Frukosten, kommunalarbetaren, bloggångesten

  
Även jag blir en sur gubbe ibland.
Oftast pga avund. Så spelar jag martyr då, åååh nån här gör minsann en insats för samhället.

Jag inbillar mig att jag också vill ha ett flexibelt liv med möjlighet till frukostlycka varje dag med genomtänkta mackor och pysslig havregrynsgröt och kaffe hemma innan jobbet.

En sur gubbe som arbetat alldeles för länge på samma ställe.

Sanningen är att jag älskar mitt jobb samt mina till synes enkla frukostar. Jag älskar att låsa upp klassrummet kl 07.50 för att förbereda dagens första lektion, att bli lunchhungrig vid 9 men inte kunna äta förrän 10.30 då matsalen öppnar.

Varför skrev jag då en så vansinnigt dryg kommentar (mellan raderna) på detta inlägg hos flashiga Vanja Wikström? Den explicita kommentaren skulle låta typ såhär:

”Vad har ni för jäkla lyxlirarliv som hinner mosa avokado på morgnarna och öppna 10 olika fröpåsar för att pytsa i gröten? Själv smyger jag upp före kl 06 och inte åker jag till någon lyxig reklambyrå i city som bjuder på espresso och nybakta frallor inte! Nej, i stadens tjänst åker jag till skolmatsalens frukostcafé.”

Så konstigt, för det stämmer inte!

  1. Jag älskar skolans 5 kr-frukost.
  2. Om jag ville skulle jag kunna gå upp 05.30 och också äta genomtänkt hemmafrulle.
  3. På helgerna gör jag ju äggröra och smoooothies och allt vad en livsstilsblogg kan tänkas behöva för att överleva.
  4. Jag älskar ju Vanjas blogg!?
  5. Det sista jag vill är att jobba med reklam ::::(

Slutsats: Gräset är inte grönare. School is cool. Allt är perfekt!

Annonser

Den magiska 3-stegsmetoden

Dom ringer från Sats. Som fucking dårar ringer dom från Sats för att jag ska komma och provträna! Första gången blev jag hjärntvättad, eller kanske hypnotiserad för jag öppnade visst mitt hjärta inför Sats-killen. Berättade om mitt förhållande till träning, om hur svårt det är för mig, om att jag behöver komma igång efter graviditeten, om att träning är ett identitetsproblem.

Han gav mig ett erbjudande om provträning som skulle kosta massa pengar, men då nyktrade jag till som tur var. Bad att få betänketid till dagen efter då han skulle ringa upp.

Till dagen efter hade jag funderat ut ett bra svar angående att jag inte vill köpa något träningskort på Sats pga hjärntvätt och tjat. Men jag hade också kommit till insikt ännu en gång, om att det är dags nu. Eftersom jag också har ett jobb, m.m. att sköta (inte bara fitness), så kunde jag emellertid inte svara när han ringde då på fredagen och jag lät bilden av mig själv på Sats bli ett minne blott.

Men det ringde! Måndag, tisdag, onsdag, o.s.v. Missade samtal mitt på dagen då jag underhåller samhällets ungdomar utifrån statliga direktiv. Till slut lyckades de träffa rätt när jag slutkörd satt på pendeln söderut. Tyvärr, å deras vägnar, lyckades de inte med hypnosen denna gång. Jag var skarp i sinnet hela samtalet och lät mig inte luras.

”Vi tror att man måste prova sig fram för att hitta rätt och första steget är att komma hit.”
”Okej…”
”Mm och sen gäller det att prova olika pass, olika träningsformer.”
”Japp”
”Och sen köper man kortet.”
”Yepp”
”Detta kallar vi för tre-stegsmetoden.” ”Hallå?”
”Ja, jag är kvar”
”När har du tid att komma och provträna tror du?”
”Tid och tid… Det handlar ju om prioriteringar. Jag har väl tid att komma ikväll om jag skulle vilja.”
”Kanske… i helgen?”
”Mm, kanske inte?”

Och så räddade en elevs ängel till vårdnadshavare mig, strax efter Sumpan gjorde nämligen jobbtelefonen väsen av sig och jag tvingades avsluta abrupt med Sats.


Jag får krypningar i kroppen av att tänka på detta med att man måste träna – för det MÅSTE man på något sätt, annars kommer det tråkiga konsekvenser.

”Men du måste inte gå på gym. Det räcker med promenad i rask takt några gånger i veckan.” Så säger folk.

Jag går ju inte på de där promenaderna? Jag gör inte yoga i vardagsrummet. Jag kontors-ergonomi-gympar inte. Jag använder inte alla träningsappar jag laddat ned, tar inte en tur till simhallen före frukost på söndagsmorgonen.

HUR JÄVLA ENKELT DET ÄN LÅTER

Det fanns en tid då jag joggade lite grann och då jag använde mitt träningskort en hel del. Men just nu känns ett liv med träning inuti sig som en hägring långt bort i fjärran land.

midnatt
Sprang jag Midnattsloppet en gång…? Drömmer jag? Nej, SANNING!

HJÄLP

Jag vet hur man gör. Det här är en identitetsgrej, ett problem jag har med att tänka om och prioritera det fysiska i mig själv. Det där som inte känns som jag utan som ett skämt, en maskerad.

Identiteten formas av omvärlden som vi speglar oss i, eller hur är det nu? Långsamt hittar den rätt fack efter att ha anpassat sig till speglarna, identiteten kryper in där, längre och längre in och snart ser den inte ut. Vilket fack hamnade du i? Är det kanske omöjligt att ta sig ut?

”Hallå hjälp mig! Jag tänkte börja träna! Jag börjar bli tjock och får inte plats! Jag får ingen luft här inne!”

TRE-STEGS-METODEN

Tjatmetoden är sämst. Ringa som en dåre och stressa upp en som redan har grav träningsångest i tro om att kunna lura på denne svage karaktär ett svindyrt träningskort. …Men som ni alla vet: det finns ingenting ont som inte har något gött med sig!

Tiden är helt klart inne för att komma ut ur facket och mitt första steg blir att köpa snygga, snabba skor. Det andra måste ju vara att använda dem på en promenad med bra pod eller musik i öronen och det tredje att göra det ett par gånger till, tills aktiviteten registrerats som normal i mitt kritiska latmask-system.

Om processen också dokumenteras här på bloggen så får jag 10 poäng, men det är högst otroligt.

Inga råd på vägen önskas. Tack!

Soon!???!!

Tack bloggen för att du finns. Jag orkar inte gå runt med all denna vrede inombords, den måste uuuuuut!!!!!

Kollar Boys på Svt play. Var beredd på att det skulle vara kasst, men sen att verkligen se det.

HALLÅ!? Vem beviljar allt skräp?

PEKBÖCKER. Nu har jag bläddrat igenom nära på hela sortimentet och snabbt lyckats urskilja vad som duger och inte. Men det som inte duger, det där torra, intetsägande, platta, dåliga utan rytmhur kan det ha blivit utgivet från första början då?

Nour El Refai, Stina Wirsén och Emma Adbåge är de enda som håller måttet. Anna-Clara Tidholm eventuellt. Och Babo pekar-böckerna <3

Men nu till sak: Soon heter en grym app jag laddat ner, där man prydligt kan lista filmtips, böcker, serier, etc. Sådant man tänker att ”detta vill jag se/läsa nån gång men inte nu”. En app 100% i min smak. Så slog det mig nu när jag kollar på Boys samtidigt som jag skriver, att när knockades jag av en tv-serie eller film senast? Visst, jag kollar knappt på sånt längre, men…? Jag vill se en Six feet under, Lost S01, Orange is… S01, osv. Jag vill hamna i en grymt välproducerad värld med karaktärer som inte känns som karaktärer – fattar ni? Vill se film av en ny Ruben Östlund. Älska någon lika mycket som jag älskade Amelie Poulain för cirkus 14 år sedan. Gråta när Nate dör som om det vore min egen bror nästan.

Soon… Soon vadå? Vad ska in i appen?


Bildlänk: http://screenmusings.org/Amelie/images/Amelie-0567.jpg

Sluta sura

Orkar inte riktigt med det här, det här överhurtiga som jag lagt till med. Där ett meddelande av något slag måste innehålla :) utan att verka oförskämt. Orkar inte det där flinet på läpparna jämt, som om allting vore finemang när det bara är en vanlig jävla lapp. Men åker på :) gång på gång ändå, ja nu också i handskrift (se bild).

Knacka, tack! Bebis sover, hihi *flin* *jättesöt* *tack igen*

eller

Knacka, tack! Bebis sover, fattar du väl!!!!!!!

Hjälp!

”Öppna” förskolan

 Idag blev jag besviken, väldigt snopen och nästan lite ledsen. För ibland klaffar allt så bra! Man har en plan och planen fullföljs, tills att någon har satt upp en lapp och allt raseras.

Vi skulle till en ny öppen föris, jag kollade upp redan igår kväll, öppettider och sådär. Åt stadig frukost, packade mellis, planerade för lunch. Hann preciiis med kommunikationsmedlet: ”yes, vilken tajming!”.

Så gick vi i rask takt sista biten, förväntansfulla och något pirriga. Och så – BOOM – en lapp. En lapp om skogsutflykt. En lapp och en låst dörr. En lapp som annonserade om en grupp barn och vuxna som redan marscherat iväg till skogs, som låst dörren till den ”öppna” förskolan.

Tomheten, snopenheten, besvikelsen – som ett plötsligt strömavbrott på en hårdrockskonsert :::::(

Strax kom vi såklart över detta, värre saker har väl hänt (refererar snabbt till inlägget nedan) och vi drog till lekparken som låg i strålande septembersol, sedan fika, sedan rim och ramsor på närliggande bibbla.

Tack till öppna förskolor. Nej tack till skogsutflykter.

Den där bilden vs. lyxcharter

Då och då zoomas verkligheten ut för en. Just nu reflekterar nog de flesta i västvärlden över sina ”fjuttiga problem”.

Hur i hela helvete kan man klaga över att planera en semester på fint hotell vid en solig turistort, bara för att det inkräktar på ens tidigare bestämda principer? Va?

Det är väl bara att skita i den där resan och skänka alla tusenlappar till Röda korset istället? Om det nu är så jobbigt att sitta på en hotellrestaurang med en massa blekfeta svennar?

Mången gång har man hört från mig att: ”jag ska sluta klaga så mycket”. Som att jag klagar på att jag klagar och så slutar jag ändå inte att klaga. Varför inte andas, vara nöjd och glad alternativt snabbt göra något åt saker som jag inte är nöjd med i mitt lyckosamma liv?

Visst, en blogg är en blogg är en livsstilsblogg, men ändå: skärp-ning!

Nä nu!!!

Nu måste jag gnälla loss som fan!

Varför är det ingen som stödjer mitt självförverkligande och läser bloggen? Visst, det finns annat man kan läsa, men lite kul är det väl att läsa någon annans reflektioner kring lyxproblem och annat?

Jag skriver lite för långt och omständligt, I know och det kunde vara fler bilder (jag gillar ju dessutom att fota). Men ändå!!!

Har man en blogg ska man väl ha åtminstone NÅN eller NÅGRA som bemödar sig med att läsa ibland?

Trots detta är det fortfarande trevligt att uppdatera, men humöret sviktar och jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till med agneslarsson.se… :(

[FOTO PÅ MIG SJÄLV I MOTLJUS MED MKT KORT SKÄRPEDJUP]