Ett foster är ett foster och ingen ska dödas.

Underbara underbara Clara länkade på sin FB-sida till ett gammalt blogginlägg apropå ”Rocka sockorna-dagen” som inföll nyligen (http://underbaraclaras.se/2015/03/23/rocka-sockorna-eller). Jag fick vatten på min kvarn och hittade detta utkast som jag aldrig publicerade, skrivet i samband med en utställning på Fotografiska för ganska på pricken ett år sedan. Kanske vågade jag inte publicera för att det är ett känsligt ämne (även om tesen kring kvinnors rätt till fri abort känns så självklar). Nu har ju inte bloggen några läsare, så vad är jag rädd för? Här kommer alltså det gamla utkastet:


Aftonbladet har något sorts samarbete med Fotografiska och deras nya utställning De utrotningshotade. Vulgär kallades titeln på utställningen av en skribent i lokaltidningen Allehanda och jag håller med (http://www.allehanda.se/opinion/ledare/ar-det-ratt-att-abortera-foster-med-downs-syndom).

Fotografierna verkar ju minst sagt vackra. Idén att porträttera personer som fötts med downs syndrom är ju inte heller så dum med tanke på deras marginaliserade plats i samhället. Men ”utrotningshotade”? Enligt texten i Aftonbladet som jag tagit del av (http://deutrotningshotade.story.aftonbladet.se) syftar ordet utrotninghotade till att abort av foster som visar sig ha kromosomavvikelse ökar och att människor med downs riskerar att dö ut i samhället.

Texten i Aftonbladet gör mig illa till mods. Rätten till fri abort måste få stå på två stadiga ben utan skuldbeläggning av kvinnans val! Fosterdiagnostik är en etiskt skitsvår fråga som inte kan bollas med på detta sätt anser jag. Varje fall är unikt, varje förälder måste få fatta sina beslut kring sitt foster utan att blanda in livs levande, fantastiska människor med downs syndrom.

Ja, ni hörde rätt: FOSTER! Det är fortfarande foster vi talar om, inte människor. Helt felaktigt skriver AB: ”De är de utrotningshotade. De är människorna som kan sorteras bort innan de föds, om vi så önskar.”

Frågan kring abort av foster med en extra kromosom måste diskuteras på ett annat plan. Den måste handla om ”fria KUB-test eller inte?”, ”vem ska egentligen ha rätt till moderkaks-/fostervattensprov?”, ”hur informerar MVC om vad KUB innebär?”, osv… Det är inte människorna på fotografierna som aborteras och ingen på jorden önskar att de skulle ha blivit aborterade heller. Men med tanke på de fosterdiagnostiska möjligheter vi har (samt fri abort), osar Aftonbladets text skuldbeläggning av den enskilda kvinnans val och den sätter sig inte in i problematiken kring fosterdiagnostik.

Dessutom tycker jag att formuleringarna som AB och folk i allmänhet använder kring människor med downs syndrom är ytterst olyckliga. ”De är så glada”, ”de skänker sådan lycka”, ”de är så bra på att sjunga och dansa.” I AB står det: ”Men tänk om det även är så att vi behöver denna del av befolkningen, att de gör samhällsnytta?”

Vilka ”vi”??

(Fotografiska nämner inte något om fosterdiagnostik i sin utställningstext vad jag kan se, mer än detta:

I Sverige idag gör ca 95% av de som bär på ett barn med Downs syndrom abort. Tycker ni att det är fel?
Nej, absolut inte! Vi tycker att det är upp till varje individ att ta ställning till hur de vill göra. Vi står bakom det fria valet att behålla sitt barn eller göra en abort.”)

Fridfulla papperstidning

Har numera papperstidning. Åh vad gött det är, nu när jag har tid! Jag har tid att både läsa och ta hand om resterna, dvs lägga numren i sin hög i hallen (inklusive annonsbladen som oftast åker ur här och var och blir liggande i läggan), senare i vagnen för att hamna i insamlingen på väg till Ica.

Att läsa på ipaden/telefonen funkar och har många fördelar, men att gå såhär back to basics, det är som att dra på en vinylplatta eller föra in en VHS-kassett i sin spelare (ljudet!) eller dra av ett endaste fotografi som kommer att framkallas långt senare direkt på papper.

Tyvärr är innehållet det samma. Krig, krig, krig. Aldrig fred. Vad jag hatar och älskar detta privilegium: att kunna sitta såhär på förmiddagen och njuta av en bibba tidningspapper tillsammans med den klyschigaste formen utav dryck, nämligen te. Ekologisk earl grey på lösvikt, jajamen.

Prassel, prassel. Vi måste ha koll på våra privilegier. Klaga lagom, zooma ut ibland och göra det vi kan.

Pensionär: äntligen!

Livet som pensionär får jag smaka på nu. Men vi hoppas väl att jag kommer orka göra mer då än vad jag gör nu. 

Förmiddagskaffet + mackor är en bra rutin. Då kan man börja dagen med te (till frukost) och sedan kicka igång med kaffe. P1 på förmiddagarna kan bli himla tjatigt om det är Ring P1 som snurrar, men då finns ju detta nya: podcasts!

Men vet ni vad? Jag börjar ledsna på fenomenet podcast. Jag är kräsen och har dåligt tålamod. Tycker det går långsamt jag, att de säger samma sak, pratar på samma sätt. Då stänger jag hellre av! Och när man är på ett sådant humör: lite lätt irriterad på samhället och på nya slangord, då drar man igång BRA MUSIK! 

Det goda rådet gav min far en gång när jag beklagade mig över en deppig period. ”Sätt på någon riktigt bra musik på hög volym”. Mycket bra råd. Det får en att se saker i nytt ljus och kanske börjar man sjunga eller dansa till och med. 

Det händer faktiskt något med hemmet när det fylls av musik. Ofta får jag lust att göra lite fint, småplocka (det är vad som orkas med), gå med en dammtrasa, puffa upp en kudde. Vika tvätt är den bästa sysslan just nu. Eller sitta vid köksbordet och sortera olika högar. 

Idag köpte jag en billig bukett tulpaner, men tji fick sparsamheten när jag upptäckte hemma att buketten bestod av endast 7 blommor! En så ynklig ”bukett” i den stora, vida Ittala-vasen. 

Äntligen har jag ögon för hemmets växter. Jag går med sekatör och vattenspruta. Ställer in i duschen, planterar om. Småvattnar efter att ha känt i jorden. Byter fönster, ställer mörkt, snurrar på krukor. I vanliga fall är det oftast Per som vattnar, men ibland blir det båda två utan att ha känt på jorden först. Då drunknar dem. 

En insikt som jag gärna delar med mig av efter denna tid som heltidssjukskriven:

Hur mycket tid du än har så är den begränsad. Ribban för vad jag förväntas hinna med är lika högt satt, men i proportion till tiden. Alltid svämmar listan över en aning så att man inte ska känna sig helt och hållet nöjd med dagens insats. 

Fyra böcker har jag på gång för tillfället:

  • Ett litet liv (Hanya Yanagihara). Kom dock av mig med denna då Nora blev sjuk och jag tog några vabbdagar. Måste börja om. Vill-verkligen-läsa-denna-bok! 
  • Ditt kompetenta barn (Jesper Juul). Nej, jag har inte läst denna än trots att jag varit mamma i 2,5 år (och lärare i typ 5. Lärare borde nämligen också läsa den). Nu är det således dags. Tvåbarnslivet väntar med spänning! Juul får visa vägen.
  • Att finna sig (Agnes Lidbeck). Sprillans ny roman som känns väldigt passande för just min livssituation just nu. Hörde henne på P1 och sög åt mig av allt hon sa om livet. Man måste ju visa vad man vill ha om man ska ha någon chans att få det!
  • Att föda (Gudrun Abascal). Bibeln för alla bebisväntande som jag inte hann läsa sist. Jag skummar visserligen en del, vill t.ex. inte läsa detaljerade beskrivningar av olika bristningsgrader. Inte heller mottaglig för hur många förlossningsberättelser som helst, det blir liksom… för mycket! Men att läsa om det nyfödda barnets behov känns kul och relevant och peppande inför vad som komma skall.

Det regnar ute. Jag stannar inne. Jag tar Juul, för hon börjar bli jävligt ”trotsig” (eller vad han nu skulle kalla det) och jag vet inte vad jag ska göra. Snart är det också dags att micra en skål soppa till lunch. Lättuggat och praktiskt. 

Adjö!

Och nu: 0-gradigt

Nej, inte har jag lugnat mig sedan inlägget nedan. Nu är det c:a 0-gradigt och jag har ingen aning. Hur klär man en 2-åring?

Så random vad det blir…

Tänker typ: ”men om jag tar det här nu vad ska hon då ha när det blir ännu kallare (/varmare)?”

Smyger på en långärmad bomullströja innan fleecen som jag inte planerat innan, bara blev så.

D.v.s.: 3 lager under overallen upptill, 1 par tunna merinotights på benen. De som sitter så mycket i sandlådan som är full med snö.

Finns det ingen guide/tabell för detta?

Svettas hon järnet på förskolegården nu, men iskalla små rödflammiga ben?

Vad ska förskolepedagogen tänka när hen upptäcker lager på lager under overallen, där de trängs i en fuktig hall bakom torkskåpens brummande? ”Åh herre gud, titta här Gunilla! Oj oj oj, ett lager till och ett till, och… Vänta, kom hit, känn på flickstackarns ben. Fort! In med henne i torkskåpet!”

På väg till förisen hoppas Nora alltid att de är inne och leker, men jag försöker som den förälder jag nu är: ”det är väl härligt att vara ute? Det är bra med frisk luft. Det är kul… Då kan ni… Springa runt där ute och det kanske finns lite snö?” Men i själva verket hoppas jag också på inomhuslek och en jämn tillförlitlig temperatur.

(Mer om väder men tema sommaren finns här: https://agneslarssons.wordpress.com/2015/07/15/innelistan/)

AW1617

Det är en plåga varje dag detta med att välja kläder till Nora. Vad ska en 2-åring ha på sig i 3-6 grader utan att svettas ihjäl/bli kall? Jag försöker pejla in vad de andra ungarna på förisen har, men det är allt från stora vinterskor och fodrade overaller till lilla skaljackan och sneakers. Jag får ingen vägledning. Varje morgon när jag lämnar är jag rädd att förskolepersonalen ska skratta ut mig för mina klädval. (Alternativt anmäla till högre instans när det gått alldeles för långt.)
Men idag var det faktiskt Nora som valde – mot min vilja, men annars hade vi aldrig kommit hemifrån. ”Nej jacka fleece”, så blev det en alldeles för trång och kort liten tjockare höstjacka (jämfört med skalisen) där fleecen inte får plats inunder.
Jahapp, kanske är det en sån här hon ska ha nu, tänkte jag när förskolepedagogen såg ut att nicka gillande åt den lilla jackan. Jahapp, måste vi köpa en tjockare jacka också, anpassad till höst, till perioden mellan skalis och tjockoverall? (OBS! Overall redan inhandlad! Ska hon använda den redan nu??)
img_6416
Mössan som förvinner men alltid kommer tillbaks (merinoull dårå)
 Det är inte över än: Klarar vi oss utan ”höstskor”/kängor eller måste glappet mellan sneaker/gummistövel och jättevinterkängan fyllas upp av något annat? Hon äger ett par fodrade gummistövlar som hon själv helst skulle sova med om hon fick välja (ärvda av äldre kompis, kanske därför?). Men de är ju till för regn och väta.
Mössa kommer man långt med, jag vet. Men resten? Jag kan inte tänka: ”klä henne som du själv klär dig”, för jag är inte ute timmar i sträck, kanske sittande på en stock eller i en lövhög med en kall äppelbit i handen.
Var är handboken? Varför förutsätts det att man ska förstå sånt här?
Har det med min roll som förälder att göra?
Är det bara en inre osäkerhet?
…Är jag verkligen en mamma!??
(Var är då PAPPAN i allt det här? Jo, han är nog också lite osäker ibland. Men han har ingen blogg).
TACK!

Kra kra, flax flax

Sista dagen hemma sjuk och jag tittar på Det vilda Skandinavien (SVT). För första gången har man lyckats filma ett björnide på så nära håll. Yrvakna ungar som vinglar ut i vårsolen och en stor, lugn, överbeskyddande mamma som håller vakt medan ungarna undersöker omgivningarna, busar med varandra, klättrar i träd. Också älgarna som kämpade över den strömma älven var en mäktig syn, trots lilla kalven som inte orkade utan blev lämnad till sitt öde.

Men så fort det börjar handla om fåglar så slutar jag att titta. Dessa oberäkneliga fjäderfän med hårda näbbar och ryckiga rörelser. I den tomma blicken har de något lömskt och när de går till attack mot varandra uppstår ett okontrollerat fladder med fjädrar och annat bös som flyger åt alla håll.

Jag har försökt att inte göra någon grej av att jag går omvägar på torg för att slippa passera grupperna av duvor som hänger där. Att jag helst inte väntar på pendeltåget på Centralstationen utomhus beror inte bara på trängseln och den allmänt otrevliga miljön, nej, för har ni sett vilka som sitter där uppe på bjälkarna och håller hov?

På Skansen eller på en mindre djurpark/4H-gård för den delen låter man ofta höns, gäss och andra flygkunniga ströva fritt – något som gör min picnicstund allt annat än rofylld.

Aldrig glömmer jag hos pappa när jag var yngre, när en liten sparv flög in i lägenheten, in i mitt rum. Alldeles galen var den såklart för att inte komma ut genom glaset, men ändå se himlen där ute så självklar. Jag glömmer det aldrig, denna lilla inkräktare som det kanske var synd om, men som fick mig att drabbas av en panikartad äckelkänsla.

Jag har försökt att inte göra någon grej av att jag inte gillar fåglar – jag vill inte karakterisera levande varelser så, jo, kanske råttor, men alltså fåglar: som folk generellt sett tycker är härliga, det känns inte acceptabelt.

Visst, jag möter hellre än tjäder än en brunbjörn om jag är ensam i skogen (eller i djurparken utanför sin bur för den delen). Men när det gäller att i närbild följa deras vardagsliv, då föredrar jag de fjäderlösa.

PS. Konstigt nog är det roligt att rita fåglar. Så någonting gott ska det väl komma ur dem också!

9c574-uggla_linda2