Ottar och kärleken

Alldeles nyss kom jag hem från stan efter att ha sett Ottar och kärleken på Stadsteatern. Känner ni igen känslan av att bli lätt upprymd efter en bra pjäs, bok, film, utställning, etc? Inspirerad, glad… En känsla att vilja förvalta på något jäkla sätt. Då är det bra att ha en blogg, men också att jobba som lärare. För här i bloggen kan jag kapsla in alla känslor och alltså bevara dem på något sätt. Och i skolan kan jag försöka sprida känslan till de små samtidigt som de lär sig något på kuppen.

Ottar och kärleken var det.

Vem fan är Ottar? Elise Ottesen-Jensen! Denna i historieskrivningen bortglömda, men superviktiga människa som turnerade runt i Sverige för att visa preventivmedlet pessar, som 1933 grundade RFSU, som kämpade för fri abort och avskaffande av preventivlagarna samt verkade för homosexuellas rättigheter! Elise Ottesen-Jensen! Elise Ottesen-Jensen! Elise Ottesen-Jensen! Elise Ottesen-Jensen!

Jajamen! Utropstecknen är nu oblyga!

Det som var så bra med själva pjäsen, som förstås handlade om Ottar och hennes kamp, var att hon och Moa Martinsson som hon jobbade med, var så ARGA! De SKREK, PUTTADES, SLOGS, KASTADE GREJER! De TOG INGEN SKIT!

Pjäsen avslutades med Ottars begravning, men också med en sorts framåtblick. En Pussy Riot-referens röjde på scen och bilder från dagens samhälle flimrade förbi på en skärm. Självaste Ottar vände på mikrofonen som hon talat i, mot publiken. Mycket symboliskt allting.

Men jag vet inte… Trots upprymdheten och inspirationen som jag känner efter pjäsen, så blir jag liksom lam och handfallen. Hur ser min feministiska kamp ut? Vad är jag arg på, vem jag ska skrika på och putta på? Ska jag skaffa en megafon och starta ett fanzine eller vad är det som gäller?

Hm… Nej, jag vet inte. Men medan jag funderar på hur jag ska kämpa mot orättvisor i världen så kanske Ottar kan få hänga på som en inspirerande maskot och snabbt som blixten dyka fram när det krävs? Vid alla de diffusa tillfällen då det känns olustigt i magtrakten, som att något är fel. De tillfällen då jag överrumplas av det manliga övertaget och blir ännu mer i underläge, alldeles utan svar på tal. De tillfällen då jag inte förrän alldeles för långt efteråt hittar ilskan och orden. DÅ! Då ska Ottar snabbt ge mig styrka att lita på magkänslan och bli förbannad.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s