Fimpa smulan!

Varje dag åker Per till sitt arbete när jag är hemma med Mia och lämnar och hämtar Nora. Märkligt egentligen, att han har ett helt liv på ett ställe där jag bara varit en endaste gång och Nora med men inte som hon minns (och samma sak när jag jobbar å han ”är hemma” OBVIOUSLYY).

Därför var det hög tid för ett besök! På vägen dit blev Nora hungrig och vi slank in på Ica för en Yoggi Yalla, en Wasa Knäcke med pålägg och tre bananer (Per ville väl också ha – tänkte jag).


Det första vi möttes av på kontoret var som en käftsmäll. På det gigantiska soffbordet vid den enooorma hörnskinnsoffan i cognacsbrunt, omringat av aptrendiga tjocka magasin från all over the world, där stod det största fruktfatet jag sett, överfullt av frukter av alla de slag. Päron, äpplen, mandariner, apelsiner och såklart: KLASAR med bananer. Booom. Jag inledde besöket med att raskt knipa en banana. Från fatet.

”Vill du ha kaffe?”, frågade min creative kreatör PR-kille.
”Absolut”, sa jag och fick en PERFEKT cappuccino i min hand. I en liten liten trevlig glaskopp. Inte:

ikeamugg

Glad över kaffet var jag, men samtidigt redigt sur över alla koppar kaffe jag druckit genom historien på kommunens bekostnad. Wiener melange i all ära, men seriously?

I alla fall, vi passerade några rum där väggarna var helt i glas. Inne i glaskuberna satt det människor med mac-datorer i knäet, självklart nedsjunkna i diverse cognacsbruna designklassiker från ca 40-talet. I ett av rummen verkade det vara kallt för tre av personerna hade mössa på sig? Nåväl, jag tyckte det var alldeles lagom tempererat och vi fortsatte till övervåningen. Där möttes vi av ett ganska vanligt kontorslandskap, det skulle kunna vara ett arbetsrum på vilken skola som helst. Ok, en skola som ställt upp jättelådor med lyxiga chokladkulor-godisar, bara att plocka. Plock plock, mums mums. Och ja, en lekhörna stor som ett bättre grupprum (men grupprum finns ju inte kvar på många skolor pga platsbrist) med STOR tv, playstation och massor av spel. Eeeh… SPELA PLAYSTATION? PÅ JOBBET?

”Sitter du här ofta och ehm… spelar?”, frågade jag och svepte sista mjölkskummet genom att böja huvudet så långt bakåt det bara gick, sen banka lite i botten av glasmuggen och surpla kraftigt.
”Nja… Ibland på lunchen.” sa han och Nora gjorde en kullerbytta på heltäckningsmattan. I och för sig, funderade jag. Jag leker väl också på lunchen om jag vill. Är rastvakt en gång i veckan, då är det ju bara att glida fram i sin gula väst och joina valfritt gäng: ”EEEy passa!”

”Var har ni era möten?”, frågade jag som grubblade över att de faktiskt inte har något klassrum med white board och projektor och många stolar och bord?
”I köket”, sa han. ”På måndagar när vi äter frukost.”

Jamen just det, ni får frukost på måndagar (m.fl. dagar obs) som någon annan ordnar åt er ja. Ingen ”fixa-fika-lista”.

Och så åkte ni till Spanien fyra dagar på konferens. Även förra året. Team buildade lite. Jomen, vi var i skogen och lekte lekar. Det var supertrevligt det. Och julborden i matsalen, vi fick en varsin julmust på glasflaska och efterrätt. Även pocketböcker i julklapp från rektorn med åren, inte helt fel för en som gillar böcker!


Man kan tro att en lärare som jag utan ens fruktkorg blir avis på sånt där lull-lull? Men nä! HELT seriöst och allvarligt talat: det enda jag är sur över är kaffet. Och då kan jag ta med en egen fucking bryggare så är det problemet löst. En fruktskål på mitt skrivbord kan jag också ordna. (Mössa inomhus blir det dock inte.)

Jag ÄLSKAR mitt jobb som lärare SÅ MYCKET att jag nästan BÖRJAR GRÅTA. Självklart ingår det mer på Pers jobb än att dricka espresso i en glasbur, men all den där glamouren runt omkring som går att finna på bättre reklam- och PR-byråer (samt alla andra företag med cash).

Nä! Jag vill 4 ever and ever and ever jobba med ungdomar i skolan. Jag vill för alltid stå vid white boarden, flytta skolbänkar till lämpliga grupperingar, skriva namnskyltar, laminera ordningsregler, printa powerpoints, vakta raster, ringa päron, äta skolmat (så sjukt billigt. Och gott). En julmust till julbordet är glamour för mig.

”Fimpa smulan!”, säger jag när lektionen börjar. ”Mössa har vi utomhus, nu börjar vi!”

4 ever, hörde ni det? 4 ever.

Annonser

Dille på thermosar

Thermos, [θ]ermos. Jag kastade min termos i en papperkorg längs Årstaviken, alldeles kladdig av varm choklad. Drastiskt? Kanske. Men den gick inte att lita för fem öre och jag stod inte ut med ännu en kladdig packning.

Hur som helst behövde jag ha en ny och nu har jag tre stycken och sitter fortfarande på friluftslivs-sidor och spanar efter olika modeller och märken, bara för att jag fått dille på dem.

Thermos är det klassiska märket och också det jag gått på. Av snålhetsprincip köpte jag två stycken större termosar än jag egentligen behöver eftersom de var på extrapris och alltså billigare än de mindre fast de tidigare kostat MER än de mindre. Så jävla stora var de.

Igår på min lokala Ica, vad sprang jag på där då tror ni? Jo, den sista pusselbiten ! En 0,5 liters alldeles svart sak utan en sådan där häll-pip (läckage-varning!). Köpte direkt.

Så. Nu har jag tre termosar. Hej skogen! Nu kommer vi. Upp till bevis termosarna!

Ändå en dagbok

Nora, 3, sov hos sin farmor inatt eftersom Per är på någon sorts jobbresa (Spanien tror jag) och jag är solo med två småbarn = avlastning (och kul för Nora och farmor). I alla fall, Mia, 1/2, brukar sova länge på morgnarna om ingen väcker henne vilket Nora brukar göra, men ändå vaknade jag strax före kl sju denna lyxmorgon varpå lillan vaknade hon med.

Suck

Ja, ja. Carpe diem, upp å hoppa! Jag drog genast igång en bolognese för att vara helt rustad när lilla bossen skulle dyka upp genomtrött och superhungrig efter att ha varit på badhuset med farmorn. Nähe, nu skrev jag fel. Den kokade jag ju igår?

Haha

Har varit hemma för mycket.

Jag går knappt ut vet ni. Det är pinsamt, men jag trivs så extremt bra hemma att jag helst stannar här om jag kan, om jag inte måste ut.

MEN JAG MÅSTE JU UT!? Frisk luft är A och O och motion allra mest.

När ska jag hinna ordna med alla sakerna då hade ni tänkt…? Sortera och plocka? Nä just det. Måste ingenting.

Så bröts lugnet av dörrklockan. Med pirr i magen, mest av längtan, öppnade jag. Direkt gick buset i blicken att urskönja. Supertrött och jättehungrig. ”Nu gäller det att stryka medhårs”, tänkte jag och började stryka. ”Nähe, jaha, okej, javisst, självklart, inga problem, du kan själv ja, så bra, så bra det går det här då, ja då tar vi det först och vila sen – det blir hur bra som helst.”

Och hon SOMNADE till slut efter lunchen! Lilla pluttan, ni skulle se vad söt hon är.

Vet ni att hon sa åt mig att STRÄCKA PÅ MIG vid matbordet när jag satt och hängde som mest?

Jamen då vaknade Mia förstås, så vi gick upp och gjorde kaffe och … vet inte?

Till slut hade en timme gått, då började jag städa sovrummet och dra upp rullgardinen och FaceTajma med Per. En väckningsprocedur, jag ville (faktiskt) UT!

Vi kom till parken efter många och långa procedurer. Solen stod lågt, men skönt ändå. Jag vet inte, det där med lekpark… Det där eviga gungandet… Vi avslutade på Ica. Egentligen en mer ”stimulerande aktivitet” eller vad man ska säga? Hon drog korgvagnen/vagnkorgen och hämtade varor och föreslog maträtter.

Jag frågade: ”Gillar du fiskbullar?”
Hon: ”Ja! Med becon och lingonsylt!”
Jag: ”Nej, asså det är potatisbullar?”
Hon vid pizzadegskylen: ”Mamma! Jag har ongat mig! Vi gör pizza, det blir superbra?”
Jag: ”Vi ska inte äta pizza.”

Det hela slutade med en maträtt jag inte inhandlat på ca 10 år, som ändå tar upp ganska stor frys-plats i våra matbutiker, nämligen en sån frys-pizza.

Vi gick hemåt. Hon bar en påse med ett paket smör i och valde att doppa den i Årstas smutsigaste vattenpöl.

Hon kollade Pippi och jag ”lagade mat”. Hon frågade var Pippis mamma och pappa är någonstans.

”Vi får hoppas den är god”, sa hon innan vi satte tänderna i Icas fryspizza. Mia fick inte smaka.

Till sist läste vi Gittan gömmer bort sig och hon frågade var mamman och pappan är någonstans.

Allra allra sist läste vi Puck går till frisören och jag försökte igen att freestyla en ny text till bilderna för den som står är så övertydlig och torr att jag inte kan läsa den utan ironi och typ sarkasm i rösten. Bilderna är dock fina (konstruktiv kritik, ja tack).

GOD NATT ALLIHOP, nu är godiset slut och jag ska försöka varva ned från en sockertopp utan att fastna i t.ex. omöjlig och pinsam tråd i någon lärargrupp på FB.

<3

Dra in den där pastan

Ganska precis innan det hände hade jag planerat ett inlägg med en Skanstull-guide här på bloggen. Att låna toaletten på Clarion och sedan unna sig en lunch där låter väl inte så dumt t.ex.? Bättre än Åhléns där du som har barnvagn måste in i en krånglig hiss först, sedan lyckas kontakta ett butiksbiträde för hjälp med upplåsning av själva toadörren.

Blöjan var alltså bytt och jag var hungrig. Klockan visade 11.28, de öppnade 11.30. Två, eller kanske tre servitörer kom emot mig. Som om de stått och laddat en stund för att ta emot dagens första lunchare. Jag fick en meny, valde en dagens, hittade ett bord precis ovanför mynningen till Söderledstunneln. ”Wow, häftigt!”, tänkte jag. ”Det här blir läckert. Sitta och luncha och spana ut över bron här. Kolla Mia!”

Ibland är det härligt att bara gå på sina infall dessa föräldralediga dagar. Planen var nämligen att handla och sedan åka hem för att styra någon mat. Men äh! Why not testa det här idag?

”Dricka?”, frågade servitören som sig bör. ”Bara vatten idag tack”, svarade jag. ”Okej, med bubblor eller vanligt vatten?”, fortsatte han. ”Eeeh, ja… Lite bubblor är väl trevligt”, sa jag och fick samtidigt syn på en radda flaskor på en hylla och förstod att jag kanske beställt en köpevatten vilket jag tycker är jävligt onödigt som princip. Vi behöver ej köpa vatten (alltså jag gör det ibland ändå men helst inte, fattar man?). Hade väl dessutom en unn-spärr där vid drickan eftersom detta var ett sorts infall istället för hemlagat. Well, well, det spelade ingen roll. ”Men”, hann jag tänka, ”restauranger borde inte sälja mineralvatten på flaska. De kan väl skaffa kolsyremaskin?”

”Vill du ha lite guacamole före maten?”, ropade servitören från baren. Med bubbelvattnet i färskt minne var jag snabb att svara: ”ja jo, men är det något du liksom bjuder på eller ska jag betala en fyrtio-femtio kronor extra?”.

Att jag sa det där. Spärren är borta. Jag är nu 33 år gammal, jajamen! Jag SKITER I. Jag frågar om jag vill veta. Jag låter mig inte luras. Pinsam morsa, må så vara.

Tillbaka: ”ja jo, men är det något du liksom bjuder på eller ska jag betala en fyrtio-femtio kronor extra?”. Servitören hämtade en meny… ”Guacamole… för den tar vi… 95 kronor”. ”Okeej”, sa jag eftertänksamt. ”Men du, om jag hade velat ha en sådan hade jag väl beställt det då när jag tittade på menyn?”

Haha – vad jag ångade på.

”Nej, vet du. Dra in den där pastan, jag går någon annanstans.”

Utan att klä på Mia igen, för det gjorde jag utomhus i snålblåsten, backade jag världsvant ut vagnen utan att se på servitör-fan. Hann även tala om att:

”Jag känner mig inte kränkt personligen, men tycker det är jävligt konstig restaurangstil, särskilt såhär på lunchen.”

BAAAM!

Hans försök till ursäkt… Hans förlorade kund… Hans okunskap om att jag har en av Sveriges största bloggar där jag skriver om sådana här fadäser… Ni förstår att det var med ett leende på läpparna som jag krånglade på overallen igen, sedan med raska steg mot smarriga falafel-stället på Ringvägen.

Det är slut på alla dumheter.

Jag går till attack.

Pinsam är mitt förnamn.

Clarion, ni har en bra toalett, men hörrni: ”dra in den där pastan”.

Dödssvampen

DSC_9172Har din Instafeed också sin värsta skogsperiod just nu? Blivit som förvandlad till en överfull svampkorg i motljus? Bildtext: ”nu har man att göra” och på tidningspapper på köksborden ligger berg av ätbar, orensad svamp?

Mellan uppdateringarna traskar ni runt bland mossa och rötter. Hoppfulla krafsanden bland bruna löv, tappra steg vidare till nästa hög. Stövlarna är på, mössan har letats fram bland vinterbråten, någon gammal H&M-jacka i militärstil, ”svampplockarjackan” kommer till användning.

Även Per pratar om svampen, att ”det vore fint att hitta lite svamp. Undrar var den finns här ute på landet?”

Så stod vi på stranden, jag och Nora i lördags. Vi gjorde en bana i sanden till lilla bilen så att den skulle åka rätt ner i sjön. Sedan ville hon upp på berget där borta så vi gick dit, blickade ut över vattnet och mitt hjärta klappade så hårt för september. Men strax ville hon ner igen, till Mia som inte skulle vara alldeles ensam nere i vagnen enligt Nora men som sov helt perfekt enligt mig. Helt perfekt för att passa på att äventyra med Nora på ett berg. Lära henne ett och annat om skog och mark, för titta DÄR! Titta Nora, ser du svampen? Det är en flugsvamp och den är LIVSFARLIG, GIFTIG.

”Jag tycker om sån där flugvamp”, svarade hon. ”Nåja, den får man bara titta på”, sa jag. ”Men här… här är en annan… Vad i? Trattis?!” mumlade jag medan Nora drog i mig för att gå tillbaka. ”Nu ska de få se! Per kommer ju bli helt till sig.”

Nora lekte vidare med bilen och jag googlade på svampar. Som ni förstått kan jag 0,0 om denna växtfamilj och jag är så ointresserad, det enda jag vill åt är likes. Under rubriken Trattkantarell listades ett gäng som lätt kan förväxlas med den smarriga trattisen. De såg helt annorlunda ut allihop så jag förstod inte alls hur någon skulle kunna förväxla. Ju längre ned i listan jag kom desto mer säker blev jag på att det var en trattkantarell jag höll i handen.

Som tur var, höll koncentrationen till den allra sista i listan. Den som svampguiden påstod var ytterst sällsynt att man förväxlade med trattkantarell. Den som jag höll i handen. Som vore den en brännhet manet slängde jag svampen ifrån mig på marken med ett ”IIIIH!”-ljud.

Det var en DÖDSSVAMP jag plockat! En asgiftig, dödskallemärkt toppig giftspindling. Cortinarius rubellus!

Vi packade ihop bilen, hinken, spaden. Tjongade iväg bananskalen i skogen. Lommade tillbaka. Det blir inga svamphögar på mitt köksbord. Faktum är att jag inte ens köper kantareller för jag orkar inte rensa dem. Jag beundrar ert tålamod i skog och mark, men till alla andra wannabes där ute vill jag också utfärda en varning för Cortinarius – skrämmande lik den ack så populära trattkantarellen.

DSC_9170

DSC_9175

För mycket kaffe

Det är en alldeles vanlig dag med krassligt förskolebarn + liten bebis. Vi äter våra köttbullar och mackisar till lunch och bestämmer oss för att vila i vagnen idag. Allt går enligt plan. Mätta och belåtna kommer vi iväg, strax ska båda sova, vi går Götgatan norrut. Mot Skrapan, tänker världsvana jag med dubbelåket, in i hissen opp på plan 2 där det är så mycket lugnare än på BV.
Aaah, en soffa! Ledig! Och jag som fick med mig min bok. Kan man ha det bättre, va? Gudars så gott med en kopp kaffe nu rå.

När kön till kassan på Espresso house (= huset av espresso) avtagit smyger jag mig dit och beställer med en glad, upprymd förväntan i rösten:

”Hej! Eeen vanlig kaffe tack. Och har ni sån där god havremjölk som inte skär sig [såklart de har], okeeej bra… Och äh, jag tar en chokladboll också!”


Inte varje dag! ”Vilka snälla barn som sover samtidigt”, utbrister en dam som slår sig ned i soffan mittemot. ”Jo ibland så”, smajlar jag tillbaka.

Men Jesus! Vilken stooor kopp! Här snålas inte. Första klunkarna kaffe brukar ju vara de bästa, men redan här anar jag att något är på tok. Det är som att jag måste… bälja i mig. Attans, redan börjar det svalna trots koppens påtagliga tjocklek. Tung är den också, rent ut sagt jobbig att lyfta. Nåväl, jag måste väl inte hälla i mig allt ändå tänker jag och börjar karva på bollen av choklad.


Man har ju lärt sig att aldrig beställa muffins. Det är som att äta en burk bakpulver med sked. Nu har jag också lärt mig att även rata huset av espressos kompakta sk chokladbollar.

Jag sparar halva till Nora, hon som ännu inga referenser kring chokladbollar har. Innan de vaknar hinner jag dricka en tredjedel av kaffet, läsa ett par sidor i boken samt lägga upp ett par Insta stories.

Så vaknar de! Nora jobbar vidare på bollen men vill snart gå vidare på nya äventyr och vi styr kosan mot hissen. Vi går förbi kassan och jag sneglar av en händelse mot menyn. Tre sorters brygg finns att välja på med två prisklasser på varje sort.

Vad det var jag beställde kan jag inte räkna ut och eftersom jag levde som en kung den där timmen då båda barnen sov brydde jag mig inte heller om att alls registrera summan som drogs på mitt kort.

Av nyfikenhet frågar jag personen i kassan: ”Om man beställer ‘en kaffe’, vad får man då?”

”Då får man Superior eller Classic”.

”Okej. Men är det olika storlekar eller vad är prisskillnaden?”, ångar jag på.

”Mm då har vi vår standardkaffe och sedan en liten om man vill ha det.”

Mitt svar är endast ett frustande ljud och en snabb gir med vagnen mot hissen. Så lurad, så bortgjord, så styrd av en café-kedja.

Förstår ni hur mycket jävla kaffe + valfri hipp mjölksort som vaskas varje dag på husen av espresso som nu tagit över varenda ledig lokal?

Förstår ni hur de sakta men säkert skruvar om kaffekoppsnormen, lurar i oss att kaffe är det nya teet, får oss att bälja, svälja, kvälja?

En enkel kopp bryggkaffe ska serveras i en ganska tunn kopp, max 1 dm hög. Den ska gå att tömma innan kaffet svalnat och vill jag ha mer kallas det PÅTÅR.

Vi lämnar Skrapan och dundrar hemåt. Tyvärr kommer vi inte längre än till Skanstull där jag måste stanna för en kisspaus.

Kisspaus kisspaus. Aldrig mer Espresso house!


(Ej ett filmklipp, bara screen shot)

Godzilla

En av grejerna man tänkte på som liten, t.ex. uttråkad i en bil eller när man inte kunde sova, ja det var bröllopet. Klänningen, musiken, buketten. Alla gästerna, håret, sommaren.

En släkting hade ett sådant klassiskt supervackert bröllop och jag var brudnäbb, tio år gammal, puffklänning som mamma sytt, sidenband, blommor i en korg. Vi gick till frisören precis innan och våra pager fönades så att topparna veks inåt. Vi var med på fotograferingen. Vi hade rosetter på skorna som mamma satt dit, i samma färg som klänningarnas band.

När man var liten var det en lek: att gifta sig. Och min pappa som är organist till på köpet, många gånger har jag därför fått provköra till live-orgel att skrida fram i mittgången i en kyrka anno 1774.

”Bababababa babababaaabababababaaa bababab bbaaaa baaaaa bararambambam babababababaraaaaaarAAAA …”

<<<<<<<<<>>>>>>>>>><<<<<<<<<<<>>>>>>>>>>>><3

33 år gammal är jag idag och jag har varit ihop med samma kille i 10 år. Nu i sommar blev vi ett gift par, alldeles utan romantiska intentioner, alldeles utan en brudklänning ens en gång. Eller jo, jag hade klänning som jag gifte mig i, alltså en brudklänning?

Jallafall bestämde vi trots formalian kring det hela att vi skulle äta middag med våra föräldrar och syskon efter vigseln i Stadshuset. Och ett par veckor senare samlade vi ihop vårt gemensamma ”kompisgäng” (som hängde väldigt mycket förr, inte lika mycket längre. Som det är, pga diverse hit och dit). Det blir perfekt, tänkte vi. Enkelt och så. Kunde lika gärna ha varit en typ kräftskiva.

Men vet ni vad som hände?? Jo, ju mer jag tänkte på detta event, desto mer romantiskt blev det och snart började jag kalla det för ”bröllopet”! Det pirrade lite i magen. Jag tänkte på hur det var för tio år sedan, på allt vi varit med om tillsammans, på framtiden. På hur mycket jag tycker om honom som jag skulle gifta mig med!

Den 12 aug gifte vi oss i Stadshuset och tog sedan buss 3 till restaurang China på Ringvägen, satt vid ett stort runt bord med en skiva som går att snurra på så att alla får smaka av allt. Asgod mat och friterad banan till efterrätt. Sedan promenerade vi söderut med två vagnar och två små sovande – nu som ett GIFT PAR.

Dagen efter åkte vi till Moderna och den söndagen gick jag lite extra rak i ryggen (brukar aldrig ha rak rygg) pga att jag var NYGIFT! På måndagen lade sig nyhetens behag och allt var som vanligt.

Firande #2, nämligen middagen i lördags, dvs två veckor efter självaste vigseln, var väldigt väldigt trevlig och kul. Vi var tjugo personer som alla känner varandra, vi grillade ett lamm, vi dansade på vår stora altan och sov lite här och där som värsta pyjamaspartyt.

Och vet ni att kompisarna hade ordnat så galet fina presenter då?? Byggt och tänkt och fixat. Läste Mirakel högt av Ranelid himself. Ett fårskinn <3. Matlagningshjälp <3.

Kärleken till mina kompisar blir ju (nästan) lika stark som kärleken till killen!!! Inte att jag vill gifta mig med dem, men.

Man kan gifta sig på olika sätt, det har vi med åren förstått. Om sju år fyller jag 40 (AAAAH GAAAAH BAAAAHAHAHA HJÄLP), då blir det kanske en sån stor fest med alla mina kära vänner + familj + släkt. Den här gången valde vi en mindre skara och nu är jag gift.

Bör ej förtäras – jag är gift!