Stängt på museet

Igår rensade jag och syrran lite i några skrymslen hos mamma. Riktigt otäcka skrymslen där det kan dyka upp allt från misslyckade läxförhör anno klass 5e till malätna koftor som var favoriter en gång. Det mesta åkte i soporna (Tack Kon Mari).

En speciell känsla drabbar mig när jag rensar bland sådana här prylar. Typ att: ”men ååå här har jag suttit och renskrivit den här berättelsen så snyggt…” eller: ”men ååå kolla, att jag sparat den här porslinsskålen med duvor på i tro om att jag skulle vilja ha den när jag flyttade hemifrån…” eller: ”den här teckningen var jag visst så nöjd med att jag la den i en plastficka…”.

Vill jag typ krama om den där ungen och säga nåt? Vadå? Jag vet inte, blir bara så ödmjuk inför den där naiviteten som lyser igenom renskrivna berättelser, sparade prydnadssaker och skitfula teckningar. Tycker typ… synd om mig själv :::::(

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s