*Äckelvarning* :(

Gårdagen var ytterst händelserik. Som om det inte var nog med shoppingrundan (inlägget nedan), så startade dagen med TANDLÄKAREN.

Jag var där för några månader sedan och fick konstaterat att det fanns två hål i mina tänder. De lokaliserades i samma område, vilket jag tyckte kändes bra för då behöver jag inte bedövas på olika sidor i käften och de kommer jobba på samma ställe, jag kanske inte ens märker när de övergår från det ena hålet till det andra. I ett nafs bara.

BEDÖVNINGEN. Som ni redan räknat ut gillar jag inte tandläkaren. Inte på min TOPP 10 över HÄRLIGA GREJER så att säga. Man blir ompysslad, vilket jag gillar. Man får ligga ned, vilket är skönt. Men det är ju vissa saker som skiljer tandläkarbesöket från t.ex. en massage, pedikyr eller hårklippning. Allra minst gillar jag bedövningen. Jo, jag vill vara bedövad när de borrar och håller på. Smärta är väl värre. Men 1) Sprutan. Att sticka en nål i ett tandkött: finns något värre i sprutväg? 2) Att inte känna. Jag blir yr bara av att skriva detta. En del av min kropp som försvinner, att jag kan peta där UTAN ATT DET KÄNNS. Nu i skrivande stund biter jag mig hårt i läppen bara för att KÄNNA. 3) När det släpper, när du börjar känna igen och försiktigt rör på munnen, biter ihop, men det har ändå inte riktigt släppt utan det ”halvkänns”.

Som tur var, var tandläkaren och tandsköterskan två mycket proffsiga, snälla och förstående tjejer i min egen ålder. De hade sett svimfärdiga människor med hål i sina tänder förut. Tandläkaren stod och höll mina ben upp i luften och sköterskan skickade ned huvud-delen i stolen så mycket det gick. Jag försökte tänka på allt annat än nålen som nyss satt fast i mitt tandkött eller på att halva munnen var borta. Lyckades jobba bort svimningen.

Min plan var att lyssna på talbok: Alex Schulmans ”Att vara med henne…blablabla”, under själva borrningsarbetet. Han läser bra och boken är som att läsa en sämre blogg (med risk för att kasta sten i ett hus gjort av glas). Hans röst gör mig lugn på något sätt. Jag känner igen den. Och precis innan tandläkaren skulle sätta igång berättade han om hans och Amandas första date. Mysigt!

”Nu ska jag räkna till tre här först”, började tandläkaren. Jag hade bara en hörlursplupp i för att kunna vara något så när närvarande.

”Okej…?”, svarade jag och så satte hon igång. Det kändes ingenting såklart, men något som också tagits bort förutom min känsel var: Alex! Pluppen satt där i örat och jag hörde honom mumla om vin och vackra ögon som han inte tordes titta in i, men borren tog över berättelsen fullständigt. Detta påminde skrämmande mycket om när jag flög till Australien 2008 och skulle lyssna på talbok för första gången. Susanna Alakoskis: ”Svinalängorna” som är en så grymt jävla bra bok (vilket jag vet nu i efterhand då jag läst den i pappersform). Efter MÅNGA MÅNGA KAPITEL visade det sig att ipoden var inställd på shuffle. Denna anekdot och upplevelse är helt min egen, även om ovan nämnde A. Schulman råkar berätta om samma sak i boken jag lyssnade på i tandläkarstolen. Sådär ja, cirkeln är sluten. Tillbaka till Folktandvården.

”1… borr borr, 2… borr borr borr, 3… borr borr borr borr…”. Är det över nu? tänkte jag.

”Och nu ska jag räkna till fem!”, forsatte hon. ”1… borr, 2… borr borr borr borr, 3… borr borr…” o.s.v…

Sådär fortsatte det. Med att hon räknade och körde lite, men helt i otakt, helt utan att veta hur länge t.ex. nummer tre skulle hålla på. Så slutade hon räkna, men borrade på ändå. Jag förstår att detta var ett pedagogiskt knep från hennes sida, och inte helt fel att börja så heller. Men samtidigt blev det extremt missvisande då jag trodde att hon skulle räkna till tre och att det sedan skulle vara klart.

Som ni märker har jag inte lagat hål särskilt ofta.

Alex fortsatte mumla. Jag får spola tillbaka tänkte jag, även om det inte skadar att hoppa vissa delar i denna bok. Ibland åkte dock pluppen ut ur örat och då skar borrens skarpa läte in i mitt huvud. Schulmans mummel behövdes där, som ljuddämpare.

Plötsligt:
”Vill du se hålet?”, sa tandläkaren och snurrade runt på sin stol efter en spegel. Skrämmande likt en frisör bad hon mig hålla spegeln för att kunna visa upp sitt arbete.

”Hehe, ja vill jag det?”, svarade jag förvirrat med hann inte parera förrän ett svart hål blottades i en av mina tänder. Jag sa ingenting. Var nog för chockad inför synen. Jag har aldrig sett hur ett hål i en tand ser ut. Jag har nog aldrig förstått att det verkligen är… ett hål? En krater? Jag fyllde mina tankar av mumlet igen medan tandläkaren fyllde hålet.

Tyvärr hann de inte laga mitt andra hål. Det stora hålet. Det jobbiga. De skulle på fikarast, nämligen. Jag försökte övertala dem, ville få det gjort. Men nej, de skulle på sin rast. (”Den som ändå tog rast på jobbet”, tänkte jag högstadielärarbittert men med yrkesstoltheten i behåll. ”Alltid finns något att göra! Tror ni jag går på rast när ungarna kastar snöboll på varandra utanför fönstret, eller när någon gråter i korridoren över ett par borttappade nycklar?!” ”Laga hålet för fan!”)

Med en smak av nejlika av den provisoriska lagningen i mitt stora hål och med en halvt fungerande mun, mötte jag den friska luften i Årsta, utslängd från Folktandvården. De sa att jag varit duktig. ”Tillräckligt duktig för idag”, ljög de för att hinna få sitt kaffe innan nästa patient.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s