Superrektorn: ”Skammens tid är förbi”, ”Gränser rör sig…”

Lina Axelsson Kihlblom – ”superrektorn” även kallad. En som vågar gå egna vägar för att vända usla skolresultat. Nu har hon skrivit en självbiografi där hon berättar om sin könskorrigering. Först delade jag detta klipp från Skavlan på Facebook, men så tog jag bort det ganska snabbt. Det kändes som att jag delade en snaskig nyhet: ”Superrektorn har gjort en könskorrigering!” när jag i själva verket vill hylla hennes förhållningssätt till skolan och samhället.

Ur Expressen (http://www.expressen.se/nyheter/superrektorn-berattar-om-konskorrigeringen):

”Att hon nu berättar om sitt förflutna är delvis för att det är en möjlighet att göra det på sina egna villkor.

– Jag vill äga min historia, för det är en ganska vacker historia. Den handlar om att ta sitt öde i sina egna händer och göra något vackert av det.

För Expressen berättar Lina Axelsson Kihlblom att intervjun har lett till många glada tillrop i telefonen. Samtidigt väller hyllningarna in på sociala medier.

– Jag blir jätteglad och jätterörd. Man kan säga att det är ett tecken på att vi ska sluta skämmas för att vi är de vi är. Skammens tid är förbi, säger hon.”

Och detta skrev hon på Twitter (@RektorLina):

”Många frågar hur veckan varit efter Skavlan. Bestämde mig för att jag är det nya normala. Gränser rör sig, ibland får man dock hjälpa till.”


Jag blir alldeles till mig. Får en stark känsla av att saker händer, sakta kanske men ändå. Visst kommer det bli bättre? Visst kommer det bli öppnare? Visst kommer mitt barns generation att ha en ökad acceptans för avvikare från normen? Visst kommer gränserna att röra sig, normerna att vidgas?

På öppna förskolan sa jag samma sak för ett tag sedan, när jag insåg hur otydligt barnens kläder avslöjade kön. Gränserna rör sig!

Avslutningsvis ett Lina-citat från Skavlan. Och måtte ingen elev behöva skämmas över sig själv, måtte skolan ta sig själv på allvar, när det gäller sin essentiella roll att forma ett öppnare samhälle. Skolan är samhället. Punkt.

”– Om jag går runt och skäms för halva mig, hur ska jag då vara autentisk i min roll där jag ska skapa skolan i det nya Sverige?” /Lina Axelsson Kihlblom

Bildlänk: http://d20tdhwx2i89n1.cloudfront.net/image/upload/t_next_gen_article_large_480/x0igsrghwyi76vokdjca.jpg
Annonser

Septembern

FullSizeRender(4)

Bestämde mig för att tända ljusen i fönstret, skulle plugga igår kväll. Det blev mysigt. För mysigt! Hämtade choklad, micrade på kaffe, smuttade på ett glas. Pluggade inte direkt… Mest skummade en text mellan googlingar på diverse tankar, hamnade på FL. Somnade alldeles för sent!

Nu är det dagsljus, farmorn har varit här och plockat upp sitt barnbarn, jag har snabbdammsugit de värsta ytorna, slängt in en ljus sextio, bryggt kaffet och ska nu läsa på sista texten ordentligt inför seminariet kl 13. Bara få upp detta inlägg först… Detta livsviktiga inlägg om kvällen igår och dagen idag. Som jag just nu skriver på istället för att läsa en rapport om multimodalitet. Jag vet inte ens vad det betyder, men det ska snart tas reda på.

”Kunskapsmål: lära mig vad multimodalitet betyder så att jag kan resonera kring bl.a. det på seminariet.

”Sociala mål: räcka upp handen mer och plugga mer.

#IUP

BÄNKBOKEN

Pluggar sista terminen svenska som andraspråk för att bli lärare i även detta ämne och läser just nu en intressant rapport om val av texter att läsa med eleverna.

Ordet och företeelsen BÄNKBOK dök plötsligt upp.

BÄNKBOK – vad är det för jävla ord? Vad är det för grej att hålla på med ens? En bok i bänken? En bok att ta upp när tiden behöver dödas? En bok man plockat helt random i skolbibblan, att låtsasläsa tills det ringer ut på rast.

Ååå jag har så starka minnen från BÄNKBOKEN, minns inga titlar eller någonting, men jag minns att det låg en bok där jag som jag förväntades läsa när inget annat fanns att göra. ”Läs bänkbok eller rita i ritboken”.

Så fruktansvärt läslustdödande!

15 år senare

För 15 år sedan gick jag ut grundskolan. Igår var jag på niornas vårfest på mitt jobb. Jag är så fruktansvärt vuxen nu. Ingen tvekan råder längre. Visst, jag kan ”känna mig barnslig”, ”ung i sinnet”, o.s.v… Ni kan fraserna. Men vuxen är jag alla gånger.

Ska jag berätta om vårfesten? Orkar ni läsa?

Okej, vad kul! Det hela började i förrgår då det slog mig att en klänning behövde rotas fram – inte i sista sekund och så skor till detta + håret!? Jag lade det på is… Tills igår eftermiddag då det rafsades loss i garderoberna. Alltså mina kläder… Jag borde skapa ett blogginlägg med bildspecial med denna rubrik. ”Alltså mina kläder…”

Den där guldaktiga klänningen, syrrans gamla, som jag hade nyår typ 2011/2012 och som är lite trasig, från H&M Divided – använder aldrig, för kort och inte så snygg. En svart trasa i bomullstrikå som skulle känna sig mer rättvist behandlad om den fick kallas nattlinne. Och så Di Leva-särken som verkligen är… superhärlig. Lovar att återkomma den dagen jag använder den. Med bild.

Okej, dessa grejer provade jag, blev svettigare och svettigare, funderade både på att banga och dra till H&M Divided på väg till festen. Men DÅ! Då kom jag på det. Brallorna, Julles gamla från en klädbytardag. En vit skjorta. Pers fluga. Mina svarta finaste småkängor. En kort kavaj. Snyyyyyggt! Då vare bara fram med åbäket till strykbräda (vem stryker regelbundet sina kläder? Kommentera!).

Pendeltåget kändes hemtamt trots lång jobbfrånvaro. Kände jobbkänslan. Pirrigt. Och så skrev jag ett tal till alla nior. Jättepirrigt.

På jobbet träffade jag kollegorna som stod och piffade till sig i personalrummet. Jag förade på rester från eftermiddagens personalmöte samtidigt som jag snyggade till mitt manus.

Klockan 18 började minglet! Och de gled in, alla fiiiiiiinklädda elever med kostymer och klänningar, ashöga klackar, avancerade frisyrer, snygga flugor och slipsar. Åttorna gled runt i serveringsutstyrsel och hällde upp cider i glasen. Det fanns massor av chips och ostbågar att mumsa på. Musikmajjen fotade. Lite duggregn.

Såklart blev det en del bus med platsbyten vid middagen, jag fick t.ex. be en gosse flytta på sig eftersom han satt på min plats. Förrätt, huvudrätt, efterrätt och proffsig prisutdelning av eleverna, typ ”klassens lustigkurre/sjusovare/kompis”. Gullisar <3

Efterrätten var godast.

Mitt tal gick bra.

Charlotte (hennes blogg: challetutt.se) styrde upp en lek medan vi väntade på att DJ:sen skulle bli redo. ”Jag har aldrig…” Det började fint och kontrollerat, men både Charlotte och eleverna blev mer och mer i sitt esse och mot slutet höll jag andan och satt på mina händer av skräck över vilka tokigheter som skulle dyka upp. Hon skötte det dock fint. Och så drog dansgolvet igång, jag kunde schlappna av lite och svänga loss. Kände mig tantigare än någonsin där jag stod och ja, typ svängde med kroppen medan kidsen höll sig i en ring, hoppandes och vevandes.

Kul var det.

Spanade en del på kidsen som inte dansade, men som stod där jävligt obekväma (eller inte?) och jag kände den 16-åriga känslan i hela kroppen fast detta var 15 år senare. Usch och blä för att vara tonåring ibland alltså. Men jag ska inte måla fan på väggen heller, de kanske inte ville dansa! Det är ju också en viss coolhetsfaktor i att bara skita i, bara stå och bektrakta pöbeln, sen smyga hem och skriva en dikt om alltihopa.

Plötsligt ville jag hem till verkligheten. Jag är snart 31 år för fan. Speedad på Fanta med öron som höll på att sprängas av för skarp diskant, skyndade jag till pendeln.

Avslutningsvis kan jag toppa med att Per ringde på hemvägen, nykräkt med yrvaken baby. Den här dagen har således bestått av att handla blåbärssoppa, polarkaka, etc. samt promenera i spöregn för att slippa vara hemma i sjukstugan.

Puh!

Slutsats:
Jag älskar att vara vuxen.
Jag älskar mitt jobb.

Hyllning

Ja hej! 

Det var jag igen. Föräldraledig vet ni, men inte bara mamma utan lärare också. Har nu förstått att jobbet hamnar någon annanstans än i tankarna när jag är hemma med baby, min naiva bild av att jag skulle sitta och förkovra mig i skolgrejer under föräldraledigheten är ganska raserad (nåväl jag ska försöka mig på att lärarlyftsplugga i höst, men ändå). 

Idag började dock hjärtat klappa sådär jobbpeppaktigt igen eller kanske var det abstinensbesvär. Det smög sig på redan igår kväll då en kompis meddelade att hon skulle på sitt första lärarvikariat dagen därpå och så ringde hon idag på rasten utan gråt i halsen, snarare peppad hon med och lite smånervös inför nästa lektion med en mytomspunnen sjua. Senare idag genade jag över skolgården här i grannskapet. Massor av ungar lekte där ute, på bollplanen, i klätterställningen, i olika målade rutor på marken. Babyn min tittade storögd på barnen och jag lyfte själv på ögonbrynen när jag hörde en 11-åring någonting slänga ur sig: ”Smoke weeed everydaaaay”, innan han dribblade vidare. Man bara: va…?

https://www.youtube.com/embed/ADIyIlO-_Ug?feature=player_embedded

Skolpersonal satt här och där i sina gula rastvaktsvästar, smygsurfande allihop, njöt av solen säkert, men stressade över att behöva rastvakta när de borde fixa grejer. Jag lämnade skolgården med ett fånigt lärarleende och formulerade en lista i huvudet till ljudet av studsande basketbollar långt där borta.

Listan på allting som gör mitt yrke till ett så fantastiskt yrke och varför jag trivs i skolan:

* Jag hänger med tonåringar varje dag och har därmed koll på väldigt mycket coola grejer.
* Jag äter i en skolmatsal – så mycket jag orkar, buffé varje dag, obegränsat med mellanmjölk.
* Att skriva på en white board tycker de allra flesta är svinkul. Jag gör detta dagarna i ända.
* Jag väljer litteratur som vi ska läsa.
* Jag kan högläsa bara ett skitbra kapitel hur vilken bok som helst om jag känner för det.
* På rasten kan jag spela biljard (aldrig hänt i och för sig)…
*…eller hänga i ett prima bibliotek och surra med en schysst bibliotekarie (desto oftare).
* Jag kan tända några ljus en lektion och läsa typ Mumin.
* Eleverna kan sedan jobba med att bygga ett mumintroll i… bark om jag tycker det är en festlig idé.
* Dessa tonåringar som jag träffar varje dag, de träffar jag alltså oftare än mina egna vänner. Vi blir på något sätt ganska nära. Och det är trivsamt. 
* Om jag behöver kontorsmateriel så går jag och hämtar det hos vaktmästaren. Ni fattar? Ett nytt kollegieblock, äkta kulspetspennor, inte torra white board-pennor, o.s.v… Vardagsglädje vardagsglädje.
* Jag har grejer att göra hela tiden.
* Jag skriver snygga uppgiftsinstruktionspapper.
* Jag ritar diplom till elevrådet. 
* Jag börjar snortidigt varje morgon, vilket betyder att jag med all rätt kan gnälla på morgontrötthet.
* Skrivhäften.
* Lamineringsmaskin.
* iPad Mini.
* Klasskassemuffins.
* Läxhjälp.
* Dataskåp.
* Arbetslagsmöte med hembakt sockerkaka av flink kollega.
* Powerpointpresentation.
* Kaffemugg.
* Luciatåg.
* …

Nej, den tar inte slut men nu måste jag sova. Vill bara betona att listan inte på något vis är ironisk! Jag gillar verkligen mitt jobb, jag älskar möten och jag ser fram emot att få vara i skolan igen. Dock är det ett tag kvar, så jag ska njuuuuta musten ur att visserligen vakna i ottan även nu, men att inte på direkten behöva kliva opp och fixa för att masa sig till pendeln och lektion klockan åtta med ännu tröttare elever som ska analysera typ Det osynliga barnet.

God natt alla mina läsare. Fniss!
Jag har ju inga.