Och nu: 0-gradigt

Nej, inte har jag lugnat mig sedan inlägget nedan. Nu är det c:a 0-gradigt och jag har ingen aning. Hur klär man en 2-åring?

Så random vad det blir…

Tänker typ: ”men om jag tar det här nu vad ska hon då ha när det blir ännu kallare (/varmare)?”

Smyger på en långärmad bomullströja innan fleecen som jag inte planerat innan, bara blev så.

D.v.s.: 3 lager under overallen upptill, 1 par tunna merinotights på benen. De som sitter så mycket i sandlådan som är full med snö.

Finns det ingen guide/tabell för detta?

Svettas hon järnet på förskolegården nu, men iskalla små rödflammiga ben?

Vad ska förskolepedagogen tänka när hen upptäcker lager på lager under overallen, där de trängs i en fuktig hall bakom torkskåpens brummande? ”Åh herre gud, titta här Gunilla! Oj oj oj, ett lager till och ett till, och… Vänta, kom hit, känn på flickstackarns ben. Fort! In med henne i torkskåpet!”

På väg till förisen hoppas Nora alltid att de är inne och leker, men jag försöker som den förälder jag nu är: ”det är väl härligt att vara ute? Det är bra med frisk luft. Det är kul… Då kan ni… Springa runt där ute och det kanske finns lite snö?” Men i själva verket hoppas jag också på inomhuslek och en jämn tillförlitlig temperatur.

(Mer om väder men tema sommaren finns här: https://agneslarssons.wordpress.com/2015/07/15/innelistan/)

AW1617

Det är en plåga varje dag detta med att välja kläder till Nora. Vad ska en 2-åring ha på sig i 3-6 grader utan att svettas ihjäl/bli kall? Jag försöker pejla in vad de andra ungarna på förisen har, men det är allt från stora vinterskor och fodrade overaller till lilla skaljackan och sneakers. Jag får ingen vägledning. Varje morgon när jag lämnar är jag rädd att förskolepersonalen ska skratta ut mig för mina klädval. (Alternativt anmäla till högre instans när det gått alldeles för långt.)
Men idag var det faktiskt Nora som valde – mot min vilja, men annars hade vi aldrig kommit hemifrån. ”Nej jacka fleece”, så blev det en alldeles för trång och kort liten tjockare höstjacka (jämfört med skalisen) där fleecen inte får plats inunder.
Jahapp, kanske är det en sån här hon ska ha nu, tänkte jag när förskolepedagogen såg ut att nicka gillande åt den lilla jackan. Jahapp, måste vi köpa en tjockare jacka också, anpassad till höst, till perioden mellan skalis och tjockoverall? (OBS! Overall redan inhandlad! Ska hon använda den redan nu??)
img_6416
Mössan som förvinner men alltid kommer tillbaks (merinoull dårå)
 Det är inte över än: Klarar vi oss utan ”höstskor”/kängor eller måste glappet mellan sneaker/gummistövel och jättevinterkängan fyllas upp av något annat? Hon äger ett par fodrade gummistövlar som hon själv helst skulle sova med om hon fick välja (ärvda av äldre kompis, kanske därför?). Men de är ju till för regn och väta.
Mössa kommer man långt med, jag vet. Men resten? Jag kan inte tänka: ”klä henne som du själv klär dig”, för jag är inte ute timmar i sträck, kanske sittande på en stock eller i en lövhög med en kall äppelbit i handen.
Var är handboken? Varför förutsätts det att man ska förstå sånt här?
Har det med min roll som förälder att göra?
Är det bara en inre osäkerhet?
…Är jag verkligen en mamma!??
(Var är då PAPPAN i allt det här? Jo, han är nog också lite osäker ibland. Men han har ingen blogg).
TACK!

Kra kra, flax flax

Sista dagen hemma sjuk och jag tittar på Det vilda Skandinavien (SVT). För första gången har man lyckats filma ett björnide på så nära håll. Yrvakna ungar som vinglar ut i vårsolen och en stor, lugn, överbeskyddande mamma som håller vakt medan ungarna undersöker omgivningarna, busar med varandra, klättrar i träd. Också älgarna som kämpade över den strömma älven var en mäktig syn, trots lilla kalven som inte orkade utan blev lämnad till sitt öde.

Men så fort det börjar handla om fåglar så slutar jag att titta. Dessa oberäkneliga fjäderfän med hårda näbbar och ryckiga rörelser. I den tomma blicken har de något lömskt och när de går till attack mot varandra uppstår ett okontrollerat fladder med fjädrar och annat bös som flyger åt alla håll.

Jag har försökt att inte göra någon grej av att jag går omvägar på torg för att slippa passera grupperna av duvor som hänger där. Att jag helst inte väntar på pendeltåget på Centralstationen utomhus beror inte bara på trängseln och den allmänt otrevliga miljön, nej, för har ni sett vilka som sitter där uppe på bjälkarna och håller hov?

På Skansen eller på en mindre djurpark/4H-gård för den delen låter man ofta höns, gäss och andra flygkunniga ströva fritt – något som gör min picnicstund allt annat än rofylld.

Aldrig glömmer jag hos pappa när jag var yngre, när en liten sparv flög in i lägenheten, in i mitt rum. Alldeles galen var den såklart för att inte komma ut genom glaset, men ändå se himlen där ute så självklar. Jag glömmer det aldrig, denna lilla inkräktare som det kanske var synd om, men som fick mig att drabbas av en panikartad äckelkänsla.

Jag har försökt att inte göra någon grej av att jag inte gillar fåglar – jag vill inte karakterisera levande varelser så, jo, kanske råttor, men alltså fåglar: som folk generellt sett tycker är härliga, det känns inte acceptabelt.

Visst, jag möter hellre än tjäder än en brunbjörn om jag är ensam i skogen (eller i djurparken utanför sin bur för den delen). Men när det gäller att i närbild följa deras vardagsliv, då föredrar jag de fjäderlösa.

PS. Konstigt nog är det roligt att rita fåglar. Så någonting gott ska det väl komma ur dem också!

9c574-uggla_linda2

32/2=16

Det var länge sedan jag satt här med ett nytt blogginlägg att formulera. Men de finns i sprängfyllda huvudet faktiskt.

Idag är jag hemma från jobbet – sjuk! Hemma förra måndagen också men sedan var jag för pigg för att vara hemma ansåg jag med knivar i halsen. Nu fick man tillbaks. Inte direkt jättehängig… Bara väldigt hostig, ruggig, halsont, hes. Inget bra lärarmaterial alls.

Alltid svårt det där, eller hur? ”Är jag tillräckligt dålig för att vara hemma?”, när du liksom är på än annan sjuknivå än att ha feber/sitta på badrumsgolvet och krama porslin.

Efter sommarlovet började jag på nytt jobb och det finns elever i 9:an på den skolan som äger motordrivna fordon! Såhär var det:

Jag råkade från fönstret se ett gäng elever stå ute vid cykelparkeringen och plocka med något i själva sitsen (går att lyfta) på en sorts motordriven cykel.

”Vad nu!?”, tänkte läraren och rusade ut. De stod ju och tog tuggummin ur min kollegas motorcykel!

”Hej, hej… Vad gör ni?”, frågade jag och såg att där står ju Annikas MC bredvid dem, men vems är då det där?

”Eh, hej. Vi bara hänger här vid hans moppe”, svarade någon mellan tuggorna.

”Moppe!?”, utbrast jag. ”Det där är väl ingen MOPPE!? En moppe är väl som en lite större cykel, eventuellt med ett flak där fram?”

Jorå, det var en moppe. En gigantisk, modern, supermoppe. Och bredvid stod en likadan, men i en annan färg. Den var klasskompisens. Jag fattar ingenting. Är de små mina elever, eller är de stora? Är de nästan vuxna eller nästan barn? Vet de hur man uppför sig i trafiken, använder de hjälm, låser de moppen ordentligt, kan de tanka?!

”Jahapp”, svarade jag och vände om med nyckelsnöret klirrande om halsen och Birkensarna floppandes under fötterna. ”Jahaja, back to work.”

/Förvirrad 32-åring

 

Morronstund

Hej! Sitter på pendeltågsstationen och bloggar. Ofta kan man höra mig klaga över resvägen till jobbet på närmare än timme med buss och pendel + liten promenad. 

”Jag gillar mitt jobb men det är lite långt att åka. Jo det är jobbigt. Ja, tar mycket tid. Förseningar. Suck. Stön.”

Nu har jag fått ett nytt jobb till höstterminen och dit kommer jag troligtvis cykla när det är säsong, alt. gå eller åka kommunalt. Hur som helst kommer det inte bli någon sammanhängande pendeltågsresa på 20 minuter – gudskelov! Eller…?

Tror ni inte att jag nu istället har börjat sörja min förlorade läsa-bok-tid/tänka-på-ingenting-tid/slösurf-tid? Så typiskt mig! Aldrig nöjd, aldrig nöjd, skärp mig!

Ingen aning

En dag fick jag för mig att åter starta en blogg, jag hade många idéer till ämnen att skriva om, kände nystartskänslan, såg långsiktighet och potential.

Men nu har jag ingen aning om vad jag gav mig in på. Jag känner inget, jag vill inget, jag orkar inget – med denna blogg.

Om böckerna jag läser kan jag skriva om, men varför skulle jag göra det? Det gör ju andra så bra. Om maten jag äter? Som om det vore intressant… Medelmåttig, vanlig mat. Igår blodpudding exempelvis. Om mitt barn och livet som förälder? Hahaha… Skoja bara. Om jobbet? Nej, då får det bli en renodlad lärarblogg och nej tack till det. Om VAD!?

Igår kväll läste jag bok och åt jag popcorn som om boken vore en film. Dock var Per bortrest och jag fick slänga allt det här:

FullSizeRender(5).jpg

Klädbytardag


Nya färger och mönster har kommit hem till mig efter senaste klädbytardagen, arrangerad av Empen. Klädbytardag är bland det bästa som finns, även om jag ofta kommer hem med grejer som ändå aldrig används. Men det får väl vägas upp av alla kap! För mig går det till såhär: Jag börjar hemma med att rensa ut kläder jag inte längre använder. Om de allra flesta grejerna tänker jag: vem skulle vilja ha det här…? För att jag själv är så less. Många grejer går inte heller hem hos någon p.g.a. storlek/stil och de åker vidare till välgörande, MEN själva kruxet är att vissa grejer faktiskt går hem! Även om jag är så less på dem! Och samma sak tvärtom: de grejer jag plockar hem har hängt alldeles för länge i någon annans garderob och tagit plats.

Som alla vet är en välrensad garderob en bra garderob, därför vill man inte komma hem med sådant som ändå inte används. Som tur gör klädbytarmentaliteten helt sonika att man byter vidare när något gjort sitt eller inte funkade som man trodde.

Jag kommer inte behöva köpa nytt på ett år minst, känns det som. Bytt är bytt!