Det blev fel

De gjorde fel de där gubbarna som tafsade på sina medarbetare, skickade sms och gav kommentarer, vad det nu är för skit som har hänt. De gjorde så jävla fel och tydligen förstod de inte hur fel det var förrän nu, i och med en hashtag och sjukt många avslöjanden.

Så. Fel. Såå äckligt.

Alla gör vi fel ibland, större eller mindre. Alla fel vi gör får vi stå för sedan. Be om förlåtelse, skämmas, göra rätt, tänka om. Vad jobbigt det är!

När man vet svaret, kommit ut på andra sidan, då vet man hur det borde ha gjorts. Och som man kan gräma sig, älta och fundera.

Det finns alltid förklaringar av olika slag, ibland godtagbara ursäkter. Ibland godtas inte ett förlåt och vad händer då? Livslång skam, livslång ångest. Ja, de där gubbarna kommer nog att få dras med det.

Jag hatar att göra fel. Jag hatar det så mycket så jag tror jag hatar det mest i hela världen. Det måste bli rätt, annars… kan det vara. Jag tror att jag har ”fått mig en känga”. Men ett förlåt kanske ställer saker till rätta igen och kanske en middag, en blomma eller så. Brunch blir nog enklare eftersom vi båda har barn. Då kan vi gå ut till parken sedan och allt blir bra igen <3

Annonser

Dagens liknelse 

Att krypa ned för natten mellan Nora och Mia i dubbelsängen, det är som att gå och lägga sig längst in förpiken i en trång segelbåt med hällregn och hala klippor utanför. Har man en gång lagt sig då ligger man där man ligger. Mycket kiss ska tränga på för att det ska vara värt det. Och extremt mycket obekvämt ska det vara för att bemöda sig med att ändra ställning med risk för att släppa in kalluft/mygg resp. väcka de små.

Så pinsamt

Bild 2017-10-13 kl. 13.11 #5.jpg

[ja, jag släppte ut håret inför denna bild. ja, jag målade mina naglar lila för någon vecka sedan. skulle kunna skriva en bok om detta med att behöva ordna med sina naglar. fy fan vad det är hemskt. nej, jag har ingen lust att posera men vet att det är ganska boring att läsa en blogg utan relation till skribenten. se resonemang nedan.]

Hallåj!

Såhär tänker jag:

Om jag ändå gjort detta från början?
Eller hållit fast vid min första blogg (den finns kvar iofs men nu är jag ju här).
Att som 30+ (nånting) starta upp och tro att jag kommer uppdatera regelbundet, ha ett koncept, osv. är det inte väl optimistiskt?

Men ändå går jag och trånar efter att skriva ofta, kanske t.o.m. fota (eftersom Insta tappat allt). Fota som förr, med riktiga kameran och välja ut ett par bilder som ett dagboksinlägg. Ett par riktigt fina bilder som man vill glo på.

Inte för att jag hinner det där med bilderna om det också ska bli skrivet, det får bli bonus med bilder, ja. Hellre en dålig bild än ingen alls maybe?

Om jag nu ska prioritera detta bloggskriveri, som det ju kallas, även om jag hatar att kategorisera mig själv (ibland) – då måste jag också jaga läsare. Inte bara posta på min egen Facebook (pinsamt det med).

Men fy fan vad skämmigt att göra reklam för sig själv bland främlingar. Blir torr i munnen och gråtfärdig bara av att tänka på det! Problemet är väl att om det jag skriver ska bli läst då måste jag också krydda med bilder samt släppa på integriteten och släppa in och släppa ut.

Det är inge kul att läsa om nån anonym tjejs vardag heller.

Men varför skulle nån bry sig om nån? Oavsett finurliga vardagsbetraktelser.

Dessutom är inläggen för långa, jag vet. Gillar inte att prata skit om mig själv, men vill ändå vara tydlig med att: JAG VEEET.

Så please please help me, what shall I do? Skamlöst göra reklam på div. forum? Fortsätta som nu med ett inlägg här/där + länk på FB ibland? Lägga ned och skriva enkom för mig själv (oh snyft, det var sorgligt).


Ett annat alternativ är att sluta vara så allvarligt lagd och ”bara köra”. Skäms dock lite eftersom jag är lärare och därför funderar jag ibland på att radera hela alltet (inte mig själv, bara bloggen). Vore lite pinsamt liksom om elever/föräldrar kom hit och kikade även om jag inte är helt… borta. Vad säger Charlotte om saken?

 

Killen fyller år

morgonrock

Per fyller år på söndag. En present är redan inhandlad och eftersom Nora var med när jag hämtade den på posten har han redan fått nys om vad det är.

En bok.

Men vad mer ska han få?

En penna, tyckte Nora. En lila penna. Ja varför inte. Pennor är ju en av mina absoluta favoritsaker här på jorden. Glitterpennor, blyertspennor, tuschpennor, bra bläckpennor, gelpennor, kritor…

Sedan ändrade hon sig. ”En handduk?” sa hon. ”Nja”, svarade jag. ”Alltså vi har väl rätt många handdukar och ska pappa bara få en helt egen random handduk menar du?” ”Jo, jag tycker det”, svarade Nora. Alltså jag gillar handdukar också, men…

”Ett bord!?”, utbrast hon imorse. ”Han kan få ett bord!” I och för sig har jag varit helt inne på att börja samla dockskåpsmöbler eftersom mina gamla superfina original-Lundby kommit bort någonstans (MEGASNYFT x 10000000000000000000000000).

Han har önskat sig, håll i er: en… BADROCK (eller kallas det morgonrock?). Kanske blev han inspirerad av våra tre timmar på Centralbadet förrförra helgen, eller nej, det här var innan som han sa det. Tror att han vill ha den på landet som ett plagg att bära mellan uppvak och vanliga kläder, kanske t.o.m. våga sig ned till sjön för ett dopp insvept i bara rocken? Men var tusan köper man en sådan? Dressman?

Boken jag köpt är såklart mest till mig, det är så man gör. Smög dessutom med en bok till Nora även om vi absolut inte ska hålla på med s.k. tröstisar. Den får bli till hela familjen. Det är den här ”Olle och Bolle är bröder” men HELT OSLAGBARA illustrationer av Ellen Ekman (a.k.a. ”Lilla Berlin)”. Så fruktansvärt jävla bra tecknat – anser jag.

When talking about bokinköp har jag precis köpt ett par till…

…inte okej att shoppa om man verkligen inte MÅSTE. Nej, jag tycker inte det. Viiiisst, gynna bokbranschen och författarna men som princip: begagnat/inget alls = det enda rätta i dagens situation.

Slut på OT.

Tror ni att han kommer använda bad-/morgonrocken om han får en sådan?

Jag har en själv, används ibland men har svårt att hantera de vida ärmarna vid t.ex. tillredning av frukost samt fryser om benen.

Klimathot till trots kommer jag i så fall inte att köpa en begagnad bad-/morgonrock utan en ny. Av uppenbara skäl (språkskadad av boken ”Extremt högt…” som jag läser nu, ni som vet vet).

Idag är det fredag och Noras hemmadag. Vi ska nog dra till city och styra upp det här. Tyvärr har jag ju inga frekventa läsare här på bloggen, om jag hade det skulle ni kunna skriva era tankar och tips om ämnet *drömmer*.

Hej!

(BILDKÄLLA: https://www.zalando.se/man-klader-badmode-morgonrockar/ )

Just do it

Jag har förut skrivit om mitt egenpåhittade begrepp mindlessness (här: https://agneslarssons.wordpress.com/category/mindlessness/). Motsatsen till mindfulness obviously och om jag skulle få chansen att ge någon ett gott råd här i livet skulle det vara: tänk mindre, gör mer.

För såhär är det, att vissa bara har det. De knatar över korsningen som värsta Marla Singer. De tar svängdörren som den kommer, stannar inte upp, väntar inte på nästa ficka att gå in i. De går rätt fram, rakt in, håller tempot. ”Detta är min svängdörr”, tänker de utan att känna efter, utan att vänta. Eller nä förresten – de tänker ju inte alls.

Jag satt på en uteservering härom dagen och spanade på en taxi som skulle göra galant u-sväng på Skånegatan men det strulade till sig, svängradien höll som inte varvet runt och hen behövde backa mitt i korsningen. Men så kom där en annan taxi från Åsögatan helt inställd på högersväng före den första stackars trixande bilen mitt i korsningen som just satt foten på gasen, beredd att lämna brottsplatsen. Båda fick tvärnita. Båda tutade. Den andra fick företräde såklart. Och den första såg sig noga om innan den fortsatte sin resa tillbaka med än mer sänkt huvud.

En sådan snopen u-sväng! Och att det just då skulle komma en mindless-taxi?

Mitt ideal är att vara sådär som Marla i korsningen. Jag känner en sådan person, kanske kommer det ett blogginlägg bara om henne någon gång? Hon är superstark och lagar alltid god mat och har det fint hemma, men är inte någon präktig fjant för det. Dessutom har hon sett GOT alla säsonger två gånger + är småbarnsmamma <3

Vet ni hur hon lyckas? Jag är inte heller 100 % säker, men jag tror jag vet.

(BILDKÄLLA: http://fightclub.wikia.com/wiki/Marla_Singer )

 

Godzilla

En av grejerna man tänkte på som liten, t.ex. uttråkad i en bil eller när man inte kunde sova, ja det var bröllopet. Klänningen, musiken, buketten. Alla gästerna, håret, sommaren.

En släkting hade ett sådant klassiskt supervackert bröllop och jag var brudnäbb, tio år gammal, puffklänning som mamma sytt, sidenband, blommor i en korg. Vi gick till frisören precis innan och våra pager fönades så att topparna veks inåt. Vi var med på fotograferingen. Vi hade rosetter på skorna som mamma satt dit, i samma färg som klänningarnas band.

När man var liten var det en lek: att gifta sig. Och min pappa som är organist till på köpet, många gånger har jag därför fått provköra till live-orgel att skrida fram i mittgången i en kyrka anno 1774.

”Bababababa babababaaabababababaaa bababab bbaaaa baaaaa bararambambam babababababaraaaaaarAAAA …”

<<<<<<<<<>>>>>>>>>><<<<<<<<<<<>>>>>>>>>>>><3

33 år gammal är jag idag och jag har varit ihop med samma kille i 10 år. Nu i sommar blev vi ett gift par, alldeles utan romantiska intentioner, alldeles utan en brudklänning ens en gång. Eller jo, jag hade klänning som jag gifte mig i, alltså en brudklänning?

Jallafall bestämde vi trots formalian kring det hela att vi skulle äta middag med våra föräldrar och syskon efter vigseln i Stadshuset. Och ett par veckor senare samlade vi ihop vårt gemensamma ”kompisgäng” (som hängde väldigt mycket förr, inte lika mycket längre. Som det är, pga diverse hit och dit). Det blir perfekt, tänkte vi. Enkelt och så. Kunde lika gärna ha varit en typ kräftskiva.

Men vet ni vad som hände?? Jo, ju mer jag tänkte på detta event, desto mer romantiskt blev det och snart började jag kalla det för ”bröllopet”! Det pirrade lite i magen. Jag tänkte på hur det var för tio år sedan, på allt vi varit med om tillsammans, på framtiden. På hur mycket jag tycker om honom som jag skulle gifta mig med!

Den 12 aug gifte vi oss i Stadshuset och tog sedan buss 3 till restaurang China på Ringvägen, satt vid ett stort runt bord med en skiva som går att snurra på så att alla får smaka av allt. Asgod mat och friterad banan till efterrätt. Sedan promenerade vi söderut med två vagnar och två små sovande – nu som ett GIFT PAR.

Dagen efter åkte vi till Moderna och den söndagen gick jag lite extra rak i ryggen (brukar aldrig ha rak rygg) pga att jag var NYGIFT! På måndagen lade sig nyhetens behag och allt var som vanligt.

Firande #2, nämligen middagen i lördags, dvs två veckor efter självaste vigseln, var väldigt väldigt trevlig och kul. Vi var tjugo personer som alla känner varandra, vi grillade ett lamm, vi dansade på vår stora altan och sov lite här och där som värsta pyjamaspartyt.

Och vet ni att kompisarna hade ordnat så galet fina presenter då?? Byggt och tänkt och fixat. Läste Mirakel högt av Ranelid himself. Ett fårskinn <3. Matlagningshjälp <3.

Kärleken till mina kompisar blir ju (nästan) lika stark som kärleken till killen!!! Inte att jag vill gifta mig med dem, men.

Man kan gifta sig på olika sätt, det har vi med åren förstått. Om sju år fyller jag 40 (AAAAH GAAAAH BAAAAHAHAHA HJÄLP), då blir det kanske en sån stor fest med alla mina kära vänner + familj + släkt. Den här gången valde vi en mindre skara och nu är jag gift.

Bör ej förtäras – jag är gift!