Blogginlägg

Idag är det tisdag och jag har haft en bra dag på jobbet som lärare. Nu är klockan över 22 och ögonen är så trötta, så trötta. Helst skulle jag måla naglarna men jag orkante. Kanske tar ett lager imorgon bitti – eftersom jag nu är med Seche Vite! Tokgiftigt jämfört med andra lack vad jag förstått, men… jag röker ju inte t.ex.

”Agnes dagbok – om ytliga grejer”

Barnet mitt sover i stora sängen. Som alltid när man ska gå och lägga sig gäller det alltså att så försiktigt det bara går lyfta över henne till lilla sängen. ”Det ska vara som att hon ligger kvar i sängen fast du bär henne”, instruerade Per som är mycket bättre på det där än jag. Det värsta som kan hända är att hon vaknar till och måste sova i vår säng för att vi inte orkar hänga över spjälisen i Gud vet hur länge med hopp om att hon somnar om där istället. Det värsta är alltså inte så illa det heller.

God natt!

 

Annonser

Det lilla första året

Fick 2 kommentarer på inlägget ”Utkast” (här: https://agneslarssons.wordpress.com/2015/10/26/utkast/#comments) där jag efterfrågade önskningar på vilket av mina utkast som skulle publiceras i sin helhet/bli färdigskrivna.

De 2 kommentarerna gav ingen solklar vinnare, men jag börjar med detta, utkast från i somras, färdigskrivet idag, framröstat av Charlotte. Grattis Charlotte!


DET FÖRSTA LILLA ÅRET

oneyearNågot vill jag skriva om att lilla bebisen nu i dagarna fyllde 1 år, för det är något särskilt när man gått ett årshjul runt för första gången sedan ”det” hände – vad det nu kan vara.

Sommaren i år väcker minnen från den förra, en evighet sedan tror jag eller snarare en annan verklighet, en overklighet. Värmen då, 2014, som ackompanjerade alltihopa till ännu mer overklighetskänsla, ännu mer till känslan av att vara mitt i en jävligt överdriven svensk film.

Lilla, lilla early baby-bodyn som var alldeles pösig ihop med brallor + minimössa i samma mönster. På fotot ligger den lilla bodyn på en 74-body som passar idag, en jättebody tyckte vi då såklart: ”inte ska hon bli så stor?” Ändå var hon inte så liten jämförelsevis i en prematurvärld.

This too shall pass och när det passerat blir det som fjuttigt och litet, det lilla första infektionskänsliga sjukhusåret. Man undrar om man fattat rätt? Men tiden den går ju, i samma hastighet hela tiden, bara att haka på, glida med och låta grejerna hända. Det var jobbigt, men det var också fantastiskt och man får ändra historieskrivningen när minnena blir mer och mer rosenskimrande och glorifierande. Eller är det att ändra? Men är det inte också en del i sanningen – att historien faktiskt ändras eftersom den bara finns i vårt minne och minnen förändras eftersom vi vet saker nu som vi inte visste då.

Då glider vi in i andra året, längre och längre bort från sommaren 2014. Det känns… bra. Allt har ju gått så bra, typ: allra, allra bäst. Grattis min lilla, bästa, starkaste Nora på 1-årsdagen!

Overall

Det finns inga snygga overaller till bebisar. Fluffrosa eller monstersvarta. Sportsnabba eller nallebjörniga. Om de är snygga så kostar de därefter, läs: MINIRODINI. Men inte heller där känns det bra, att liksom klä henne i en fashion-overall. Det känns maskis.

När jag väl hittade denna:

Så bara köpte jag. Fick en bra rabatt, men den kostade ändå. Hoppas på en svinkall vinter och att hon växer alldeles lagom.

Rapport från lekparken

I söndags gick vi till lekparken. Jag undrade: hur många timmar av mitt liv kommer jag att tillbringa på den här typen av plats hädanefter? Och tänkte, att en sötsliskig iskaffe från mataffärn’ är bättre än inget alls.  IMG_9373Dödstråååk!!!

Men så hamnade vi i sandlådan och stämningen ändrades genast. Jihoo, jippie, heja sand, heja byggen, heja heja!

FullSizeRender


Tills en främmande unge kommer och saboterar :(

”Öppna” förskolan

 Idag blev jag besviken, väldigt snopen och nästan lite ledsen. För ibland klaffar allt så bra! Man har en plan och planen fullföljs, tills att någon har satt upp en lapp och allt raseras.

Vi skulle till en ny öppen föris, jag kollade upp redan igår kväll, öppettider och sådär. Åt stadig frukost, packade mellis, planerade för lunch. Hann preciiis med kommunikationsmedlet: ”yes, vilken tajming!”.

Så gick vi i rask takt sista biten, förväntansfulla och något pirriga. Och så – BOOM – en lapp. En lapp om skogsutflykt. En lapp och en låst dörr. En lapp som annonserade om en grupp barn och vuxna som redan marscherat iväg till skogs, som låst dörren till den ”öppna” förskolan.

Tomheten, snopenheten, besvikelsen – som ett plötsligt strömavbrott på en hårdrockskonsert :::::(

Strax kom vi såklart över detta, värre saker har väl hänt (refererar snabbt till inlägget nedan) och vi drog till lekparken som låg i strålande septembersol, sedan fika, sedan rim och ramsor på närliggande bibbla.

Tack till öppna förskolor. Nej tack till skogsutflykter.

Jag har tröttnat. Hur är det inte då för syrran och hennes tjej?

I början av deras graviditet försökte syrran förklara för mig hur märkligt det känns för henne och tjejen när folks typ andra fråga efter kungörandet: ”vi ska ha barn”, är: ”hur gjorde ni då?” eller: ”har ni åkt till Danmark?” eller: ”är det inte aslång kötid?” eller: ”känner ni donatorn?”, o.s.v…

Jag förstod faktiskt inte då vad hon menade. Sa att: ”folk vet inte hur två kvinnor går till väga för att få barn”, ”de menar bara väl, vill sätta sig in i er situation”, ”jag var inte heller helt hundra på reglerna”, ”det är väl bra om folk fattar så det blir mer normativt”. Jag fattade inte då, men efter att ha fått liknande frågor efter cirkus varje gång som jag kungjort mosterskapet – har jag förstått, tror jag. Och det tog inte lång tid förrän också jag ledsnade på frågorna, samtidigt som jag inte klandrar någon eftersom själv varit där och vet vilka frågor som kan ploppa upp.

Därför vill jag nu ge den som känner sig träffad en liten lektion i samtalsteknik när någon berättar att hen väntar barn, med förhoppning om att folk ska ställa normala frågor till gravida homosexuella och deras systrar. Eller varför inte applicera samma förhållningssätt på liknande normbrytande företeelser, så att alla dessa stackars individer slipper agera samhällsupplysare och avvikande specialfall gång på gång på gång på gång.

Så här kan det alltså gå till, håll i er!!!

**Exempel 1 **

– Vet du förresten, vi ska ha barn…
– Nähe! Vad roligt! När då?
– I maj… Slutet på maj.
– Men ååå perfekt ju med en nyfödd i sommar.
– Ja, det blir nog bra.
– Känns det pirrigt, att bli mamma?
– Nja, än så länge är det ju mest fokus på graviditeten.
– Ja, så var det för mig med…
– Man fattar inte att det kommer komma ett barn…
…osv…

**Exempel 2**

– Har jag sagt att vi ska få en bebis i november?
– VAAA!? Shit vad kul! Grattis!
– Tack! Det känns kul, och lite läskigt såklart.
– Mår ni bra och så…?
– Jorå, illamåendet har lagt sig, men nu är det så mycket som ska fixas.
– Mm, det är väl det kan jag tänka mig. Man måste väl ha vagn, säng och grejer?
– Vi har nog fixat det mesta redan i och för sig.
– Haha, typiskt dig att bli så nervös och helt ”uppe i det”.
…osv…

**Exempel 3**

– Någon ska bli morsa i år…
– Äre sanning?
– Jajamen, i augusti!
– Men då borde du vara…? Aha, det är XX som är gravid. Grattis gumman! [kram]
– Tack… Eller, det känns så konstigt när folk säger grattis och pratar om att det ska bli ett barn, för man fattar ju inget nu liksom.
– Nej, jag vet. Var samma för min kompis, hen var helt chockad när ungen kom ut. Har ni varit på sån här föda-barn-kurs?
– Vi har bokat. Det är lika bra så man inte går miste om någon viktig info.
– Hehe, verkligen. Har ni kollat kön eller…?
– Kanske det…
– Äh, luring där. Det blir säkert världens coolaste, sötaste unge. Hoppas Fido tar det bra?

– Ja, det är typ mest det vi oroar oss över nu…
…osv…


Är ni med? Dialogerna skjutsar igång ett samtal som inte handlar om detta: http://www.rfsl.se/?p=405 [KLICKA OCH LÄS PÅ OM DU ÄR INTRESSERAD]

Det handlar inte om att hyscha och mystifiera. Det handlar bara om att tjonga till sig själv i skallen och se att: detta är två människor som väntar ett barn och inget annat. Som sagt har jag själv ställt dessa frågor, till min egen syster visserligen, men nu har jag förstått hur ointressanta de är och att svaren egentligen har 0.0 betydelse i sammanhanget. Arlas sentimentala eko-mjölksreklam får avsluta inlägget, varsågoda:

TUT på dig med!!!!!!!!!!

Jag minns inte exakt, men kan tänka mig att jag, innan jag fick barn, skulle stört mig något vedervärdigt på grannar som klagade på ljud i huset som väckte deras bebisar. ”Hallå! Vi har faktiskt en 9 månaders här som försöker sova!”
”Aaa, men vi försöker grilla och råkar vilja lyssna på lite feeeta beeeaaaats!!! Come on all ya, mamas n papas out there!”

Nej, men jag hade nog tänkt: ”Vad gör det, låt ungen vara vaken, lev lite för fan.”

Nu sitter man då här, morsa, 30+, allt annat än sugen på fest. Mysig kväll väntar med god mat som jag lagat bara åt mig själv för Per är borta på annat. Läser två böcker samtidigt som båda är lika bra, vill blogga, vill kolla Rapport, vila, bara vara…

DÅ KOMMER MAN PÅ ATT DET ÄR FÖRENINGSFEST IKVÄLL!!!!!!!! Och någon i denna förening äger en… TRUMPEEEEEET!!!!!!!!!!!!!!!! (Eller kanske en trombon?).

Nåväl, nu har jag lyckats lugna lillan. Men ändå slösat tid på att formulera detta inlägg.

Inte ens en melodi spelades, bara TUUUUT… TUUUuuuT…