För mycket kaffe

En vanlig dag med småsjuk Nora + lilla Mia-babyn, köttbullar och mackisar till lunch. Bestämmer oss för att vila i vagnen och allt går enligt plan. Mätta och belåtna kommer  vi iväg och båda två somnar samtidigt på Götgatan. Mot Skrapan, tänker världsvana jag med dubbelåket, in i hissen opp på plan 2 där det är så mycket lugnare än på BV.
Aaah! En soffa! Ledig! Och jag som fick med mig min bok! Kan man ha det bättre, va? Gud så gott med en kopp kaffe nu rå. 

När kön till kassan på Espresso house (= huset av espresso) avtagit smyger jag mig dit och beställer med en glad, upprymd förväntan i rösten:

”Hej! Eeen vanlig kaffe tack. Och har ni sån där god havremjölk som inte skär sig [såklart de har], okeeej bra… Och äh, jag tar en sån där chokladboll också!”


Inte varje dag! ”Vilka snälla barn som sover samtidigt”, utbrister en dam som slår sig ned i soffan mittemot. ”Jo ibland så”, smajlar jag tillbaka. 

Men Jesus! Vilken stooor kopp! Här snålas inte. Första klunkarna kaffe brukar ju vara de bästa, men redan här anar jag att något är på tok. Det är som att jag måste… bälja i mig. Attans, redan börjar det svalna trots koppens påtagliga tjocklek. Tung är den också, rent ut sagt jobbig att lyfta. Nåväl, jag måste väl inte hälla i mig allt ändå tänker jag och börjar karva på bollen av choklad. 


Man har ju lärt sig att aldrig beställa muffins. Det är som att äta en burk bakpulver med sked. Nu har jag också lärt mig att även rata huset av espressos kompakta sk chokladbollar. 

Jag sparar halva till Nora, hon som ännu inga referenser kring chokladbollar har. 

Innan de vaknar hinner jag dricka en tredjedel av kaffet, läsa ett par sidor i boken samt lägga upp ett par Insta stories.

Så vaknar de! Nora jobbar vidare på bollen men vill snart gå vidare på nya äventyr och vi styr kosan mot hissen. Vi går förbi kassan och jag sneglar av en händelse mot menyn. Tre sorters brygg finns att välja på med två prisklasser på varje sort. 

Vad det var jag beställde kan jag inte räkna ut och eftersom jag levde som en kung den där timmen då båda barnen sov brydde jag mig inte heller om att alls registrera summan som drogs på mitt kort. 

Av nyfikenhet frågar jag personen i kassan: ”Om man beställer ‘en kaffe’, vad får man då?” 

”Då får man Superior eller XX [vad det nu hette].”

”Okej. Men är det olika storlekar eller vad är prisskillnaden?”, ångar jag på.

”Mm då har vi vår standardkaffe och sedan en liten om man vill ha det.”

Mitt svar är endast ett frustande ljud och en snabb gir med vagnen. Ett par steg bort kommer en högljudd kommentar som om jag pratade med Nora: ”HÄR kommer vi ju INTE fika igen!” Fast jag i själva verket talade till samhället i stort. 

Förstår ni hur mycket jävla kaffe + valfri hipp mjölksort som vaskas varje dag på husen av espresso som nu tagit över varenda ledig lokal? 

Förstår ni hur de sakta men säkert skruvar om kaffekoppsnormen, lurar i oss att kaffe är det nya teet, får oss att bälja, svälja, kvälja?  

En enkel kopp bryggkaffe ska serveras i en ganska tunn kopp, max 1 dm hög. Den ska gå att tömma innan kaffet svalnat och vill jag ha mer kallas det PÅTÅR. 

Vi lämnar Skrapan och dundrar hemåt. Tyvärr kommer vi inte längre än till Skanstull där jag måste stanna för en kisspaus. 

Kisspaus kisspaus. Aldrig mer Espresso house! 


(Ej ett filmklipp, bara screen shot)

Annonser

Godzilla

En av grejerna man tänkte på som liten, t.ex. uttråkad i en bil eller när man inte kunde sova, ja det var bröllopet. Klänningen, musiken, buketten. Alla gästerna, håret, sommaren.

En släkting hade ett sådant klassiskt supervackert bröllop och jag var brudnäbb, tio år gammal, puffklänning som mamma sytt, sidenband, blommor i en korg. Vi gick till frisören precis innan och våra pager fönades så att topparna veks inåt. Vi var med på fotograferingen. Vi hade rosetter på skorna som mamma satt dit, i samma färg som klänningarnas band.

När man var liten var det en lek: att gifta sig. Och min pappa som är organist till på köpet, många gånger har jag därför fått provköra till live-orgel att skrida fram i mittgången i en kyrka anno 1774.

”Bababababa babababaaabababababaaa bababab bbaaaa baaaaa bararambambam babababababaraaaaaarAAAA …”

<<<<<<<<<>>>>>>>>>><<<<<<<<<<<>>>>>>>>>>>><3

33 år gammal är jag idag och jag har varit ihop med samma kille i 10 år. Nu i sommar blev vi ett gift par, alldeles utan romantiska intentioner, alldeles utan en brudklänning ens en gång. Eller jo, jag hade klänning som jag gifte mig i, alltså en brudklänning?

Jallafall bestämde vi trots formalian kring det hela att vi skulle äta middag med våra föräldrar och syskon efter vigseln i Stadshuset. Och ett par veckor senare samlade vi ihop vårt gemensamma ”kompisgäng” (som hängde väldigt mycket förr, inte lika mycket längre. Som det är, pga diverse hit och dit). Det blir perfekt, tänkte vi. Enkelt och så. Kunde lika gärna ha varit en typ kräftskiva.

Men vet ni vad som hände?? Jo, ju mer jag tänkte på detta event, desto mer romantiskt blev det och snart började jag kalla det för ”bröllopet”! Det pirrade lite i magen. Jag tänkte på hur det var för tio år sedan, på allt vi varit med om tillsammans, på framtiden. På hur mycket jag tycker om honom som jag skulle gifta mig med!

Den 12 aug gifte vi oss i Stadshuset och tog sedan buss 3 till restaurang China på Ringvägen, satt vid ett stort runt bord med en skiva som går att snurra på så att alla får smaka av allt. Asgod mat och friterad banan till efterrätt. Sedan promenerade vi söderut med två vagnar och två små sovande – nu som ett GIFT PAR.

Dagen efter åkte vi till Moderna och den söndagen gick jag lite extra rak i ryggen (brukar aldrig ha rak rygg) pga att jag var NYGIFT! På måndagen lade sig nyhetens behag och allt var som vanligt.

Firande #2, nämligen middagen i lördags, dvs två veckor efter självaste vigseln, var väldigt väldigt trevlig och kul. Vi var tjugo personer som alla känner varandra, vi grillade ett lamm, vi dansade på vår stora altan och sov lite här och där som värsta pyjamaspartyt.

Och vet ni att kompisarna hade ordnat så galet fina presenter då?? Byggt och tänkt och fixat. Läste Mirakel högt av Ranelid himself. Ett fårskinn <3. Matlagningshjälp <3.

Kärleken till mina kompisar blir ju (nästan) lika stark som kärleken till killen!!! Inte att jag vill gifta mig med dem, men.

Man kan gifta sig på olika sätt, det har vi med åren förstått. Om sju år fyller jag 40 (AAAAH GAAAAH BAAAAHAHAHA HJÄLP), då blir det kanske en sån stor fest med alla mina kära vänner + familj + släkt. Den här gången valde vi en mindre skara och nu är jag gift.

Bör ej förtäras – jag är gift!

Ht 17

Jag ska inte ha för höga krav på hösten, min andra föräldraledighet då jag lämnar kl 09 och hämtar kl 15. Nej. Fokus är: barnen och maten! Hemmafru-stil. Få allt att funka med förhoppning om nöjda barn och lugna föräldrar. Ganska städat hem. 

Men! Om (!!?) luckor finnes är detta prio:

1) Motionsspår + mama-jympa i v-rummet (vill inte men måste!)

2) Böcker (så många jag vill läsa, viktigt också att ladda innan jag börjar jobba igen). Tråkigt att jag helst inte läser ljudbok :(

3) Skriva (ja, jag har ett skrivprojekt på gång sedan X antal år tillbaka, vore kul att klämma ut mer substans).
Var bara det!! #höstpepp

”Småbarnsåren”

Ja! De är jobbiga. Försöker att njuta, vara närvarande, lägga egna intressen åt sidan, på väntelistan. 

Men ändå frustrationen över allt det jag vill som inte hinns med. Funkar en lista som botemedel?? 

Läsa (detta prioriterar jag dock men vill oftare och mer sammanhängande.)

Skriva (alla dessa idéer, oavslutade mobilanteckningar. Vänta bara… Om c:a 20 år kommer min bästsäljare även i pocket.)

Laga mat (prioriteras. Men föga spännande, inget nytt, inget för avancerat.)

Ha fint hemma (prioriteras ej. Längtar!)

Odla (går bra att göra med en 3-åring men kräver ju sin planering och inköp, kunskap etc.)

Nyhetsflödet (0 koll. Försöker snappa upp ett och annat via radions surr men måste ibland stänga av då 3-åringens visserligen ack så charmiga: ”vad sa hon? Vem är det? Är det mamman? Är barnet sjuk? [p1 Kropp & själ om tidigt åldrande]”, liksom tar över både radiopratet och leken eller vad vi nu pysslade med.)

Rita/måla (gör mkt med barnet men helt utan plan/fokus. Bara penselföring mot kopieringspapper med rufsig pensel.)

Vara snygg (orkar ej prioritera detta, som tex snygga kläder, fixade naglar och hår. Jättetråkigt och deppigt och klyschigt.)

Va?! Det funkade!! Känns genast bättre faktiskt :DD 

Och nu ska jag diska.

Nähe

Agnes Larsson? Vi är lite sena. Bara lite!

Ok, inga problem. Bloggar vidare, surfar runt. 

Agnes Larsson? Hemskt ledsen. Vi har en akut-situation, du kommer få vänta lite till. 

Akut-situation, ok ok. I am waiting. Och där ute i hettan går den höggravida barnvakten runt runt. Men ok ok.

Agnes Larsson? Nu är det så här att vi kommer inte hinna med dig idag. 

Och så kom det sig att jag slapp sprutan i tandköttet. 

Vi har en akutsituation här. Det är verkligen akut! 

Jag slapp borren, sugen, krafset, ilandet. Lämnade Folktandvården med hundra procent känsel och en ny inbokad tid. 

Ni tror att jag var nöjd med detta? Nej, inte ett dugg! Jag var så arg och ledsen och snopen och besviken. Jag ville få det gjort, stryka ett streck över alltihop, bli en hel person utan hål! Vid entrén mötte jag tandläkaren själv, småspringandes med nåt papper till vårdcentralen som ligger vägg i vägg, hon bad om ursäkt, hon såg stressad ut, uppe i varv. Rufsigt hår och rosiga kinder.

Så jag sa väl: det är ok… sånt som händer.

Men. Det den sönderstressade tandläkaren ej visste var vad den besvikna patienten skulle komma att göra direkt efteråt som straff. Nämligen: gå rätt in på Ica och köpa en stor påse godis! 

Tandjävel

Bloggar från tandläkarstolen nästan, väntrummet åtminstone. 

Så var man spänd i varenda liten muskel, biter ihop, andas inte. Yrsel, illamående, sus i huvudet i öronen. 

Ska försöka andas djupt nu. Låta det hända bara, tänka på nåt, nåt som, som bloggen kanske? Vad jag ska blogga om förutom tandläkarbesök. 

Lyssna på Skäringer och Mannheimer tänker jag mig denna gång. Snål-fan har ju slut på Storytels prova-på (hur ska nu bokklubbsboken bli klar hade jag tänkt?). 

Men måste komma ihåg att öka volymen, överrösta borren som tar sig in i tanden, köra in den där råa göteborgskan längst in i medvetandet bort från äckelpäckel-tandläkarlukten. 

Sånt skitproblem att noja upp sig för sådant här va? Men känns det bättre med skvalrock a la Alanis Morrissette i väntrummet? NEJ! 

NO FILTER

Just nu är jag här!

Läste Bitterfittan 2 i min bokklubb. Det var länge sedan jag läste en sådan sorts bok. Bara störde mig på den rakt igenom! Språket OCH innehållet OCH kombinationen. 

Såhär såg mina anteckningar ut:



Efter denna kalkon och besvikelse läste jag Just nu är jag här av Isabelle Ståhl. 

Gillar den extremt mycket! Hur kan man skriva så direkt och enkelt? Hur lyckas hon skildra samtiden så exakt och naturligt? Jag är imponerad. 

Detta är ingen bokrecension, jag ville mest hylla. Hej!