä på Nora när hon för första gången skulle ha ett klädesplagg dagen då vi åkte hem från neonatalen. Den var alldeles för stor och hennes armar var så mjuka och tunna att de inte gick att trä ut ur ärmarna. Den early-baby-bodyn hade vi packat som primär-plagg till nya babyn. PoP:s kläder som också är så stora i storlekarna, den blir perfekt till en nyfödd, bra med mjuka sömmar och omlott. Och där stod vi med handen på hakan som grubbel-grubbel-emojin när den knappt gick att stänga om vår fullgångna bebis.

Per var hemma i tre veckor. Vi åkte på utflykt för att kolla Hemnet-fynd. Det blev påsk. Vi köpte ett s.k. fritidshus. Och nu jobbar han för fullt medan jag är hemma (nej, går helst inte ut förrän kl tre då jag ska till föris). 

Tvåbarnslivet går bra såhär långt. Jag är stabil efter babybluesen. Jag älskar syskonvagnen. Jag jobbar på bokklubbsboken men vill helst köra talbok i form av självbiografier. Försöker ha ett städat hem och rena kläder. Nagelbanden är det ingen ordning på, men att använda mellanrumsborste borde väl vara prio. Sömnen är inget att jaga ihjäl sig efter, den kommer när den kommer och trötthet funkar det med. Tack guden för iPad och barnkanal. Igår åt jag gröna linser istället för pasta, adjö!

 

Ett foster är ett foster och ingen ska dödas.

Underbara underbara Clara länkade på sin FB-sida till ett gammalt blogginlägg apropå ”Rocka sockorna-dagen” som inföll nyligen (http://underbaraclaras.se/2015/03/23/rocka-sockorna-eller). Jag fick vatten på min kvarn och hittade detta utkast som jag aldrig publicerade, skrivet i samband med en utställning på Fotografiska för ganska på pricken ett år sedan. Kanske vågade jag inte publicera för att det är ett känsligt ämne (även om tesen kring kvinnors rätt till fri abort känns så självklar). Nu har ju inte bloggen några läsare, så vad är jag rädd för? Här kommer alltså det gamla utkastet:


Aftonbladet har något sorts samarbete med Fotografiska och deras nya utställning De utrotningshotade. Vulgär kallades titeln på utställningen av en skribent i lokaltidningen Allehanda och jag håller med (http://www.allehanda.se/opinion/ledare/ar-det-ratt-att-abortera-foster-med-downs-syndom).

Fotografierna verkar ju minst sagt vackra. Idén att porträttera personer som fötts med downs syndrom är ju inte heller så dum med tanke på deras marginaliserade plats i samhället. Men ”utrotningshotade”? Enligt texten i Aftonbladet som jag tagit del av (http://deutrotningshotade.story.aftonbladet.se) syftar ordet utrotninghotade till att abort av foster som visar sig ha kromosomavvikelse ökar och att människor med downs riskerar att dö ut i samhället.

Texten i Aftonbladet gör mig illa till mods. Rätten till fri abort måste få stå på två stadiga ben utan skuldbeläggning av kvinnans val! Fosterdiagnostik är en etiskt skitsvår fråga som inte kan bollas med på detta sätt anser jag. Varje fall är unikt, varje förälder måste få fatta sina beslut kring sitt foster utan att blanda in livs levande, fantastiska människor med downs syndrom.

Ja, ni hörde rätt: FOSTER! Det är fortfarande foster vi talar om, inte människor. Helt felaktigt skriver AB: ”De är de utrotningshotade. De är människorna som kan sorteras bort innan de föds, om vi så önskar.”

Frågan kring abort av foster med en extra kromosom måste diskuteras på ett annat plan. Den måste handla om ”fria KUB-test eller inte?”, ”vem ska egentligen ha rätt till moderkaks-/fostervattensprov?”, ”hur informerar MVC om vad KUB innebär?”, osv… Det är inte människorna på fotografierna som aborteras och ingen på jorden önskar att de skulle ha blivit aborterade heller. Men med tanke på de fosterdiagnostiska möjligheter vi har (samt fri abort), osar Aftonbladets text skuldbeläggning av den enskilda kvinnans val och den sätter sig inte in i problematiken kring fosterdiagnostik.

Dessutom tycker jag att formuleringarna som AB och folk i allmänhet använder kring människor med downs syndrom är ytterst olyckliga. ”De är så glada”, ”de skänker sådan lycka”, ”de är så bra på att sjunga och dansa.” I AB står det: ”Men tänk om det även är så att vi behöver denna del av befolkningen, att de gör samhällsnytta?”

Vilka ”vi”??

(Fotografiska nämner inte något om fosterdiagnostik i sin utställningstext vad jag kan se, mer än detta:

I Sverige idag gör ca 95% av de som bär på ett barn med Downs syndrom abort. Tycker ni att det är fel?
Nej, absolut inte! Vi tycker att det är upp till varje individ att ta ställning till hur de vill göra. Vi står bakom det fria valet att behålla sitt barn eller göra en abort.”)

Fridfulla papperstidning

Har numera papperstidning. Åh vad gött det är, nu när jag har tid! Jag har tid att både läsa och ta hand om resterna, dvs lägga numren i sin hög i hallen (inklusive annonsbladen som oftast åker ur här och var och blir liggande i läggan), senare i vagnen för att hamna i insamlingen på väg till Ica.

Att läsa på ipaden/telefonen funkar och har många fördelar, men att gå såhär back to basics, det är som att dra på en vinylplatta eller föra in en VHS-kassett i sin spelare (ljudet!) eller dra av ett endaste fotografi som kommer att framkallas långt senare direkt på papper.

Tyvärr är innehållet det samma. Krig, krig, krig. Aldrig fred. Vad jag hatar och älskar detta privilegium: att kunna sitta såhär på förmiddagen och njuta av en bibba tidningspapper tillsammans med den klyschigaste formen utav dryck, nämligen te. Ekologisk earl grey på lösvikt, jajamen.

Prassel, prassel. Vi måste ha koll på våra privilegier. Klaga lagom, zooma ut ibland och göra det vi kan.

Pensionär: äntligen!

Livet som pensionär får jag smaka på nu. Men vi hoppas väl att jag kommer orka göra mer då än vad jag gör nu.

Förmiddagskaffet + mackor är en bra rutin. Då kan man börja dagen med te (till frukost) och sedan kicka igång med kaffe. P1 på förmiddagarna kan bli himla tjatigt om det är Ring P1 som snurrar, men då finns ju detta nya: podcasts!

Men vet ni vad? Jag börjar ledsna på fenomenet podcast. Jag är kräsen och har dåligt tålamod. Tycker det går långsamt jag, att de säger samma sak, pratar på samma sätt. Då stänger jag hellre av! Och när man är på ett sådant humör: lite lätt irriterad på samhället och på nya slangord, då drar man igång BRA MUSIK!

Det goda rådet gav min far en gång när jag beklagade mig över en deppig period. ”Sätt på någon riktigt bra musik på hög volym”. Mycket bra råd. Det får en att se saker i nytt ljus och kanske börjar man sjunga eller dansa till och med.

Det händer faktiskt något med hemmet när det fylls av musik. Ofta får jag lust att göra lite fint, småplocka (det är vad som orkas med), gå med en dammtrasa, puffa upp en kudde. Vika tvätt är den bästa sysslan just nu. Eller sitta vid köksbordet och sortera olika högar.

Idag köpte jag en billig bukett tulpaner, men tji fick sparsamheten när jag upptäckte hemma att buketten bestod av endast 7 blommor! En så ynklig ”bukett” i den stora, vida Ittala-vasen.

Äntligen har jag ögon för hemmets växter. Jag går med sekatör och vattenspruta. Ställer in i duschen, planterar om. Småvattnar efter att ha känt i jorden. Byter fönster, ställer mörkt, snurrar på krukor. I vanliga fall är det oftast Per som vattnar, men ibland blir det båda två utan att ha känt på jorden först. Då drunknar de.

En insikt som jag gärna delar med mig av efter denna tid som heltidssjukskriven:

Hur mycket tid du än har så är den begränsad. Ribban för vad jag förväntas hinna med är lika högt satt, men i proportion till tiden. Alltid svämmar listan över en aning så att man inte ska känna sig helt och hållet nöjd med dagens insats.

Fyra böcker har jag på gång för tillfället:

  • Ett litet liv (Hanya Yanagihara). Kom dock av mig med denna då Nora blev sjuk och jag tog några vabbdagar. Måste börja om. Vill-verkligen-läsa-denna-bok!
  • Ditt kompetenta barn (Jesper Juul). Nej, jag har inte läst denna än trots att jag varit mamma i 2,5 år (och lärare i typ 5. Lärare borde nämligen också läsa den). Nu är det således dags. Tvåbarnslivet väntar med spänning! Juul får visa vägen.
  • Att finna sig (Agnes Lidbeck). Sprillans ny roman som känns väldigt passande för just min livssituation just nu. Hörde henne på P1 och sög åt mig av allt hon sa om livet. Man måste ju visa vad man vill ha om man ska ha någon chans att få det!
  • Att föda (Gudrun Abascal). Bibeln för alla bebisväntande som jag inte hann läsa sist. Jag skummar visserligen en del, vill t.ex. inte läsa detaljerade beskrivningar av olika bristningsgrader. Inte heller mottaglig för hur många förlossningsberättelser som helst, det blir liksom… för mycket! Men att läsa om det nyfödda barnets behov känns kul och relevant och peppande inför vad som komma skall.

Det regnar ute. Jag stannar inne. Jag tar Juul, för hon börjar bli jävligt ”trotsig” (eller vad han nu skulle kalla det) och jag vet inte vad jag ska göra. Snart är det också dags att micra en skål soppa till lunch. Lättuggat och praktiskt.

Adjö!

Och nu: 0-gradigt

Nej, inte har jag lugnat mig sedan inlägget nedan. Nu är det c:a 0-gradigt och jag har ingen aning. Hur klär man en 2-åring?

Så random vad det blir…

Tänker typ: ”men om jag tar det här nu vad ska hon då ha när det blir ännu kallare (/varmare)?”

Smyger på en långärmad bomullströja innan fleecen som jag inte planerat innan, bara blev så.

D.v.s.: 3 lager under overallen upptill, 1 par tunna merinotights på benen. De som sitter så mycket i sandlådan som är full med snö.

Finns det ingen guide/tabell för detta?

Svettas hon järnet på förskolegården nu, men iskalla små rödflammiga ben?

Vad ska förskolepedagogen tänka när hen upptäcker lager på lager under overallen, där de trängs i en fuktig hall bakom torkskåpens brummande? ”Åh herre gud, titta här Gunilla! Oj oj oj, ett lager till och ett till, och… Vänta, kom hit, känn på flickstackarns ben. Fort! In med henne i torkskåpet!”

På väg till förisen hoppas Nora alltid att de är inne och leker, men jag försöker som den förälder jag nu är: ”det är väl härligt att vara ute? Det är bra med frisk luft. Det är kul… Då kan ni… Springa runt där ute och det kanske finns lite snö?” Men i själva verket hoppas jag också på inomhuslek och en jämn tillförlitlig temperatur.

(Mer om väder men tema sommaren finns här: https://agneslarssons.wordpress.com/2015/07/15/innelistan/)

AW1617

Det är en plåga varje dag detta med att välja kläder till Nora. Vad ska en 2-åring ha på sig i 3-6 grader utan att svettas ihjäl/bli kall? Jag försöker pejla in vad de andra ungarna på förisen har, men det är allt från stora vinterskor och fodrade overaller till lilla skaljackan och sneakers. Jag får ingen vägledning. Varje morgon när jag lämnar är jag rädd att förskolepersonalen ska skratta ut mig för mina klädval. (Alternativt anmäla till högre instans när det gått alldeles för långt.)
Men idag var det faktiskt Nora som valde – mot min vilja, men annars hade vi aldrig kommit hemifrån. ”Nej jacka fleece”, så blev det en alldeles för trång och kort liten tjockare höstjacka (jämfört med skalisen) där fleecen inte får plats inunder.
Jahapp, kanske är det en sån här hon ska ha nu, tänkte jag när förskolepedagogen såg ut att nicka gillande åt den lilla jackan. Jahapp, måste vi köpa en tjockare jacka också, anpassad till höst, till perioden mellan skalis och tjockoverall? (OBS! Overall redan inhandlad! Ska hon använda den redan nu??)
img_6416
Mössan som förvinner men alltid kommer tillbaks (merinoull dårå)
 Det är inte över än: Klarar vi oss utan ”höstskor”/kängor eller måste glappet mellan sneaker/gummistövel och jättevinterkängan fyllas upp av något annat? Hon äger ett par fodrade gummistövlar som hon själv helst skulle sova med om hon fick välja (ärvda av äldre kompis, kanske därför?). Men de är ju till för regn och väta.
Mössa kommer man långt med, jag vet. Men resten? Jag kan inte tänka: ”klä henne som du själv klär dig”, för jag är inte ute timmar i sträck, kanske sittande på en stock eller i en lövhög med en kall äppelbit i handen.
Var är handboken? Varför förutsätts det att man ska förstå sånt här?
Har det med min roll som förälder att göra?
Är det bara en inre osäkerhet?
…Är jag verkligen en mamma!??
(Var är då PAPPAN i allt det här? Jo, han är nog också lite osäker ibland. Men han har ingen blogg).
TACK!