Utanför eller innanför

Skrev förut att jag raderat Insta, minns ni? Raderade även Facebook på telefonen, men kan kolla på datorn och ipaden. Nu börjar mejlen komma: ”XX har lagt till ett nytt foto” eftersom jag inte varit inne på så länge och jag påminns om det där livet.

Hade Pers mobil i bilen för att kolla karta härom dan’. Slank in på Insta, hoppsan, men bara för att kolla om han lagt upp nåt från resan. Kikade lite på syrrans också. Och några till. Men sedan var det dags att lägga undan låne-Instan och komma tillbaka. Tillbaka in i värmen, in i verkligheten.

Jag fattar att du inte är lika skadad av detta som jag är (okej var). Jag är en dagboksskrivare, en samlare, en dokumenterare. Finns det ett verktyg [instastories] som kan samla allt jag gör, känner och ser i ett roligt format ja då går jag ALL IN.

Men som föräldraledig med massor av dutt-tid för uppdaterande har det gått överstyr. Mina tankar är bildtexter, den grådisiga lekparken kryllar av emojis. Jag är inte här utan där och räds inte bara att missa vad andra lagt upp utan även att missa snygga, roliga ögonblick att uppdatera själv.

Nu samlas dem i mitt huvud, eller i kameran förstås för den finns ju kvar. Vill jag visa någon annan så skickar jag ett sms eller håller upp telefonen framför min kamrat som går bredvid eller kanske: ”du, kolla trädet där borta, ser det inte precis ut som… en snorkråka?” eller vad det kan vara.

Hej riktiga tankar!

Hej riktiga kameran!

Hej livet, kreativiteten och en mobil med batteri hela dagen lång!

Annonser

Fältöversten

När jag gick i gymnasiet och skulle bli journalist, då praktiserade jag i två veckor på en liten ful gratistidning med alldeles för lyxigt kontor på Karlaplan (tidningen lades ned ganska strax därefter).

Matlåda var sjukt pinsamt. Minns en korv stroganoff i Big Pack-låda som jag micrade med blossande kinder. Kunde knappt äta. Istället slank jag ned till Fältöversten, köpte en sallad och ibland McD (också stört pinis, men billigt).

Idag var jag där i Fältöversten igen för att luncha med en innerstadspingla. Hittade knappt upp ur tunnelbanan på denna främmande mark (hänger bara i Ringen och Sickla), men när jag såg McD kom jag ihåg alltihop. Drömmarna. Hur jag vandrade runt i drömmarna om framtiden. Om pengar, om allt jag skulle köpa där i Fältöversten sen när jag hade pengar.

Drömde om att skriva saker. Vad vet jag inte och visste nog inte då heller. Men en redaktion skulle det vara! Luncher och pappersmuggar med kaffe.

Drömde om att promenera eller cykla till jobbet för jag bodde ju i stan, i drömmen. Och jobbade typ där, Karlaplan.

Detta var på den tiden då jag fortfarande läste tidningar som t.ex. Elle. Av någon anledning såg jag mig alltid i rutig kjol, tjocka strumpbyxor, stövletter och självklart den där luxuösa handbagen. Mulburry troligast med rutigt foder. Tror det är en modebild från just Elle anno 2001 vid höstlövsfond som etsat sig fast.

Jag drömde om Carrie innan jag ens sett SATC S01.

I alla fall, back to Fältöversten 2018. Jag träffade pinglan på Thelins, åt spätta med remouladsås och potatis. Tog ett varv i Fältöversten sen, kände på hur det var att vara vuxen. Vuxen med pengar på kortet i en plånbok lika gammal som mina journalistfantasier.

(Men jag köpte (nästan) ingenting).

Dream big, little pig.

Semestern förresten

Vill ha semester alltid. Vill vara ledig, i solen, på resa, bada, äta pommes, rostat bröd, un cortado.

Hur får man till det i vardan’, den här fantastiska känslan av ledighet och lugn?

Rostbröd i frysen och en espressomaskin, är det grejen eller?

Denna kortvariga semester, flyktiga stund i solen och sen back to life back to reality. Du skoningslösa taxiparkering i minusgrader och mörker. Redan dagen därpå väntar everyday life och väskor med smutstvätt och sandiga sandaler i plastpåsar. Ofta får de stå alldeles för länge i hallen innan det stökats undan. Är väl för jobbigt att ta i? Shortsen och linnena. Solkrämen.

Bit ihop. Bit ihop.

Skönhetsblogg

Googlade på nagelband. Jag har fått min farmors tjocka som klättrar långt upp på de små, runda nagelytorna (också farmors). Söta, visst. Men ett sjå att hålla ordning på om jag vill ha fina naglar och något så när en yta för lack.

Hittade detta inlägg: http://blogg.veckorevyn.com/hiilen/2013/08/19/aldrig-mer-torra-nagelband/

Klockrent! Måste skaffa en olja!

Eh va? Hade du inte fattat det Agnes, att du måste ha en nagelbandsolja?

Eh, ja?! Och? Vad fick du luft ifrån? Bara för att du sitter och masserar nagelbanden varje kväll framför teven medan jag skriver på min bok eller läser poesi?

Kollade lite här: https://www.bangerhead.se/nagelbandsolja
Skulle ”klicka hem” nåt. Men så ba:

HELT SERIÖST?

Funkar det inte med olivolja/rapsolja/kokosolja/mandelolja/barnolja/hudkräm/BREGOTT?

Jag TROR JU INTE på sådana där små flaskor för 189 kronor med en blandning av XX-extrakt och ZZ-mineraler och YY-vitaminer. Ibland vacklar jag dock och inbillar mig att det där är sanningen. Att jag missat något essentiellt som alla andra tjejer fattade för länge sedan. Och jag googlar nagelbandsolja eller liknande. Igen.

Nähe ni. Jag och farmor. För oss duger det med margarin, eller så får det vara!

Adjöss SOME

Jag raderade Insta. Först i våras, när Mia var nyfödd. Det varade en månad, sedan kom sommaren och jag klarade inte av att uppleva utan att uppdatera.

Nu har jag gjort det igen, bara så där, en dag då jag för sjuttioelfte gången slentrianmässigt plockat upp luren för att scrolla igenom flödet av människors och företags uppdateringar, bara för att se att inget nytt hänt sedan sist. För cirka tio sekunder sedan.

Jag vill ta reda på vad som händer med SOME-scroll-tiden när den inte finns mer. När jag nattar barnen och de nästan somnat men inte helt. På bussen, i trappen, i hissen, i hallen…

Stories har hetsat upp det ännu mer – de försvinner ju sen! Nu missar jag allt. Eller ingenting?


[SOME = SOciala MEdier för er som inte kan sådant avancerat språk]

 

Djupa tankar idag

Att ha en 3-åring är som att leva i ett tv-spel.

Var aldrig, aldrig hungrig (läs: på dåligt humör) när du är med din 3-åring.

Plocka ur diskmaskinen är en sådan tv-spelsgrej. Och plocka i. Så kommer samma bana tillbaka igen: plocka ur, plocka i, få poäng.

Mitt drömliv består av tid. Tid att sitta såhär med datorn i knäet och varken mindfulnessa eller mindlessnessa. Men också hinna läsa, lukta på blommorna och ha ett städat hem.

En dag snart så är barnen stora och jag kommer ångra att jag längtade, sittandes med datorn i knäet alldeles rastlös.

Vardagen är livet. Så gott det går får man la göra nåt vackert av den också? Lite honung på filen och just det: måste flytta bilen!

November – maj, bilflyttens tid. Alla dessa bilar som skrapas, startas, värms upp, bara för att åka ett kvarter? Absurt egentligen.

Är allt ett tv-spel???

Köpte tulpaner, måste ju ge extrapoäng i alla fall.

Helt klart avdrag på poängen när man låter 3-åringen kolla på en film i vilken en av HP som råkar vara pojk blir RETAD för att han leker med flickor!!! Jag hade missat den scenen :::( Blev så ledsen.

Kom plötsligt på varför jag var så hungrig på eftermiddagen. Jag åt nästan ingen lunch! Vi delade en sushi-tallrik, jag och Nora och hon åt upp alla bitar!!! Jag tror jag åt 4 och hon 10. Varför beställde jag inte fler?

🍣🍣🍣🍣🍣🍣🍣🍣🍣🍣🍣

Nu är jag hungrig igen. Jag får la gå å micra en quesadilla. Eh va?

Ja, ni hörde rätt. De ligger i kylen, inpackade i folie av aluminium. Lagade dem igår ba, nytt middagskoncept i familjen. Hoppsan.

Du tar paprika, lök och ”valfritt protein”, vi körde quorn bara för att vi är flexitarianer. Hacka. Stek. Blanda i nån texmex-krydda av smarrigt slag. Du tar tortillabröd, delar på mitten så de ser ut såhär: DDDDDDDD Lägg fyllning + riven ost (mkt), vik, in i ugnen ca 10 min/stek. Du äter med sallad och texmex-grejer. Varsågod ;)

Idag var en sådan där overklig dag som en i mitt Insta-flöde skrev. Alla träd var klädda i vitt glitter, hela marken likaså. Himlen var pastellig från morgon till kväll och spred ett magiskt ljus på allting så allting blev vackert, även om det egentligen är fult. Detta väckte liv i allas mobilkameror och hela Insta glittrade loss. Min story var täckt av snö.

Men så kollar jag langtidsvarsel och går tillbaka till ordinarie tillstånd. Hur mkt dålig vinter klarar vi av? Humörmässigt alltså, jag talar inte om klimatet nu.

Kunde också vara ett poängsystem i tv-spelet livet, ens klimatpåverkan alltså. Och humöret.

Letade bilder från idag 10/1, ”glitterday” och såg en sjuk grej. Nämligen mitt eget face som speglades i brödrosten när jag fotade Mia vilket jag inte visste om. Så här ser jag alltså ut när jag fotar mitt barn:

Sjukt. Nej vet ni, diskmaskinen måste plockas in och köras igång och quesadillasen ska ätas. Snart vaknar bebisen (hon sover bara korta oberäkneliga stunder och när hon vaknar måste man vara där och vagga om så att hon fattar att det är natt, annars får man massa poängavdrag och mindre sömn vilket resulterar i sämre POWER till nästa bana).

God natt… alla mina… följare!