Dra in den där pastan

Ganska precis innan det hände hade jag planerat ett inlägg med en Skanstull-guide här på bloggen. Att låna toaletten på Clarion och sedan unna sig en lunch där låter väl inte så dumt t.ex.? Bättre än Åhléns där du som har barnvagn måste in i en krånglig hiss först, sedan lyckas kontakta ett butiksbiträde för hjälp med upplåsning av själva toadörren.

Blöjan var alltså bytt och jag var hungrig. Klockan visade 11.28, de öppnade 11.30. Två, eller kanske tre servitörer kom emot mig. Som om de stått och laddat en stund för att ta emot dagens första lunchare. Jag fick en meny, valde en dagens, hittade ett bord precis ovanför mynningen till Söderledstunneln. ”Wow, häftigt!”, tänkte jag. ”Det här blir läckert. Sitta och luncha och spana ut över bron här. Kolla Mia!”

Ibland är det härligt att bara gå på sina infall dessa föräldralediga dagar. Planen var nämligen att handla och sedan åka hem för att styra någon mat. Men äh! Why not testa det här idag?

”Dricka?”, frågade servitören som sig bör. ”Bara vatten idag tack”, svarade jag. ”Okej, med bubblor eller vanligt vatten?”, fortsatte han. ”Eeeh, ja… Lite bubblor är väl trevligt”, sa jag och fick samtidigt syn på en radda flaskor på en hylla och förstod att jag kanske beställt en köpevatten vilket jag tycker är jävligt onödigt som princip. Vi behöver ej köpa vatten (alltså jag gör det ibland ändå men helst inte, fattar man?). Hade väl dessutom en unn-spärr där vid drickan eftersom detta var ett sorts infall istället för hemlagat. Well, well, det spelade ingen roll. ”Men”, hann jag tänka, ”restauranger borde inte sälja mineralvatten på flaska. De kan väl skaffa kolsyremaskin?”

”Vill du ha lite guacamole före maten?”, ropade servitören från baren. Med bubbelvattnet i färskt minne var jag snabb att svara: ”ja jo, men är det något du liksom bjuder på eller ska jag betala en fyrtio-femtio kronor extra?”.

Att jag sa det där. Spärren är borta. Jag är nu 33 år gammal, jajamen! Jag SKITER I. Jag frågar om jag vill veta. Jag låter mig inte luras. Pinsam morsa, må så vara.

Tillbaka: ”ja jo, men är det något du liksom bjuder på eller ska jag betala en fyrtio-femtio kronor extra?”. Servitören hämtade en meny… ”Guacamole… för den tar vi… 95 kronor”. ”Okeej”, sa jag eftertänksamt. ”Men du, om jag hade velat ha en sådan hade jag väl beställt det då när jag tittade på menyn?”

Haha – vad jag ångade på.

”Nej, vet du. Dra in den där pastan, jag går någon annanstans.”

Utan att klä på Mia igen, för det gjorde jag utomhus i snålblåsten, backade jag världsvant ut vagnen utan att se på servitör-fan. Hann även tala om att:

”Jag känner mig inte kränkt personligen, men tycker det är jävligt konstig restaurangstil, särskilt såhär på lunchen.”

BAAAM!

Hans försök till ursäkt… Hans förlorade kund… Hans okunskap om att jag har en av Sveriges största bloggar där jag skriver om sådana här fadäser… Ni förstår att det var med ett leende på läpparna som jag krånglade på overallen igen, sedan med raska steg mot smarriga falafel-stället på Ringvägen.

Det är slut på alla dumheter.

Jag går till attack.

Pinsam är mitt förnamn.

Clarion, ni har en bra toalett, men hörrni: ”dra in den där pastan”.

Dödssvampen

DSC_9172Har din Instafeed också sin värsta skogsperiod just nu? Blivit som förvandlad till en överfull svampkorg i motljus? Bildtext: ”nu har man att göra” och på tidningspapper på köksborden ligger berg av ätbar, orensad svamp?

Mellan uppdateringarna traskar ni runt bland mossa och rötter. Hoppfulla krafsanden bland bruna löv, tappra steg vidare till nästa hög. Stövlarna är på, mössan har letats fram bland vinterbråten, någon gammal H&M-jacka i militärstil, ”svampplockarjackan” kommer till användning.

Även Per pratar om svampen, att ”det vore fint att hitta lite svamp. Undrar var den finns här ute på landet?”

Så stod vi på stranden, jag och Nora i lördags. Vi gjorde en bana i sanden till lilla bilen så att den skulle åka rätt ner i sjön. Sedan ville hon upp på berget där borta så vi gick dit, blickade ut över vattnet och mitt hjärta klappade så hårt för september. Men strax ville hon ner igen, till Mia som inte skulle vara alldeles ensam nere i vagnen enligt Nora men som sov helt perfekt enligt mig. Helt perfekt för att passa på att äventyra med Nora på ett berg. Lära henne ett och annat om skog och mark, för titta DÄR! Titta Nora, ser du svampen? Det är en flugsvamp och den är LIVSFARLIG, GIFTIG.

”Jag tycker om sån där flugvamp”, svarade hon. ”Nåja, den får man bara titta på”, sa jag. ”Men här… här är en annan… Vad i? Trattis?!” mumlade jag medan Nora drog i mig för att gå tillbaka. ”Nu ska de få se! Per kommer ju bli helt till sig.”

Nora lekte vidare med bilen och jag googlade på svampar. Som ni förstått kan jag 0,0 om denna växtfamilj och jag är så ointresserad, det enda jag vill åt är likes. Under rubriken Trattkantarell listades ett gäng som lätt kan förväxlas med den smarriga trattisen. De såg helt annorlunda ut allihop så jag förstod inte alls hur någon skulle kunna förväxla. Ju längre ned i listan jag kom desto mer säker blev jag på att det var en trattkantarell jag höll i handen.

Som tur var, höll koncentrationen till den allra sista i listan. Den som svampguiden påstod var ytterst sällsynt att man förväxlade med trattkantarell. Den som jag höll i handen. Som vore den en brännhet manet slängde jag svampen ifrån mig på marken med ett ”IIIIH!”-ljud.

Det var en DÖDSSVAMP jag plockat! En asgiftig, dödskallemärkt toppig giftspindling. Cortinarius rubellus!

Vi packade ihop bilen, hinken, spaden. Tjongade iväg bananskalen i skogen. Lommade tillbaka. Det blir inga svamphögar på mitt köksbord. Faktum är att jag inte ens köper kantareller för jag orkar inte rensa dem. Jag beundrar ert tålamod i skog och mark, men till alla andra wannabes där ute vill jag också utfärda en varning för Cortinarius – skrämmande lik den ack så populära trattkantarellen.

DSC_9170

DSC_9175