Ändå en dagbok

Nora, 3, sov hos sin farmor inatt eftersom Per är på någon sorts jobbresa (Spanien tror jag) och jag är solo med två småbarn = avlastning (och kul för Nora och farmor). I alla fall, Mia, 1/2, brukar sova länge på morgnarna om ingen väcker henne vilket Nora brukar göra, men ändå vaknade jag strax före kl sju denna lyxmorgon varpå lillan vaknade hon med.

Suck

Ja, ja. Carpe diem, upp å hoppa! Jag drog genast igång en bolognese för att vara helt rustad när lilla bossen skulle dyka upp genomtrött och superhungrig efter att ha varit på badhuset med farmorn. Nähe, nu skrev jag fel. Den kokade jag ju igår?

Haha

Har varit hemma för mycket.

Jag går knappt ut vet ni. Det är pinsamt, men jag trivs så extremt bra hemma att jag helst stannar här om jag kan, om jag inte måste ut.

MEN JAG MÅSTE JU UT!? Frisk luft är A och O och motion allra mest.

När ska jag hinna ordna med alla sakerna då hade ni tänkt…? Sortera och plocka? Nä just det. Måste ingenting.

Så bröts lugnet av dörrklockan. Med pirr i magen, mest av längtan, öppnade jag. Direkt gick buset i blicken att urskönja. Supertrött och jättehungrig. ”Nu gäller det att stryka medhårs”, tänkte jag och började stryka. ”Nähe, jaha, okej, javisst, självklart, inga problem, du kan själv ja, så bra, så bra det går det här då, ja då tar vi det först och vila sen – det blir hur bra som helst.”

Och hon SOMNADE till slut efter lunchen! Lilla pluttan, ni skulle se vad söt hon är.

Vet ni att hon sa åt mig att STRÄCKA PÅ MIG vid matbordet när jag satt och hängde som mest?

Jamen då vaknade Mia förstås, så vi gick upp och gjorde kaffe och … vet inte?

Till slut hade en timme gått, då började jag städa sovrummet och dra upp rullgardinen och FaceTajma med Per. En väckningsprocedur, jag ville (faktiskt) UT!

Vi kom till parken efter många och långa procedurer. Solen stod lågt, men skönt ändå. Jag vet inte, det där med lekpark… Det där eviga gungandet… Vi avslutade på Ica. Egentligen en mer ”stimulerande aktivitet” eller vad man ska säga? Hon drog korgvagnen/vagnkorgen och hämtade varor och föreslog maträtter.

Jag frågade: ”Gillar du fiskbullar?”
Hon: ”Ja! Med becon och lingonsylt!”
Jag: ”Nej, asså det är potatisbullar?”
Hon vid pizzadegskylen: ”Mamma! Jag har ongat mig! Vi gör pizza, det blir superbra?”
Jag: ”Vi ska inte äta pizza.”

Det hela slutade med en maträtt jag inte inhandlat på ca 10 år, som ändå tar upp ganska stor frys-plats i våra matbutiker, nämligen en sån frys-pizza.

Vi gick hemåt. Hon bar en påse med ett paket smör i och valde att doppa den i Årstas smutsigaste vattenpöl.

Hon kollade Pippi och jag ”lagade mat”. Hon frågade var Pippis mamma och pappa är någonstans.

”Vi får hoppas den är god”, sa hon innan vi satte tänderna i Icas fryspizza. Mia fick inte smaka.

Till sist läste vi Gittan gömmer bort sig och hon frågade var mamman och pappan är någonstans.

Allra allra sist läste vi Puck går till frisören och jag försökte igen att freestyla en ny text till bilderna för den som står är så övertydlig och torr att jag inte kan läsa den utan ironi och typ sarkasm i rösten. Bilderna är dock fina (konstruktiv kritik, ja tack).

GOD NATT ALLIHOP, nu är godiset slut och jag ska försöka varva ned från en sockertopp utan att fastna i t.ex. omöjlig och pinsam tråd i någon lärargrupp på FB.

<3

Annonser

Dra in den där pastan

Ganska precis innan det hände hade jag planerat ett inlägg med en Skanstull-guide här på bloggen. Att låna toaletten på Clarion och sedan unna sig en lunch där låter väl inte så dumt t.ex.? Bättre än Åhléns där du som har barnvagn måste in i en krånglig hiss först, sedan lyckas kontakta ett butiksbiträde för hjälp med upplåsning av själva toadörren.

Blöjan var alltså bytt och jag var hungrig. Klockan visade 11.28, de öppnade 11.30. Två, eller kanske tre servitörer kom emot mig. Som om de stått och laddat en stund för att ta emot dagens första lunchare. Jag fick en meny, valde en dagens, hittade ett bord precis ovanför mynningen till Söderledstunneln. ”Wow, häftigt!”, tänkte jag. ”Det här blir läckert. Sitta och luncha och spana ut över bron här. Kolla Mia!”

Ibland är det härligt att bara gå på sina infall dessa föräldralediga dagar. Planen var nämligen att handla och sedan åka hem för att styra någon mat. Men äh! Why not testa det här idag?

”Dricka?”, frågade servitören som sig bör. ”Bara vatten idag tack”, svarade jag. ”Okej, med bubblor eller vanligt vatten?”, fortsatte han. ”Eeeh, ja… Lite bubblor är väl trevligt”, sa jag och fick samtidigt syn på en radda flaskor på en hylla och förstod att jag kanske beställt en köpevatten vilket jag tycker är jävligt onödigt som princip. Vi behöver ej köpa vatten (alltså jag gör det ibland ändå men helst inte, fattar man?). Hade väl dessutom en unn-spärr där vid drickan eftersom detta var ett sorts infall istället för hemlagat. Well, well, det spelade ingen roll. ”Men”, hann jag tänka, ”restauranger borde inte sälja mineralvatten på flaska. De kan väl skaffa kolsyremaskin?”

”Vill du ha lite guacamole före maten?”, ropade servitören från baren. Med bubbelvattnet i färskt minne var jag snabb att svara: ”ja jo, men är det något du liksom bjuder på eller ska jag betala en fyrtio-femtio kronor extra?”.

Att jag sa det där. Spärren är borta. Jag är nu 33 år gammal, jajamen! Jag SKITER I. Jag frågar om jag vill veta. Jag låter mig inte luras. Pinsam morsa, må så vara.

Tillbaka: ”ja jo, men är det något du liksom bjuder på eller ska jag betala en fyrtio-femtio kronor extra?”. Servitören hämtade en meny… ”Guacamole… för den tar vi… 95 kronor”. ”Okeej”, sa jag eftertänksamt. ”Men du, om jag hade velat ha en sådan hade jag väl beställt det då när jag tittade på menyn?”

Haha – vad jag ångade på.

”Nej, vet du. Dra in den där pastan, jag går någon annanstans.”

Utan att klä på Mia igen, för det gjorde jag utomhus i snålblåsten, backade jag världsvant ut vagnen utan att se på servitör-fan. Hann även tala om att:

”Jag känner mig inte kränkt personligen, men tycker det är jävligt konstig restaurangstil, särskilt såhär på lunchen.”

BAAAM!

Hans försök till ursäkt… Hans förlorade kund… Hans okunskap om att jag har en av Sveriges största bloggar där jag skriver om sådana här fadäser… Ni förstår att det var med ett leende på läpparna som jag krånglade på overallen igen, sedan med raska steg mot smarriga falafel-stället på Ringvägen.

Det är slut på alla dumheter.

Jag går till attack.

Pinsam är mitt förnamn.

Clarion, ni har en bra toalett, men hörrni: ”dra in den där pastan”.

Dödssvampen

DSC_9172Har din Instafeed också sin värsta skogsperiod just nu? Blivit som förvandlad till en överfull svampkorg i motljus? Bildtext: ”nu har man att göra” och på tidningspapper på köksborden ligger berg av ätbar, orensad svamp?

Mellan uppdateringarna traskar ni runt bland mossa och rötter. Hoppfulla krafsanden bland bruna löv, tappra steg vidare till nästa hög. Stövlarna är på, mössan har letats fram bland vinterbråten, någon gammal H&M-jacka i militärstil, ”svampplockarjackan” kommer till användning.

Även Per pratar om svampen, att ”det vore fint att hitta lite svamp. Undrar var den finns här ute på landet?”

Så stod vi på stranden, jag och Nora i lördags. Vi gjorde en bana i sanden till lilla bilen så att den skulle åka rätt ner i sjön. Sedan ville hon upp på berget där borta så vi gick dit, blickade ut över vattnet och mitt hjärta klappade så hårt för september. Men strax ville hon ner igen, till Mia som inte skulle vara alldeles ensam nere i vagnen enligt Nora men som sov helt perfekt enligt mig. Helt perfekt för att passa på att äventyra med Nora på ett berg. Lära henne ett och annat om skog och mark, för titta DÄR! Titta Nora, ser du svampen? Det är en flugsvamp och den är LIVSFARLIG, GIFTIG.

”Jag tycker om sån där flugvamp”, svarade hon. ”Nåja, den får man bara titta på”, sa jag. ”Men här… här är en annan… Vad i? Trattis?!” mumlade jag medan Nora drog i mig för att gå tillbaka. ”Nu ska de få se! Per kommer ju bli helt till sig.”

Nora lekte vidare med bilen och jag googlade på svampar. Som ni förstått kan jag 0,0 om denna växtfamilj och jag är så ointresserad, det enda jag vill åt är likes. Under rubriken Trattkantarell listades ett gäng som lätt kan förväxlas med den smarriga trattisen. De såg helt annorlunda ut allihop så jag förstod inte alls hur någon skulle kunna förväxla. Ju längre ned i listan jag kom desto mer säker blev jag på att det var en trattkantarell jag höll i handen.

Som tur var, höll koncentrationen till den allra sista i listan. Den som svampguiden påstod var ytterst sällsynt att man förväxlade med trattkantarell. Den som jag höll i handen. Som vore den en brännhet manet slängde jag svampen ifrån mig på marken med ett ”IIIIH!”-ljud.

Det var en DÖDSSVAMP jag plockat! En asgiftig, dödskallemärkt toppig giftspindling. Cortinarius rubellus!

Vi packade ihop bilen, hinken, spaden. Tjongade iväg bananskalen i skogen. Lommade tillbaka. Det blir inga svamphögar på mitt köksbord. Faktum är att jag inte ens köper kantareller för jag orkar inte rensa dem. Jag beundrar ert tålamod i skog och mark, men till alla andra wannabes där ute vill jag också utfärda en varning för Cortinarius – skrämmande lik den ack så populära trattkantarellen.

DSC_9170

DSC_9175

För mycket kaffe

Det är en alldeles vanlig dag med krassligt förskolebarn + liten bebis. Vi äter våra köttbullar och mackisar till lunch och bestämmer oss för att vila i vagnen idag. Allt går enligt plan. Mätta och belåtna kommer vi iväg, strax ska båda sova, vi går Götgatan norrut. Mot Skrapan, tänker världsvana jag med dubbelåket, in i hissen opp på plan 2 där det är så mycket lugnare än på BV.
Aaah, en soffa! Ledig! Och jag som fick med mig min bok. Kan man ha det bättre, va? Gudars så gott med en kopp kaffe nu rå.

När kön till kassan på Espresso house (= huset av espresso) avtagit smyger jag mig dit och beställer med en glad, upprymd förväntan i rösten:

”Hej! Eeen vanlig kaffe tack. Och har ni sån där god havremjölk som inte skär sig [såklart de har], okeeej bra… Och äh, jag tar en chokladboll också!”


Inte varje dag! ”Vilka snälla barn som sover samtidigt”, utbrister en dam som slår sig ned i soffan mittemot. ”Jo ibland så”, smajlar jag tillbaka.

Men Jesus! Vilken stooor kopp! Här snålas inte. Första klunkarna kaffe brukar ju vara de bästa, men redan här anar jag att något är på tok. Det är som att jag måste… bälja i mig. Attans, redan börjar det svalna trots koppens påtagliga tjocklek. Tung är den också, rent ut sagt jobbig att lyfta. Nåväl, jag måste väl inte hälla i mig allt ändå tänker jag och börjar karva på bollen av choklad.


Man har ju lärt sig att aldrig beställa muffins. Det är som att äta en burk bakpulver med sked. Nu har jag också lärt mig att även rata huset av espressos kompakta sk chokladbollar.

Jag sparar halva till Nora, hon som ännu inga referenser kring chokladbollar har. Innan de vaknar hinner jag dricka en tredjedel av kaffet, läsa ett par sidor i boken samt lägga upp ett par Insta stories.

Så vaknar de! Nora jobbar vidare på bollen men vill snart gå vidare på nya äventyr och vi styr kosan mot hissen. Vi går förbi kassan och jag sneglar av en händelse mot menyn. Tre sorters brygg finns att välja på med två prisklasser på varje sort.

Vad det var jag beställde kan jag inte räkna ut och eftersom jag levde som en kung den där timmen då båda barnen sov brydde jag mig inte heller om att alls registrera summan som drogs på mitt kort.

Av nyfikenhet frågar jag personen i kassan: ”Om man beställer ‘en kaffe’, vad får man då?”

”Då får man Superior eller Classic”.

”Okej. Men är det olika storlekar eller vad är prisskillnaden?”, ångar jag på.

”Mm då har vi vår standardkaffe och sedan en liten om man vill ha det.”

Mitt svar är endast ett frustande ljud och en snabb gir med vagnen mot hissen. Så lurad, så bortgjord, så styrd av en café-kedja.

Förstår ni hur mycket jävla kaffe + valfri hipp mjölksort som vaskas varje dag på husen av espresso som nu tagit över varenda ledig lokal?

Förstår ni hur de sakta men säkert skruvar om kaffekoppsnormen, lurar i oss att kaffe är det nya teet, får oss att bälja, svälja, kvälja?

En enkel kopp bryggkaffe ska serveras i en ganska tunn kopp, max 1 dm hög. Den ska gå att tömma innan kaffet svalnat och vill jag ha mer kallas det PÅTÅR.

Vi lämnar Skrapan och dundrar hemåt. Tyvärr kommer vi inte längre än till Skanstull där jag måste stanna för en kisspaus.

Kisspaus kisspaus. Aldrig mer Espresso house!


(Ej ett filmklipp, bara screen shot)

Godzilla

En av grejerna man tänkte på som liten, t.ex. uttråkad i en bil eller när man inte kunde sova, ja det var bröllopet. Klänningen, musiken, buketten. Alla gästerna, håret, sommaren.

En släkting hade ett sådant klassiskt supervackert bröllop och jag var brudnäbb, tio år gammal, puffklänning som mamma sytt, sidenband, blommor i en korg. Vi gick till frisören precis innan och våra pager fönades så att topparna veks inåt. Vi var med på fotograferingen. Vi hade rosetter på skorna som mamma satt dit, i samma färg som klänningarnas band.

När man var liten var det en lek: att gifta sig. Och min pappa som är organist till på köpet, många gånger har jag därför fått provköra till live-orgel att skrida fram i mittgången i en kyrka anno 1774.

”Bababababa babababaaabababababaaa bababab bbaaaa baaaaa bararambambam babababababaraaaaaarAAAA …”

<<<<<<<<<>>>>>>>>>><<<<<<<<<<<>>>>>>>>>>>><3

33 år gammal är jag idag och jag har varit ihop med samma kille i 10 år. Nu i sommar blev vi ett gift par, alldeles utan romantiska intentioner, alldeles utan en brudklänning ens en gång. Eller jo, jag hade klänning som jag gifte mig i, alltså en brudklänning?

Jallafall bestämde vi trots formalian kring det hela att vi skulle äta middag med våra föräldrar och syskon efter vigseln i Stadshuset. Och ett par veckor senare samlade vi ihop vårt gemensamma ”kompisgäng” (som hängde väldigt mycket förr, inte lika mycket längre. Som det är, pga diverse hit och dit). Det blir perfekt, tänkte vi. Enkelt och så. Kunde lika gärna ha varit en typ kräftskiva.

Men vet ni vad som hände?? Jo, ju mer jag tänkte på detta event, desto mer romantiskt blev det och snart började jag kalla det för ”bröllopet”! Det pirrade lite i magen. Jag tänkte på hur det var för tio år sedan, på allt vi varit med om tillsammans, på framtiden. På hur mycket jag tycker om honom som jag skulle gifta mig med!

Den 12 aug gifte vi oss i Stadshuset och tog sedan buss 3 till restaurang China på Ringvägen, satt vid ett stort runt bord med en skiva som går att snurra på så att alla får smaka av allt. Asgod mat och friterad banan till efterrätt. Sedan promenerade vi söderut med två vagnar och två små sovande – nu som ett GIFT PAR.

Dagen efter åkte vi till Moderna och den söndagen gick jag lite extra rak i ryggen (brukar aldrig ha rak rygg) pga att jag var NYGIFT! På måndagen lade sig nyhetens behag och allt var som vanligt.

Firande #2, nämligen middagen i lördags, dvs två veckor efter självaste vigseln, var väldigt väldigt trevlig och kul. Vi var tjugo personer som alla känner varandra, vi grillade ett lamm, vi dansade på vår stora altan och sov lite här och där som värsta pyjamaspartyt.

Och vet ni att kompisarna hade ordnat så galet fina presenter då?? Byggt och tänkt och fixat. Läste Mirakel högt av Ranelid himself. Ett fårskinn <3. Matlagningshjälp <3.

Kärleken till mina kompisar blir ju (nästan) lika stark som kärleken till killen!!! Inte att jag vill gifta mig med dem, men.

Man kan gifta sig på olika sätt, det har vi med åren förstått. Om sju år fyller jag 40 (AAAAH GAAAAH BAAAAHAHAHA HJÄLP), då blir det kanske en sån stor fest med alla mina kära vänner + familj + släkt. Den här gången valde vi en mindre skara och nu är jag gift.

Bör ej förtäras – jag är gift!

BVC – va e de?

I början med en liten en, då är det ett himla spring på BVC, barnavårdscentralen. Bebisens tillväxt ska följas och vaccin ska ges. Bebisen ska fästa blicken, lyfta på huvudet, smila lite grann, o.s.v. Inget märkvärdigt med det, kan tyckas. Bara att ta sig dit, lite mysigt rent utav. Ha ett upplägg för dagen, få visa upp sin lilla godbit. Ja: mysigt.

Men efter dessa besök är jag som ungefär en urvriden trasa. Eller kanske spänd gitarrsträng (motsats till trasan, men ändå). Jag har nämligen ansträngt mig något det grövsta för att besöket ska bli som det ska vara och så när de blå skoskydden åkt av och jag står där utanför i snålblåsten, undrar jag: ja hur ska det då vara och blev detta bra?

Det är känslan av att jag måste le-ve-re-ra, att jag måste mata sköterskan, liksom ge henne någonting. Inte kan ett sådant här besök ta endast fem minuter (vilket det skulle med bara vägning och mätning)? Nej, det måste fyllas upp med något mer. Sköterskan måste få något, annars känner jag mig… girig!

Jag börjar beskriva bajset. Att det inte är lika grynigt som storasysterns var. Nej, inget jag oroar mig för alltså. Kan väl se olika ut, jag har läst att det är normalt. Jag kommenterar bebisens kanske långa naglar, som om jag ursäktar mig (”man bryr sig som inte lika mycket nu med andra barnet”). Alltid säger jag när sköterskan frågar om hon ska fylla i vikt och längd i Mias BVC-bok: ”Ja, gärna. Det är lite kul att ha nedskrivet faktiskt”. Alltid! Men detta är bara en av alla klyschor som fullständigt rasar ur mig.

Så, en dos bajs, kommentarer om bebisens vanskötsel (skämtsamt) och mängder av klyschor. Självklart ger jag också något om syskonskapet, kanske en jämförelse med hur det var med Nora. Jag tänker högt och ger henne mina tankar, mina funderingar.

Och matar vidare, frågar något om vaccinet hon ska få, inte för att jag undrar, bara kallprat: för att man väl borde undra något? Verkar konstigt om jag inget undrar, som att jag inte bryr mig eller är det minsta orolig? Är det inte så, med folk som säger att ”allt är så bra”, då fattar man direkt att något skumt är i görningen. Våld i hemmet…? Spritfester…? Pizza framför TV:n…? Oboy’ till frukost…?

Min nervositet och anspänning genererar de konstigaste frågor, kommentarer och tyvärr också: skämt. Till nästa besök har jag i läxa att bara väga och mäta och vara tyst. Inte ge ens ett litet lillfinger. Lovar att återkoppla i bloggen!

Känner du igen denna typ av personlighetsförändring på BVC eller i liknande situationer? Kommentera gärna!

*Äckelvarning* :(

Gårdagen var ytterst händelserik. Som om det inte var nog med shoppingrundan (inlägget nedan), så startade dagen med TANDLÄKAREN.

Jag var där för några månader sedan och fick konstaterat att det fanns två hål i mina tänder. De lokaliserades i samma område, vilket jag tyckte kändes bra för då behöver jag inte bedövas på olika sidor i käften och de kommer jobba på samma ställe, jag kanske inte ens märker när de övergår från det ena hålet till det andra. I ett nafs bara.

BEDÖVNINGEN. Som ni redan räknat ut gillar jag inte tandläkaren. Inte på min TOPP 10 över HÄRLIGA GREJER så att säga. Man blir ompysslad, vilket jag gillar. Man får ligga ned, vilket är skönt. Men det är ju vissa saker som skiljer tandläkarbesöket från t.ex. en massage, pedikyr eller hårklippning. Allra minst gillar jag bedövningen. Jo, jag vill vara bedövad när de borrar och håller på. Smärta är väl värre. Men 1) Sprutan. Att sticka en nål i ett tandkött: finns något värre i sprutväg? 2) Att inte känna. Jag blir yr bara av att skriva detta. En del av min kropp som försvinner, att jag kan peta där UTAN ATT DET KÄNNS. Nu i skrivande stund biter jag mig hårt i läppen bara för att KÄNNA. 3) När det släpper, när du börjar känna igen och försiktigt rör på munnen, biter ihop, men det har ändå inte riktigt släppt utan det ”halvkänns”.

Som tur var, var tandläkaren och tandsköterskan två mycket proffsiga, snälla och förstående tjejer i min egen ålder. De hade sett svimfärdiga människor med hål i sina tänder förut. Tandläkaren stod och höll mina ben upp i luften och sköterskan skickade ned huvud-delen i stolen så mycket det gick. Jag försökte tänka på allt annat än nålen som nyss satt fast i mitt tandkött eller på att halva munnen var borta. Lyckades jobba bort svimningen.

Min plan var att lyssna på talbok: Alex Schulmans ”Att vara med henne…blablabla”, under själva borrningsarbetet. Han läser bra och boken är som att läsa en sämre blogg (med risk för att kasta sten i ett hus gjort av glas). Hans röst gör mig lugn på något sätt. Jag känner igen den. Och precis innan tandläkaren skulle sätta igång berättade han om hans och Amandas första date. Mysigt!

”Nu ska jag räkna till tre här först”, började tandläkaren. Jag hade bara en hörlursplupp i för att kunna vara något så när närvarande.

”Okej…?”, svarade jag och så satte hon igång. Det kändes ingenting såklart, men något som också tagits bort förutom min känsel var: Alex! Pluppen satt där i örat och jag hörde honom mumla om vin och vackra ögon som han inte tordes titta in i, men borren tog över berättelsen fullständigt. Detta påminde skrämmande mycket om när jag flög till Australien 2008 och skulle lyssna på talbok för första gången. Susanna Alakoskis: ”Svinalängorna” som är en så grymt jävla bra bok (vilket jag vet nu i efterhand då jag läst den i pappersform). Efter MÅNGA MÅNGA KAPITEL visade det sig att ipoden var inställd på shuffle. Denna anekdot och upplevelse är helt min egen, även om ovan nämnde A. Schulman råkar berätta om samma sak i boken jag lyssnade på i tandläkarstolen. Sådär ja, cirkeln är sluten. Tillbaka till Folktandvården.

”1… borr borr, 2… borr borr borr, 3… borr borr borr borr…”. Är det över nu? tänkte jag.

”Och nu ska jag räkna till fem!”, forsatte hon. ”1… borr, 2… borr borr borr borr, 3… borr borr…” o.s.v…

Sådär fortsatte det. Med att hon räknade och körde lite, men helt i otakt, helt utan att veta hur länge t.ex. nummer tre skulle hålla på. Så slutade hon räkna, men borrade på ändå. Jag förstår att detta var ett pedagogiskt knep från hennes sida, och inte helt fel att börja så heller. Men samtidigt blev det extremt missvisande då jag trodde att hon skulle räkna till tre och att det sedan skulle vara klart.

Som ni märker har jag inte lagat hål särskilt ofta.

Alex fortsatte mumla. Jag får spola tillbaka tänkte jag, även om det inte skadar att hoppa vissa delar i denna bok. Ibland åkte dock pluppen ut ur örat och då skar borrens skarpa läte in i mitt huvud. Schulmans mummel behövdes där, som ljuddämpare.

Plötsligt:
”Vill du se hålet?”, sa tandläkaren och snurrade runt på sin stol efter en spegel. Skrämmande likt en frisör bad hon mig hålla spegeln för att kunna visa upp sitt arbete.

”Hehe, ja vill jag det?”, svarade jag förvirrat med hann inte parera förrän ett svart hål blottades i en av mina tänder. Jag sa ingenting. Var nog för chockad inför synen. Jag har aldrig sett hur ett hål i en tand ser ut. Jag har nog aldrig förstått att det verkligen är… ett hål? En krater? Jag fyllde mina tankar av mumlet igen medan tandläkaren fyllde hålet.

Tyvärr hann de inte laga mitt andra hål. Det stora hålet. Det jobbiga. De skulle på fikarast, nämligen. Jag försökte övertala dem, ville få det gjort. Men nej, de skulle på sin rast. (”Den som ändå tog rast på jobbet”, tänkte jag högstadielärarbittert men med yrkesstoltheten i behåll. ”Alltid finns något att göra! Tror ni jag går på rast när ungarna kastar snöboll på varandra utanför fönstret, eller när någon gråter i korridoren över ett par borttappade nycklar?!” ”Laga hålet för fan!”)

Med en smak av nejlika av den provisoriska lagningen i mitt stora hål och med en halvt fungerande mun, mötte jag den friska luften i Årsta, utslängd från Folktandvården. De sa att jag varit duktig. ”Tillräckligt duktig för idag”, ljög de för att hinna få sitt kaffe innan nästa patient.