Fästingarna & jag

Plötsligt går jag på en grusväg och samlar ogräs till en bukett, en liten bukett att ställa ute på altan. En liten sån farmor-bukett. Det vore väl trevligt med lite blomster på bordet? I den där söta lilla kannan? Men det trevligaste är ju att plocka. Att leta gult och lila med grönt av olika slag. Noras bidrag var en vissen maskros med bara ett skrumpet innandöme kvar och jag fick nära på gåshud. ”Naturens under!”

”Stanna Per, titta vilken vacker syren!”, hörde man mig förra helgen, samma grusväg. 

Sån blir man tydligen som ägare av ett landställe. Det kan tyckas ”äkta” eller ”jordnära”. Nu kommer mina rätta element fram, o.s.v… Varför känner jag mig då så klyschig och tillgjord och helt nödgad till att blogga om saken som ett himla försvar?!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s