Kom out

Borde väl outa att jag skriver här. Är väl konstigt att skriva massor på en blogg som ingen läser. Men fruktansvärt pinsamt att länka på Facebook med allt vad det innebär. Åh gud, skäms vid skärmen nu.

Känner bara för ärlighet. Pallar inte spela allan och låtsas vara självsäker och tuff.

Men gillar inte heller det här ursäktande mjäkandet som typ: ”ååå vad ful nu slänger jag den här teckningen….” och de andra fritidsbarnen bara: ”neeeej lägg aaaav asså”.

Om en människa vill skriva och inte bara för den egna mappen, så gör hon det. Det blir ett annat skrivande när hon ska klicka på ”Publicera”, det är kul, det är en utmaning, det är utvecklande att formulera sig. Men hon förväntar sig inte att någon ska ta sig tid att läsa, det vore befängt för är det någonting folk inte har tid med just nu så är det att läsa. Särskilt babblande bloggar om ingenting av ingen särskild!

Men, här kommer twisten:

JAG LÄSER JU ANDRAS BLOGGAR SOM HANDLAR OM INGENTING AV INGEN SÄRSKILD. Varför jag gör detta vet man inte. Kanske nyfikenhet, kanske lathet, kanske dumhet.

Så kanske, kanske blir detta läst? Hur som helst: eftersom du läser så +++TACK+++ för det du. Och hjärligt välkommen.

Annonser

Hyllning

Ja hej! 

Det var jag igen. Föräldraledig vet ni, men inte bara mamma utan lärare också. Har nu förstått att jobbet hamnar någon annanstans än i tankarna när jag är hemma med baby, min naiva bild av att jag skulle sitta och förkovra mig i skolgrejer under föräldraledigheten är ganska raserad (nåväl jag ska försöka mig på att lärarlyftsplugga i höst, men ändå). 

Idag började dock hjärtat klappa sådär jobbpeppaktigt igen eller kanske var det abstinensbesvär. Det smög sig på redan igår kväll då en kompis meddelade att hon skulle på sitt första lärarvikariat dagen därpå och så ringde hon idag på rasten utan gråt i halsen, snarare peppad hon med och lite smånervös inför nästa lektion med en mytomspunnen sjua. Senare idag genade jag över skolgården här i grannskapet. Massor av ungar lekte där ute, på bollplanen, i klätterställningen, i olika målade rutor på marken. Babyn min tittade storögd på barnen och jag lyfte själv på ögonbrynen när jag hörde en 11-åring någonting slänga ur sig: ”Smoke weeed everydaaaay”, innan han dribblade vidare. Man bara: va…?

https://www.youtube.com/embed/ADIyIlO-_Ug?feature=player_embedded

Skolpersonal satt här och där i sina gula rastvaktsvästar, smygsurfande allihop, njöt av solen säkert, men stressade över att behöva rastvakta när de borde fixa grejer. Jag lämnade skolgården med ett fånigt lärarleende och formulerade en lista i huvudet till ljudet av studsande basketbollar långt där borta.

Listan på allting som gör mitt yrke till ett så fantastiskt yrke och varför jag trivs i skolan:

* Jag hänger med tonåringar varje dag och har därmed koll på väldigt mycket coola grejer.
* Jag äter i en skolmatsal – så mycket jag orkar, buffé varje dag, obegränsat med mellanmjölk.
* Att skriva på en white board tycker de allra flesta är svinkul. Jag gör detta dagarna i ända.
* Jag väljer litteratur som vi ska läsa.
* Jag kan högläsa bara ett skitbra kapitel hur vilken bok som helst om jag känner för det.
* På rasten kan jag spela biljard (aldrig hänt i och för sig)…
*…eller hänga i ett prima bibliotek och surra med en schysst bibliotekarie (desto oftare).
* Jag kan tända några ljus en lektion och läsa typ Mumin.
* Eleverna kan sedan jobba med att bygga ett mumintroll i… bark om jag tycker det är en festlig idé.
* Dessa tonåringar som jag träffar varje dag, de träffar jag alltså oftare än mina egna vänner. Vi blir på något sätt ganska nära. Och det är trivsamt. 
* Om jag behöver kontorsmateriel så går jag och hämtar det hos vaktmästaren. Ni fattar? Ett nytt kollegieblock, äkta kulspetspennor, inte torra white board-pennor, o.s.v… Vardagsglädje vardagsglädje.
* Jag har grejer att göra hela tiden.
* Jag skriver snygga uppgiftsinstruktionspapper.
* Jag ritar diplom till elevrådet. 
* Jag börjar snortidigt varje morgon, vilket betyder att jag med all rätt kan gnälla på morgontrötthet.
* Skrivhäften.
* Lamineringsmaskin.
* iPad Mini.
* Klasskassemuffins.
* Läxhjälp.
* Dataskåp.
* Arbetslagsmöte med hembakt sockerkaka av flink kollega.
* Powerpointpresentation.
* Kaffemugg.
* Luciatåg.
* …

Nej, den tar inte slut men nu måste jag sova. Vill bara betona att listan inte på något vis är ironisk! Jag gillar verkligen mitt jobb, jag älskar möten och jag ser fram emot att få vara i skolan igen. Dock är det ett tag kvar, så jag ska njuuuuta musten ur att visserligen vakna i ottan även nu, men att inte på direkten behöva kliva opp och fixa för att masa sig till pendeln och lektion klockan åtta med ännu tröttare elever som ska analysera typ Det osynliga barnet.

God natt alla mina läsare. Fniss!
Jag har ju inga.

Smartare än Lasse Kronér

”Smartare än en femteklassare” är ett riktigt asdåligt tv-program. Först störde jag mig bara på de lillgamla barnen, små besserwissrar invaggade i tron om att kunna mer än en vuxen exempelvis ingenjör, marinbiolog, bibliotekarie. Nej hörrni duktigpettrar: vuxna kan mer (oavsett yrke). Slutpratat!

(”Men kolla inte på det då”. Jag hör nog hur det rasslar till i kommentarsfältet av alla mina läsare som nu retar sig mer på mig och mitt tungsinta lynne än vad jag retar mig på Kronérs motsatta.) 

Hur som helst, gör vad ni vill, så här ligger det till: Den vuxna person som tävlar är ute efter att vinna pengar, närmare bestämt 250 000 kronor som mest. Barnen, de får inte en krona. Om den vuxne är osäker på svaret kan den be ett barn om hjälp och om barnet kan svaret vinner den vuxne pengar. Men om barnet svarar fel så förlorar den vuxne pengar! 

Hur sjukt är inte det här??? Vem har kommit på upplägget och hur kommer det påverka barnen i förlängningen????? 

1) Barnen luras i att de är smartare än en vuxen bara för att de alldeles nyss ägnat ett halvår åt att plugga in typ planeternas namn och ordning eller hur många prickar som finns på en nyckelpiga. Jag frågar mig: Hur mår dessa barn när polletten en dag trillar ned och de förstår sanningen?

2) Om de kan svaret men inte den vuxne, så får den vuxne massa pengar. Är inte detta att utnyttjas på ett alldeles fruktansvärt sätt?

3, och här kommer bomben) Om de inte kan svaretförlorar den vuxne pengar. Förstår ni? Förstår ni skammen, pinsamhetskänslan, skulden i detta? Att på bästa sändningstid svara fel och förstöra allt? De är elva år Lasse! Elva!

Som ni säkert redan har listat ut så kollar jag inte jättemycket på detta program, men ibland råkar det flimra förbi, t.ex. ikväll och då stannar jag en stund för att gotta mig i misären en aning. Som tur är kommer det något gött ur detta, nämligen att jag har en alldeles lysande programidé!!!!!!!!!

Smartare än en femteklassare – tio år senare
eller
Min sanning – Smartare än en femteklassare

”Hej Hedda, välkommen hit. För tio år sedan var du med i Smartare än en femteklassare.”
”Mm det stämmer.”
”Minns du den perioden?”
”Ja, det var en härlig tid.”
”Du minns det så, som en härlig tid säger du?”
”Javisst, det var det då. Man trodde man var smart. Levde på det.”
”Men sen hände nåt?”
”Ja…”
”Kan du berätta om det?”
”Ja alltså, när kamerorna stängts av och hypen lagt sig så insåg man liksom. Att man inte alls var så smart som man trott.”
”Vad kände du då?”
”Skam…”
”Skam säger du?”
”Ja… Och så kände man sig lite dum. För mig var det kanske extra jobbigt efter det där som hände…”
”Vad var det som hände, där 2015, i tv-studion? Kan du berätta Hedda?”
”Mm alltså jag svarade fel…”

(O.s.v., o.s.v….)

Jag är i alla fall smartare än Lasse Kronér. ©

En byrå

Per smygbytte bakgrund på min mobil som ett hån åt att jag förälskat mig i en serie byråer från Ikea. Senaste dygnet har jag nämligen rört mig i lägenheten med en tumstock i bakfickan för att mäta varje skrymsle i hopp om platser för olika sorters moduler.

Hör inte det till mänsklighetens kärna? Att hitta moduler som kan förvara smått och kringliggande, sådant som används ibland eller kanske, sådant som inger en känsla av trygghet och rikedom? Jag föreställer mig NORDLI som omfamnande hamnar att vila i efter en lång dag på stormigt hav, eller som små oaser att hämta näring och kraft ifrån för att orka axa vidare.

NORDLI kommer snart att ingå i varje gillestuga, bli lika svennig och lika oumbärlig som BILLY, EXPEDIT och LACK tillsammans. Jag är inte sponsrad och har ingen kupong. Är bara nykär och euforisk och snart står en ny byrå i vårt hem. Lovar att återkomma med en recension eller möjligtvis dikt på temat. 

Listornas lista

Mamma var här igår, erbjöd sig att långpromenixa med babyn till helgen och vi svarade att det vore ju skönt, hinna fixa lite grejer i lugn och ro. Hon sover nämligen inga längre pass dagtid här hemma, max en halvtimme på förmiddagen. Som nu. Och vilken halvtimme! Här kommer den, listornas lista, allt som ska fixas när lugn och ro finnes:

* Läsa bokklubbsbok
* Läsa de andra böckerna, de som ligger här och väntar, bl.a. alla Knausgårdarna.
* Läsa veckans DN-blaskor
* Läsa lite i alternativa tidningar för lite bredd
* Lyssna på poddar
* Tvätta fönstren
* Stryka
* Styra upp i köksskåpen som fortfarande har en helt ogenomtänkt struktur från inflytten för c:a 3 år sedan och som spårade ur ytterligare när jag kom hem med vackra arvegods från farmor förra våren
* Åka till Bauhaus och köpa grejer till en dusch
* Riva ut duschkabinen och åka till tippen med denna
* Nytt handfat
* Montera hyllor i badrummet
* Inreda ett mysigt barnrum till babyn och skapa en blogg om detta
* Skriva dagbok
* Rita nåt
* Förverkliga alla idéer
* Plantera om
* Hänga upp tavlor
* Rama in en gammal affisch
* Rensa bland mina grejer på pappas vind
* Bjuda folk på spontan brunch
* Starta en surdeg
* Lära mig sy
* Sticka klart halsduken om jag minns hur jag gör
* Läsa Jesper Juul
* Köpa Sats-kort och träna några gånger i veckan
* Göra yoga varje morgon
* Dra ner på kolhydraterna
* Löpträna mån, ons, fre
* Se lite nya filmer
* Följa en bra tv-serie
* Sluta kolla på Lyxfällan
* Skicka in ett bidrag till en novelltävling
* Gå med gamla kläder till närmsta second hand och skaffa en decent basgarderob
* Bubblare: DIY:a nya lampskärmar till inte mindre än 3!!! lampor.
* Ha en bäddad säng och få in överkastsrutin
* Bada fotbad
* Ta hand om disken
* Lägga bönor i blöt
* Sätta surdegen
* Blogga om böckerna jag läst
* Boka en resa
* Koppla av och ladda batterierna
* Och på’t igen

Adjöss, nu är hon vaken!

Bilden: Läsa bokklubbsbok och DN och borde måla naglarna, istället bloggar jag som ni märker. 

Kupongkärring

Igår blev jag kallad kupongkärring av min syster när jag tipsade henne om en skitbra rabatt. Sedan dess har jag grubblat.

Det ska kännas värt det.

De där kronorna jag tjänar på att exempelvis slippa frakten på 39 kr syns inte, men de känns.

Och jag vet att jag är lurad för jag behöver ju inget, kan smörja fejset med matolja, men är det så dumt då att glädja sig åt känslan?

Göra klipp, fynda, få på köpet. Det handlar inte om snålhet, utan bara den där lilla extra känslan. 
Men så kommer jag att tänka på när jag köpte mig en Daim-strut härom dagen och pojken i kiosken som frågade:
”Vad kostar vattnet?”
”Femton”, svarade expediten.
”Hur mycket saknar du?”, frågade jag pojken med vetskap om kronorna som skramlade i min plånbok.
”Jag har bara typ en krona”, mumlade han och åmade sig pojkaktigt ur butiken, törstig som ett as säkert.

Jag berättade historien för Per som redan satt i solen med sin glass. Lite skämtsamt sådär:
”Vad trodde han? En flaska vatten för en krona?”, och Per frågade:
”Har du fjorton kronor, varför köpte du inte bara en flaska i så fall?”

Tillbaka till kiosken, där jag stod i kö med min Daimstrut och också var törstig som ett as, stirrandes på dryckeskylen så det riktigt vattnades. Men inte kände jag mig värd en flaska vatten inte bara sådär när jag skulle komma hem till kranen om c:a femton minuter och dessutom unnade mig glass huxomfluxom en vardag. Skulle jag då ge den omatematiske lille gossen en flaska bara sådär? Och vad skulle det göra med honom som människa? Gå och tro att man bra kan få saker för att man är lite söt?

Snål är jag alltså inte, men en ständig uppfostrare av våra samhällsmedborgare. En ska inte tro att en är nåt. Knappt vatten värd – bokstavligen. 

————————————————————–

Men hallå där! Känslan av en fin rabattkupong kan väl inte vara starkare än känslan av att hjälpa en unge i knipa? Vad är det här för jävla resonemang?

Utelivet och bakomdansarna

Idag är det söndag och jag sitter i en fåtölj med en kopp te. Men i fredags var jag ute på klubb för första gången på väldigt länge. Vääldigt länge alltså. Detta planerades redan i början på veckan eftersom Emma skulle fylla år på fredagen, vilket betytt att jag hela veckan sett fram emot detta och varit lite småpirrig sådär.

(Jag sitter i bebisens rum. Genom en reflektion i vardagsrumsfönstret ser jag in i köket. Och vad ser jag? Jo, att Per rullar kokosbollar till kvällsmat. Eftersom jag ser honom i fönstret ser det ut som att han bokstavligen står i himlen och rullar kokosbollar. Så symbolisk. Så fint!)

Småpirrig var det. Och så kom fredagen! Hur blev det sen då? Till att börja med hade jag för länge sedan bestämt skor för kvällen, ett par svarta platåaktiga som jag köpte för över ett år sedan men bara använt en gång: på min egen 30-årsfest. Vad jag mer skulle ha på mig hade jag som vanligt inte ägnat en tanke. Det kommer alltid som en överraskning och är lika för jävligt varje gång, jag rabblar ramsor om hur fuuuula kläder jag har och jag har FAN INGENTING att ha PÅ MIG och jag ser så TÖNTIG UT, som en MORSA PÅ AW!!! Per hjälpte mig, tack gode gud för honom. Det hela slutade med en klassisk Agnes-outfit som funkar till både vardag och fest. Avslappnat med blåjeans, en ostruken fladdrig något oversized, urtvättad skjorta hittad på second hand men ursprungligen från typ Kappahl, min nya snygga vårjacka och nej, inga genomtänkta dojjor, utan helt vanliga Converse. I soffan låg leopardkavajen, i sängen kjolen och strumpbyxorna. Långt inne i skogarderoben: festskorna. Däremot vågade jag mig på något mer smink och fick ganska markerade ögon vilket i alla fall bebisen tyckte var spännande. Läppstift gör ju alltid också susen – så även i fredags.

Detta med kläder hörrni. Kläder och ”stil”. Att känna mig som mig själv vad det nu är, är alltid det viktigaste för att jag inte ska bli orolig, stressad och känna mig i otakt och som insmord i något äckligt. Jaaaa, det är basala skitproblem, men wtf det här är ju en modeblogg, okej!? En dag på jobbet i tveksamma kläder är en jävla skitdag oavsett hur mycket orättvisor i världen det finns. Så blir det plötsligt partaj vilket är jättekul och man ska ”klä opp sig” som om det vore maskis. Klack, klack, foundation och tunna strumpbyxor. Nej, nej, inte min grej.

Vi började med pizza hos födelsedagsbarnet och jag försökte sno åt mig lite kvalletid med hennes unge. Sedan bestämde vi oss för taxi till stället och stället var: Panama Francis som det numera heter, tidigare Sommar tror jag, men allra tidigast Trädgården. Jag hade väntat mig att stå i kö och frysa vilket jag inte alls såg fram emot, men när var bara var att glida in blev jag ändå besviken och tänkte: Vad? Inget folk? Inget kul? Fel ute?

Som så många andra hängde jag mycket på det där stället för c:a 5-10 år sedan (vet inte exakt när?) och det var typ exakt likadant där nu. Kändes tryggt alltså! Vi bestämde oss för att hänga i rummet längst in för där var det mest folk och bäst musik. Den lilla dansringen började anta sin välkända form och vi blev mer och mer taktsäkra. Och då. Då kom allt tillbaka. Då mindes jag, då mindes jag ett fenomen jag inte tänkt på på väldigt länge, men som är så signifikant för vissa dansgolv. Just det! De där, de där bakomdansarna. Som smyger upp bakom en utvald lady, som står c:a 10 cm bakom henne och tafatt rör på kroppen fram och tillbaka och tittar på henne med lite halvöppen mun. Den förste i rutig flanellskjorta, han tog rygg på Maria han, stod bakom henne och vaggade, höger, vänster. Kanske en halv låt? Sedan smög han vidare… Senare såg jag honom bakom dansgolvets längsta tjej som verkade självsäker och cool i trendsäker magtröja och hög tofs. Kvällens andre bakomdansare vågade sig in i vår ring, men rörde sig ännu mindre till musiken än den förste och snarare stod stilla och stirrade – på mig, tror jag! Jag blev mycket nervös av detta och ville absolut inte titta tillbaka, men inte heller visa att jag var nervös för det kunde ju tolkas som att jag var lite sådär… förlägen och smickrad. Vilket jag INTE VAR! Seriöst. Snabbt gjorde jag en förflyttning till andra sidan ringen vilket gav mig mer överblick och han gled snart undan. En tredje typ hade träningsjacka på sig och stod helt stilla med benen, men liksom vred överkroppen. Bakom Victoria.

Bakomdansarna är superduperobehagliga, anser jag. Om du läser detta och vet med dig att du är en bakomdansare: bara sluta. Istället kan du närma dig den eller de som du vill dansa med eller prata med och liksom dansa med, d.v.s. se i ögonen, le lite, röra mer dansant på kroppen, klappa händerna kanske. Välkommen in i ringen, men strunta i smygandet, vaggandet, stirrandet.

Trots allt vande vi oss ganska snabbt vid bakomdansarna och jag fokuserade mer på att spana in vad folk hade på sig. Väste till Emma: ”jag tror jag ska bli hiphopare”, men strax efter att jag synat Linda Pira-kopian fastnade jag istället för den här coola 90-talsgrejen som ändå dominerade. Spice up your life alltså.

Danselidansa, hänga ute, hänga inne, dricka öl, gå på toa, sitta och deep talka lite, hälsa på nån som nån kände. Det är väl det det handlar om ifall vi ska teoretisera företeelsen: att gå ut. Trevligt, kul, härligt, svängigt. Men så tar det stopp och man vill bara hem! Vi tog taxi och det gick snabbt och när jag låste upp dörren vaknade babyn av dörrljudet, men det var bara mysigt för då fick jag se att hon faktiskt finns och att nu är nu, trots tidsresan i en verklighet ”där ute” som är precis som förut.

Snart ser ni mig i vimlet igen, det kan jag lova!